Att killarna kan dansa och bjuda på sig själva, det har vi tidigare kunna se bevis på. Nu återstår att se om musiken och sången håller samma klass. Om så är fallet så kan ett nytt svenskt pojkband vara i starten av en mycket framgångsrik karriär.

På höstlovet 2013 gjorde The Foo sin spontana miniturné till Örebro, Norrköping och Göteborg. Den gången marknadsförde man endast turnén via sociala medier och det var fansens antal och engagemang som resulterade i just dessa tre städer. Den gången gick det inte så bra i Örebro, framträdandet som skulle genomföras vid Stortorget fick plötsligt avbrytas pga det publiktumult som uppstod. Nedan kan ni läsa lite om höstturnén.

Spontanitet och närhet, det är precis vad grabbarna i The Fooo bjöd på när de genomförde en mycket uppskattad minishow i Vasaparken i Norrköping den andra november.

Dagen innan var det planerat att bjuda på motsvarande framträdande i Örebro, tråkigt nog fick det avbrytas.
Tyvärr kunde inte delar av publiken, som till absoluta majoriteten bestod av yngre tonårstjejer, nöja sig med att bara titta och glädjas åt framträdande som det mycket populära pojkbandet ville bjuda på.

Det blev istället kaos då några av åskådarna istället för att bara titta, trängde sig framåt för att krama eller kanske bara beröra de omåttligt populära pojkarna i The Fooo.

I Norrköping däremot, gick det bra att genomföra det gruppen planerat. Platsen var en liten utomhusscen i Vasaparken. En stor mängd fans, uteslutande unga tjejer, samlades i god tid innan det utsatta klockslaget 17:00. Några säkerhetsvärdar hade då satt upp lite avgränsningar för att åskådarna skulle kunna få bra platser, så att så många kunde se så bra som möjligt. Det fanns även plats för en och annan förälder att stå lite vid sidan av. Allt kändes precis så trevligt och familjärt som det faktiskt var planerat att vara.

En kort stund innan The Fooo gled in på scenenen talade David Kjellström, representant för arrangören, till publiken. Lite ordningsregler, lite dialog, lite information om vad grabbarna skulle göra. David fick åskådarmassan med sig och alla lovade nästan hysterisk skrikande att de skulle sköta sig.

Säkerhetsvärdarna stod i anslutning till åskådarna, föräldrar och andra nyfikna vuxna stod lite vid sidan av och de få poliser som var på plats höll sig på avstånd. Hela arrangemanget kändes som mycket spontant och väldigt nära.

Plötsligt backade en minibuss ner genom parken mot scenen. Jublet från åskådarmassan var öronbedövande. Grabbarna kom snabbt upp på scenen och showen kunde starta. De bjöd verkligen på sig själva. Proffsiga och väl inövade dansnummer varvades harmoniskt med mer improviserade moment.

Hela tiden fanns en enorm närhet till publiken och det var många gånger som de som stod längst fram fick en handklapp eller en handhälsning av någon i gruppen. Varje gång de bjöd lite extra på sig själva så steg jublet till enorma höjder.

Känslan är att alla som tagit sig till Vasaparkens scen vid detta tillfälle fick en minnesvärd och fantastisk upplevelse. De flesta har även bildminnen för framtiden, det fanns gott om filmande telefoner och kameror i publikhavet.

Det som hände i Örebro får alla lära sig av, både arrangören, alla unga tjejer, föräldrar och andra inblandade. Att kunna genomföra den här typen av enkla, opretentiösa och mycket nära evenemang utan att det ska bli krångel och kaos, är väl något som ska vara självklart. Med lite sunt förnuft, lite förtänksamhet och lite vuxenansvar så ska detta inte vara ett problem.

En åskådarmassa med några hundra unga tonårstjejer är inte dummare än att de lyssnar och bryr sig, bara någon förklarar för dem vad som gäller.

Text och foto: Mats Turesson

Idag uppträder Galenskaparna och After Shave med jubileumsföreställningen 30-årsfesten på Oscars i Stockholm, för utsålda hus. Något Claes Eriksson långtifrån hade räknat med när han täckte av idén inför de övriga kamraterna. Egentligen var en helt nyskriven föreställning i fokus, med tilltänkt premiär 2012. 30-årsfesten skulle bara spelas 30 gånger varpå den nya föreställningen skulle sättas upp. Riktigt så har det inte blivit.

– Jag trodde nog att det skulle bli någon form av nördföreställning, för de allra mest inbitna, säger Claes.

Tidigare har Claes inte varit förtjust i tillbakablickar, likt 30-årsfesten. Men när idén kom till honom för några år sedan, att göra ett nummer för varje år som passerat sedan starten, kunde han inte värja sig.

– Jag tyckte att idén var så överlägset rolig. Att ta det extremt kronologiskt, utan att pilla eller ändra något. Allt enligt samma ursprungliga manus och gamla kläder och allting.

Uppväxten
Uppväxtåren tillbringade Claes i Trollhättan. Så länge han kan minnas har han varit intresserad av komik i alla dess former, allt från clowner till roliga filmer och TV-shower. I småskolan ansvarade Claes mer eller mindre över roliga timmen.  Omkring sig hade han en liten grupp och tillsammans skrev de av sketcher från skivor och lite egna påhitt och framförde inför övriga klassen.

– Roliga timmen var mitt bästa ämne kan man säga, skrattar Claes.

Under gymnasietiden fokuserade Claes mest på saker vid sidan av skolarbetet. Tillsammans med kamraten Kent Fredriksson uppträdde han som Gordon & Ballantine och sjung egenkomponerade visor på svenska. Något som var ovanligt förekommande vid tiden.

– Vi skulle hetat Simon & Garfunkel, men det var upptaget. Det blev istället två spritsorter och det säger väl lite om våra pubertala intressen. Men vi nådde ändå viss framgång. Detta tog vi med oss när vi flyttade till Göteborg året efter och hamnade på Västgöra nation.

Som 19-åring flyttade han till Göteborg för att läsa på Universitet, men studierna gick knackigt. Ur Gordon & Ballantine startade Claes och Kent Västgöta-skôjet, en form av alternativt studentspex. Totalt skrevs fyra helaftonsföreställningar.

Bildandet av Utan lots
Efter sista föreställningen med Västgöta-skôjet 1974 bildades Cabaret-gruppen Utan lots. Gruppen gjorde en viss succé på Folkparkernas artistförmedling, på den tiden folkparkerna fortfarande var stora. Utan lots medverkade i december 1974, under 10 minuter i Örebro.

– Vi gjorde en helvetes succé och fick 55 folkparksjobb.  Året efter åkte vi runt Sveriges folkparker, från Trelleborg till Malmberget. Dessutom hade vi en krogshow på Trädgårn i Göteborg och en i Malmö. Så Utan lots var väldigt heta en kort period.

Medlemmar föll ifrån och hösten 1976 återstod endast tre deltagare. En av dessa var Kerstin Granlund, som sedermera skulle bli en beständig kumpan i Galenskaparna. Snart dök den lilla skaran upp i Hagge Geigerts revy.

– Hagge kände till oss sedan tidigare. Vid den här tiden hade jag precis bildat familj, och det gick lite sämre rent ekonomiskt. Jag hade tidigare kontaktat Hagge för att sälja in material och texter till hans revy. Jag kommer ihåg när vi träffades under en lunch i en park och jag skulle visa honom materialet. Han var väldigt välvillig, så jag passade på att fråga honom om han inte hade användning för tre artister också.

Radiounderhållning
 De tre genomför en mindre audition, för att fräscha upp Hagges minne. Och får chansen att uppträda i Hagges revy. Revyn gjorde succé och hamnade till slut på Berns i Stockholm. En biljett in till radions värld, skulle det visa sig.

– Vid den här tiden hade jag väskan full med idéer till radio och TV som jag försökte sälja in. Och på radio nappade de på ett radioprogramförslag jag hade som hette ”Kommers”. Det var en sorts roliga kvartar med ett givet tema som man sjung och skojade lite kring.

Claes hade spelat in fyra program hemma i köket som han spelade upp för radiofolket, varpå de köpte tio program. Sedan tio till, och tio till. Totalt trettio program. Dessutom skapades serien Herr – och dammagasinet, om tio avsnitt.

– Vi gjorde även ett program som hette Galenskaparna. Och sådär höll vi på med radio några år, och det var också en nyttig och bra skola. Man fick skriva mycket manus, så det hade jag stor glädje av.

Tack vare medverkan i radion skulle gruppen få vara med i den sista sändningen av radioprogrammet Frukostklubben med Sigge Fürst. I programmet ingick alltid ett mindre amatörinslag i slutet. Eftersom detta var det sista programmet skulle de ett litet bättre inslag inkluderas.

– Och det skulle vara vi då. Vi fick uppdraget att skriva en parodisk hyllning till Sigge Fürst. Min bror Anders var väl 22, kom direkt från Trollhättan och fick uppgiften att imitera Sigge. Det var dessutom ett program som direktsändes i TV. Det var jättemycket tittare, så det var en ganska svettig uppgift.

Namnet Galenskaparna och Sten-Åke Cederhök
Medverkan i Frukostklubben blev gruppens avstamp och i samma veva dök även namnet Galenskaparna upp, av misstag. Sigge frågade efter gruppens namn. Claes hade ett programförslag inlämnat till TV med namnet Galenskaparna, och just detta kom ut som svar.

Efter inslaget i Frukostklubben tog Galenskaparna 1979 steget från radion för att göra en scenshow i Göteborg. Med ett praktfullt fiasko i sitt följe.

– Vi började verkligen i motvind, men knöt näven och kämpade på.

Senare samma sommar fick de ändå jobb genom Sten-Åke Cederhök. Sten-Åke hade då gjort Veckans revy på Liseberg varje sommar i många år. Just det här året hade han enbart möjlighet till två dagars repetitionstid i veckan, med anledning av TV-inspelningen av Albert och Herbert.

– Han såg vår krogshow och tyckte väl ändå att det dög nånstans, så han engagerade oss i den här revyn. Det var Anders, Kerstin, jag, en pianist och Sten-Åke. Han gjorde sina nummer och vi gjorde våra. Det hela sparade repetitionstid för honom, vi hade våra nummer med oss och han körde sina.

Idén om egen föreställning föds
Tiden efter revyn reste Galenskaparna runt i landet. En period med mycket turnerande, bärande och slit på firmafester och mindre inkomstbringande gig. Trots enstaka medverkan i TV lyfte det aldrig riktigt. Claes hade tillsammans med Kerstin smakat på den stora framgången med Utan lots något år innan, och kände tydligt av den starka friktionen mellan gruppen och framgången.

– Galenskaparna var på något sätt eftersläntrare till Utan lots, vi var de där som aldrig blev någonting. Det blev lite den stämpeln vi fick när vi startade igen. Det fanns inget riktigt intresse för oss, vi fick inte alls samma publicitet. Detta gjorde att vi någonstans i slutet av -81 kände att vi måste ha en egen föreställning. För att få en egen identitet, för att få en status och värdighet.

Sammanslagningen med After Shave
1982 hade Anders jobbat vid sidan av Galenskaparna och stött ihop med barbershop-kvartetten After Shave. Medlemmarna i After Shave studerade på Chalmers där även Anders var engagerad. Han var känd som en humoristisk typ, som sjung och pratade roligt på fester och gasquer. Och deras vägar korsades.

– De klickade och fann varandra snabbt. Efter ett tag presenterade Anders de andra i After Shave för Kerstin och mig. Då hade jag den här idén om att vi skulle sätta upp en egen revy.  Detta resulterade i fyra föreställningar av Skruven är lös på hösten, med Galenskaparna och After Shave. Det blev en knallsuccé och totalt 48 föreställningar i slutändan, minns Claes.

 

Med Skruven är lös kände ensemblen att det började lossnade en aning, men väl uppe i Stockholm med samma föreställning blev resultatet platt fall, och de vände hem med svansen mellan benen.

– Med Träsmak tänkte vi att vi får väl stanna i Göteborg, det får väl räcka. Och vi var glada för det. Vi gjorde 70 föreställningar och gjorde jättesuccé, ännu större än Skruven är lös. Men då kom en krögare från Stockholm som vi kände ner för att se Träsmak. Och ville ha oss på sin krog.  Han lyckades på något sätt övertala oss att göra om Träsmak till en krogshow. Med det tråkiga minnet från året innan tänkte vi att det kommer att gå åt helvete. Men okej, vi kan väl ändå åka upp de tre veckor som krögaren hade tänkt sig, vi får ju ändå betalt. Så det gjorde vi, och så blev det 13 veckor. Plötsligt blev Träsmak en jävla succé.

Samarbetet med After Shave var avgörande för Galenskaparnas fortsatta existens. Fram till sammanslagningen hade den tillryggalagda berg- och dalbanan var allt annat en utstakad väg mot framgång. Många andra hade gett upp hoppet om en framtid i branschen både en och två gånger.

– Ja, det kan man ju verkligen fråga sig – varför slutade vi inte, varför gav vi inte upp? Men jag tror jag hade en enormt envis drivkraft och en förmåga att se det positiva i all motgång, på något sätt. Även i halvtaskiga föreställningar kunde jag fokusera på de få skratt som publiken ändå bjöd på. Vi hade några enstaka bra föreställningar, och det var ju de man bar med sig.

Tillkomsten av Macken
1983 deltog ensemblen i Ingvar Oldsbergs entimmes TV-program Oss skojare emellan på onsdagar. Programmet kortades ner till trekvart och en kvart blev över i tablån varpå sällskapet fick frågan om att fylla ut tiden. Jonssons onsdag såg dagens ljus, och framfördes tillsammans med After Shave. Programmet blev en ljusglimt bland alla bakslag.

