Att killarna kan dansa och bjuda på sig själva, det har vi tidigare kunna se bevis på. Nu återstår att se om musiken och sången håller samma klass. Om så är fallet så kan ett nytt svenskt pojkband vara i starten av en mycket framgångsrik karriär.

På höstlovet 2013 gjorde The Foo sin spontana miniturné till Örebro, Norrköping och Göteborg. Den gången marknadsförde man endast turnén via sociala medier och det var fansens antal och engagemang som resulterade i just dessa tre städer. Den gången gick det inte så bra i Örebro, framträdandet som skulle genomföras vid Stortorget fick plötsligt avbrytas pga det publiktumult som uppstod. Nedan kan ni läsa lite om höstturnén.

Spontanitet och närhet, det är precis vad grabbarna i The Fooo bjöd på när de genomförde en mycket uppskattad minishow i Vasaparken i Norrköping den andra november.

Dagen innan var det planerat att bjuda på motsvarande framträdande i Örebro, tråkigt nog fick det avbrytas.
Tyvärr kunde inte delar av publiken, som till absoluta majoriteten bestod av yngre tonårstjejer, nöja sig med att bara titta och glädjas åt framträdande som det mycket populära pojkbandet ville bjuda på.

Det blev istället kaos då några av åskådarna istället för att bara titta, trängde sig framåt för att krama eller kanske bara beröra de omåttligt populära pojkarna i The Fooo.

I Norrköping däremot, gick det bra att genomföra det gruppen planerat. Platsen var en liten utomhusscen i Vasaparken. En stor mängd fans, uteslutande unga tjejer, samlades i god tid innan det utsatta klockslaget 17:00. Några säkerhetsvärdar hade då satt upp lite avgränsningar för att åskådarna skulle kunna få bra platser, så att så många kunde se så bra som möjligt. Det fanns även plats för en och annan förälder att stå lite vid sidan av. Allt kändes precis så trevligt och familjärt som det faktiskt var planerat att vara.

En kort stund innan The Fooo gled in på scenenen talade David Kjellström, representant för arrangören, till publiken. Lite ordningsregler, lite dialog, lite information om vad grabbarna skulle göra. David fick åskådarmassan med sig och alla lovade nästan hysterisk skrikande att de skulle sköta sig.

Säkerhetsvärdarna stod i anslutning till åskådarna, föräldrar och andra nyfikna vuxna stod lite vid sidan av och de få poliser som var på plats höll sig på avstånd. Hela arrangemanget kändes som mycket spontant och väldigt nära.

Plötsligt backade en minibuss ner genom parken mot scenen. Jublet från åskådarmassan var öronbedövande. Grabbarna kom snabbt upp på scenen och showen kunde starta. De bjöd verkligen på sig själva. Proffsiga och väl inövade dansnummer varvades harmoniskt med mer improviserade moment.

Hela tiden fanns en enorm närhet till publiken och det var många gånger som de som stod längst fram fick en handklapp eller en handhälsning av någon i gruppen. Varje gång de bjöd lite extra på sig själva så steg jublet till enorma höjder.

Känslan är att alla som tagit sig till Vasaparkens scen vid detta tillfälle fick en minnesvärd och fantastisk upplevelse. De flesta har även bildminnen för framtiden, det fanns gott om filmande telefoner och kameror i publikhavet.

Det som hände i Örebro får alla lära sig av, både arrangören, alla unga tjejer, föräldrar och andra inblandade. Att kunna genomföra den här typen av enkla, opretentiösa och mycket nära evenemang utan att det ska bli krångel och kaos, är väl något som ska vara självklart. Med lite sunt förnuft, lite förtänksamhet och lite vuxenansvar så ska detta inte vara ett problem.

En åskådarmassa med några hundra unga tonårstjejer är inte dummare än att de lyssnar och bryr sig, bara någon förklarar för dem vad som gäller.

Text och foto: Mats Turesson

Idag uppträder Galenskaparna och After Shave med jubileumsföreställningen 30-årsfesten på Oscars i Stockholm, för utsålda hus. Något Claes Eriksson långtifrån hade räknat med när han täckte av idén inför de övriga kamraterna. Egentligen var en helt nyskriven föreställning i fokus, med tilltänkt premiär 2012. 30-årsfesten skulle bara spelas 30 gånger varpå den nya föreställningen skulle sättas upp. Riktigt så har det inte blivit.

– Jag trodde nog att det skulle bli någon form av nördföreställning, för de allra mest inbitna, säger Claes.

Tidigare har Claes inte varit förtjust i tillbakablickar, likt 30-årsfesten. Men när idén kom till honom för några år sedan, att göra ett nummer för varje år som passerat sedan starten, kunde han inte värja sig.

