För ett äldre medborgargarde (likt det du själv med högsta sannolikhet är en del av om du väljer att vila ögonen på dessa rader), kan det te sig en smula underligt att inställningen och attityden på Facebook och Twitter skiljer sig så markant åt. På Facebook är allt generellt positivt och livsgnistrande, medan bitterheten på Twitter ideligen når nya höjder. Eller bottnar, om man så föredrar.

Fasadfrossa på Facebook
Sluta hävda motsatsen. På Facebook vill man för vänner och bekanta visa upp fasaden av att allt är skinande polerat. Pengarna trillar in, ungarna uppför sig och den äkta hälften strålar av lycka.

Många hävdar att så är inte alls fallet, att ångest, tristess och livets svärta ges minst lika stort utrymme på Fejjan som glitter, glasyr och polerad fernissa. Dessa belackare har givetvis fel – och de vet om det. De vill bara så hemskt gärna värna om att den egna upprätthållna fasaden ska förbli intakt i skydd mot omgivningens blodtörstande domar.

För på Facebook håller man upp en fasad, en produkt, ett varumärke av något som ska föreställa en mänsklig individ. Men det är inte närmelsevis en spegel. Det är istället ett ytterst selektivt material som hissas upp i den digitala flagsstången. Och det blir i längden tråkigt, uttjatat och blaséartat. Inte ens humorn håller färgen utan urvattnas till ledans rand.

Och varför? Därför att du i stor utsträckning personligen känner de individer du väljer ska exponeras för dina utspel. Mottagarna av dina överkryddade vardagsnyheter går under epitetet ’vänner’, varpå du drar alla över en kam – bekanta, avlägsna släktingar, chefen, arbetskollegor, barndomsvänner och fan vet vad – och projicerar en generaliserande glättig bild av en plastig yta. Ja, det är så tråkigt att det osar om ’et.

Det bitterljuva Twitterflödet
På Twitter, däremot, känner man långt ifrån alla, det är en mer osonderad terräng. Man kan skriva litegrann vad man vill utan att någon egentligen tar notis om vad – eller ens att – man textfabricerar.

Och känner man ingen på Internet kan man bete sig hur Fillifjonkan som helst, det är gammal djungellag. Folk hatar högt och lågt, så fort de får chansen – så länge de inte känner någon inom den närmsta radien. En stor del klagar på den bittra tonen i Twitterflödet. Av den anledningen att de blundar för det nordiska sociala klimatet, detta är vårt skandinaviska rätta jag. Alternativt att de lever i en annan verklighet än de flesta av oss andra. Överklassen, för att ta ett exempel.

För faktum är att på Twitter klagar vi, och vi gör det högljutt. Vi har långt mer utvecklade och vågade åsikter som det skyltas med vitt och brett. Vi vågar vara våra bittra, frustrerade jag. Twitter är lite av ett klotterplank med klartecken att ventilera sin ilska med en arg lapp, eller två. Eller tiotusentals.

Vissa gör inte annat än att spy galla via sina Twitterkonton. Andra väver in lite finess och slänger in en poäng i vomerandet. Många försöker sig också på att vara rolig, ett tilltag som illa kvickt kan hoppa upp och bita tillbaks i ändalykten. Är man inte tillräckligt rolig regnar snart en kaskad av spyor över dig och mördar den lilla Twitterlust du må ha gömt djupt inom dig.

Alltså:
Facebook är lite av den glättiga marknadsföringen av den bittra verkligheten på Twitter. Vill du vara dig själv för en stund – kila in på Twitter. Vill du skina ikapp på Solsidan – välkommen till Facebook.

Text: Markus Qvist

I en fyrtioplussares värld kan inte benämningen ’sociala medier’ vara mer missvisande för den kontext som det representerar. Att allena hänga framför databurken och dela med sig av sitt arma leverne i skriftlig form varvat med ett par unkna bilder, det är så man socialiserar idag – asocialt. Något som alltså sker via sociala medier.

Kommer ni ihåg på den gamla goda analoga tiden, när ungdomarna träffades rent fysiskt och umgicks med varandra? Och man umgicks för att socialisera framför asociala medier såsom televisionsapparater eller stereoanläggningar.

Det här var inte så längesen. Det var på den tiden det inte var så länge sedan ungdomarna flockades framför radion för att lyssna till Ingemar Johansson sänka Pattersson (tillika tvärtom). Något somt i sin tur inte var långt innan tidernas begynnelse.