– Det var vår första TV-serie. Och det var svårt, 15 minuter är ett ganska hopplöst format, man hinner liksom inte göra någonting av det innan det är slut. Så det blev lite bökigt, men vi gjorde fem program och fick ganska mysig respons på dom.

Idén till Macken föddes genom Anders fantastiska tolkning av en bilmekaniker i en annan sketch. En tredelad sketch där Claes i den inledande delen ville gestalta en miljö där radion står på för jämnan.  En bilverkstad.

– Anders fångade Roy direkt, det var helt fantastiskt. Fan vad roligt det blev när han började läsa den på Trollhättedialekt. Och publiken köpte det med hull och hår, så vi kunde ju inte bara nöja oss med den sketchen. Vi var ju tvungna att exploatera den karaktären mer.

Ideligen hade han kontakt med TV för att försöka sälja in sina idéer.

– Jag kände Bosse Renberg, som hade jobbat på radio när vi gjorde Kommers, han jobbade nu på TV och var någon slags chef där. Han hade sett Träsmak – men tyckte inte den var bra. Däremot tyckte han Roy var väldigt rolig. Så under en lunch föreslag jag idén om att utveckla Roy till en egen TV-serie, och då tände han på alla cylindrar.

De tre osårbara åren
De här tre åren när det lossnar för Galenskaparna och After Shave, 1985, -86 och -87 kallar Claes för de tre osårbara åren.

– Det var då vi inte visste att vi kunde vara dåliga, skrattar Claes. Vi tappade allt omdöme. Det var först långt senare jag läste dåliga recensioner om exempelvis långfilmen Leif, jag trodde alla älskade den filmen. Jag läste inga recensioner på den tiden, det var först när vi gjorde Hajen som visste för mycket som jag förstod att vi kunde vara dåliga. Den sågades överallt, då kom man ner på jorden igen.

– Vi upplevde aldrig att det lossnade över en natt, vi lyfte väl mer som en albatross kan man säga. Vi sprang som fan längs kajen och till slut när vingarna äntligen började bära så flög vi jävligt bra. Herreys är jämngamla med oss och de slog igenom över en natt och försvann lika fort. De flög inte lika bra, men de lyfte snabbt.

När Macken sändes i TV hade Claes fått igenom filmmanuset till filmen Leif och var mitt uppe i förproduktionsarbetet av filmen.

– Jag var inte riktigt med på att det faktiskt sändes. Det fick jag höra sen att serien fick ju en enorm uppmärksamhet. Anders och Jan Rippe fick åka runt och signera skivor i sina overaller. De skapade upploppsstämning i Mariestad och Trollhättan. Och de visste inte jag, jag höll på med långfilmen.

Källan till inspiration
Manuset till Leif skrev Claes under veckorna när föreställningen Cyklar spelades på Intiman i Stockholm. Under veckorna skrev han ner utkast för hand och på lördagarna skrev han ut det på skrivmaskin innan dubbla föreställningar på teatern. En normal produktionstakt låg runt 20 sidor i veckan.

– Fantastiskt, det gör det inte nu längre kan jag säga. Det enda svar jag har på var inspirationen kom ifrån är att det gick så bra. Succé föder succé. Man blir inspirerad till att göra mer.

– Det finns inget bättre gödningsmedel för människor än beröm, uppskattning. Och det har jag fått så att jag nästan skäms, när man ser hur det ser ut i världen och hur människor hanterar varandra. Man ska vara rädd om varandra, det är en erövrad visdom. Man ska vara jävligt försiktig när man kritiserar. Den främsta recensenten är publiken. Den skrattar inte om det inte är roligt. Den är långt bättre än en recensent i tidningen.

Kritik tillintetgör inspirationsflödet fullständigt för Claes. Men istället för att knyta handen i fickan med revansch i sikte, tror han på att ge människor en andra chans.

– Jag tror på att vara vänlig och varsam mot sina medmänniskor. Det har jag haft med mig hela livet. Jag minns på gymnasiet, det var lite stökigt i vår klass med mobbningstendenser, men så plötsligt hände någonting. Någon flyttade och någon annan kom inte och plötsligt blev alla sedda i klassen. Vi skapade ett litet förbund och tillsammans gjorde vi en hel långfilm i Dubbel-8-formatet. Alla var med i filmskapandet, hela klassen. Alla bidrog, någon kunde sy och någon tecknade. Alla blommade ut på ett fantastiskt sätt. Det blev en otrolig stämning och känsla. Detta har jag tagit med mig i livet. Många har frågat mig hur vi kan hänga ihop i ensemblen, och det beror på just det att vi aldrig dissar varandra utan ger alla en chans till. Under hela den resan vi gjort så är det en som har slutat, det är den enda konflikt vi har haft. Sedan har det varit samma gäng genom alla år. Vårt produktionsbolag Kulturtuben består av samma gäng som började -82, även bakom scenen.

En himla många program
Inför TV-serien En himla många program 1989 bidrog samliga i ensemblen med manus och idéer. Hittade man på någonting fick man skriva, spela in och klippa det på eget bevåg. För Claes var det inget nytt men för de övriga blev det lite av en TV-akademi.

– En himla många program var en fantastiskt rolig inspelning. Jag hade gjort Macken och Leif sedan tidigare så jag hade koll på inspelningssituationer. Men de andra hade dessförinnan bara stått framför kameran. De hade ingen erfarenhet av regi eller klippning, men det fick de lära sig. Alla bidrog med grejer. Jag gjorde fortfarande mest, jag var ju så jävla på hugget, skrattar Claes.

Claes skriver färdigt ett manus helt och fullt innan det visas upp för kamraterna. Han skriver endast en version av manus. Som inte ändras. Han testar dock allting på sin fru, och han vet med sig när någonting är bra. Även om hustrun tycker annorlunda.

– Min fru får ju höra allting, på henne testar jag materialet. Hon är en bra värdemätare.  Jag vill inte visa för någon annan då idéerna är så sköra när de är ofärdiga. Min fru är väldigt vänlig, för hon vet att jag är så lättsårad. Fast det har jag ju genomskådat så det spelar egentligen ingen roll. Men när hon säger ”ja, men det där kan nog bli nåt”, då vet jag att det är kass. Fast ibland kan jag jobba vidare ändå, och oftast har jag rätt. Det kan ju låta väldigt förmätet att säga så, men jag har faktiskt en ovanlig egenskap – jag vet när det är bra. Det är fantastiskt. När jag väl har hittat en pärla, då vet jag när jag ska stanna i manus. Sedan når inte alla bitar i en föreställning dit, men de når en bit på väg. Jag har alltid haft den känslan, den förmågan, jag tror det är hemligheten bakom min framgång. Jag är så otroligt övertygad att det är bra, det är ingen som kan rubba den övertygelsen.

Uppehållet 2006-2011
Efter långfilmen Den enskilde medborgaren 2006 presenterar Claes sedvanligt ett nytt projekt för det övriga sällskapet, som tackar nej. Och de går skilda vägar. Claes uppträder för sig och de övriga på sitt håll. Under uppehållet väljer Kerstin Granlund 2011 att deklarera sin pension från scenen. Någon uttalad plan om att på sikt sammanstråla finns aldrig.

– Det vet man ju inte, det får man ta som det blir. De andra hade en väldig drivkraft att göra krogshow, och jag har aldrig trivts särskilt bra med att uppträda på krog. Det blir mindre nyanser, mindre uppmärksam publik. Att uppträda på en teater är något helt annat. När vi fick Lorensbergsteatern kände jag ett stort ansvar att förvalta det på något sätt. Här kan man göra föreställningarna med stora nyanser, här sitter en publik som är väldigt lyhörd och då kan föreställningen få en större spännvidd.

Claes uppträdde med sina båda föreställningar Solo och Max medan After Shave och brodern Anders uppträdde med krogshowerna Cabaret Cartwright och Gubbröra och pyttipanna.  Samarbetet smygstartade 2010 med revymusikalen Hagmans konditori, framförd av After Shave och Anders Eriksson med manus och regi av Claes.

Ny föreställning 2015
2015, när sviterna efter 30-årsfesten lagt sig, är det åter dags för Galenskaparna och After Shave att stå på en scen tillsammans för att framföra nytt material. En helt ny föreställning väntar i faggorna. De kommer då att framföra nytt material tillsammans för första gången på nio år. Vad som händer därefter får tiden utvisa.

– Jag har ju fått göra allt jag kunde drömma om att göra. Och just nu gör jag sånt jag aldrig kunde drömma om att göra, skrattar Claes. Därför vet jag inte riktigt vad det blir framöver. Men jag vill fortsätta, inte minst för att vi har en så stor och hängiven publik, och det är inspirerande i sig. Och det finns ju fortfarande saker i samhället som man kan kommentera, på vårt sätt.

Måns Möller försöker alltid tänka positivt. Han försöker åtminstone iklädda sig optimistens kläder. Han resonerar att den som är realist är pessimist. Och att man inte mår sämre av att se saker och skeenden i ett positivt sken. Som att belysa sin son med funktionshinder genom en humorshow och ett skarpt fokus på allt det härliga som kringgärdar det dagliga livet tillsammans med honom.

- Jag försöker se de jobbiga bitarna i livet från den ljusa sidan. Sen betyder inte det att jag tycker det är roligt att min son har autistiskt syndrom. Men det hjälper varken honom eller mig att gräva ner sig, då får man faktiskt se sig omkring och försöka göra det bästa av situationen, säger Måns Möller.

Komikeryrket tidigt i kikaren
Måns visste tidigt att komikeryrket var vigt åt honom. Efter ett uppträde på Norra Brunn kom det fram en gammal klasskompis med en ’Mina vänner’-bok. Där hade Måns redan i fjärde klass fyllt i att han ville bli ståuppkomiker.

- Man är otroligt lyckligt lottad som får leva sin dröm. Jag hade flyt från början, kan man säga. Från början hade jag dock planer på att jag utbilda mig och skaffa ett riktigt jobb. Jag gick ekonomlinjen på Universitetet och hade bara en termin kvar. Då slog det mig att sen måste jag ju börja jobba med ekonomi, berättar Måns.

Måns åkte runt och besökte olika företag för att fiska traineeplats, han äter gratiskolor och norpar pennor med företagstryck. Men inser att detta inte är vad han egentligen vill göra. Han måste i alla fall prova drömmen han närt om att bli ståuppkomiker. Varpå han maxar sina studielån och bokstavligen tjatar sig in på Norra Brunn.

- Jag började som ljudtekniker och att stå i garderoben. Mitt jobb var också att hälla upp whiskey till Lennie Norman och Claes Malmberg efter deras gig. Och till slut fick jag tre minuter att gå upp och uppträda på, som jag också tjatade mig till, berättar Måns.

Vid den här tiden var Måns bland de yngsta i Sverige i ståupp-branschen. När Norra Brunns ägare flyttade till Berns, samtidigt som krögaren Norra Brunn medförde att Måns plötsligt hade dubbelt så mycket scentid och två scener att uppträda på.

- Det var ju guld värt för mig. Då gjorde jag ’Jävla 70-talister’ på Berns, med Johan Glans, David Batra och Thomas Järvheden. Samtidigt hade jag en show med Magnus Betnér och Järvheden på Norra Brunn som hette ’Bröderna Graaf’, berättar Måns.

Batra och Glans var stora namn i ståupp-Sverige vid det här laget. Men branschen var liten och ryktet gick snabbt. De hörde att Måns var rolig på Norra Brunn och plockade över honom till Berns.

- Det var ju bara vi som höll på, det var en sådan liten bransch. Ingen visste ju nästan vad stand up var för någonting. Internet fanns ju inte på den här tiden heller, så det spred sig inte som en löpeld direkt, minns Måns.

Özz Nuyen och Stockholm live
Efter ett tag blev standup fruktansvärt ute i Sverige och att vara ’komiker’ stod inte högt i kurs. När Parlamentet spelades in fick inte komiker vara med i panelen, svenska komiker var för dåliga ansågs det. Istället plockades skådespelare in från Stadsteatern som satt och läste manus.

- Sedan kom Özz och gänget in från vänster efter några år, och gjorde Stockholm live. Då tändes hoppet litegrann för oss komiker. Men den här mörka perioden var ändå positiv, vi hade fått jobba hårt i några år, åkt runt i landet och harvat på småklubbar. Det var dåligt med folk och inget betalt. Allt var verkligen dåligt. Men det här var ju bra för branschen också, för då sållades det verkligen ut vilka som hade kärlek till konsten och vilka som höll på med det av andra skäl. Och vi var några få som hängde i, det tog väl en sex-sju år innan det vände, berättar Måns.

Med Stockholm live uppstod en klyfta i ståupp-Sverige. Då ville inte längre det gamla gardet vara med. De var fortfarande lite bittra över att Släng dig i brunnen hade försvunnit från TV. Men Måns och andra yngre förmågor som hade legat och väntat på sin chans blev överlyckliga.

- Gänget med Özz i spetsen kom från ingenstans och fick ett eget standup-program på SVT. Det var ju helt sjukt. Men då vände det. Schyffert började även med stand up i den vevan, vilket fick alla nöjesjournalister att höja på ögonbrynen – och plötsligt var stand up på tapeten igen, berättar Måns.

Komiker som han var under ’förbudstiden’ fick Måns inte vara med i Parlamentet. Men så blev någon sjuk och han fick utan omsvep hoppa in i Time Out. I samma veva hoppade Claes Malmberg av och Måns fick en permanent plats i programmet.