– Jag tyckte att idén var så överlägset rolig. Att ta det extremt kronologiskt, utan att pilla eller ändra något. Allt enligt samma ursprungliga manus och gamla kläder och allting.

Uppväxten
Uppväxtåren tillbringade Claes i Trollhättan. Så länge han kan minnas har han varit intresserad av komik i alla dess former, allt från clowner till roliga filmer och TV-shower. I småskolan ansvarade Claes mer eller mindre över roliga timmen.  Omkring sig hade han en liten grupp och tillsammans skrev de av sketcher från skivor och lite egna påhitt och framförde inför övriga klassen.

– Roliga timmen var mitt bästa ämne kan man säga, skrattar Claes.

Under gymnasietiden fokuserade Claes mest på saker vid sidan av skolarbetet. Tillsammans med kamraten Kent Fredriksson uppträdde han som Gordon & Ballantine och sjung egenkomponerade visor på svenska. Något som var ovanligt förekommande vid tiden.

– Vi skulle hetat Simon & Garfunkel, men det var upptaget. Det blev istället två spritsorter och det säger väl lite om våra pubertala intressen. Men vi nådde ändå viss framgång. Detta tog vi med oss när vi flyttade till Göteborg året efter och hamnade på Västgöra nation.

Som 19-åring flyttade han till Göteborg för att läsa på Universitet, men studierna gick knackigt. Ur Gordon & Ballantine startade Claes och Kent Västgöta-skôjet, en form av alternativt studentspex. Totalt skrevs fyra helaftonsföreställningar.

Bildandet av Utan lots
Efter sista föreställningen med Västgöta-skôjet 1974 bildades Cabaret-gruppen Utan lots. Gruppen gjorde en viss succé på Folkparkernas artistförmedling, på den tiden folkparkerna fortfarande var stora. Utan lots medverkade i december 1974, under 10 minuter i Örebro.

– Vi gjorde en helvetes succé och fick 55 folkparksjobb.  Året efter åkte vi runt Sveriges folkparker, från Trelleborg till Malmberget. Dessutom hade vi en krogshow på Trädgårn i Göteborg och en i Malmö. Så Utan lots var väldigt heta en kort period.

Medlemmar föll ifrån och hösten 1976 återstod endast tre deltagare. En av dessa var Kerstin Granlund, som sedermera skulle bli en beständig kumpan i Galenskaparna. Snart dök den lilla skaran upp i Hagge Geigerts revy.

– Hagge kände till oss sedan tidigare. Vid den här tiden hade jag precis bildat familj, och det gick lite sämre rent ekonomiskt. Jag hade tidigare kontaktat Hagge för att sälja in material och texter till hans revy. Jag kommer ihåg när vi träffades under en lunch i en park och jag skulle visa honom materialet. Han var väldigt välvillig, så jag passade på att fråga honom om han inte hade användning för tre artister också.

Radiounderhållning
 De tre genomför en mindre audition, för att fräscha upp Hagges minne. Och får chansen att uppträda i Hagges revy. Revyn gjorde succé och hamnade till slut på Berns i Stockholm. En biljett in till radions värld, skulle det visa sig.

– Vid den här tiden hade jag väskan full med idéer till radio och TV som jag försökte sälja in. Och på radio nappade de på ett radioprogramförslag jag hade som hette ”Kommers”. Det var en sorts roliga kvartar med ett givet tema som man sjung och skojade lite kring.

Claes hade spelat in fyra program hemma i köket som han spelade upp för radiofolket, varpå de köpte tio program. Sedan tio till, och tio till. Totalt trettio program. Dessutom skapades serien Herr – och dammagasinet, om tio avsnitt.

– Vi gjorde även ett program som hette Galenskaparna. Och sådär höll vi på med radio några år, och det var också en nyttig och bra skola. Man fick skriva mycket manus, så det hade jag stor glädje av.

Tack vare medverkan i radion skulle gruppen få vara med i den sista sändningen av radioprogrammet Frukostklubben med Sigge Fürst. I programmet ingick alltid ett mindre amatörinslag i slutet. Eftersom detta var det sista programmet skulle de ett litet bättre inslag inkluderas.

– Och det skulle vara vi då. Vi fick uppdraget att skriva en parodisk hyllning till Sigge Fürst. Min bror Anders var väl 22, kom direkt från Trollhättan och fick uppgiften att imitera Sigge. Det var dessutom ett program som direktsändes i TV. Det var jättemycket tittare, så det var en ganska svettig uppgift.

