Revykungen Peter Flack: hela Sveriges Mr Örebro

Av admin
Kultur
23 Apr 2013
14613 Läsningar

Man blir inte profet i sin egen hemstad. Om ordspråket stämmer är Peter Flack undantaget som bekräftar regeln. Efter nästintill 40 år på tronen och närmare 30 produktioner i bagaget har Örebros revykung både nått och passerat pensionsåldern. Nya uppsättningen Gilla Hjalmar är den 28:e i ordningen och, om Peter Flack själv får bestämma, långt ifrån den sista. Men han hade lika gärna kunnat bli svenskalärare.

Flack 5

I slutet av fjolåret fick säkerligen en och annan Örebroare hjärtat i halsgropen när Peter Flack och hustrun Marie Kühler höll presskonferens och deklarerade att det nu var slutspelat på Nya Parkteatern. Med hänvisning till sviktande biljettförsäljning och ökande konkurrens ämnade Peter Flack och hans ensemble lämna teatern.

- Nu har vi omförhandlat det kontraktet vi hade. Genom att hyra ett år i taget blir inte åtagandet längre lika tungt för oss. Som pensionär har man ju ingen garanti. Så länge jag är frisk och kry håller jag gärna på, men man vet inte hur länge det varar. Nu tar vi ett år i taget, säger Peter Flack.

Namn: Erik Peter Flack
Ålder: 66
Familj: Hustru Marie, barnen Amanda och Simon samt Paul (från tidigare äktenskap)
Bor: Örebro
Intressen: Fotboll, Trav, Bandy
Boktips: Fallet Collini av Ferdinand von Schirach
Favoritfilm: It’s a wonderful life från 1946, med James Stewart av Frank Capra

Ny Hjalmarrevy i höst
27 september har den nya Hjalmarrevyn Gilla Hjalmar premiär på Nya Parkteatern i Örebro. I föreställningen tar Hjalmar emot publiken på torget i Viby, Hjalmars eget kungarike. Peter och hans medskribenter har kommit en bit i manusprocessen, stommen är utmejslad och ensemblen är i det närmaste spikad. Han skriver det mesta materialet själv, tillsammans med Marie och Monica Forsberg. När repetitionerna startar ska allt vara klart. Allt utom huvudkaraktären Hjalmars manus.

- Det är alltid extra kul att vara aktuell, därför skriver vi in i det sista. Mina Hjalmarmonologer brukar vara färdigskrivna så nära inpå premiären som möjligt. Då har jag en grundstomme och idé om ungefär vad det kommer att handla om. Under produktionens gång har vi även öppningar där vi med kort varsel kan lägga in nytt material, när det händer något i samhället, säger Peter.

Drömmar under uppväxten
Det var långtifrån självklart att Peter skulle jobba i nöjesbranschen, även om han tidigt förstod vad han var skapt för. Uppvuxen på Väster i Örebro märkte en ung Flack tidigt av förmågan att få omgivningen att skratta. En liten exhibitionist gjorde sig påmind inuti Peter och den yttrade sig genom komiken.  Det var dock aldrig tal om att ägna sig åt humorn som yrke. I bästa fall som något vid sidan av ett rekorderligt arbete.

-Jag tänkte bli svensklärare, eftersom jag tyckte att jag kunde uttrycka mig hyggligt i språket. I min generation fick man höra att man skulle skaffa sig en ordentlig utbildning, och sen gjorde man det i överenskommelse med föräldrarna, minns Peter.

Peter uppträdde mycket under skoltiden men var långt ifrån klassens clown, inte alls den där eleven som sa roliga saker. Under uppväxten var han blyg och tillbakadragen, direkt kopplat till sin självbild; med krulligt rött hår stack Peter ut. Klasskamraterna hade rakt hår och Peter vattenkammade sig för att se ut som de andra. Men allt krullade ihop sig igen.

- Däremot var det kul att framträda i skolan. På roliga timman var jag alltid involverad, förberedde eller skrev ihop någonting kul, säger Peter.

Flack cafebild 4_1

Revyn i begynnelsen
Under gymnasietiden började Peter med amatörrevyer. Revyn har alltid följt honom och han minns mycket väl var det kommer ifrån. Peters fascination över att uppträda snappades upp av fadern som tog med sonen på cirkus. En klassisk cirkus med clowner, elefanter och tigrar i manegen. Allt utspelades i ett stort blått tält. En överväldigande upplevelse för den tioårige Peter.

En tid efter cirkusbesöket cyklade de båda förbi ännu ett stort blått tält, varpå Peter tiggde och bad om att få besöka även den här cirkusen. Cirkusen var i själva verket Knäppupprevyn Spectacle.

- Jag minns att det bara sa klick. Det var så otroligt roligt. Precis där började intresset för revy. Genom åren tror jag att jag såg allt som Knäppupp gjorde. Mina föräldrar måste tyckt jag var en plåga, för semestern var bokstavligen upplagd efter Knäppupps turnéplan, minns Peter.

Via Staffan Westerberg in i nöjesbranschen
I artonårsåldern träffade Peter Birgitta Götestam och de blev tidigt ett par. Peter hade påbörjat resan mot ett liv som svenskalärare med studier i filmvetenskap i på Stockholms Universitet som initial kurs. Birgitta fick jobb på Riksteatern där studerande på Universitet teaterhistoriska institution fick möjlighet att praktisera som regiassistenter. Peter fick förfrågan om att vara regiassistent på Birgittas föreställning. Föreställningens regissör och författare visade sig vara ingen mindre än Staffan Westerberg.