- Jag är alltid så dålig när det kommer till provfilmning , men här var det så stressigt att jag bara fick hoppa in. Jag fick chansen att vara komiker i TV en gång i veckan, och det var stort för mig. Och Time Out var ju också väldigt stort i Sverige, det hade många tittare. Och jag fick sitta i samma program som Robert Gustafsson och de här kända snubbarna. Då kände jag att nu, nu kommer jag att kunna leva på det här på riktigt, minns Måns.

En soloshow om autism
Idag är trenden bland komiker att sätta upp sin egen show för att turnera runt med. Vissa slår ihop sig för att gardera sig på biljettförsäljningens front. Andra, som Måns, gör en soloföreställning. Han hade sett nära vännen Özz Nuyens ’Dålig stämning’ och blev överväldigad. Och kände att han ville göra det där fast på sitt eget sätt.

- Så jag började med att skriva en rak enkel humorshow. Tanken var en biografi över mitt liv, lite Cirkus Möller, lite Time Out och så träffade jag den och den. En show om show business, helt enkelt, berättar Måns.

Det här var en mörk period privat i Måns liv. Sonen Viggo har diagnosticerad med autism, och vardagen handlar mycket om utredningar och sjukhusbesök. Något som hinner ikapp Måns i manusarbetet.

-  I samma veva skulle vi iväg på någon ny ADHD-utredning med min son Viggo, och jag hade en sådan ångest för det där. Då kände jag att det är ju det här som jag tänker på, dag och natt. Det skulle inte vara ärligt att göra en ren humorshow när det enda jag gjorde var att springa på sjukhus och habilitering hela dagarna. Jag kände att jag måste göra en show om mitt liv som det är nu. Så jag slängde allt jag skrivit, berättar Måns.

Så växte showen så sakteliga fram. Desto mer Måns skrev desto mer positiva inslag i det vardagliga livet med Viggo kom han på.  Han kom att tänka på fler och fler framsteg med sonen och hans sjukdomsbild som var så fantastiska att uppleva. Men det var i botten en mörk period och det gällde att få till en bra balans i showen, mellan det allvarliga och det roliga. Där tog Måns hjälp.

- Jag är bra på att skriva humor, men mindre bra på de allvarliga bitarna, så där fick jag hälp av en duktig kille från Örebro. Sedan fick jag hjälp av Jonas Gardell med passagerna mellan humor och allvar i showen. Jonas sa att det är ingen fara att vara allvarlig i showen. Det viktiga är att du signalerar att du känner av det. Så när jag till exempel berättar i showen om när min son får ytterligare en diagnos, och folk blir nedstämda å mina vägnar. Då bemöter jag det med att konstatera att stämningen dog i salongen och att jag känner av det. Så länge man visar att man har koll på läget, att man fattar att det är dålig stämning, då kan man vända det. Det viktiga är att man känner av stämningen i rummet, berättar Måns.

Efter föreställningarna händer det ofta att föräldrarna till autistiska barn kommer fram och pratar med Måns. De känner igen sig i så mycket och har gått igenom samma upplevelser och känt samma sorg.

- Men det kommer också fram folk som först nu förstår saker kring folk i sin omgivning med autistiska barn. Man behöver inte på något sätt ha ett barn med en diagnos för att man ska tycka showen är bra. Av de 90 minuterna showen håller på ska det vara 75 minuter full fräs och asgarv, med två allvarligare partier inemellan. Men det är i botten en ljus historia, säger Måns.

Med hjälp av humor informerar Måns om autism, i syfte att få folk att få upp ögonen för det. Åtminstone litegrann. Och han framhåller humorn som ett väldigt effektivt vapen.

- Folk är avväpnade när de har garvat en halvtimme och när de sedan får ta emot en riktig råsop i solar plexus blir det oerhört effektfullt. Sen är det svåra att få dem att börja skratta igen, efter det att man berättat för dem om sitt livs värsta dag. Och jag är jättenervös varje kväll för att jag inte ska lyckas vända på steken och få publiken att börja skratta igen. Det var av den anledningen jag tog hjälp av Gardell. Det finns ett sådant parti i showen, där det är helt tyst. Man hör någon som sitter och gråter längre bak i salongen. Då känner man att, nu laddar vi på – kom igen nu Möller, berättar Måns.

Showen ger effekt i TV-soffor
Jävla pajas är en föreställning som ligger bra i tiden. Måns blir inbjuden till morgonsofforna för att prata om hur de lägger ner resursskolor. Måns belyser också att det tar ett helt år för att få en diagnos i Sverige, och när diagnosen väl ställs får man beskedet att barnet skall börjas tränas så tidigt i livet som möjligt. För chansen att de ska klara sig själva när de blir stora.

- Då är det något som inte fungerar i systemet. Men att man syns i media ger faktiskt lite effekt. Folk blir helt enkelt förbannade när man stänger skolor för de här barnen. Och att ta upp de här ämnena tillsammans med humor blir ganska slagkraftigt, annat om jag bara skulle stå och prata en timme om hur dåligt systemet fungerar. Ingen skulle orka lyssna på det, säger Måns.

Måns har gått från tanken på sin nyfödda son som Sveriges näste statsminister till att istället sätta upp målet att Viggo ska bli den gladaste killen i landet med autism.  Föreställningens utgångspunkt är att vara pappa till killen som inte blir bjuden på kalas. Och showen har gjort inverkan på Måns och Viggos vardag.

- De kvällar man lyckas är fantastiska. Jag fick ett sms efter en show från en som skrev: ”Tack för showen. Jag har inte varit så rörd sedan jag var på bio och såg E.T.” Det är fantastiskt kul när man får uppskattning för det man gör.  Och sedan showen haft premiär så har vi fått komma iväg på fler kalas, så det känns jättebra, säger Måns.

Planerar långt fram
Måns planerar långt fram som egenföretagare. I dagsläget vet han vad han ska göra fram till 2016. Av erfarenhet vet han jobben sällan dimper ner från skyn.

- Förr kanske man kunde chansa mer, men nu när man har barn kan man inte bara hoppas på att det trillar in något bra jobb. Man måste planera framåt. Och jag har aldrig fått något jobb, utan jag har fått skriva mina egna TV-manus och försökt sälja in eller göra min egen show och boka konserthus och så. Jag har fått tjata mig in, ända sedan Norra Brunn. Det är en återkommande röd tråd genom hela min karriär, jag har tjatat mig till precis allting. Därför blir jag skitglad när de till exempel ringer från Melodifestivalen och vill ha mig i en av sketcherna. Det är jättestort för mig att någon har ringt och vill ha mig, det är kanon. Jag tror litegrann att man är sin egen lyckas smed, berättar Måns.

Med en annorlunda föreställning som Jävla Pajas, i jämförelse med vad han gjort tidigare, märker han av en förändring hos vissa belackare. Och han tror på att rycka undan mattan på folk i syfte att nå fram med sitt budskap.

- Särskilt jag kanske, alla som känner till mig har ju en uppfattning om mig. Några tycker att jag är jätterolig, andra tycker att jag är helt värdelös. Och nu när man gör något annat så omvänder man ganska många av kritikerna, och det känns jätteskönt. Det är kul när folk har cementerat en bild av dig och man lyckas rubba på den bilden, säger Måns.

Text: Markus Qvist
Foto: Camilla Qvist

Annons

Maria Lundqvist visste redan som treåring att hon skulle bli skådespelare. Det har egentligen aldrig funnits någon tvekan om vad hon skulle göra med sitt liv. Redan som nittonåring blev hon antagen till Scenskolan i Göteborg.

- För mig var teaterrummet magiskt. Och vi har det inte i släkten, jag har inga syskon som är det. Min pappa är musiker och slöjdlärare, han har alltid spelat och sjungit från olika scener i alla år, men när det gäller teater har ingen gått före och visat vägen, berättar Maria.

Det har egentligen gått vägen för Maria ända sedan starten – i en tuff bransch. Flera av klasskamraterna på Scenskolan har lagt ner skådespelandet, andra har haft en betydligt värre resa. Maria har varit lyckligt lottad. Olika erbjudanden har dykt upp längs vägen och hon har aldrig stått utan jobb, vilket är ovanligt.

- Jag har istället haft för mycket jobb, så att jag har varit tvungen att välja bort. Något jag är otroligt tacksam för. Mina uppdrag har alltid varit väldigt varierade, jag har haft förmånen att få jobba med både teater, humor och allvar, krogshower och julshower, föreläsningar, film, TV och radio, säger Maria.

Efter Scenskolan arbetade Maria på Stadsteatern, Folkteatern och Backateatern i Göteborg. Under en femårsperiod spelade och alternerade Maria mellan två föreställningar från tisdag till lördag, och repeterade samtidigt en ny pjäs på dagarna.

- Det var en fantastisk lycka rent skådespelarmässigt. Givetvis var det också förknippat med hårt arbete och en enorm prestationsångest. Och hade jag inte haft erfarenheten från Göteborgsteatrarna hade jag inte vågat så mycket som jag gjorde senare, säger Maria.

På Folkteatern arbetade Maria med sin mentor och teaterpappa Magnus ”Mankan” Nilsson. Mankan skrev bland annat pjäsen Knäckebröd med hovmästarsås speciellt för Maria. På Stadsteatern gjorde hon Tintomara i Drottningens juvelsmycke, Sally Bowles i Cabaret, Blanche i Linje lusta och Nilla i Jeppe på berget. Bland mycket annat.

- Jag gjorde bara huvudroller, sådana fantastiska förtroenden som jag fick. Jag fick möjlighet att driva pjäser med bra regissörer som trodde på mig. Och det är långt ifrån alla som får den möjligheten, berättar Maria.

Mötet med Povel Ramel
Ryktet spreds om den skickliga skådespelerskan. Göteborg är en förhållandevis liten stad i branschen. Så en dag ringde Povel Ramel. Han var i full färd med att skriva föreställningen Kolla klotet, tillsammans med Tomas von Brömssen. En föreställning som skulle bli Marias stora genombrott på scenen.

- Jag minns att jag var så otroligt nervös första gången jag skulle träffa Povel. Men han var full av respekt, värme och nyfikenhet. Han var otroligt envis om hur saker och ting skulle vara, låta och fungera i en föreställning. Och noggrann, jäkligt noggrann, och samtidigt full av kärlek och lekfullhet. Povel Ramel är en av vår tids största poeter och kompositörer. Jag har jobbat med många stora som kommit under huden på mig och som har kommit att betyda mycket, men Povel var tongivande och han var min entrébiljett till att bli räknad med i branschen, berättar Maria.

Kolla klotet fick genomgående fina recensioner, fyra eller fem stjärnor i alla tidningar. Och Povel sa att den sista stjärnan, den ska Maria ha. Efter Kolla Klotet fick Maria sedermera möjligheten att jobba med Povel vid ytterligare tre tillfällen.

Sally och det stora genombrottet
Det stora mediala genombrottet kom med karaktären Sally. TV-serien om bibliotekarien och det förvuxna barnet Sally Santesson som bor hemma hos sin pappa. En roll som öppnade många dörrar. Maria minns publikens reaktioner när Tomas von Brömssen kom in på scenen i Kolla klotet och ställde sig och tittade på publiken. Folk skrattade bara vid åsynen av Tomas.

- Jag kommer ihåg att jag satt vid sidan av scen och drömde om att göra en sådan entré. Jag var både fascinerad och avundsjuk på den sortens entré. Han kom ju in med en historia bakom sig. Folk visste bara de såg honom, att nu kommer vi få det roligt. Det fanns en fnissig förväntan hos publiken, minns Maria.

TV-serien Sally började sändas samtidigt som Kolla klotet spelades på Cirkus i Stockholm våren -98. Då plötsligt började Maria märka av en förändring när hon äntrade scenen. Publiken började känna igen henne. Plötsligt räckte det med att hon gick in och ställde sig på scenen så började publiken öppna upp och skratta med, på ett helt nytt sätt.

- Då hade de en referens till mig, och det var magiskt. Och så kan jag känna idag då folk har en väldigt kärleksfull förväntan på det jag gör, eftersom de vet vem jag är. Mycket handlar om att man ska ha publiken med sig. Sen kan man få dem att skratta och man kan få dem att gråta, men det tar lång tid att bygga upp det förtroendet, berättar Maria.

Tanken är att göra en långfilm om Sally. Sven Wollter, som spelar Sallys pappa, och Maria har pratat ihop sig och nu finns en överenskommelse om att göra en långfilm.

- Men det är en lång process innan vi är framme. Vi ska sätta oss under december månad och börja spåna på hur ser det ut för Sally. Var är hon någonstans i livet och var har hennes pappa tagit vägen? Jag ser jättemycket fram emot det, berättar Maria.

30 grader i februari
Under 2012 sändes serien 30 grader i februari på SVT. Serien vann TV-priset Kristallen för ”Årets TV-drama” och sågs av över miljonen svenskar varje avsnitt. Maria spelade en vardagsstressad kvinna som får en stroke och tar med sig barnen till Thailand för rehabilitering.

- Det var en väldigt speciell roll. Kvinnan jag spelade var väldigt sårad och förstörd av sin extrema karriärsjakt med stroke som påföljd. Men det är det bästa som finns när man får en roll som kräver något av dig som du inte riktigt är själv, säger Maria.

SVT hade egentligen beställt mer av en komediserie av produktionsbolaget, något 30 grader i februari är långt ifrån att vara. SVT blev ändock givetvis nöjda med slutresultatet. Det finns också planer på att göra en fortsättning på succén.

