Älskade, hatade, tindrande jul

Av admin
Humor
10 Dec 2013
1471 Läsningar

Sommaren lämnade oss så sent som i september. Julfirandet tog över stafettpinnen redan i oktober. Nu varar julen som bekant ända fram till påska, och efter påskliljor är det inte långt till sommarsill. Repeat.

Samma visa varje år. Eller rättare sagt samma nubbevisor – till närmst identisk buffémat – varje högtid. Som nuförtiden verkar involvera årets alla 365 dagar. Var är de vanliga dagarna, vardagarna? Inte är de var dag. Det finns alltid något att fira. Åtminstone något att börja packa ihop efter eller något att börja förbereda inför.

Fast, nu var jag kanske inte helt rättvis. För påskharar åker i regel inte fram månvarv innan påskhelgen, och vem tjuvbakar jordgubbstårta veckor innan midsommar. Ernst Kirchsteiger möjligtvis.

Men det är något förundransvärt fascinerande över hur fängslande just juletid är för svenska konsumenter. Det är en högtid, eller snarare lång tid, som förvandlar även de mest klanglösa till hängivna nissar. För när det kommer till att ta fram adventsljusstakar, tomtar och ha baka-lussebullar-dagar ett kvartal i förtid är det minsann inga dödsstraff som delas ut. Jul är ett undantag. Jul är mysigt. Jul året om.

Till slut kommer det väl att gå så långt att vi knappt orkar plocka undan för att det snart är dags att plocka fram. Fast stopp, vänta – där är vissa redan. Typ jag. Julstjärnan som dinglat bredvid mitt fönster sedan sist är idag en stationär inredningspryl, med förklaringen att det är en mysfaktorhöjare oavsett årstid. Mitt enda försvar är att den är lila, inte röd.

Så hur har detta blivit? Vår älskade vän detaljhandeln flinar. IKEA ler bredast av alla från julskyltningstronen. De tjuvstartar i slutet av september. Julmust och pepparkakor hittas på ICA strax därefter, liksom diverse direktreklam med skrikande julkampanjer från elektronikjättarna.

Ja, butikerna mjölkar sannerligen ut varenda pepparkaksdoftande pengadroppe ur den julhets som redan fortgått i veckor. Matchen kommer igång tidigare för varje år. Först är ju störst. Bara inte konsumenterna blir förargade och bojkottar hela rörelsen.

Och visst finns det ett gäng som inte är några vidare supportrar av juljäkt i förtid. Åtskilliga, skulle jag nog gissa på vid närmare eftertanke. Julälskare som inte vill låta sig avtrubbas av saffransdoft innan december, likväl som julantagonister som inte vill fira mer än absolut nödvändigt.

Men oavsett om man redan spytt på julmusik efter två queues på spotifyalbumet Klassiska Jullåtar, eller smuttar glögg året om, måste det finnas ett gemensamt motiv till varför folk nappat på julkonceptet och låtit hysterin pågå från det att första lövet fallit. Och jag tror att jag har svaret.

Det handlar om belysningen.

Det spelar ingen roll att julmaten inte utmärker sig särskilt från varken påsk- eller midsommarmaten. Inte ens att julbord bokas redan i augusti. Vi står till och med ut med Ernst-citat som Vad är det som gör att vissa granar faktiskt bestämmer sig för att bli julgranar och andra bara är fula.” och ”Åh, kära nån, vilken dag! Jag är så full av intryck”. Barfota eller inte.

För det är så skönt att det äntligen, äntligen, sprids lite ljus i den annars så mörka vardagen. Adventsljusstakar och stjärnor i fönstren, levande ljus på köksbordet och juldekorationer som lyser upp drottninggatan och förvandlar Örebro till en levande snöglob. Till och med julskyltningen i butikerna känns befriande så fort mörkret börjar lägga sig framåt hösten, bara de innehåller några ljusslingor.

Om ni klagat på klappjakten sedan september eller börja rulla köttbullar i juli spelar mig ingen roll. Om ni tycker att det blivit för mycket av det goda för länge, eller att vårt konsumtionssamhälle missbrukar julens njutning. Mig kvittar det.

Så länge jag får mitt ljussken i mörkret kommer jag själv att stråla. Jul efter jul.

Text: Gabriella Jerlström

Kommentera inlägget:

kommentarer