Julen – ett svenskt påfund?

Av admin
Humor
10 Dec 2013
1474 Läsningar

Är det de facto så farligt hektiskt med julen som vi vill göra gällande? Är det i realiteten så stressande, tidspressande och enerverande som vi föreställer oss det? Och om nu så skulle vara fallet, behöver det nödvändigtvis vara så? Svaret är givet ja, julens essens är ofrånkomlig för oss nordbor. Och med essens syftar jag inte på åsnor, krubbor och Jesusbarn – utan fanskap, djävligheter och ett veritabelt helvete.

julkaseri

Äntligen är julen här, tid för kontemplation och eftertanke. Dags att börja summera året och/eller börja blicka framåt. Tid för släkt och familj, tid för nära och kära.

Några av oss ser mest av allt fram emot julbordet med köttbullarna, prinskorvarna, sillen och grisfötterna. Andra fokuserar mest på klapparna under granen, snapsen eller dopp i tomtemors gryta(!). Eller så ser man bara fram emot lite välförtjänt ledighet innan ännu ett själaplågande arbetsår tar vid.

Men varför i jösse namn firar vi jul? Är det någon som vet!? I ett så sekulariserat samhälle som vårt kan ursprunget knappast kopplas samman med något bibliskt fenomen. Sådant tjafs har vi sedan länge lagt bakom oss. För inte fan firar vi väl en kristen högtid?

Å andra sidan skulle det kunna vara så att vi enbart anammat traditionen, även om själva poängen må ha kristen länkning. Det vill säga att julen numer är en gammal tradition som vi firar för att bevara en nationell feeling, även om det i så fall inte var vi som kläckte idén och stora delar av världen firar samma högtid samtidigt.

Lite samma som gäller för påsken. Vi har alla hört att någon krake fick dra ett redigt lass för att vi andra sorgliga stackare skulle kunna härja fritt. Men vi tror inte på det. Vi ”firar” det bara. Och äter lite ägg. Som för att liksom sympatisera med han den där med rosenbuske på hôvvet, fastän vi ändå inte tror på dyngan. Det är ju en saga, det fattar vem som helst. Men, eftersom alla andra firar soppan kan väl lika gärna vi också göra det. Och nu är det ju tradition.

I realiteten har vi väl sedermera bara en traditionellt firad högtid kvar att beta av. Av någon fantasilös anledning firar vi samtliga nationella sammansvetsningar med sill och potäter. Och snaps, förstås. Till midsommar dyker måhända ett par extra stänkare ner innanför västen, i annat fall minner högtiden om de andra tu i stora drag; påskhare/jultomte, midsommarstång/gran, godisägg/julklappar, etc.

Det tvistas kring huruvida midsommarens syfte ska tillskrivas Johannes Döpare eller något av en rad andra fenomen, exempelvis firandet av det förkristna Nordens fruktsamhetsgud. Chansen (risken?) är alltså överhängande att även denna högtid har religiös koppling (Gud förbjude).

I alla fall. Nu är det snart jul, vare sig vi bryr oss om varför vi firar det eller ej. Det kanske rentav inte är så galet ändå att julen kretsar kring konsumtion, frosseri, dryckeskap och avund (vafan fick han en sån och inte jag för). Vi är ju ändå sekulariserade nordbor. Då ska vi väl leva upp till det?

Så God jul på er alla Guds barn!

Text: Markus Qvist
Illustration: Michael ”Majk” Lindell

Kommentera inlägget:

kommentarer