Inför inspelningen träffade Maria två kvinnor som båda fått stroke. En stroke på den vänstra hjärnhalvan drabbar oftast kroppen. En stroke på höger sida sätter sig oftast på talet. Maria valde att gestalta en strokedrabbad kvinna med mindre skador på kropp och mer på tal. Många strokedrabbade har också hört av sig efter att serien sänts, och framför allt anhöriga som levt nära strokedrabbade.

- Jag blev bättre på att gestalta det med tiden. Den här ilskan förstod jag inte förrän jag gick in i den strokedrabbades icke-flöde. Att inte ha flödet i kroppen. Jag kan förstå att man till slut blir förbannad, att man blir rasande. Jag hade ont i magen under inspelningen för att det var så återhållet. Rollen gjorde irrationella och nästan aggressiva utspel hela tiden, berättar Maria.

Turné med Min bror och jag
Den 19 november är det premiär för turnén med föreställningen Min bror och jag. Brodern heter Andreas och fick för några år sedan ett tungt cancerbesked. Han trodde att livet var över. Andreas kämpade i motvind och under en motionstur tillsammans med en nära vän tog orken slut inför en uppförsbacke. Och det var inte bara i spåret orken tröt.

- Jag kände att här tog det slut. Det var inte bara uppförsbacken, jag kände att jag inte orkade kämpa längre. Det blev mig övermäktigt. Cancern, livet, allting. Jag orkade helt enkelt inte längre, berättar Andreas.

Andreas vän som sprungit uppför backen vänder sig på krönet när han märker att Andreas inte följt med upp. Andreas ropar åt honom att fortsätta ensam. Men vännen joggar åter nerför backen. Han lägger armen om Andreas och säger att ’det här gör vi tillsammans’.

- Och där vände det. Jag fick ny livskraft. Vi besegrade backen tillsammans, och jag kände att nu ska jag klara det här. Jag ska överleva detta, berättar Andreas.

- Andreas har alltid varit en människa fylld av livskraft. Friluftsmänniska, klättrare, äventyrare, en renlevnadsmänniska. Att han av alla människor fick cancer, det var ett slag. Det var ett så hårt slag att jag inte trodde att det var riktig cancer. Det är något jag lärt mig för att jag blivit äldre, men också genom föreställningen – att vara otroligt rädd om det här livet som vi lever. För man vet ingenting, man vet faktiskt ingenting, säger Maria.

Sedan ett år tillbaka är Andreas fri från sjukdomen. Efter sina erfarenheter och efter att ha levt nära Maria och hennes skilsmässa föreslog han att de skulle göra en föreställning tillsammans om sina mörka passager. Om Andreas kamp mot cancern, om Marias uppslitande skilsmässa, men också om den stora kärleken till livet. Maria nappade, föreställningen blev en succé och nu ger de sig ut på turné.

Vid sidan av Andreas sjukdom ligger Marias egen skilsmässa delvis till grund för föreställningen, fastän den handlar mer om en allmän än hennes personliga upplevelse av att skilja sig. Fokus ligger istället på smärtan av att ta steget, smärtan av när vänner inte finns där, eller skulden och skammen över att över huvud taget göra saker efter att ha tagit steget.

- Jag undrar över om vi här uppe i Norden känner mer skam och skuld än andra människor i andra länder gör. Det är någon form av janteskuldslag som fortfarande sätter klorna i nacken på dig för att du tar dina olika nya steg i livet. Den janten har jag känt jättestarkt när jag tagit mina steg. Och den är väldigt skön att prata om, för jag tror många känner igen sig i den här känslan. Om man byter jobb, eller om man tar sig frihet, skaffar sig nya vänner eller bryter upp från någonting. Alla steg som innebär att du växlar in på en annan väg medför ”Vem tror du att du är nu då?”. Och det är så tråkigt att det är så, för den känslan dröjer sig lätt kvar, och fylls på med ens egen sorg och så blir det tungt, menar Maria.

Varför tror du att det är så?
- Vi är rädda för allt som på något sätt kan slå tillbaka på oss själva. Om någon tar ett steg så blir man själv påmind av att man behöver reflektera över sitt eget liv. Det kan innebära slutsatsen att ”jag har det jättebra, jag behöver inte förändra någonting”, eller också tänker man: ”egentligen skulle jag också ha velat”. Men så vågar man kanske inte ta sina steg på grund av en rädsla att göra andra besvikna. Och få blickarna på sig. Jag har inte alla svar, men jag tycker det är skönt att föreställningen har blivit till och att vi skapar ett forum för publiken under i alla fall en kväll att få känna att det inte är märkvärdigare än att vi två står där uppe och pratar om det. Om rädslan som urholkar all förmåga att tänka förnuftigt och starkt, säger Maria.

Lyckan i nuet
Från en dag till en annan kan vi mista både vår tänkta framåtrörelse och vår livskamrat. Maria menar att det kräver mod att vara i det öppna flödet, att vara öppen för att allting kan hända.

- Vi lever inte lyckliga, i fem eller tio år. Den lyckan finns inte, vi blir inte lyckliga ’då’. Det finns inget ’då’. Lyckan är här och nu, i ögonblicket, i dina ögon, i en lyssnande stund. Lycka kan vara att vara i en total närvaro med min dotter. Men den lyckan varar inte längre än den minuten, eller några sekunder. Om jag lär mig leva i det nuet kan jag konstatera att jag är lycklig ofta. Vi springer för att få förlänga den här lyckostunden, när lyckan finns i ögonblicket. De ögonblicken är så viktiga att vi sätter värde på och placerar framför oss. Framför allt inte leta efter dem utan istället bara reflektera över dem, för de finns där, säger Maria.

Nya mål framöver
Med Min bror och jag är Maria med och producerar, marknadsför, skriver och regisserar. Hon tar ett betydligt större ansvar än vad hon tidigare gjort som skådespelare. Något som passar Maria som alltid haft svårt för att låta andra bestämma över hur saker och ting ska se ut.

- Min bror och jag är ett väldigt roligt projekt eftersom jag får vara delaktig i så mycket. Men det finns jättemycket jag vill göra framöver. Nu har jag tillräckligt med erfarenhet, ännu mera mod och fortsatt extremt mycket nyfikenhet på lust till att få utforska nya marker. Jag vill fortfarande skådespela, det vill jag inte sluta med. Jag sitter och skriver på ett filmmanus som jag vill regissera. Det har en bit kvar med det är extremt roligt att jobba med. Jag har också förankrat en komediserie som jag också sitter och skriver på, som jag vill regissera, berättar Maria.

Även om Marias liv ser annorlunda ut nu än för några år sedan, och det ibland finns sorgestunder, så har hon en väldig tillförsikt i att livet har fått en annan kvalitet. Efter att ha gått igenom en lång skilsmässoprocess där hon nu inte längre känner den bedövande smärtan och skulden, har Maria fått möta en ny energi i en ny man och ett nytt liv. Ett liv som triggar henne på ett annat sätt än tidigare.

- Det har både med ålder att göra, och att jag har fått ett annat sorts liv. Det finns idag en annan möjlighet för mig att ta till mig drömmar, som hela tiden funnits där men som det inte funnits tid att utforska. Så jag mår väldigt bra, jag känner att det bränner i skallen över allt jag vill göra. Jag tror ändå att jag kommer få leva med en liten biten av sorg resten av livet. På grund av ansvaret man känner inför sina barn, och vad jag utsatt dem för. En sorg jag också tror barn till skilda föräldrar tar med sig genom livet. Men jag kan referera till mitt liv som jag lever nu och känna en väldig lust och en väldig glädje, säger Maria.

Min bror och jag spelas på Hjalmar Bergman-teatern i Örebro 23 november.
Läs mer och boka biljett »

Text: Markus Qvist
Foto: Hanna Rosengren

Carl-Einar Häckner är underhållare, trollkarl, komiker, clown, författare och musiker. Bland annat. Som en röd tråd genom Carl-Einars arbete går kärleken, en obotlig optimism och, framför allt – hopp. Nu turnerar han på nytt med soloshowen Swedish meatballs med lingon, tillsammans med Riksteatern. Som vanligt handlar det om lättsam underhållning på hög nivå.

Carl-Einar Häckner vill omfamna kärleken genom uppträdandet och öppna ett fönster mot livet för publiken. Detta i föreställningar som kan te sig lättsamma och rentav improviserade i stunden, men som det ligger mycket arbete bakom.

- Att göra lättsam underhållning på hög nivå, det är en utmaning. Det ligger mycket arbete bakom för att se det att se så enkelt ut. Det kan ju klinga fult och lätt med lättsam underhållning, men för olika människor betyder det olika saker. För mig är lättsam underhållning något jävligt bra, säger Carl-Einar.

Började uppträda tidigt
Carl-Einar växte upp med mamma i Gårdsten, i utkanten av Göteborg. Föräldrarna skilde sig tidigt. Vid ett besök hos farmor i Jönköping trollade hon bort en Ramlösakapsyl mitt framför ögonen på lille Carl-Einar och uppå vinden hittade de pappas gamla trollerilåda. Där någonstans började Carl-Einars resa. En resa i magins, humorns, poesins och musikens värld.

Under resans gång har han hela tiden haft stöttning från sina närmaste. Enda kravet från föräldrarna för att få göra vad han ville med sitt liv var att han först gick ut gymnasiet. Uppträda började han göra redan som tolvåring.

- Javisst, mot betalning. Fast det var ju mindre summor på den tiden. Jag uppträdde på ett ålderdomshem och gick runt med hatten efteråt. Inte så smart, de gamla hade ju inga pengar. Men jag fick femtio spänn i ett kuvert av personalen, minns Carl-Einar.

Mamma var viktig, och är fortfarande en central punkt i Carl-Einars tillvaro. Hon sitter ofta bänkad på första raden under varietéerna på Liseberg och har alltid stöttat och varit en klippa för sonen. Även pappa betyder mycket.

- Vi är väldigt tajta, mamma och jag. Hon är fantastiskt rolig, hon är stark, ärlig, smart. Varför är jag inte med henne nu? Hon är bäst. Min pappa är också grym, jag älskar honom med. Det är klart att det inte var så superlätt när de skilde sig, men det har vi tagit igen sedan. Flera gånger om. Han var med när jag började trolla och var väldigt uppmuntrande, när jag var 11-12 var vi båda medlemmar i Göteborgs magiska klubb, berättar Carl-Einar.

Visste vart han ville
Det var aldrig någon tvekan om vad Carl-Einar skulle syssla med i livet. I samband med Ramlösakapsylen och upptäckten av trollerilådan hemma hos farmor var framtiden utstakad. Carl-Einar visste som tolvåring vart han skulle, och han hade inga som helst funderingar kring hur han skulle ta sig dit. Självförtroendet har aldrig sviktat för Carl-Einar.

- Det handlar inte så mycket om självförtroende, mer om att göra det man vill. För mig var det så självklart. Jag var så intresserad av det jag gjorde att det föll sig naturligt. Och det var inget svårt för mig att fråga om jag ville göra någonting någonstans. Jag visste att jag ville trolla och uppträda och göra någon slags humor, att blanda in skämt i det. Det var också viktigt att det skulle vara på riktigt, ett bevis på det var att folk bokade mig och ringde mig och var engagerade. Då föll det sig helt naturligt att det också kostade något, berättar Carl-Einar.

Carl-Einar blir som tolvåring den yngste medlemmen i Göteborgs Magiska Klubb. Trollkarlarna i klubben blir hans vänner, alla i regel 40 år äldre än honom själv. Han tar över Max Miltons gig för Hyresgästföreningen. Det var så det började, Carl-Einar tog jobb som andra trollkarlar inte ville eller kunde ta.

1983 vinner Carl-Einar som trettonåring nordiska mästerskapet i bordstrolleri genom att framföra det klassiska bägarspelet – med genomskinliga bägare och förbundna ögon. Han vinner samma mästerskap de nästkommande fem åren, dessutom nordiska mästerskapen i korttrolleri 1984 och -87, och i scenmagi 1986 och -87.

Nära vännen Max Milton
Från 1940-talet och framåt uppträdde Göteborgstrollkarlen Max Milton, eller Arne Strömbom, på krogar och sjömanskyrkor över hela världen. Som en av de första i Skandinavien att uppträdde med close-up professionellt blev han både svensk och nordisk mästare. Max såg potentialen i den unge Carl-Einar och blev också så småningom hans nära vän. 2006 gick Milton bort.

- Max Milton var min bästa vän, tror jag. Han betydde mycket för mig. Han såg mina ambitioner och tyckte det jag gjorde var roligt. I början var han väldigt kritisk men så började jag göra tvärtemot vad han sa, och då blev det ganska bra. Jag tror det var så att vi blev kompisar. Han var så glad att det gick bra för mig. Han var schysst och han stöttade mig. Därför pratar jag om honom ofta. Jag saknar honom, och de samtalen vi hade om trolleri, berättar Carl-Einar.

SUCK och kondomen i näsan
På Angeredsgymnasiet korsas vägarna med teaterpedagogen Mats Berglund, sedermera medförfattare till Carl-Einars första soloföreställningar. Tillsammans utforskar de vidare metoder att blanda humor med trolleri och teater.

1989 florerar rykten om Adde Malmbergs uppstart av Stand Up Comedy Klubben (S.U.C.K.), varpå han beger sig till huvudstaden för att fånga lyckan. Snart uppträder Carl-Einar på Västermans hörna, Patricia, Valand och Norra Brunn. Han stoppar in en kondom i näsan och drar ut den genom munnen, ett trick han blir förknippad med än idag.

