Grannar är av naturen onda

Av admin
Humor
10 Sep 2013
1421 Läsningar

Kåseri om utopisk grannsamverkan:

Goda grannar är inte enbart ett ohyggligt sällan självupplevt fenomen i mitt personliga och ack så digra flytt- och boenderegister. Det är också en bortglömd, lite torr och småtråkig, TV-serie från 80-talet. En TV-serie som gav liv åt min till denna dag beständiga dröm om normala grannar.

goda_grannar

Minns ni den småtrevliga svenska teveserien Goda grannar, med paret Runåker i fokus, från slutet av det glada 80-talet? Iris drev det lokala caféet i husbyggnaden och Helge hängde i sin snickarboa bak på gården. Kryddat med lite hyresgäster och stammisar som utfyllnadsmaterial. Serien fyllde ut kostymen ’småtrevlig’ likt ingenting annat.

Undrar just hur många i femtonårsåldern som, likt mig själv, bänkade sig mekaniskt vecka efter vecka för att bevittna de luggslitna och närapå lastgamla hyresgästerna på en undanskymd Stockholmsbakgata munhuggas, gulligulla och spela på hästar ihop. Förmodligen försvinnande få.

Handlingen minns jag inte mer av än att Peter Dalle med bravur gestaltade en halvbufflig hyresvärd med Casanovastänk, som ihärdigt och mestadels utan framgång försökte få damerna i bingen genom en initial sängfösare. Och Sten – kufen i keps – som fördrev tiden med att betta på pållar. Och så stackars Meg Westerberg som hade halvt ihop det med Dalles hyresvärd, fastän gift – om än olyckligt – med den vissnade militären Claes, med sin hängiga rabatt nere på gården. Upphetsande så det förslår.

Hursomhelst, det var inte seriens handling som hoppade upp och bet mig i ändalykten, utan mer den gyllene känslan av att de flesta i hyreshuset hursomhelst till syvende och sist ändå var just goda grannar. Någonstans i botten kunde de efter en oral skottlossning förr eller senare återförenas i en vänskaplig skrattsalva.

Seriens handling distanserade sig givetvis så långt från verkligheten vi över huvud taget kan sikta. Av ren erfarenhet vet jag att de flesta grannar av naturen är onda. Fastän många av dem tinar upp av lite solsken (mig), faller de snart tillbaka in i sin naturliga istid med mörker, pina och illvilja som främsta drivkrafter i livet.

Jag har alltid drömt om att bo i ett område med goda grannar. Grannar man kan ha kul och umgås med. Grannar man kan kivas lite skojfriskt med. Grannar som hjälper och ställer upp för varandra. Grannar som känner – och känner FÖR – varandra. Aldrig har jag dock upplevt den positivt laddade grannsamverkan jag sedan barnsben gått och funderat över om den över huvud taget existerar.

Nu flyttar jag. Igen. I en lång rad av rullande flyttlass i mitt historiska postadressregister har det åter blivit dags att ambulera. Och hoppet står på nytt till att styra kosan till ett grannskap med grannar som hämtade direkt ur Truman show. Åtminstone när det kommer till trevlighetsaspekten.

Men kanske är det perfekta grannskapet en utopi. Måhända finns det enbart i mitt snedvridna hjärnmembran. Förmodligen är det så. Ändå har jag inte gett upp hoppet om att en dag älska mina grannar.

Hur onda de än må vara.

Text: Markus Qvist
Illustration: Michael ”Majk” Lindell

Kommentera inlägget:

kommentarer