- Staffan var världens snällaste och trevligaste människa. Han tog sig verkligen an mig som ny och ung i branschen och han var oerhört teaterkunnig, det var som att gå i skolan. En verkligt fantastisk människa, berättar Peter.

Det var vägen in i nöjesbranschen för Peter. Därefter tog ödet, slumpen eller vad man vill över. Han hoppade runt som regiassistent, turnéledare och skådespelare. Det ena gav det andra, och den där filmvetenskapen försvann liksom bara bort.

I slutet av 60-talet startade en regional avdelning för Riksteatern i Örebro, Riksteaterns Örebroensemble. Detta nära inpå starten av Hjalmar Bergmanteatern, där Örebroensemblen också startade sin verksamhet. Birgitta sökte och fick jobb. Peter, som nu var inne i Riksteaterns ruljans, likaså. Han avancerade från regiassistent till regissör och satte upp barnteaterpjäser. Något han trodde sig vara ämnad att ägna sig åt.

- Efter en tid ville jag sätta upp något annat som omväxling. Jag fick resurser till att göra en fars av en fransk författare som hette George Feydeau, Herrn går på jakt, en riktig smälla-i-dörrarfars. Pjäsen blev en framgång för Örebroensemblen och jag ”upptäcktes” väl lite av Riksteatern som regissör, berättar Peter.

peterflack

Första revyn – Rädda Hjalmar
Rädda Hjalmar blev Peters första professionella tillika första Hjalmarrevy. Uppsättningen spelades på Örebros gamla teater. Teatern var sliten och användes inte längre som teaterlokal. Den räddades till sist och restaurerades till den fina teater den är idag. Vid tiden för invigning uppstod en konstnärlig kollision mellan Kulturnämndens vilja och Örebroensemblens ambitioner. Kulturnämnden ville prompt att teatern skulle öppnas med en pjäs av Hjalmar Bergman medan Örebroensemblen på egen hand ville avgöra hur teatern skulle öppnas.

-Det blev lite stiltje ett tag, och det utnyttjade jag. Jag föreslog helt enkelt en nyårsrevy för Kulturnämnden. Och fick kommunen att satsa 400.000 kr. Det var jag, Birgitta och ytterligare två killar som skrev manus. Förutom amatörerna i uppsättningen lånade vi även in två proffs, Hans Wahlgren och Lissi Alandh.

Hjalmars födsel
I ett revyinslag skulle en figur stå på Hindersmässan i Örebro, mitt i januari, och sälja någon typ av produkt som realistiskt sett inte finns till försäljning i januari månad. Figuren skulle dessutom vara närking och produkten han sålde skulle vara rolig att uttala på närkingska. I-ljuden låg nära till hands, och vitsippor innehållet två i. Och det blev Peter som fick spela karaktären, som döptes till Hjalmar.

-När vi gjorde den här gubben var jag orolig för hur publiken skulle reagera. Vi hade bara publik från Örebro. De skulle kunna tycka att vi driver med dem, att vi roar oss på deras bekostnad. Men det visade sig bli alldeles tvärtom, de skrattade något fruktansvärt åt den här gubben som stod och skrek om sina vitsippor. Där och då föddes Hjalmar, berättar Peter.

Förutom grå kostym, röda hängslen, röda strumpor, sandaler, blårandig slips och så skulle han dessutom ha peruk. Uppdraget att ta fram Hjalmars huvudbonad föll på ett perukmakeri i Stockholm. Resultatet skickades i ett kuvert. När det öppnades hade peruken kommit i kläm och en tofs skapats uppå hjässan. Någon fick snilleblixten att låta tofsen vara.

ettan-omslaget

Inga planer på att lägga av
Framgången med revyerna i Örebro genererade positiv rikspress, och under dryga tre år bar det återigen av till Stockholm i början av 80-talet. Peter och Birgitta gick skilda vägar och han träffade Marie Kühler från Lasse Kühlers dansskola. Idag är Peter och Marie ett sammansvetsat radarpar, både på och utanför scenen.

Än så länge har Peter inga planer på att lägga Hjalmar på hyllan. Så länge orken finns där och så länge publiken kommer så finns inte ambitionen att göra något annat.

-Jag har levt ett fantastiskt liv och jag är oerhört tacksam för det. Och skulle publiken säga att jag är för gammaldags eller passé – och den dagen måste ju komma – ja, då är det bara att säga ’nu är det slut’.

Den absoluta tjusningen med arbetet för Peter är mötet med publiken.

- Jag älskar att jobba inför en levande publik.  När människorna sitter i salongen med dyra biljetter och höga förväntningar, då måste du leverera. Du kan inte slarva, du kan inte ge 75%. När de lämnar föreställningen med känslan av att de fick vad de förväntade sig, då kan du vara nöjd. Och det är en utmaning som börjar om på nytt inför varje föreställning, kväll efter kväll. Belöningen är publikens skratt. Då känner man att det är detta jag är ämnad att syssla med, avslutar Peter.

Text: Markus Qvist
Foto: Mats Turesson
Illustration: Majk

[adrotate block="2"]

Kommentera inlägget:

kommentarer