- Redan i de tidiga föreställningarna som jag skrev tillsammans med Mats var det väldigt viktigt med stand up. Och sen, i början av 90-talet, blandade jag trolleri med lösryckta resonemang och meningar under 15-25 minuter på stand up-scenen. Dom föreställningarna var lite mer improviserade. Stina Dabrowskis producent såg mig på Norra Brunn. Då var kondomen genom näsan redan med i min repertoar. Jag presenterade det som ett trolleritrick, och det blev ju en enorm effekt, minns Carl-Einar.

Carl-Einar blir återkommande gäst i Dabrowski i TV och blir rikskänd på kuppen. Efter att dessutom skådats och gjort succé i Släng dig i brunnen utnämns han av Expressen till Årets TV-komet 1991. 1994 tilldelas han Svenska Humorförbundets pris Årets roligaste svensk.

Varieté på Liseberg
Nu rullar det på för Carl-Einar. Förutom trolleri och föreställningar albumdebuterar han året efter med Visor i tiden, ackompanjerad av bandet Giant Law. Dessutom sänds showen Samtal med Häckner i TV och han spelar Robert i tv-serien Herbert & Robert, uppföljaren till Albert & Herbert. 1996 medverkar han i Peter Wahlbecks julkalender Kalender für alle på ZTV. Innan det var dags för varietéentré på Liseberg.

- Första gången jag uppträdde där var 1997, varietén hette Internationell varieté och jag gjorde mina tre entréer. Sen tog jag över ansvaret helt 1998 med föreställningen Mr Fiasconi möter tiden, berättar Carl-Einar.

Idén om att utveckla och förfina varietén föddes 1996 då Carl-Einar medverkade i en gala för John Hron mot våld på Liseberg. Han gick helt sonika fram till VD:n och sa ”jag vill vara med”. Året därpå hade hans egen varieté premiär på Stora scenen. Carl-Einar tog sig an och förädlade en företeelse på Liseberg som varit tradition sedan 1923.

- Jag älskar varietén, det är fantastiskt det vi håller på med. Varietén har tagit fram det bästa ur oss, ur mig och ur orkestern, de gånger jag varit där. Den står för alla fina värderingar som finns. Alla är välkomna, oavsett. Förutsättningarna är världsklass, helt enkelt. Men det farligaste man kan göra är att ta det för givet, man måste vårda det. Det ser så lätt ut, men det är enormt mycket förberedelser för att få det att se så lätt ut, säger Carl-Einar.

En varieté föds
Det är en öppen process när en varietéföreställning föds och blir till. Carl-Einar, hans scenograf tillika kompis Sture, teknikerna samt Bernt Andersson med musikerna från Varietéorkestern är alla inblandade i skapelsen av en ny uppsättning. Det yttersta ansvaret faller i slutskedet på Carl-Einar, som tillsammans med Sture och dennes son Emanuel pratar om bilden, idén och temat för att få fram känslan för en ny och fräsch show.

Carl-Einar, hans scenograf tillika kompis Sture, teknikerna och Bernt Andersson med musikerna från Varietéorkestern är alla inblandade i skapelsen av en ny uppsättning.

- Varje show är en liknelse för liv. Vägen, Kom hem, En bättre värld, En trappa till himlen, allihop. Det är ute, det regnar, det är solsken. Det är de enkla barnteatertricken, de enkla tricken, som är de bästa tricken. Jag tror att också att scenografin är en del av populariteten, istället för att bara hänga upp skynken. Det tror jag är en anledning till att TV köper in det, säger Carl-Einar.

Tar hjälp av allt när han skriver
Carl-Einar tar hjälp av allt och alla när han skapar sitt material. I slutänden tar han själv alla beslut. Vilken hatt han ska ha, vad han vill göra i en föreställning, och vad han inte ska göra. Några uttänkta metoder har han inte när han skriver. Vad som helst kan sätta igång vad som helst. Men allt i en föreställning är inte hugget i sten, improvisation och infall förekommer – och spelar stor roll.

- Jag vet inte varför jag gör vissa saker, det bara kommer. Det är först efteråt man förstår att det var bra, och då plockar man det med sig. Man kommer på nya nyanser av saker. I ett trick i Swedish meatballs pratar jag till exempel om mina sidendukar. Och jag börjar prata om vad man kan göra med dom, att man kan hänga upp dem på väggen osv. Vem fan gör det? Det är bara jag och pensionärer som skulle hänga upp sidendukar på väggen. Det är inte ens kul, men på något sätt blir det ändå det. Man måste jobba på det och förstå, det ligger många års erfarenhet bakom, säger Carl-Einar.

De senaste soloshowerna har bjudit på ett hopp och ett allvar invävt i framförandet. En existentiell frågeställning, en uppmaning om positivt tänkande och ett budskap om hopp.

- Man kan göra humor på alla möjliga olika sätt, man gör ju det man själv drivs av och kan. Det är inte så att jag måste tänka på att nu ska det vara allvarligt, det kommer av sig självt. Om min genre är underhållning, så brukar jag tänka att jag ’håller under’ människan. Jag vårdar den, och att underhålla är på nåt sätt också att ’hålla upp’ och visa något för människan. Jag visar publiken hopp, säger Carl-Einar.

Efter en föreställning kommer han ofta ut till publiken efteråt, gör sig tillgänglig för frågor och reflektioner över vad åskådarna fått ta del av.

- Om det är barn som undrar var fåglarna tagit vägen så vill de fråga om det. Eller om jag sågat itu en mamma. Då vill man ju säga att det är ok. Duvan är på min loge nu, det är bara ett trollerinummer. Det är mer kutym, ett schysst sätt att avsluta på. Det är kul också att efteråt kolla av vad som har hänt, förklarar Carl-Einar.

Internationell karriär och Karamelodiktstipendiet
2003 har föreställningen In a broken world premiär på Chamäleon i Berlin. Året därpå spelar Häckner huvudrollen på Edinburghfestivalen och 2005 gästspelar han för utsålda hus på Soho Theater i London. Med ett nytt språk att uppträda på upplever Carl-Einar en återgång till karriärens början.

- När jag började uppträda på engelska kändes det helt rätt, det blev inte lika många ord. Jag började med att enbart kommentera det jag gjorde. Jag hade nummer som funkade direkt. Det var som en bomb för mig när jag började uppträda i Tyskland, att komma tillbaka till det snabba sättet att leverera på. Som att komma tillbaka på Norra brunn, tillbaka till ursprunget. Där började jag med att trampa sönder trollerigrejerna. Det var en pånyttfödelse, inför en ny publik, berättar Carl-Einar.

I Tyskland fick Carl-Einar göra lite som han ville. Ingen visste ju vem han var. Han plockade ut och anpassade nummer från varietéer som var lämpade för att göra utomlands. Något som också var själva essensen i drömmen om Lisebergsscenen, och framför allt varietén, som konstform. Att få göra nummer som får världen att välta, och barnen att skratta.

- Mr Fiasconi, munspelet i munnen, Mr Ballentino, det här är artister och karaktärer som kan uppträda överallt. Alla dessa karaktärer är inspirerade av kärleken till clowner, kärleken till varieté, till slapstick-artister, bröderna Marx och Chaplin och Tommy Cooper. Elviskaraktären utvecklade jag också mycket när jag var utomlands. Mycket av de här idéerna är ingenting som går att planera eller förbereda, det är sånt som föds i stunden på scen och som man sen plockar med sig, säger Carl-Einar.

2009 medverkar Carl-Einar i succéföreställningen LA Clique på Sidney Arts festival och får strålande recensioner. Elviskostymen blir hans signum. Ensemblen utgörs av bland annat Ursula Martinez och The English Gentlemen, Skating Willers, Mario Queen of the Cirkus.

- Genom La Clique öppnades möjligheten att vara med på comedy-scenen i Melbourne. Där var jag i tre år och gjorde olika soloshower, i Sydney och Melbourne. Big in Sweden, Swedish meatballs och sedan Hand luggage. Swedish meatballs var ett namn som jag kände att jag ville ta med mig hem och göra nåt med inför den svenska publiken. Själva namnet var så dåligt att det blev svinbra, berättar Carl-Einar.

I somras fick Carl-Einar ta emot Povel Ramels Karamelodiktstipendium. Han trodde inte sina öron när telefonen ringde och rösten i andra änden tillkännagav honom själv som stipendiat. Motiveringen löd: ”För att han på ett unikt sätt och med varmt hjärta besjälar en kombination av varieté, vaudeville, cirkus och revy. Med sin trollkonst, sin musik, dikter och galenskap har han format en tradition och satt den i spinn.”

- Jag trodde det var någon från radio som ringde och skojade med mig. Jag blev rörd. Det var jättekul och hur vansinnigt som helst, säger Carl-Einar.

Swedish meatballs med lingon
Den aktuella turnén är tredje vändan med Swedish meatballs med lingon, som hade premiär 2011. Det är en enmansföreställning, med enbart Carl-Einar på scen. Det är upp till åskådaren själv att fånga upp den röda tråden som löper genom föreställningen. Stand up blandas med det teatrala.

- Det är oftare enklare att förklara de allvarsamma bitarna, allvaret i föreställningen. Men det andra är minst lika viktigt, nonsensflamset och publikkontakt, frågeställningar och tajming. Allvaret och berättelsen i föreställningen handlar om att man ska hålla sin nyfikenhet vid liv. Att jag vill fortsätta vara nyfiken, jag vill fortsätta diskutera idén om att öppna fönstret inom mig, och jag vill att publiken öppnar sitt fönster och kanske fortsätter reflektionen när de kommer hem, förklarar Carl-Einar.

Mycket händer längs vägen med en föreställning som lever vidare under tre år. Man blir bekväm med föreställningen, mjukare i sitt framförande och mindre kantig.

- Grundmaterialet är detsamma men tajmingen är annorlunda. Jag litar så in i helvete på materialet nu att jag kan släppa kontrollen över det och lita på det. Publiken får göra vad de vill med det. Det är det finaste som finns, när en artist kan lämna till publiken att själv avgöra vad de vill göra med de idéer man presenterar för dem. Oavsett om det är comedy, teater eller sång, förklarar Carl-Einar.

Nya mål och drömmar
Det här är absolut sista vändan med Swedish meatballs. Carl-Einar vill ta fram nästa föreställning snabbare än de som varit hittills. Kanske har han en ny soloshow på gång, kanske inte. Och kanske lämnar han landet.

- Det kanske inte blir så mycket i Sverige på ett tag efter det här, jag är sugen på nya grejer. Jag skulle vilja ha en ny föreställning på gång. Jag kanske jobbar på det. Men de två senaste föreställningarna, Pusseldrömmar och Swedish meatballs, har väldigt tunga berättelser i sig, och det är genomarbetat och fett. Kanske klarar jag inte av att göra en sån föreställning igen. Fast kanske klarar jag av att göra en föreställning ändå, som är lite mindre, men inte mindre betydelsefull, säger Carl-Einar.

Carl-Einar funderar över att skaffa barn, både i föreställningen och i verkliga livet. Det är själva grundbulten i Swedish meatballs med lingon och en stor frågeställning för Carl-Einar rent privat.

- Jag vet inte om man vill ha familj och barn och så, men det kanske man vill. Jag tänker mycket på det, om det är min dröm. Sen vet man ju inte om man kan få barn. Jag har kompisar som försökte i tio år, med konstbefruktning och allt det där. Sedan flyttade de från lägenheten och byggde hus, köpte hund. Då kom barnet, på vanligt sätt. Otroligt. Hur fan kan det gå till så, undrar Carl-Einar.

Fotnot: Carl-Einar Häckner uppträder med sin föreställning Swedish meatballs med lingon i Folkets hus i Lindesberg 23 oktober. Läs mer här »

Text: Markus Qvist
Foto: Camilla Qvist

Den 2 september 1996 berättade Gudrun Schyman inför hela svenska folket i TV att hon hade alkoholproblem. Då visste hon inte själv att hon var alkoholist. Eller att hennes egna barn genomlevt samma helvete som hon själv växt upp med. I år fyller hon 65 år, 25 av dessa har hon spenderat i politiken. Det firar hon med att åter ge sig in i hetluften som talesperson för Feministiskt initiativ.

Gudrun började arbeta redan som femtonåring, efter nio år i skolan. Både hon och brodern behövde dra sitt strå till stacken för att hjälpa till med försörjningen. Fadern hade utvecklat en grav alkoholism, mamman jobbade och familjen hade det svårt att få hushållet att gå ihop. Så småningom läste hon in gymnasiebetyget och började studera till socionom, parallellt med jobbet.

– Det kom sig mycket av att min bakgrund. Att jag hade sett vad det betydde att få fram sociala skyddsnät, vad det betydde för min mamma att få hjälp med räkningarna. Men jag hade också fått en idé om att man kunde göra allt det där med större värdighet. Jag hade något slags Florence Nightingale-syndrom, berättar Gudrun.

I slutet av 60-talet arbetade hon och studerade till socialarbetare parallellt. Detta under en tid präglad av politisk debatt. Mycket i samhället ifrågasattes och sattes under lupp. På Socialhögskolan började Gudrun allteftersom ta del av debatter och med sin bräckliga bakgrund och erfarenhet se sig själv i ett större sammanhang. Hon insåg att hon inte enbart var ett offer, och såg möjligheten att kunna använda sig utav sina erfarenheter i ett samhällspolitiskt arbete. En process som gjorde henne till ’medborgare’.