Namnet Galenskaparna och Sten-Åke Cederhök
Medverkan i Frukostklubben blev gruppens avstamp och i samma veva dök även namnet Galenskaparna upp, av misstag. Sigge frågade efter gruppens namn. Claes hade ett programförslag inlämnat till TV med namnet Galenskaparna, och just detta kom ut som svar.

Efter inslaget i Frukostklubben tog Galenskaparna 1979 steget från radion för att göra en scenshow i Göteborg. Med ett praktfullt fiasko i sitt följe.

– Vi började verkligen i motvind, men knöt näven och kämpade på.

Senare samma sommar fick de ändå jobb genom Sten-Åke Cederhök. Sten-Åke hade då gjort Veckans revy på Liseberg varje sommar i många år. Just det här året hade han enbart möjlighet till två dagars repetitionstid i veckan, med anledning av TV-inspelningen av Albert och Herbert.

– Han såg vår krogshow och tyckte väl ändå att det dög nånstans, så han engagerade oss i den här revyn. Det var Anders, Kerstin, jag, en pianist och Sten-Åke. Han gjorde sina nummer och vi gjorde våra. Det hela sparade repetitionstid för honom, vi hade våra nummer med oss och han körde sina.

Idén om egen föreställning föds
Tiden efter revyn reste Galenskaparna runt i landet. En period med mycket turnerande, bärande och slit på firmafester och mindre inkomstbringande gig. Trots enstaka medverkan i TV lyfte det aldrig riktigt. Claes hade tillsammans med Kerstin smakat på den stora framgången med Utan lots något år innan, och kände tydligt av den starka friktionen mellan gruppen och framgången.

– Galenskaparna var på något sätt eftersläntrare till Utan lots, vi var de där som aldrig blev någonting. Det blev lite den stämpeln vi fick när vi startade igen. Det fanns inget riktigt intresse för oss, vi fick inte alls samma publicitet. Detta gjorde att vi någonstans i slutet av -81 kände att vi måste ha en egen föreställning. För att få en egen identitet, för att få en status och värdighet.

Sammanslagningen med After Shave
1982 hade Anders jobbat vid sidan av Galenskaparna och stött ihop med barbershop-kvartetten After Shave. Medlemmarna i After Shave studerade på Chalmers där även Anders var engagerad. Han var känd som en humoristisk typ, som sjung och pratade roligt på fester och gasquer. Och deras vägar korsades.

– De klickade och fann varandra snabbt. Efter ett tag presenterade Anders de andra i After Shave för Kerstin och mig. Då hade jag den här idén om att vi skulle sätta upp en egen revy.  Detta resulterade i fyra föreställningar av Skruven är lös på hösten, med Galenskaparna och After Shave. Det blev en knallsuccé och totalt 48 föreställningar i slutändan, minns Claes.

 

Med Skruven är lös kände ensemblen att det började lossnade en aning, men väl uppe i Stockholm med samma föreställning blev resultatet platt fall, och de vände hem med svansen mellan benen.

– Med Träsmak tänkte vi att vi får väl stanna i Göteborg, det får väl räcka. Och vi var glada för det. Vi gjorde 70 föreställningar och gjorde jättesuccé, ännu större än Skruven är lös. Men då kom en krögare från Stockholm som vi kände ner för att se Träsmak. Och ville ha oss på sin krog.  Han lyckades på något sätt övertala oss att göra om Träsmak till en krogshow. Med det tråkiga minnet från året innan tänkte vi att det kommer att gå åt helvete. Men okej, vi kan väl ändå åka upp de tre veckor som krögaren hade tänkt sig, vi får ju ändå betalt. Så det gjorde vi, och så blev det 13 veckor. Plötsligt blev Träsmak en jävla succé.

Samarbetet med After Shave var avgörande för Galenskaparnas fortsatta existens. Fram till sammanslagningen hade den tillryggalagda berg- och dalbanan var allt annat en utstakad väg mot framgång. Många andra hade gett upp hoppet om en framtid i branschen både en och två gånger.

– Ja, det kan man ju verkligen fråga sig – varför slutade vi inte, varför gav vi inte upp? Men jag tror jag hade en enormt envis drivkraft och en förmåga att se det positiva i all motgång, på något sätt. Även i halvtaskiga föreställningar kunde jag fokusera på de få skratt som publiken ändå bjöd på. Vi hade några enstaka bra föreställningar, och det var ju de man bar med sig.

Tillkomsten av Macken
1983 deltog ensemblen i Ingvar Oldsbergs entimmes TV-program Oss skojare emellan på onsdagar. Programmet kortades ner till trekvart och en kvart blev över i tablån varpå sällskapet fick frågan om att fylla ut tiden. Jonssons onsdag såg dagens ljus, och framfördes tillsammans med After Shave. Programmet blev en ljusglimt bland alla bakslag.