Tiden rusar förbi. Snart är det över, och vi kan pusta ut. Men dessförinnan tänkte jag redogöra för hur ni hittar rätt i den digitala konversationsdjungel som idag råder. Hur går man de facto till väga för att ens kontakta en kollega idag? Man ringer ju inte, så mycket vet vi. Men är det fortfarande ok att sms:a, eller är det också passé?

Hur skulle en person reagera om man istället för att inboxa på Facebook, gick över och ringde på dörren? Skulle vederbörande ringa polisen? Eller skrika efter hjälp? Måhända inte, men inte skulle man klassas som frisk, det är ett som är säkert.

Nåväl, i hopp om att förhindra åtminstone ett antal incidenter med kraschade förhållande och brutna bekantskaper som resultat, bjuds det här på akut hjälp. Några smarta knep om hur du går till väga för att meddela de simplaste ting, till de närmaste du har.

Detta har hänt:
Du har köpt bil. En Fiat Ritmo. Begagnad.
Och nu vill du:
Vill berätta för närmsta polaren. Inte fler, du är sådär stolt.
Så spred nu ordet år 2000:
Lyfte luren, slog numret och ringde.
Så gör du 2013:
Inboxar på Facebook, dvs du skriver ett meddelande. Ungefär som ett mail. Ungefär som ett vanligt brev. Ungefär som morse, osv.

Detta har hänt:
Christer Sjögrens nya LP är inköpt. Vinyl, givetvis.
Och nu vill du:
Lyssna på nya Sjögren-plattan och bli lyrisk ihop med närmsta vännerna.
Så spred nu ordet år 2000:
Lyfte luren och ringde runt.
Så gör du 2013:
Skapar en hemlig Facebook-grupp med namnet ”I love Christer Sjögren”, bjuder in närmsta nördarna varpå du publicerar Spotifylänken i flödet. Sedan lyssnar var och på sitt håll.

Detta har hänt:
Precis sett trailer för Let’s dance.
Och nu vill du:
Vill bjuda hem coola gänget och bänka sig unisont framför dumburken en fredagskväll.
Så spred nu ordet år 2000:
Lyfte luren och ringde runt.
Så gör du 2013:
Du tittar på det i din ensamhet, med regelbunden Facebookuppdatering via mobilen. Dina vänner gör likadant och på så sätt socialiserar ni via asociala medier (eller om det är tvärtom).

Detta har hänt:
Det brinner på övervåningen.
Och nu vill du:
Få släckt.
Så spred nu ordet år 2000:
Lyfte luren och ringde brandkåren.
Så gör du 2013:
Du laddar ner Räddningstjänstens app, skaffar ett konto och trycker på den stora röda knappen på skärmen.

Detta har hänt:
Du kör förbi en gammal kompis residens och funderar på att knacka på.
Och nu vill du:
Knacka på.
Så spred nu ordet år 2000:
Knackade på.
Så gör du 2013:
Åker raka vägen hem och inboxar precis det du hade tänkt säga i dörren.

Text: Markus Qvist

Det tycks av någon outgrundlig anledning vara oerhört komplicerat för det äldre gardet på det digitala slagfältet att avsluta en mening, fråga eller ett påstående med endast ett – och uteslutande ett – skiljetecken. För inte kan det väl vara så att de känner precis den frustration, det kontrollbehov eller den avgrundsdjupa förundran som kommer till uttryck i text?

Här presenteras de vanligast förekommande fenomenen bland äldre webbmedborgare, när det kommer till överdrivet konsumerande av skiljetecken i skrift. Dessutom lite råd till dig som vill ha hjälp med att komma ur ett djupt rotat skiljeteckenberoende.

Syndrom: Multipla utropstecken – !!!!!!
Ett oerhört vanligt förekommande fenomen när den äldre skolan webbmedborgare yttrar sig via tangenter är att avsluta meningar, oavsett karaktär, med ett onaturligt antal utropstecken som suffix. Något som kan reta upp den yngre skaran så till den milda grad att livslånga kontroverser uppstår baserade på rena missuppfattningar. Det här är betydligt allvarligare än äldre generationer närmelsevis kan – eller vill – förstå.