– Jag insåg att mina erfarenheter rentav var en tillgång. Detta vidgade mina vyer och jag såg mig själv i samhället i ett större sammanhang. Då fick jag också en väldig lust att delta. Successivt började jag mer och mer se på mig själv som en politisk varelse, säger Gudrun.

Arbetet som socialarbetare pågick parallellt ända fram tills hon blev invald i riksdagen 1988, totalt arton år inom den kommunala socialtjänsten. Ett arbete med dels biståndsbedömningar som huvudgöromål men som också kom att fokusera på familjefrågor, med barn som far illa, vårdnadstvister och incestfall.

Partiet är inte kyrkan
Gudrun kom in på den politiska arenan med ett liv av erfarenheter. Det fanns inga nostalgiska skäl till valet av parti och hon hade ingen bakgrund i något ungdomsförbund. Hon såg helt enkelt partipolitiken som ett verktyg för att kunna förändra. Gudrun slängde sig in i hetluften utan någon som helst politisk grundkurs, med ett nytt synsätt.

– Min syn på politiken är inte att partiet är kyrkan och att man svär partiet evig trohet, funkar det inte så lämnar jag. Jag tycker det är svårt med den här professionaliseringen av politiken. Man börjar i unga år med politik inom ett parti, varpå man håller man sig till partiet hela livet. Jag tror inte det är nyttigt. Risken med att ha politiker som inte provar på annat än att vara just politiker är att politik blir en profession, och då blir det svårt med demokratin. Engagemanget byts ut mot pengar som drivkraft, säger Gudrun.

Behöver mer hjärta i politiken
Hon har alltid varit öppen och privat i media. När det gällt såväl politik som när hela svenska folket bjöds in till den personliga genomklappningen i direktsänd morgon-TV, den där septembermorgonen för sjutton år sedan. Politikern Gudrun och människan Gudrun är och har alltid varit en och samma person. Och hon är noga med att det ska vara så. Att spela olika roller skulle innebära att energin förbrukas på fel håll. Glappet mellan talarstolen och köksborden är provocerande, skrev hon själv för femton år sedan. Och inte mycket har förändrats.

– Något som förändrats är att fler politiker syns i matlagnings- och underhållningsprogram. Men det är ju inte fler politiker i lekprogram vi behöver, vi behöver ha mer hjärta i politiken. Det finns ett avstånd mellan folk och folkvalda idag, och alltfler känner sig mindre representerade av de traditionella politiska partierna. Visar man engagemang och att man har engagemanget som drivkraft så blir man förstådd. Samhället idag håller på att gå itu, och många människor går itu med det, menar Gudrun.

Den reservationslösa kärleken
Mer hjärta i politiken, och mer kärlek i samhället. För Gudrun innebär kärleken livet. Utan kärleken dör vi. Kärleken har tagit sig många olika uttryck i hennes liv. Den absolut främsta upplevde hon genom föräldraskapet; den reservationslösa kärleken, med fokus på att ge utan att få någonting i gengäld.

– Kärleken till ett nyfött barn handlar bara om att ge, en reservationslös kärlek som är otrolig att uppleva. Samma kärlek kan givetvis även finnas i andra typer av relationer. Jag lever med en man idag där jag har den typen av relation, med en reservationslös och fri kärlek. Men den här kärleken finns också i det stora hela, på en samhällelig nivå, detta att vara en social varelse och kunna ge kärlek utan att förvänta sig någonting tillbaka i gengäld, säger Gudrun.

Men det blir mindre och mindre kärlek i samhället, menar hon. Istället råder superindividualismen, och den skördar offer. Ändå tror hon på människan, och på mötet människor emellan. Att det finns en kraft i kärleken i mötet mellan individer. Men någon Gud vill hon inte blanda in i resonemanget.

– Jag har inget behov av att blanda in någon mer – som Gud – i mötet mellan två människor. Det finns mycket i våra liv och våra relationer som inte går att förklara. Men andlighet handlar mer om det lugnande i en lång skogspromenad, det är som att gå in ett andligt rum för mig. Det är en andlig upplevelse och en absolut avkoppling för mig, förklarar Gudrun.

Med intuition kommer man långt
Magkänslan är viktig för Gudrun. Hon menar att vi är för lite uppmärksamma på vår intuition, hur vi känner och reagerar intuitivt inför val i tillvaron. Intuitionen är en väldigt avgörande del i vårt beslutsfattande och när vi orienterar oss fram i livet. Gudrun menar att vi ska använda oss mer av och förstärka vår magkänsla.

– Intuitionen är en undervärderad förmåga och tillgång. Den är inte rationell, det kan inte effektiviseras och kan inte mätas på något sätt. Alla sådana där saker är ju undanskuffade när vi lever i ett samhälle som ska vara så ordnat, rationellt, mätbart och effektivt som möjligt, menar Gudrun.

Blottad själ inför hela svenska folket
I början av september 1996 kontaktades Gudrun av två journalister som satt på komprometterande bildmaterial som skulle påvisa Gudrun i ett berusat tillstånd, vid ett flertal olämpliga tillfällen. Gudrun visste att, även om en del av materialet säkerligen var rent påhitt, så låg däri även en viss sanning. Efter en lång natts överläggning med nära vänner beslutade hon sig för att förekomma media och att i direktsänd morgon-TV berätta för hela svenska folket att hon led av alkoholproblem.

– Det var ett första steg mot att erkänna att det över huvud taget fanns ett problem. Det gjorde mig mottaglig för att tänka i termer av att jag borde börja göra någonting åt det och söka hjälp, berättar Gudrun.

Efter en närmare två veckor lång paus från politiken återvände hon. Hon fick ett återfall, skrev in sig på behandlingshem och insåg för första gången att hon var sjuk, att hon led av alkoholism. Samma sjukdom som tog livet av hennes far. Hon kom till insikt om att hon nu själv hade planterat samma tankar i sina barn som hennes far i henne.

– Jag var dock fortfarande övertygad om att jag inte kunde få någon hjälp. Det är väl ingen som kan hjälpa mig, det är ingen som vet hur jag har det, och jag är ju så smart. Dessutom med den bakgrunden och utbildad socialarbetare, vem ska kunna det här bättre än jag? Jag resonerade som så många andra iden situationen. Man går igenom olika faser innan man slutligen kapitulerar och erkänner att ’jag klarar inte det här’. Och jag hade många steg kvar då, berättar Gudrun.

Alkoholism en folksjukdom
Idag föreläser Gudrun om alkoholproblem i samhället, med sina egna erfarenheter som grund.
Hennes egna alkoholproblem känner många till efter hennes öppenhjärtiga hållning gentemot media. Istället föreläser hon på ett samhälleligt plan om vikten av en större debatt om alkoholpolitiken, av den enkla anledningen att vi går mot ett alkoholiserat samhälle.

– Man pratar inte om det, man skriver inte om det. Frånvaro från jobbet, sjukskrivningar, psykvård, sjukvård, allt alkoholrelaterat som man inte nämner. Det finns undersökningar på både lokal och regional och internationell nivå som visar att om inkomsten på alkohol för staten är en krona, är utgiften 10 kronor. Pengar som går till konsekvenserna av en för hög alkoholkonsumtion, säger Gudrun.

I dagens samhälle är det nästan lika provocerande att vara nykterist som att vara alkoholist. Människor måste argumentera för varför de inte dricker sprit, men behöver inte argumentera för varför man dricker, menar Gudrun. Något som gör det än mer komplicerat, både för individen men också för de anhöriga.

– Alkoholism är en folksjukdom som man borde prata mycket mer om. För att lätta på skulden och skammen som ligger på den enskilda individen borde man lyfta frågan och se vilket problem sjukdomen är för samhället, och framför allt vad den kostar oss. Och varför ska vi ha så mycket sprit hela tiden, jämnt och ständigt dygnet runt? I botten handlar det ju faktiskt om att våga vara människa. Att leva utan de där skyddsnäten, eller det där rastret som man lägger för verkligheten, menar Gudrun.

Det är svårt att komma åt sjukdomen, även för anhöriga, då alkoholisten själv inte inser att denne är sjuk. Gudruns far fick aldrig någon räddning, han kom aldrig dit, vågade inte ta steget. Hon fick istället se honom tyna bort.

– Han vågade väl heller aldrig erkänna för sig själv att han hade problem. Ändå hade också flera syskon som dog för tidigt i alkoholrelaterade sjukdomar. Min pappa blev bara 55 år, det är ju ingenting, säger Gudrun.

Tillbaka i rampljuset
I april återvände hon som talesperson för Feministiskt initiativ. Den främsta anledningen är att klyftorna mellan könen ökar. Mest skrämmande är dock den ökande rasismen och antifeminismen. Enligt Gudrun ämnen i ett vacuum, som ingen pratar om.

– Det är verkligen skarpt läge i dagens samhällsklimat och jag känner att det är dags att lägga på ett extra kol. Nu ska jag köra järnet fram till valet. Och jag har stor arbetskapacitet, så det kommer bli mycket jobb, avslutar Gudrun.

Text: Markus Qvist
Foto: Peter Rudelius

Josef Fares vet vilken film han ska göra härnäst, och när han ska göra den. Men resan till insikt har varit långtifrån spikrak. Tretton år efter debutfilmen har Josef precis avslutat en två år lång paus från filmbranschen. En paus han spenderat genom att jobba hårdare än någonsin förr. Med spelet Brothers: A tale of two sons tar han steget in i spelbranschen, en bransch han är väl förtrogen med som konsument och gärna återvänder till som producent.

- Jag är otroligt insatt och kan spelvärlden. Brothers var ett heltidsjobb för mig under två års tid, jag ägnade all min tid åt spelet. Det var ju som en dröm för mig, det betydde otroligt mycket för mig. Jag jag lade ner mer jobb på det här spelet än jag gjort på någon av mina filmer, att göra film är en barnlek i jämförelse, säger Josef Fares.

Spel och film skiljer sig avsevärt på en punkt. Med film är åskådaren passiv inför en statisk värld. I spelet bjuds du istället in att gå runt i och utforska spelkreatörens värld. Det som gör Brothers unikt är spelets variation. Josef upplever att spel tenderar upprepa sig själva och ville göra något annorlunda.

- Det var skönt att ta ett uppehåll från filmandet. Jag har ändå gjort film vartannat år sedan Jalla! Jalla! och jag kände att nu räcker det. Efter Farsan ville jag ta en paus och känna efter vad jag verkligen ville göra, säger Josef.

Tappade fotfästet av framgången
Fares kom från krigets Libanon som tioåring. Han var ensam, kände sig utanför och funderade mycket över att hitta sin plats i tillvaron. Filmen Zozo är till stora delar självupplevd. Vissa saker har överdramatiserats för att passa filmmediet, i övrigt är mycket hämtat direkt ur Josefs egen historia. I femtonårsåldern upptäckte han filmen, ett media som slukade honom fullständigt.

- En polares farsa hade en kamera, vi fick låna den och göra kortare filmer. Det föll sig mer eller mindre naturligt att det var film jag skulle syssla med. Filmandet tog över alltmer. Och filmen blev på något sätt mitt sätt att bli bekräftad eller acceptera. Det fanns aldrig några tvivel över vad jag skulle syssla med, minns Josef.

Kreativ har han varit så länge han kan minnas. Josef knåpar, pysslar och skapar konstant. Han gillar att vara kreativ, inte enbart genom filmen. Efter gymnasiet kom han in på aktningsvärda Dramatiska Institutet. Betydligt yngre än övriga antagna, men otroligt intresserad och passionerad. En dröm för många unga filmskapare. Men Josef trivdes aldrig på den skolan.

- Det var en fantastisk känsla att komma in, men faktum är att jag inte gick klart skolan. Det var inte alls min grej. Det var för mig ett främmande sätt att kommunicera och ett synsätt på film som inte tilltalade mig. Det var för allvarligt, jag har ju alltid varit intresserad av exempelvis actionkomedin som genre och det var inte alls i linje med skolan. Jag gjorde Jalla! Jalla! under tiden jag studerade på DI, och slutade i praktiken medan filmen nådde framgång, berättar Josef.

Med Jalla! Jalla! gjorde Josef succé och fick resa runt i världen och träffa otroligt mycket folk som höjde verket till skyarna. Endast 22 år gammal låg världen för hans fötter. Men framgången hade ett pris, något han börjat reflektera över med åren. Josef tappade fotfästet av all uppmärksamhet.

-Du blir så upphaussad att du tappar fokus från dig själv, och framgången förstör dig. Du placeras i en sits där du upplever att hela världen vill ha dig, och det förstör ens sätt att se på världen. Det förstör ens sätt att utveckla sig själv som person och bygga upp sig själv, förklarar Josef.

En ny Fares framöver
Josef brottas fortfarande med att hitta tillbaks till sitt ursprungliga jag, sitt rätta fokus efter att ha slagit igenom så ung. Han har börjat ställa sig frågor av existentiell karaktär. Han kallar det dock ingen kris, det ordet gillar han inte. Han försöker bara få lite annat perspektiv på tillvaron.

- Jag har nått till en position i livet där jag stannat upp och ställt mig frågan: Vad är det här för jävla skit? Det är inte alls så att jag inte uppskattar mitt yrke, utan mer att jag försöker skaffa mig en vettig inställning till hela min tillvaro, förklarar Josef.

Det är också anledningen till att han kommer att göra en helt ny typ av film nästa gång. Nu ska han förändra sitt sätt att göra film på. Folk har en tendens att placera filmmakare i fack. Josef har bara råkat hamna i komedifacket, fastän nästan samtliga hans filmer kan kategoriseras i olika genrer.