– Det var vår första TV-serie. Och det var svårt, 15 minuter är ett ganska hopplöst format, man hinner liksom inte göra någonting av det innan det är slut. Så det blev lite bökigt, men vi gjorde fem program och fick ganska mysig respons på dom.

Idén till Macken föddes genom Anders fantastiska tolkning av en bilmekaniker i en annan sketch. En tredelad sketch där Claes i den inledande delen ville gestalta en miljö där radion står på för jämnan.  En bilverkstad.

– Anders fångade Roy direkt, det var helt fantastiskt. Fan vad roligt det blev när han började läsa den på Trollhättedialekt. Och publiken köpte det med hull och hår, så vi kunde ju inte bara nöja oss med den sketchen. Vi var ju tvungna att exploatera den karaktären mer.

Ideligen hade han kontakt med TV för att försöka sälja in sina idéer.

– Jag kände Bosse Renberg, som hade jobbat på radio när vi gjorde Kommers, han jobbade nu på TV och var någon slags chef där. Han hade sett Träsmak – men tyckte inte den var bra. Däremot tyckte han Roy var väldigt rolig. Så under en lunch föreslag jag idén om att utveckla Roy till en egen TV-serie, och då tände han på alla cylindrar.

De tre osårbara åren
De här tre åren när det lossnar för Galenskaparna och After Shave, 1985, -86 och -87 kallar Claes för de tre osårbara åren.

– Det var då vi inte visste att vi kunde vara dåliga, skrattar Claes. Vi tappade allt omdöme. Det var först långt senare jag läste dåliga recensioner om exempelvis långfilmen Leif, jag trodde alla älskade den filmen. Jag läste inga recensioner på den tiden, det var först när vi gjorde Hajen som visste för mycket som jag förstod att vi kunde vara dåliga. Den sågades överallt, då kom man ner på jorden igen.

– Vi upplevde aldrig att det lossnade över en natt, vi lyfte väl mer som en albatross kan man säga. Vi sprang som fan längs kajen och till slut när vingarna äntligen började bära så flög vi jävligt bra. Herreys är jämngamla med oss och de slog igenom över en natt och försvann lika fort. De flög inte lika bra, men de lyfte snabbt.

När Macken sändes i TV hade Claes fått igenom filmmanuset till filmen Leif och var mitt uppe i förproduktionsarbetet av filmen.

– Jag var inte riktigt med på att det faktiskt sändes. Det fick jag höra sen att serien fick ju en enorm uppmärksamhet. Anders och Jan Rippe fick åka runt och signera skivor i sina overaller. De skapade upploppsstämning i Mariestad och Trollhättan. Och de visste inte jag, jag höll på med långfilmen.

Källan till inspiration
Manuset till Leif skrev Claes under veckorna när föreställningen Cyklar spelades på Intiman i Stockholm. Under veckorna skrev han ner utkast för hand och på lördagarna skrev han ut det på skrivmaskin innan dubbla föreställningar på teatern. En normal produktionstakt låg runt 20 sidor i veckan.

– Fantastiskt, det gör det inte nu längre kan jag säga. Det enda svar jag har på var inspirationen kom ifrån är att det gick så bra. Succé föder succé. Man blir inspirerad till att göra mer.

– Det finns inget bättre gödningsmedel för människor än beröm, uppskattning. Och det har jag fått så att jag nästan skäms, när man ser hur det ser ut i världen och hur människor hanterar varandra. Man ska vara rädd om varandra, det är en erövrad visdom. Man ska vara jävligt försiktig när man kritiserar. Den främsta recensenten är publiken. Den skrattar inte om det inte är roligt. Den är långt bättre än en recensent i tidningen.

Kritik tillintetgör inspirationsflödet fullständigt för Claes. Men istället för att knyta handen i fickan med revansch i sikte, tror han på att ge människor en andra chans.

– Jag tror på att vara vänlig och varsam mot sina medmänniskor. Det har jag haft med mig hela livet. Jag minns på gymnasiet, det var lite stökigt i vår klass med mobbningstendenser, men så plötsligt hände någonting. Någon flyttade och någon annan kom inte och plötsligt blev alla sedda i klassen. Vi skapade ett litet förbund och tillsammans gjorde vi en hel långfilm i Dubbel-8-formatet. Alla var med i filmskapandet, hela klassen. Alla bidrog, någon kunde sy och någon tecknade. Alla blommade ut på ett fantastiskt sätt. Det blev en otrolig stämning och känsla. Detta har jag tagit med mig i livet. Många har frågat mig hur vi kan hänga ihop i ensemblen, och det beror på just det att vi aldrig dissar varandra utan ger alla en chans till. Under hela den resan vi gjort så är det en som har slutat, det är den enda konflikt vi har haft. Sedan har det varit samma gäng genom alla år. Vårt produktionsbolag Kulturtuben består av samma gäng som började -82, även bakom scenen.