Direkt överfört till vanligt tal skulle ett uttryck som Oj, vad det regnar!!!!! kopplas samman med en adrenalinstinn, manisk punkare utan volymkontroll med uppenbara problem att läsa av sociala koder. Mottagaren ser framför sig en skrikande människa.

Anledningen till den höjda rösten är okänd då beröringsämnet sällan kräver den volym som mängden utropstecken vrider upp. Ett uttryck i text såsom Idag blir det köttbullar och lingon!!!!!! ter sig ”in real life” mer som en provokation än en upplysning. En naturlig respons lutar mer åt Vad fan säger du? än Åh, vad gott.

• Hjälp, jag känner att jag lider av fenomenet multipla utropstecken – vad göra?
Tips: Sikta in dig på punkt och komma. Det räcker långt. Skrika kan du göra när ni träffas rent fysiskt.

Syndrom: Den frustrerande pensionären – !?!
Inte sällan ställer man sig frågande till verkligheten och det som utspelar sig i densamma. Och inte sällan blir generationer av ädlare dignitet alldeles från vettet när ledningarna inte kopplar korrekt bakom pannbenet. Åtminstone ter det sig med distinkt tydlighet så i skrift.

Teckenkombinationen !?! beskriver en oerhörd frustration, på gränsen till total anarki. Man kan riktigt se svetten lacka pannan. Formuleringar som När kommer du hem!?! och När börjar kalaset!?! tycks spegla livsavgörande frågor som, om de inte besvaras omgående, kan få drastiska konsekvenser i fortlöpandet av mänsklighetens vara eller icke vara. Ett svar krävs (och förväntas) ögonblickligen. Om detta svar inte levereras kommer åtgärder att vidtas. Omgående.

Kombon kan tyckas obetydlig, men är kanske rentav den av samtliga pensionärstecknen som bringar mest skada i motståndarlägret. Häri finns grogrund för schism som genom ingen annan digital uttrycksform. Ett !?! för mycket kan få den frommaste tonåring att revoltera likt den mest fanatiska rebelledare.

• Hjälp, jag känner att jag lider av fenomenet den frustrerade pensionären – vad göra?
Tips: Skriv inget alls. Fundera en stund över möjliga svarsalternativ på din livsavgörande fråga, innan du ringer upp personen med svaret i hand.

Syndrom: Total frånvaro av skiljetecken
Ett skiljeteckensyndrom som måhända inte retar upp som det tröttar ut. Att läsa en längre text utan inblandning av ett endaste skiljetecken kan söva den bäste. Här förekommer heller inget skifte mellan versaler och kapitäler, vilket än mer försvårar tolkningen för mottagaren. Och därmed når det tänkta meddelandet aldrig sin adressat. Åtminstone inte i vaket tillstånd.

Ett typexempel:
”hej hur är det när kommer du farbror moppe är död men han var gammal kan du köpa med mjölk hälsa din rara flickvän hunden bajsar normalt igen puss mamma”

Sanningen är att en viss form av skiljetecken ändock brukar förekomma i dessa meddelanden. I form av glada gubbar, så kallade smilisar. Åtminstone tolkar avsändaren dem som skiljetecken. I själva verket bidrar de enbart till förvirringen vid dechiffreringen av meddelandet. Särskilt som det svämmar över av dem.

Samma meddelande med smilisar:
”hej hur är det när kommer du farbror moppe är död men han var gammal kan du köpa med mjölk hälsa din rara flickvän hunden bajsar normalt igen puss mamma”

• Hjälp, jag känner att jag lider av fenomenet total frånvaro av skiljetecken – vad göra?
Tips: Börja med att sätta punkt och komma lite varstans, vart som helst. Bara du skiljer av någonstans. Det gäller att i första hand stoppa flödet, innan vi reparerar skadan.

Syndrom: Mardrömskombon ”ingen hejd”:
Inte sällan förekommer samtliga skiljeteckensyndrom i ett och samma meddelande. En mardröm för mottagaren, och en sorglig syn för språkvetare.

Ett typexempel:
”vad roligt att se er här på internet ni är så söta vilka fina bilder !!!!!!!!! jag försökte gilla pappa hälsar ska vi komma i helgen??????? försökte hitta Kerstin men hon finns inte!?! ps farbror moppe är död !!!!!!”