- Jag är verkligen tacksam för att jag hamnat i ett läge där jag får och kan göra de filmer jag vill göra, när jag vill göra dem. Men jag kommer aldrig mer att göra en film som jag inte känner 100 % för. Jag kommer aldrig att gå tillbaka till det gamla formatet jag gjort film inom. Nu vill jag göra något som stimulerar betraktaren på ett annat sätt. I och med spelet och den nya filmen kommer en helt ny sida av Josef Fares fram, så kommer det att kännas. En utmanande och spännande sida, säger Josef.

Josef menar att det handlar om att bli medveten om sin publik, men inte beroende av dem. Tidigare har han brottats mycket med att försöka behaga folk runtomkring sig.

- Det är aldrig bra att känna att man behöver behaga andra för att själv må bra, du handlar i ett tillstånd av beroende. Det är något jag arbetat med och är idag mycket bättre på att släppa det. Idag kan jag istället känna att nu är det gjort och det får folk tycka vad de vill om. Fast ändå på ett soft sätt, det är inte så att jag fullständigt skiter i omgivningen eller min publik, säger Josef.

Brist på originalitet och substans i vår samtid
Med större fokus på att gå sin egen väg har Josef alltmer uppmärksammat en brist på originalitet och substans i vår samtid. I en värld där allt går fortare och fortare får alltmer mindre och mindre innehåll. Det har blivit viktigare att framstå som smart, kunnig och retorisk än att verkligen stanna upp och inhämta ny meningsfull kunskap.

- Det är ett så tydligt skådespeleri allt det här, det är så uppenbart. Och jag tror det finns något mycket mer inom oss som är starkare och större än allt det här dravlet. Men vi ser det inte, vi letar inte efter det. Du kan kalla det Gud, du kan kalla det vad du vill, det spelar ingen roll vad det heter. Jag är övertygad om att det finns en universell kärlek för alla att finna, som bara finns där. Egentligen är den lätt att ta till sig men blir tyvärr luddig och suddig på grund av alla idéer och ideologier vi lägger fokus och kraft på, säger Josef.

Allt detta gör världen lite mindre spännande, menar Josef. Han förespråkar och efterlyser människor som är fria, som bara är. Någon som är på riktigt. Som säger vad de tycker och tänker, vad än andra tycker och tänker. Något som tycks bli alltmer unikt. Och anledningen är människans törstande kärleksbehov.

- Sociala medier belyser extremt tydligt vår starka längtan efter kärlek. Det handlar mer om hur jag uppfattas än att faktiskt tycka något. Vi tycker mycket mindre än vi tror, vi tycker för att uppfattas. Det är sällan jag upplever människor som har något att säga, alla säger samma sak, alla har samma värderingar, alla går till samma terapeut. Och jag är i högsta grad en del av det, jag är kanske rentav den största inbitna idioten av alla, menar Josef.

Mer kärlek åt folket
Josef medger att han låter bitter och besviken över tillvaron. Men det är han inte.

- Jag är bara en glad snubbe som stannat upp och ifrågasatt saker och ting i tillvaron. Och det grundar sig enbart i att jag vill må bra, det är den simpla anledningen. Och när man väl stannar upp och bara är, uppskattar man andra människor som väljer att vara fria, originella och som vågar vara sig själva, utan krusiduller.

-Vi har ett filtreringssystem som behandlar det vi tycker och tänker för att det ska låta bra när det väl kommer ut, inklusive mig själv. Jag uppskattar när vi vågar tycka utan filtreringssystem. Sedan finns det människor som lyckas koppla bort filtreringssystemet och bara vara sig själva. De är genuina, och jag älskar genuina människor, säger Josef.

Josef menar dock inte att vi lever i en sämre värld än förr, eller att den ens är undermålig och på väg utför.

- Nej, inte alls. Men jag tror att alla tidsepoker spelar en ifrågasättande ton, och det är den jag har snappat upp. Vi tror givetvis att den tid vi lever i är konstant och att det är så här det ska vara, men varje tidsålder han sitt skifte. Och jag tror att skiftet för vår tid grundar sig i den här ifrågasättande tonen.

- Och jag har ju fördelen av att ha ett yrke där jag kan påverka människor. Om jag fick bestämma över någonting så skulle jag säga ’mer kärlek’. Något som låter så enkelt men är så svårt. Mer kärlek och ömhet inför varandra, säger Josef.

Nytt filmprojekt nästa sommar
Det var under arbetet med Brothers som nästa filmprojekt växte fram. Tanken är att filma nästa sommar, om finansieringen går ihop. Målet är att förgylla actiongenren. Att producera en fullblodig popcorn-rulle film som sätter spår.

- Jag har alltid haft en förkärlek för actiongenren och velat jobba i den. Först nu har jag äntligen hittat en idé som jag tror funkar. Jag har alltid drömt om att göra action och jag älskar verkligen att göra sköna actionscener. På ett sätt såg vi skymten av det i Kopps, fast ändå inte. Det var en komedi, jag pratar om renodlad action, säger Josef.

Vi får inte se några medlemmar ur familjen Fares medverka i filmen. Det är ett nytt koncept i sikte, en ny sida av Fares. Och han har redan skådespelarna klara för nästa filmprojekt.

- Jag har helt bestämt mig för en specifik skådespelare. Han vet inte om det själv ännu, men jag ska ringa honom snart. Och jag har svårt att tänka mig att han kommer att säga nej. Det är en jävligt rolig roll och han har dessutom sagt många gånger att han tycker att det skulle vara roligt att jobba med mig. Det är en väletablerad skådespelare och det är ingen som jag jobbat med innan. Så det ska bli väldigt kul, säger Josef.

Om det vore möjligt, är Fares ambition att filma och producera en hel långfilm med bas i Örebro. Och om gudarna vill blir det kanske verklighet redan till nästa projekt.

- Det vore kul att finansiera något som helt och fullt utspelar sig i Örebro. Tänk att pausa hela stan för att spela in en actionlångfilm i Örebro. Det är en mindre stad och du kan stänga av vägar osv på ett annat sätt än i en storstad, utan att det blir kaos. Kanske rentav till nästa projekt, vi får se. Jag ska kolla upp möjligheterna, säger Josef.

Josef Fares har åter hittat fokus och gör det han känner för, utan ett överhängande krav på sig själv att behaga andra. Han är sig själv, och blir bättre vad det för vad dag som går. Och han känner inte närmelsevis att han nått upp till sin fulla potential.

- En filmregissör vid 35 års ålder, det motsvarar väl egentligen en fotbollsspelare vid 16. Jag ligger fortfarande och kör på ettans växel i allt jag gör. Jag har så otroligt mycket mer i mig, det vet jag, lovar Josef.

Text: Markus Qvist
Fotograf: David Eng

Anders Jacobsson skapade Sune i 20-årsåldern, mest för att bevisa för sig själv att han kunde skriva en barnbok. I samma veva hade han sökt till och blivit antagen på en skola i Örebro. Något som även kusinen Sören Olsson gjort, utan varandras vetskap. Anders fortsatte skriva om Sune, och Sören hoppade på tåget, initialt som illustratör, därefter alltmer involverad i skrivandet. Vid utgivandet av Sunes tredje bok stod de båda som gemensamma författare.

Sedan bokdebuten Sagan om Sune 1984 har det rullat på i en icke sinande takt. 136 böcker, tretton TV-serier, fyra filmer, fyra adventskalendrar (två för TV och två för radio) och massor av ytterligare produktioner senare har de fler idéer än någonsin och dessutom stora planer på gång.

- Allt vi gjort till trots känns det ändå som man har så mycket kvar att skriva om, som att man precis har börjat, säger Anders.

Ett florerande samarbete
Kusinerna har känt varandra hela livet, och de upplever själva att samarbetet dem emellan bara blir bättre och bättre med åren.

-Vi känner varandra så väl i dagens läge. Vi fyller i varandra i arbetet så det blir ett flow. Jag tror det är ganska unikt, det är få som arbetar så nära under så lång tid som vi gjort, säger Anders.

- Sedan tror jag det är viktigt att göra lite ”soloskivor” ibland, för att ge varandra näring. Att göra lite uppdrag vid sidan av det gemensamma arbetet, säger Sören.

Sören föreläser om boken Prins Annorlunda, som han skrivit i sällskap med sin hustru. Boken handlar om parets gemensamma son som lever med Downs syndrom och en allvarlig hjärtsjukdom. Genom föreläsningarna delar han med sig av erfarenheter och känslor kring den utmätta tid de har till förfogande tillsammans med sin son. Under närmare 20 år har Sören även intresserat sig för och föreläst om personlig utveckling och att växa som människa.

Nästa år kommer Anders ut med en egen bokserie, ”Kip Jansson – herr Allvarlig”. Böckerna handlar om en kille som är 10 år och bor i Örebro. Anders har använt sitt eget liv som form, applicerad på en fiktiv person. Två böcker utkommer under nästa år. Han har dessutom skrivit och givit ut romanen Alla mina andetag bär ditt namn.

Ren glädje att arbeta
Lusten att skriva är större nu än när de startade. Idag är det inte lika prestigefyllt, vetskapen om och tryggheten i att de blivit publicerade och redan gett ut böcker är en bidragande orsak. De är inte lika oroliga och kan skriva utifrån en glädje på ett annat sätt än i början av karriären.

-Vi har världens roligaste jobb. Man får använda sin kreativitet och lekfullhet precis hela tiden. Det som kan vara oroande är det ekonomiska, att få det att gå runt. Men så är det ju för alla egna företagare. Den delen uppvägs av att det är en ren glädje när man väl arbetar, skapar och skriver, säger Sören.

Det är ingen slump att det gått vägen för dem. Det ligger hårt arbete bakom, allt sedan starten.

-Vi byggde upp vår hobby, vi var energiska och tyckte om att göra många saker. Vissa saker gick inte så bra, andra saker gick bättre. En sak som gick bra var programmet Almanackan i radio 1989. Vi skulle göra ett radioprogram som skulle sändas 365 dagar om året. I programmet lade vi in en portion Bert. Detta medförde att hela svenska folket efter sjunyheterna på morgonen fick ta del av ett litet avsnitt Bert. Han åt sig liksom in i folks hjärnor, berättar Anders.

20 % av svenska folket lyssnade på programmet och det blev sedermera en ”snackis”. När författarna började göra sig ett namn tackade de ja till allting över hela landet, alla uppdrag och erbjudanden som kom över dem.

-Vi gjorde massa grejer. Bland annat låten Hej hej hemskt mycket hej med Hemliga byrån, vilket ledde till att vi fick spela in en hel platta och åka ut på folkparksturné runt om i landet. Vi fick till och med erbjudande om att göra en engelsk version i England, men tackade nej, berättar Sören.

-När vi började göra TV var ekonomin så dålig att vi fick göra allting själva – skriva manus och skådespela. Det fanns ingen budget. Det var jätteroligt. Genom Almanackan i radio blev vi välkända röster och i adventskalendern Sunes jul var vi själva lucköppnare och syntes varje dag i rutan under en månads tid. Det gjorde mycket för att få skjuts på karriären, minns Anders.

Det första stora genombrottet kom när de producerade en kassett om Sune för Föreningssparbanken 1986, som spreds i 117.000 exemplar. Då hade två, tre böcker om Sune utkommit på det lilla förlaget Hegas, i väldigt små upplagor. Nästa stora steg framåt kom 1987 då Berts dagbok gavs ut på Rabén & Sjögren och sålde otroligt bra. I samband med detta släpptes Hej hej-singeln med folkparksturné och tvåa på svensktoppen i släptåg.

-Anledningen till att vi slog igenom tror jag var Almanackan i radio plus att vi reste runt i landet och pratade om Sune. Samtidigt under åren 84-89 så köpte nästan alla närradiostationer in och sände Sune. Där lade vi den riktiga basen för framgången, säger Anders.

Jobbar utan givna mål
De har alltid jobbat med många olika projekt parallellt och såg sig egentligen inte som bokförfattare från början, det bara blev så. Både Sune och Bert var inslag i radioprogram från början, innan det blev böcker av dem. Författarna har gått emot de flesta konventioner och läror genom att aldrig ha satt upp några givna mål genom karriären.

-Vi har aldrig blickat mot några mål. Det måste man ju göra, har man fått höra. Sätta upp smarta, accepterade, realistiska och tidsatta mål. Vi har istället tackat ja till sådant som lockat oss och tackat nej till sådant vi inte känt för. Men aldrig haft någon styrning mot någonting, utan mer känt att detta verkar kul, säger Sören.

Var kommer idéerna ifrån?
Idéerna droppar ideligen ner över dem. Anders och Sören har var sin anteckningsbok och skriver hela tiden ner uppslag som kommer till dem.

-Det kan kännas som att man är uppkopplad mot något större, där man har tillgång till en kran som det strömmar idéer ur. Man vrider på kranen när man är mottaglig, säger Sören.

-Vissa människor har en naturlig fallenhet för att plocka isär och sätta ihop en dator, vilket jag inte kan. Plocka isär kanske. Jag har dock förmågan att vara öppen och mottaglig för idéer som finns runtikring oss. Vi har dessutom förmågan att kombinera dessa idéer med förmågan att fortfarande kunna vara nära vår egen barndom, eller oss själva som små. Vi minns väldigt mycket från när vi var små, som vi lyckats bevara i minnesbanken, säger Anders.

Det har alltid varit en självklarhet för Anders och Sören att idéerna finns i närheten. Det är del av deras liv att idéerna kommer till dem och har så alltid varit. Idag har de otaliga anteckningsböcker liggandes, fulla med idéer, fullt utvecklade och halvfärdiga.