En himla många program
Inför TV-serien En himla många program 1989 bidrog samliga i ensemblen med manus och idéer. Hittade man på någonting fick man skriva, spela in och klippa det på eget bevåg. För Claes var det inget nytt men för de övriga blev det lite av en TV-akademi.

– En himla många program var en fantastiskt rolig inspelning. Jag hade gjort Macken och Leif sedan tidigare så jag hade koll på inspelningssituationer. Men de andra hade dessförinnan bara stått framför kameran. De hade ingen erfarenhet av regi eller klippning, men det fick de lära sig. Alla bidrog med grejer. Jag gjorde fortfarande mest, jag var ju så jävla på hugget, skrattar Claes.

Claes skriver färdigt ett manus helt och fullt innan det visas upp för kamraterna. Han skriver endast en version av manus. Som inte ändras. Han testar dock allting på sin fru, och han vet med sig när någonting är bra. Även om hustrun tycker annorlunda.

– Min fru får ju höra allting, på henne testar jag materialet. Hon är en bra värdemätare.  Jag vill inte visa för någon annan då idéerna är så sköra när de är ofärdiga. Min fru är väldigt vänlig, för hon vet att jag är så lättsårad. Fast det har jag ju genomskådat så det spelar egentligen ingen roll. Men när hon säger ”ja, men det där kan nog bli nåt”, då vet jag att det är kass. Fast ibland kan jag jobba vidare ändå, och oftast har jag rätt. Det kan ju låta väldigt förmätet att säga så, men jag har faktiskt en ovanlig egenskap – jag vet när det är bra. Det är fantastiskt. När jag väl har hittat en pärla, då vet jag när jag ska stanna i manus. Sedan når inte alla bitar i en föreställning dit, men de når en bit på väg. Jag har alltid haft den känslan, den förmågan, jag tror det är hemligheten bakom min framgång. Jag är så otroligt övertygad att det är bra, det är ingen som kan rubba den övertygelsen.

Uppehållet 2006-2011
Efter långfilmen Den enskilde medborgaren 2006 presenterar Claes sedvanligt ett nytt projekt för det övriga sällskapet, som tackar nej. Och de går skilda vägar. Claes uppträder för sig och de övriga på sitt håll. Under uppehållet väljer Kerstin Granlund 2011 att deklarera sin pension från scenen. Någon uttalad plan om att på sikt sammanstråla finns aldrig.

– Det vet man ju inte, det får man ta som det blir. De andra hade en väldig drivkraft att göra krogshow, och jag har aldrig trivts särskilt bra med att uppträda på krog. Det blir mindre nyanser, mindre uppmärksam publik. Att uppträda på en teater är något helt annat. När vi fick Lorensbergsteatern kände jag ett stort ansvar att förvalta det på något sätt. Här kan man göra föreställningarna med stora nyanser, här sitter en publik som är väldigt lyhörd och då kan föreställningen få en större spännvidd.

Claes uppträdde med sina båda föreställningar Solo och Max medan After Shave och brodern Anders uppträdde med krogshowerna Cabaret Cartwright och Gubbröra och pyttipanna.  Samarbetet smygstartade 2010 med revymusikalen Hagmans konditori, framförd av After Shave och Anders Eriksson med manus och regi av Claes.

Ny föreställning 2015
2015, när sviterna efter 30-årsfesten lagt sig, är det åter dags för Galenskaparna och After Shave att stå på en scen tillsammans för att framföra nytt material. En helt ny föreställning väntar i faggorna. De kommer då att framföra nytt material tillsammans för första gången på nio år. Vad som händer därefter får tiden utvisa.

– Jag har ju fått göra allt jag kunde drömma om att göra. Och just nu gör jag sånt jag aldrig kunde drömma om att göra, skrattar Claes. Därför vet jag inte riktigt vad det blir framöver. Men jag vill fortsätta, inte minst för att vi har en så stor och hängiven publik, och det är inspirerande i sig. Och det finns ju fortfarande saker i samhället som man kan kommentera, på vårt sätt.

Dagen innan var det planerat att bjuda på motsvarande framträdande i Örebro, tråkigt nog fick det avbrytas.
Tyvärr kunde inte delar av publiken, som till absoluta majoriteten bestod av yngre tonårstjejer, nöja sig med att bara titta och glädjas åt framträdande som det mycket populära pojkbandet ville bjuda på.