• Hjälp, jag känner att jag lider av fenomenet mardrömskombon – vad göra?
Tips: Skriv brev för hand och skicka med posten. Du är analogt lagd och lär så förbli. Hoppet är förlorat, inse fakta och logga ut.

Text: Markus Qvist
Illustration: Michael ”Majk” Lindell

Ungdomarnas fingrar flyger över tangenterna och diverse inlägg haglar i otal antal sociala medier till höger och vänster, i vått och torrt. Har man vuxit upp i den digitala åldern faller det sig naturligt att webben är den primära kanalen för kommunikation. Men för äldre generationer är det inte en självklarhet på samma nivå.

Sociala medier, digital kommunikation och att vårda sitt varumärke på webben är att självklarheter för ungtuppar. För en annan kan enkom begreppet ’sociala medier’ ge stora självan när det kommer till att uppdatera sin status och sprida information om sitt privata liv genom digitala konton på det internationella nätet.

Här får du, som gammal stubbe, några knep för att skaka loss rötterna och få liv i årsringarna i den digitala åldern.

1. Börja blogga
Folk är mätta på blondinbloggar och bitterbuttra flöden signerade frånskilda menlösa. Dags för pensionärsbloggen att göra entré! Eller åtminstone medelålderspublicisten. Det är här erfarenheten finns, det är du som i själva verket har något att dela med dig av.

Och lugn, du behöver inte punga ut en endaste krona för att sätta fart. På (webbadressen) wordpress.com upprättar du en gratisblogg på två röda sekunder. Döp den till något finurligt, såsom pensionärsbloggen, och börja blogga.

2. Skaffa en hemsida
Skulle det inte vara fasligt kittlande att ge ut sin egen tidskrift med anekdoter, fakta, kuriosa och foton kring ett ämne valt helt valt på egen hand. En tidskrift där du väljer innehåll och utformning. Kruxet är att det är dyrt att trycka och distribuera en egen tidskrift. På webben betalar du enbart för domännamnet, och that’t it!

Givetvis finns här gratissidor att hämta. På (webbadressen) wordpress.org får du hjälp att upprätta din egen hemsida, återigen på två röda sekunder. Det svåra är att välja rätt domännamn. Men i det här fallet ter det sig tämligen naturligt: www.pensionarsbloggen.se.

3. Skaffa ett par sociala konton
Associerar du fortfarande sociala medier till ett forum för att tillkännage att kaffet är kokat, maten uppäten och att regnet porlar? Visst, det finns de som fortfarande inte har bättre fantasi än att dela med sig av vardagens mest perifiska trivialiteter. Men du kan ha betydligt roligare med, och framför allt, större nytta av sociala medier än så.

Du behöver inte tänka på vad som ska publiceras i sociala medier över huvud taget. Vad sägs om att istället använda dina nyöppnade konton för att sprida innehållet på din nyfödda blogg eller hemsida? Och ingenting mer. Det här blir bara bättre och bättre, inte sant?

4. Välj innehåll med finess
Vad ska du då fylla din hemsida eller blogg med? Eller om du enbart väljer att starta verksamhet på Twitter eller Facebook? Vänd på frågeställningen – har du något att berätta? Inte? Låt då bli att publicera något. Allra minst att kaffet är serverat, även om det är fasligt gott eller ens om det serveras med dopp.

De flesta av oss har ändock något att berätta, så till vida 35-årsblecket är passerat. Om inte annat kan du beskriva din erfarna syn på den naiva ungdomen. I själva verket räcker det med ett uns substans för att överskugga meningslösheten i befintligt tonårsfinniga utbud.

5. Sluta vägra Facebook
Sluta upp med dumheterna. Du vet förmodligen redan med dig att Facebook inte är så mördande farligt för en vuxen individ som du i tal och handling försöker göra gällande. Du avgör givetvis själv på vilken nivå du vill lägga din aktivitet på detta sociala media.

Den gyllene konfidentiella regeln är lika simpel som talande: Det du delar sprids. Det du inte delar förblir höljt i dunkel. Med andra ord kommer dina benrangel förbli döda i garderoben så länge ingen öppnar dörren irl (eng. in real life = i verkliga livet).

Så skapa nu ditt konto, bli kompis med alla dina kompisar och börja socialisera allena framför datorn.

Sådär ja. Följ nu bara dessa simpla råd och utvecklas till en fullfjädrad webbtupp inom timmar. Lycka till!

Text: Markus Qvist