Sedan Sunes födsel 1984 och tillkomsten av Bert har de båda karaktärernas popularitet hållit i sig. Varför blev det just böckerna om Sune och Bert?

-Vi skrev de böckerna som vi själva saknade. Det fanns inga sådana böcker när vi växte upp och vi tyckte att det var någonting som behövdes på marknaden. Vi trodde väl båda att vi var ensamma i hela världen om att tänka som vi gjorde, och att tänka på tjejer så mycket som man gjorde. Så vi började skriva böcker i ämnet med lite glimten-i-ögat-humor utan någon typ av förmyndarperspektiv, säger Sören.

Sören och Anders har alltid valt att placera sina karaktärer i nutid. De har också formaterat vissa böcker från tiden när de utkom för att passa in i dagens samhälle. Bland annat den allra första boken, Sagan om Sune.

-Vi skildrar samtiden och är tidsaktuella. Det är fiktiva städer böckerna utspelar sig för att det ska vara identifierbart för vilken tid eller miljö man än lever i. Och de ämnen vi skriver om är något som berört oss alla sedan tidernas begynnelse, säger Anders.

-Det var en upplevelse att träffa ryska barn när vi gav ut Sune och Bert i Ryssland. De upplevde Bert som kunde det vara en kille i deras egen klass. Och de skrattade på samma ställen som vi, upplevde samma kittlande nyfikenhet. Så det är ingen skillnad var du än läser om Bert. Vi är alla människor när det kommer till de ämnen vi skriver om i böckerna, säger Sören.

Nya Sune-filmer i görningen
Med Sune i Grekland 2012 förevigades Sune återigen på vita duken för första gången sedan Sunes sommar från 1993. Den här vändan med nya skådespelare sedan sist. Något som ger sig självt, då fler av de tidigare blivit för gamla för sina karaktärer. Skådespelarbyten var dock något som inte gick obemärkt förbi i pressen inför filmens premiär.

-I botten handlar det om vuxna människor som tycker att vi är inne och nallar på deras barndom. Det ska på något sätt vara ”rätt” skådespelare, oavsett om Sune spelas av en 30-årig vuxen karl som arbetar som advokat, säger Sören.

-Aftonbladet hade till och med en omröstning om vem som passar bäst som Sunes pappa, Morgan Alling eller Peter Haber – två månader innan Sune i Grekland haft premiär. Vad tror ni resultatet blev, skrattar Anders.

Filmbolaget som producerade Sune sommar vågade inte tro på projektet fullt ut. När det sedan närmade sig en fortsättning hade skådespelarna blivit för gamla och projektet rann ut i sanden.

-När filmmediet nu återigen blev aktuellt började vi direkt prata om att göra tre filmer i stöten. Film nummer två har premiären julen 2013 och handlar om Sune och familjen på bilsemester. Även denna regisseras av Hannes Holm. Den tredje filmen bygger på boken Släkten är värst, säger Sören.

Vad kommer att hända framöver?
Förutom sex nya böcker i år och fem under 2014, två nya filmer om Sune i görningen och lösa planer på en ny scenuppsättning av Sune, har Sören och Anders ytterligare ett stort projekt på gång.

-Inom ett par år kommer vi att lansera en helt ny värld i bokform. En värld vi arbetat på under de 30 år vi arbetat tillsammans. Det finns otroligt mycket material och idéer kring detta som vi samlat på oss.  Vi ska väl i själva verket enbart sätta oss ner och sammanställa allt, avslöjar Sören.

De gamla läsarna kommer att känna igen sig i Bert och Sune-böckerna, de båda författarna vill dock inte avslöja för mycket.

-Det är lika bra att det får ligga i sin linda tills det publiceras, innan vi pusslat allt samman. Det blir en överraskning för oss alla. Planen är att vi ska få tid att börja skriva den någon gång i höst, och ska man höfta kan den tänkas utges under 2015, säger Anders.

Riktar sig även det nya projektet mot barn, ungdom och familj?
-Vi vill inte öronmärka böcker genom att bestämma vilka åldrar en viss bok riktar sig till. Vi menar istället att böckerna riktar sig till en människa, inte en ålder. Vi vill inte begränsa oss på det sättet, säger Sören.

Text: Markus Qvist
Foto: Mats Turesson

I slutet av fjolåret fick säkerligen en och annan Örebroare hjärtat i halsgropen när Peter Flack och hustrun Marie Kühler höll presskonferens och deklarerade att det nu var slutspelat på Nya Parkteatern. Med hänvisning till sviktande biljettförsäljning och ökande konkurrens ämnade Peter Flack och hans ensemble lämna teatern.

- Nu har vi omförhandlat det kontraktet vi hade. Genom att hyra ett år i taget blir inte åtagandet längre lika tungt för oss. Som pensionär har man ju ingen garanti. Så länge jag är frisk och kry håller jag gärna på, men man vet inte hur länge det varar. Nu tar vi ett år i taget, säger Peter Flack.

Ny Hjalmarrevy i höst
27 september har den nya Hjalmarrevyn Gilla Hjalmar premiär på Nya Parkteatern i Örebro. I föreställningen tar Hjalmar emot publiken på torget i Viby, Hjalmars eget kungarike. Peter och hans medskribenter har kommit en bit i manusprocessen, stommen är utmejslad och ensemblen är i det närmaste spikad. Han skriver det mesta materialet själv, tillsammans med Marie och Monica Forsberg. När repetitionerna startar ska allt vara klart. Allt utom huvudkaraktären Hjalmars manus.

- Det är alltid extra kul att vara aktuell, därför skriver vi in i det sista. Mina Hjalmarmonologer brukar vara färdigskrivna så nära inpå premiären som möjligt. Då har jag en grundstomme och idé om ungefär vad det kommer att handla om. Under produktionens gång har vi även öppningar där vi med kort varsel kan lägga in nytt material, när det händer något i samhället, säger Peter.

Drömmar under uppväxten
Det var långtifrån självklart att Peter skulle jobba i nöjesbranschen, även om han tidigt förstod vad han var skapt för. Uppvuxen på Väster i Örebro märkte en ung Flack tidigt av förmågan att få omgivningen att skratta. En liten exhibitionist gjorde sig påmind inuti Peter och den yttrade sig genom komiken.  Det var dock aldrig tal om att ägna sig åt humorn som yrke. I bästa fall som något vid sidan av ett rekorderligt arbete.

-Jag tänkte bli svensklärare, eftersom jag tyckte att jag kunde uttrycka mig hyggligt i språket. I min generation fick man höra att man skulle skaffa sig en ordentlig utbildning, och sen gjorde man det i överenskommelse med föräldrarna, minns Peter.

Peter uppträdde mycket under skoltiden men var långt ifrån klassens clown, inte alls den där eleven som sa roliga saker. Under uppväxten var han blyg och tillbakadragen, direkt kopplat till sin självbild; med krulligt rött hår stack Peter ut. Klasskamraterna hade rakt hår och Peter vattenkammade sig för att se ut som de andra. Men allt krullade ihop sig igen.

- Däremot var det kul att framträda i skolan. På roliga timman var jag alltid involverad, förberedde eller skrev ihop någonting kul, säger Peter.

Revyn i begynnelsen
Under gymnasietiden började Peter med amatörrevyer. Revyn har alltid följt honom och han minns mycket väl var det kommer ifrån. Peters fascination över att uppträda snappades upp av fadern som tog med sonen på cirkus. En klassisk cirkus med clowner, elefanter och tigrar i manegen. Allt utspelades i ett stort blått tält. En överväldigande upplevelse för den tioårige Peter.

En tid efter cirkusbesöket cyklade de båda förbi ännu ett stort blått tält, varpå Peter tiggde och bad om att få besöka även den här cirkusen. Cirkusen var i själva verket Knäppupprevyn Spectacle.

- Jag minns att det bara sa klick. Det var så otroligt roligt. Precis där började intresset för revy. Genom åren tror jag att jag såg allt som Knäppupp gjorde. Mina föräldrar måste tyckt jag var en plåga, för semestern var bokstavligen upplagd efter Knäppupps turnéplan, minns Peter.

Via Staffan Westerberg in i nöjesbranschen
I artonårsåldern träffade Peter Birgitta Götestam och de blev tidigt ett par. Peter hade påbörjat resan mot ett liv som svenskalärare med studier i filmvetenskap i på Stockholms Universitet som initial kurs. Birgitta fick jobb på Riksteatern där studerande på Universitet teaterhistoriska institution fick möjlighet att praktisera som regiassistenter. Peter fick förfrågan om att vara regiassistent på Birgittas föreställning. Föreställningens regissör och författare visade sig vara ingen mindre än Staffan Westerberg.

- Staffan var världens snällaste och trevligaste människa. Han tog sig verkligen an mig som ny och ung i branschen och han var oerhört teaterkunnig, det var som att gå i skolan. En verkligt fantastisk människa, berättar Peter.

Det var vägen in i nöjesbranschen för Peter. Därefter tog ödet, slumpen eller vad man vill över. Han hoppade runt som regiassistent, turnéledare och skådespelare. Det ena gav det andra, och den där filmvetenskapen försvann liksom bara bort.

I slutet av 60-talet startade en regional avdelning för Riksteatern i Örebro, Riksteaterns Örebroensemble. Detta nära inpå starten av Hjalmar Bergmanteatern, där Örebroensemblen också startade sin verksamhet. Birgitta sökte och fick jobb. Peter, som nu var inne i Riksteaterns ruljans, likaså. Han avancerade från regiassistent till regissör och satte upp barnteaterpjäser. Något han trodde sig vara ämnad att ägna sig åt.

- Efter en tid ville jag sätta upp något annat som omväxling. Jag fick resurser till att göra en fars av en fransk författare som hette George Feydeau, Herrn går på jakt, en riktig smälla-i-dörrarfars. Pjäsen blev en framgång för Örebroensemblen och jag ”upptäcktes” väl lite av Riksteatern som regissör, berättar Peter.

Första revyn – Rädda Hjalmar
Rädda Hjalmar blev Peters första professionella tillika första Hjalmarrevy. Uppsättningen spelades på Örebros gamla teater. Teatern var sliten och användes inte längre som teaterlokal. Den räddades till sist och restaurerades till den fina teater den är idag. Vid tiden för invigning uppstod en konstnärlig kollision mellan Kulturnämndens vilja och Örebroensemblens ambitioner. Kulturnämnden ville prompt att teatern skulle öppnas med en pjäs av Hjalmar Bergman medan Örebroensemblen på egen hand ville avgöra hur teatern skulle öppnas.

-Det blev lite stiltje ett tag, och det utnyttjade jag. Jag föreslog helt enkelt en nyårsrevy för Kulturnämnden. Och fick kommunen att satsa 400.000 kr. Det var jag, Birgitta och ytterligare två killar som skrev manus. Förutom amatörerna i uppsättningen lånade vi även in två proffs, Hans Wahlgren och Lissi Alandh.

Hjalmars födsel
I ett revyinslag skulle en figur stå på Hindersmässan i Örebro, mitt i januari, och sälja någon typ av produkt som realistiskt sett inte finns till försäljning i januari månad. Figuren skulle dessutom vara närking och produkten han sålde skulle vara rolig att uttala på närkingska. I-ljuden låg nära till hands, och vitsippor innehållet två i. Och det blev Peter som fick spela karaktären, som döptes till Hjalmar.

-När vi gjorde den här gubben var jag orolig för hur publiken skulle reagera. Vi hade bara publik från Örebro. De skulle kunna tycka att vi driver med dem, att vi roar oss på deras bekostnad. Men det visade sig bli alldeles tvärtom, de skrattade något fruktansvärt åt den här gubben som stod och skrek om sina vitsippor. Där och då föddes Hjalmar, berättar Peter.

Förutom grå kostym, röda hängslen, röda strumpor, sandaler, blårandig slips och så skulle han dessutom ha peruk. Uppdraget att ta fram Hjalmars huvudbonad föll på ett perukmakeri i Stockholm. Resultatet skickades i ett kuvert. När det öppnades hade peruken kommit i kläm och en tofs skapats uppå hjässan. Någon fick snilleblixten att låta tofsen vara.

Inga planer på att lägga av
Framgången med revyerna i Örebro genererade positiv rikspress, och under dryga tre år bar det återigen av till Stockholm i början av 80-talet. Peter och Birgitta gick skilda vägar och han träffade Marie Kühler från Lasse Kühlers dansskola. Idag är Peter och Marie ett sammansvetsat radarpar, både på och utanför scenen.

Än så länge har Peter inga planer på att lägga Hjalmar på hyllan. Så länge orken finns där och så länge publiken kommer så finns inte ambitionen att göra något annat.

-Jag har levt ett fantastiskt liv och jag är oerhört tacksam för det. Och skulle publiken säga att jag är för gammaldags eller passé – och den dagen måste ju komma – ja, då är det bara att säga ’nu är det slut’.

Den absoluta tjusningen med arbetet för Peter är mötet med publiken.

- Jag älskar att jobba inför en levande publik.  När människorna sitter i salongen med dyra biljetter och höga förväntningar, då måste du leverera. Du kan inte slarva, du kan inte ge 75%. När de lämnar föreställningen med känslan av att de fick vad de förväntade sig, då kan du vara nöjd. Och det är en utmaning som börjar om på nytt inför varje föreställning, kväll efter kväll. Belöningen är publikens skratt. Då känner man att det är detta jag är ämnad att syssla med, avslutar Peter.

Text: Markus Qvist
Foto: Mats Turesson
Illustration: Majk