Det blev istället kaos då några av åskådarna istället för att bara titta, trängde sig framåt för att krama eller kanske bara beröra de omåttligt populära pojkarna i The Fooo.

I Norrköping däremot, gick det bra att genomföra det gruppen planerat. Platsen var en liten utomhusscen i Vasaparken. En stor mängd fans, uteslutande unga tjejer, samlades i god tid innan det utsatta klockslaget 17:00. Några säkerhetsvärdar hade då satt upp lite avgränsningar för att åskådarna skulle kunna få bra platser, så att så många kunde se så bra som möjligt. Det fanns även plats för en och annan förälder att stå lite vid sidan av.

Allt kändes precis så trevligt och familjärt som det faktiskt var planerat att vara.

En kort stund innan The Fooo gled in på scenenen talade David Kjellström, representant för arrangören, till publiken. Lite ordningsregler, lite dialog, lite information om vad grabbarna skulle göra. David fick åskådarmassan med sig och alla lovade nästan hysterisk skrikande att de skulle sköta sig.

Säkerhetsvärdarna stod i anslutning till åskådarna, föräldrar och andra nyfikna vuxna stod lite vid sidan av och de få poliser som var på plats höll sig på avstånd. Hela arrangemanget kändes som mycket spontant och väldigt nära.

Plötsligt backade en minibuss ner genom parken mot scenen. Jublet från åskådarmassan var öronbedövande. Grabbarna kom snabbt upp på scenen och showen kunde starta. De bjöd verkligen på sig själva. Proffsiga och väl inövade dansnummer varvades harmoniskt med mer improviserade moment.

Hela tiden fanns en enorm närhet till publiken och det var många gånger som de som stod längst fram fick en handklapp eller en handhälsning av någon i gruppen. Varje gång de bjöd lite extra på sig själva så steg jublet till enorma höjder.

Känslan är att alla som tagit sig till Vasaparkens scen vid detta tillfälle fick en minnesvärd och fantastisk upplevelse. De flesta har även bildminnen för framtiden, det fanns gott om filmande telefoner och kameror i publikhavet.

Det som hände i Örebro får alla lära sig av, både arrangören, alla unga tjejer, föräldrar och andra inblandade. Att kunna genomföra den här typen av enkla, opretentiösa och mycket nära evenemang utan att det ska bli krångel och kaos, är väl något som ska vara självklart. Med lite sunt förnuft, lite förtänksamhet och lite vuxenansvar så ska detta inte vara ett problem.

En åskådarmassa med några hundra unga tonårstjejer är inte dummare än att de lyssnar och bryr sig, bara någon förklarar för dem vad som gäller.

Text och foto: Mats Turesson

Åker du till London så är shopping i stort sett ett måste. En av de största gatorna är Oxford Street, och här finns allt ifrån Forever 21, Topshop, River Island till de mer exklusiva butikerna som Louis Vuitton, Chanel, Versace och Ralph Lauren. Under vinterhalvåret lyser gatan upp av julbelysningar och det finns inget bättre än att ströva runt Oxford med en Starbucks kaffe i handen.

Något som London även har tusen av är marknader. På matmarknaden vid London Bridge kan du få testa mat från världens alla hörn så som krokodil eller känguru. En annan typ av marknad är Camden market som var mer eller mindre känd som punkarnas kvarter under 80-talet. Idag är Camden en av Londons största marknader som drar tusentals turister varje år, här finns kläder, skor, och smycken i mängder. En del av Camden market ligger i ett stall där de små butikerna ligger i de gamla boxarna där hästarna stod. Ett mycket mysigt ställe där du kan fynda precis allt!

Vill man ha den riktiga `Jag är i London” känslan så ska man åka till Westminster Abbey. Här kan du stå på bron ovanför River Thames med utsikt över London Eye eller stå precis nedanför Big Ben. Härifrån kan man även ta sig en 10 minuters promenad genom en av Londons alla parker så kommer man till Buckingham Palace. Har man tur kan man komma lagom till ett vaktbyte annars kan man sätta sig och ta en fika i St. James Park som ligger precis intill slottet och mata de förvånansvärt tama ekorrarna.

En utav de absolut häftigaste sevärdheterna tycker jag definitivt Piccadilly Circus är, det är mycket neonljus och neonskyltar men musikvideos spelas också flitigt ifrån byggnaderna. Den absolut bästa tiden att åka till Piccadilly är när solen gått ner och skyltarna lyser upp i mörkret. Här omkring finns även många restauranger att välja emellan, så varför inte ta sig en matbit, sätta sig på en uteservering och njuta av allt folk som rör sig omkring Picadilly Circus.

