Metallsvenskan – en picknick i helvetet

Av admin
Kultur
7 Jun 2013
2115 Läsningar

Metallsvenskan har passerat och ännu en festival läggs till handlingarna, men vad händer egentligen inne på området? Vår utsände har känt på stämningen av årets upplaga.

metallsvenskan3

Det luktar blöt jord och gräs. En svag doft av cigarettrök kommer smygande, växer, blir påtaglig och försvinner. Svarta kläder prydda med otaliga bandnamn och mörk symbolik överallt. Min rödrutiga dressmanskjorta sticker ut som ett fyrhus i full belysning en mörk natt och jag ångrar lite att jag åtminstone inte tog svarta kläder.

Synthia Doll
Gårdagens regn har gjort gräsmattorna leriga och man har lagt ut plywoodskivor för att inte förstöra mer än de djupa fåror som redan är på plats. Vi har passerat entrén och kommer precis fram till Lilla scenen när Sinthia Doll spelar sin sista låt. De har fått hoppa in för Nine som genom en kryptisk text lämnat återbud med bara några dagar kvar till festivalen. Synthia Doll gör jobbet väl och man får en försmak av kvällen innan öltältet erövras. Arrangören har varit lite klyftig och det beställs hårdrocks-ale för att komma i stämmning.

Hardcore Superstar
Hardcore Superstar vevar igång och betraktas stilla från avstånd. Öltältets skyddande skugga lindrar en aning mot solstrålarnas plötsliga värme som svept in över landet. Sångaren Joakim Bergh ömsom syns studsa över scenen, ömsom döljs bakom ljudteknikerns tält. Det är okej. Öl och skugga är en lagom ambition så här i inledningen.

Även om vissa låtar är välbekanta så faller inte riktigt allt på plats för Hardcore Superstar. De har allt man kan kräva av ett band. En karismatisk vokalist, en tajt mastig ljudvägg, bra låtar och en snygg trummis, men det lyfter inte. Inte ens när de ger sig på Nationalteaterns “Barn av vår tid” reser sig nackhåren. Men det är ändå en mysig inledning från ett av de lite mer namnkunniga banden.

metallsvenskan1

Return
Under slutlåtarna har Return fått i ordning sina instrument och efter en kort paus är de redo att äntra den lite mindre scenen bredvid. Med stora hit under 80- och 90-talet är de flesta i publiken som letat sig fram till Nemis-scenen i rätt målgrupp och har egna minnen från Returns storhetstid.

– Vi spelade på Piteå dansar och ler någon gång på 90-talet, berättar vokalisten Knut Erik Østgård.Det var en blandad grupp populära artister, men av någon anledning var Thore Skogman en av dem. Knut Erik tänkte vid tillfället att Thore inte riktigt hörde hemma där.

När return fick chansen att spela på Metallsvenskan kände de sig som outsiders och nu när de är på plats är det han som känner sig som Thore Skogman. Man kan inte mer än att hålla med. Return är ett nummer för sig. En nostalgitripp för de redan på 80-90-talet frälsta. Som en av de frälsta slutar spelningen i en smula besvikelse över att de bästa låtarna inte spelades. De hade sållat rejält i balladerna, antagligen för att det skulle passa festivalen bättre.

Efter spelningen kom Knut Erik ut och pratade med fansen, vilket var den stora behållningen. Han visar sig vara en varm och jordnära personlighet med skrattet nära till hans. Han bjuder på sig själv och till en början känns det lite pinsamt, men när han efter önskemål går och hämtar sin fina Furch-gitarr för att spela “Can you forgive me” struntar jag i alla hämningar. Jag sjunger med i vår lilla grupp av fem-sex personer. Tyvärr sjunger de som önskat låten också med och det är olidligt falskt. Man kan inte mer än undra hur de tänkte. En privat spelning av Returns bästa låt och de väljer att överrösta vokalisten. Suck!

metallsvenskan2

Corroded, The Kristet Utseende och At the Gates
Resten av kvällen flyter på med Corroded, The Kristet Utseende och At the Gates där Jens Westin i Corroded står för kvällens positiva överraskning när hans djupa norrländska stämma skär genom luften i en av bandets softare låtintron.

At the Gates är riktigt proffsiga och det märks att de har mångårig scenvana i sin aggresiva stil. Kikar man på hur resten av 2013 ser ut för bandet, måste man känna sig lite nöjd över att ha fått se dem. 14 spelningar, alla i olika länder. De flesta i Europa, men även några i Kina, Korea och Kanada.

Graveyard
Lördagen bjuder också på en rejäl skopa kvalitetsrock. Om man bortser från det stora dragplåstret King Diamond så är det i mitt tycke Graveyard som lyser starkast i startfältet och de gör nog ingen besviken med sin välljudande stoner rock. Graveyard levererar med närvaro och alla låtar är som mästerverk, vilka bandet delar ut till en begeistrad publik. Det är utan jämförelse den bästa konserten och man kan höra influenser från Led Zeppelin, Black Sabbath och Kyuss.

metallsvenskan4

Troubled horse
Som stark tvåa kommer Troubled horse där sångaren Martin Heppich med sin säregna uttrycksfulla stil sätter prägel på spelningen med sina något underliga kroppsliga utspel. Hans scenspråk är minst sagt speciellt och en historia för sig. Han verkar kaxig och det är först när han öppnar munnen för att prata som bitarna faller på plats.

– Vad är det för en typ som har sin egna band-tshirt? går han ut starkt efter en av låtarna. Efter ett försök att inhandla något inför spelningen tyckte en av hans bandmedlemmar att han såg ut som en träslöjdslärare på sexresa i Thailand. Humorn är rå, men passar hans attityd. Det hela blir dock bagateller när han börjar sjunga. Han har en fantastisk röst och tillsammans med bandet bildar de en grym kombination. Helt klart en ny favorit till samlingen.

Eftermiddagen fylls på med spelningar och man märker att alla banden har en stabil grupp med fans som står längst fram och ger energi. Det är en symbios mellan artister och fans. Ju mer inlevelse från fansen, desto bättre framträdanden. Likaledes, ju bättre framträdanden, desto mer inlevelse. Det är mäktigt att se.

King Diamond
Huvudattraktionen King Diamond håller stora scenen i tre timmar innan det är dags att dra bort ridån. Det är ett udda verk man har skapat och trots att jag inte gillar musiken står man och gapar över det som utspelar sig där framme. Längst fram finns ett kyrkogårdsliknande galler och där bakom har man byggt upp två trappor med en förbunden bro där sångaren rör sig upp och ner. Väggarna ser ut som insidan av en större kyrka och mitt på väggen syns ett stort pentagram med en get i. Sångaren har svarta kläder, en svart cylinderhatt och ett mickstativ i form av ett kors. Jag förstår inte riktigt vad jag ser, men det är spektakulärt. Det är som ett besök i helvetet.

Dag två adderar ytterligare till hårdrocksfaunan och på något sätt faller allt på plats fram emot kvällen. Det som till en början känts som en gröt av hårdrock visar sig vara ett nyanserat urval av olika hårdrocksstilar. Allt från teatraliska King Diamond till malande Vomitary och pudelrockarna Return. Sett i retrospektiv en otroligt kunnigt sammansatt festival. Grattis Örebro!

Fler bilder från Metallsvenskan 2013:

Text och foto: Daniel Heiniemi

[adrotate banner="40"]

Kommentera inlägget:

kommentarer