Det moderna mobila missbruket
Jag är förvirrad. Förbryllad. Jag har ett hål i handen, och även om det finns betydligt större tomrum än så, finns det inget annat som rymmer mer av mitt liv. Familj och vänner, jobbschema och pengar. För att inte tala om alla minnen.
Det som är borta är min mobiltelefon. Folk i min omgivning verkar inte förstå allvaret i problemet. ”Äh, den kommer fram snart. Passa på att leva i nuet istället, du som brukar betona vikten av mobilfria timmar”, säger de halvt triumferande utan att slita sig en sekund från sitt egna wordfeudande, swishande eller twittrande.
Hjälp, jag är tvungen att leva i verkligheten.
Även om jag sanningsenligt brukar förespråka det mobillösa samhället i viss mån, har alltså inte ens jag lyckats klara mig undan telefonernas förbannelse. För det är vad det är i det långa loppet, en fördömelse, ett plågoris.
Jag läser inte längre på kvällarna. Jag kollar flödet. Instagram, Facebook och Vine. När jag väl slitit mig, somnat, är telefonen det första jag väcks av. Kollar flödet igen. Får ju inte missa något.
Under den aktiva dagen är det kanske något bättre. Då vakar man faktiskt över mobilen av förståndiga skäl: någon skulle ju faktiskt kunna vara i behov att komma i kontakt med mig. Ett jobbpass jag absolut måste rycka in på. Eller en kombinerad sim- och soleftermiddag med tjejerna jag behöver vara med på.
Jag kontrollerar mail var tionde minut, och den låsta skärmen i jakt på missade sms minst varannan. Men vadå, vad gör det. Smartphones är ju det bästa som hänt oss. Stör ej!
Eller hur.
Jag kan säkerligen komma på miljontals anledningar till varför jag behöver min mobiltelefon. Och skulle jag ha brist på fantasi vänder jag mig till bästisen Google. Om jag nu orkar – det tar ju en halv minut.
Den dystra sanningen är dock att jag inte längre styr min vardag genom mobiltelefonen. Den styr mig. Hjälplös utan den. Slav under min egen, kanske mest värdefulla, ägodel. En uppfinning som snurrar på samhällets stressade tempo likt ett hamsterhjul där kreaturet till slut inte orkar springa kapp. Hinna mer, bli effektivare, vila sen. If yousnoozeyouloose.
Att gå in i väggen, de pratar om folksjukdom. När är det min tur? Då kan vi snacka om att ha förlorat – såväl tid som hälsa. Och framförallt vettet.
Vad pratar du om, tänker de flesta kanske här. Nu överdriver du, jag har full koll. Ja, det trodde jag med. Tills jag tappade bort den, telefonen. Abstinensen kliar i fingrarna. Hålet i handen blir större: hånar, smärtar, påminner om allt jag inte längre har kontroll över. Snälla, var är du?
Kanske är den inte bortslarvad. Kanske har den rymt. Förnärmad av hur jag missbrukar dess intelligens.
Istället för frågor som ”Jag hörde om olyckan, mår du bra?” skriver jag saker så som ”När är maten klar?” och ”Jag ser dig nu, ser du mig?”. Istället för att uppleva konserter med egna ögon ser jag dem genom mobilens lins. Istället för att ta tio steg till ytterdörren kollar jag vädret genom SMHI:s app.
Blindare och latare än någonsin.
Och mest korkat av allt. Jag letar fortfarande som en galning…