Ett stenkast därifrån ligger Trafalgar Square. Här hittar du mängder av skulpturer och statyer, allt ifrån enorma blå kycklingar till lejon. Trafalgar Square är en av de största sevärdheterna och lockar mängder av turister.

Efter en hel dag av sightseeing är det bästa man kan göra, att gå in på en av de tusentals olika pubarna i London och avnjuta en kall öl eller pint som man säger här och varför inte kolla på en fotbollsmatch? Att Londonbor lever för sin pint och för sin fotboll är ingen myt och jag rekommenderar starkt att utforska pubarna när du väl är i London.

Tröttnar du på den brusande storstaden och vill koppla av lite så finns det, som jag nämnde tidigare, parkupplevelser mitt i staden. Vi har S:t James Park intill slottet, men även Kensington Gardens, Green Park (granne med London Zoo) eller också den kanske mest kända av dem, Hyde Park.

Så nu hoppas jag att om du ska göra den där weekend resan du så länge längtat till, till staden som bara ligger en kort flygtur bort, faktiskt gör det. London är en fantastisk stad som jag tycker alla ska få uppleva.

Text och foto: Angelica Turesson

Det första intrycket jag får inför den stundande inspelningen är att det är väldigt rörigt och lite stimmigt. De tre huvudpersonerna småpratar, fixar lite med två bärbara datorer som står på soffbordet framför dem. Det diskuteras hur kopplingarna skall vara, främst hur mikrofonen skall kopplas in och hur ljudet skall ställas in. Just inställningarna för ljudupptagningen och mikrofonen verkar vara lite svårare än övriga förberedelser.

Orsaken till podd-makarnas tekniska osäkerhet kanske är helt naturlig med tanke på att de alla tre har andra sysselsättningar i vardagen, och bara använder utrustningen en gång per vecka. Teknikförberedelserna löser sig dock så snart de startat den lilla instruktionsfilmen de själva spelat in om hur ljudet/mikrofonen skall ställas in.

När inspelningen startar visar det sig att detta är allt annat än oförberett och spontant pladder, podd-makarna är väl förberedda inför avsnittets innehåll samtidigt som de förhåller sig naturligt och spontant till de frågeställningar och ämnen som pratas igenom.  De ger under inspelningen ett proffsigt intryck.

Hela inspelningen är mycket underhållande. Trots att mycket av det som dryftas kanske relaterar till saker och händelser som vänder sig till en yngre målgrupp än jag själv (50 år), så fastnar jag för det som behandlas. Det är riktigt roligt att lyssna på historier om händelser, skeenden, och tyckanden med stark lokal prägel. Det är igenkännande, det ger en känsla av närhet och det är rakt igenom ärligt och öppet.

Helt enkelt ett underhållande ”radioprogram” som även berikar och ger information om vad som skett och skall ske i Örebro med omnejd. Om du aldrig lyssnat på Örebropodden – gör det!

Här lyssnar du på Örebropodden:

» Spotify
» iTunes
» Webb
» RSS

Text och foto: Mats Turesson

Vinylen lever åter på skivtallriken och har hjälpt skivindustrin ur dess stålbad. Men nya tider behöver också ett nytänkande. Det krävs ett mervärde idag för att köpa skivor när samma skiva finns ett knapptryck bort, vinylen kan ge det om skivbolagen bjuder till lite. Detta har bolagen förstått överallt, utom i Sverige. Finns här en dold agenda eller är dom bara korkade?

Möjligen hör jag till ett utdöende släkte, men jag köper ju faktiskt fortfarande skivor, ganska mycket skivor dessutom och allra helst fina skinande vinyler. Detta gamla format har faktiskt fått lite av en renässans de senaste åren och vi är trots allt några stycken som tycker detta är toppen, som känner att musiken lever på skivtallriken, som älskar det estetiska och att konsten inte blir reducerad till ettor & nollor.

Skivbolagen har fattat och ger idag åter ut i stort sett allt nytt även på vinyl, samtidigt som CD-erans alster också omvandlas till det nygamla formatet. Naturligtvis ser bolagen att det är ett sätt att tjäna pengar också i dessa digitala tider. Entusiasterna betalar och det krävs inga nya egentliga investeringar, tekniken, infrastrukturen och kunskapen finns där redan sen gammalt hos branschen. Kort sagt det är en win-win situation.

