Det paradoxala kokboksköpet

Av admin
Kåseri
15 Okt 2013
844 Läsningar

Som en snart flytta-hemifrånare har jag på senare tid börjat intressera mig för en minst sagt vardaglig konstart: att laga mat. Och i vilket land passar det bättre att lära sig behärska matlagningens magi än här. I kokbokslandet.

kåseri

Sveriges kokbokskultur anses nämligen av omvärlden vara exceptionell – och kanske är den det. Ungefär en bok per dag släpper vi, ungefär lika många miljoner per dag handlar vi dem för.

En snabb titt i kokbokshörnan är allt som behövs – jodå, denna familj drar sitt strå till den svenska stacken för att försvara förstaplaceringen av utgivna kokböcker per capita. Bokryggarna avslöjar ett blandat urval: böcker om goda GI-dagar, surdegsbröd och nyttig Medelhavsmat slåss med glasslitteratur, Sju sorters kakor och rosaskimrande instruktioner till les macarons parfaits.

Öppnar kylskåpet. Hittar för tillfället varken pilgrimsmusslor eller prosciutto. Snarare en Svenssonstandard bestående av ketchup, bearnaisesås och falukorv. Längst in några paket lättmjölk och a-fil. Varför envisas vi med att samla travar av kokböcker, när vi inte alls verkar tycka om att laga mat á la Jamies Italien?

Jag bestämmer mig för att gå till botten med paradoxen. Förhör familjen, farmor och till sist även tjejpanelen. Möts av samtliga på samma sätt i följande ordning: skratt, påpekande om konstig fråga, ryck på axlarna samt höga tankeknak. Och så till slut – en genomtänkt förklaring.

Någon menar att man konsumerar inspiration. Någon att böckerna agerar prydnad.
En annan hävdar att det uteslutande handlar om att man vill mer än man mäktar. Att verken därför fungerar som en vag samvetsdämpare.

Det ligger något i det sistnämnda, tänker jag, att en kokbok på hyllan kan verka skylande mot den inre rösten som tjatar på att man faktiskt snart borde inleda en laga-från-grunden-era med varierade råvaror. Ändå gnager den skenbara orimligheten i mig. Vad är det då som hejdar oss från att förverkliga våra matvisioner?

Dagen därpå händer plötsligt något. En kollega som suckar ner i korvlådan: ”Vad tråkigt det ser ut… men det är ju så gott.” Och det är då det går upp för mig.

Vi må vara drömmare som då och då tycker det är skoj att leka Mat-tina i köket. Men allt som oftast föredrar vi helt enkelt några stekta skivor falukorv.

Text: Gabriella Jernström

Kommentera inlägget:

kommentarer