Kåseri: Kärlek är att dela sprinklersystem i helvetet

Av admin
Humor
7 Jun 2013
1361 Läsningar

Kåseri » Livet är ett helvete. Det blir emellertid mer uthärdligt genom att spendera sin utmätta tid med en ständig kumpan vid sin sida. Att få vara två som gemensamt bemöter hinder, trösklar och besvär är en gåva vi borde vara himmelsvitt glada över. Själv är jag förbannat tacksam över att min fru inte insett sitt eget bästa och valt mig till äkta make.

Jag gifte mig förra året, något av det absolut roligaste jag gjort här i livet. Det ska jag definitivt göra om. I ärlighetens namn är det dock ingen större skillnad, rent tekniskt, mellan att vara gift och att vara vanlig sambo, särbo, närbo eller som jag – gråbo*.

Men känslan är annorlunda. Även om vi precis likt tidigare hänger ihop i vått och torrt med en unge och två katter i ett grannskap från helvetet, är känslan en helt annan. Den inneboende förnimmelsen av att vi enstämmigt tacklar förestående succéer och fiaskon är oupphörligt påtaglig. Och det är en ljuvligt värmande tanke att bära med sig.

helvetes-sprinkler-full

I med och motgång, i nöd och lust, i världen och i Gråbo har jag min fru vid min sida. Sällan med samma uppfattning eller liknande åsikt, men hon är där. Åtminstone rent fysiskt. I tanken kan hon fara iväg. Jag förstår henne, inte mycket av det jag säger bjuder på vare sig vett eller verklighetsförankring. Och det måste vara skönt att kunna vandra iväg i sitt stilla inre under en konversation med sin äkta make. Utan att vare sig reta upp honom eller missa något väsentligt.

En tydlig förändring efter inträdet i äktenskapet är möjligheten att kunna titulera min fungerande hälft som ’min fru’. Det är lite speciellt. ”Det var inte jag, det var min fru” låter betydligt trevligare än något i stil med ”Det var inte jag, det var hon jag bor ihop med på deltid (man kan säga att vi är temporärbor)”.

Min hustru och jag kompletterar varandra perfekt. Hon är intelligent, vacker och social. Jag är det inte. Vad hon ser i mig är en nöt även för gudarna att knäcka. Förstå mig rätt, ingen är gladare än mig över att hon inte förstår sitt eget bästa.

Jag älskar min fru. Hon är en fantastiskt bedårande kvinna och jag önskar spendera återstoden av livet med denna gudomliga skapelse. Och när jag tvivlar på att hon önskar detsamma, lugnar jag mig med att hon efter att ha gängat sig inför den helige ande nu nödgas till en mängd administrativt byråkratjobb för att göra slut.

Som sagt, livet kan vara ett inferno. Ibland blåser det snabbt över (eller brinner ut). Ibland dröjer det sig kvar och bränner lite extra. Då uppskattar man gärna ynnesten över att få dela sprinklersystem i helvetet med sin käresta.

*Gråbo är en liten byhåla utan vare sig mening eller reson norr om Göteborg

Text: Markus Qvist
Illustration: Majk

[adrotate block="2"]

Kommentera inlägget:

kommentarer