Men det finns ett krux, vinylspelaren har en begränsning den är inte särskilt flyttbar, den fungerar enbart hemma. Vårt musiklyssnade idag skiljer sig från vinylens storhetstid i slutet av 80-talet, vi vill ha portabelt ljud och ha det på en mängd ställen. Då kassettbandet är helt ute i bilden har vi alla våra digitala apparater; datorer, mp3-spelare, telefoner, surfplattor och allt vad det finns. För att inte tala om den amerikanska bilkulturen som är en rejäl maktfaktor för musikbranschen. Vinylen rimmar dåligt ihop med dessa faktorer.

När vinylen återuppstod insåg först de mindre skivbolagen denna problematik och använde den nya tekniken till sin fördel för att lösa den. Man erbjöd helt enkelt vinylköparna en fri nedladdning av samma skiva genom en kod som medföljde, lika enkelt som genialt och inte minst skapade man ett mervärde åt skivköparen. Snart följde de stora bolagen detta exempel och idag är det legio att ett digitalt alternativ medföljer vinylutgåvan. Nja det är en sanning med modifikation, det är legio i utlandet. För den svenska skivmarknaden verkar inte ha fattat eller vill inte fattta detta alls.

Köper du vinylskivor med svenska artister och/eller från svenska bolag finns inget digitalt alternativ med som mervärde och som löser det portabla problemet. Varför? Jag har hört flera förklaringar, olika förklaringar som inkluderar Spotify på flera vis och som att den svenska marknaden är så liten. Jag köper inte någon av dessa. Det finns svenska undantag men då talar vi om smala nischade bolag som framförallt verkar på en utländsk marknad, dessa måste helt enkelt erbjuda detta alternativ för att det är en självklarhet utomlands.

Storsäljare som t.ex. Håkan Hellström eller Thåström däremot, som båda ligger på stora skivbolag, som inte ska spelas exempelvis i en amerikansk bilstereo utan bara har en inhemsk publik kan skita i sina trogna skivköpare eller kräma ur dem på ytterligare några kronor via Spotify eller köp av nedladdningar. Jag ser det som oerhört provocerande och fruktansvärt korkat.

Det kostar inte bolagen ett smack att erbjuda ett digitalt alternativ, men det skapar för mig som skivköpare ett mervärde. Jag vill vara tydlig med att jag inte tror det är artisterna som är boven i dramat här utan det är förstås de stora stygga skivbolagen.

Det finns mer att säga och flera aspekter att belysa i frågan om format och hur vi lyssnar på vår musik. Vilka krav kan vi ställa? Vem dikterar villkoren? Jag kommer att få tillfälle att återkomma i ärendet. Häromsistens blev jag tvungen att köpa Kaahs nya platta på CD (vilket jag gärna undviker) för att jag ville ha med mig den i lurarna på utlandssemestern, andra skivor har jag faktiskt bojkottat av ren princip på grund av förekomna anledning.

Text: Matthias ”Perna” Pernhede

I slutet av fjolåret fick säkerligen en och annan Örebroare hjärtat i halsgropen när Peter Flack och hustrun Marie Kühler höll presskonferens och deklarerade att det nu var slutspelat på Nya Parkteatern. Med hänvisning till sviktande biljettförsäljning och ökande konkurrens ämnade Peter Flack och hans ensemble lämna teatern.

- Nu har vi omförhandlat det kontraktet vi hade. Genom att hyra ett år i taget blir inte åtagandet längre lika tungt för oss. Som pensionär har man ju ingen garanti. Så länge jag är frisk och kry håller jag gärna på, men man vet inte hur länge det varar. Nu tar vi ett år i taget, säger Peter Flack.

Ny Hjalmarrevy i höst
27 september har den nya Hjalmarrevyn Gilla Hjalmar premiär på Nya Parkteatern i Örebro. I föreställningen tar Hjalmar emot publiken på torget i Viby, Hjalmars eget kungarike. Peter och hans medskribenter har kommit en bit i manusprocessen, stommen är utmejslad och ensemblen är i det närmaste spikad. Han skriver det mesta materialet själv, tillsammans med Marie och Monica Forsberg. När repetitionerna startar ska allt vara klart. Allt utom huvudkaraktären Hjalmars manus.

- Det är alltid extra kul att vara aktuell, därför skriver vi in i det sista. Mina Hjalmarmonologer brukar vara färdigskrivna så nära inpå premiären som möjligt. Då har jag en grundstomme och idé om ungefär vad det kommer att handla om. Under produktionens gång har vi även öppningar där vi med kort varsel kan lägga in nytt material, när det händer något i samhället, säger Peter.

Drömmar under uppväxten
Det var långtifrån självklart att Peter skulle jobba i nöjesbranschen, även om han tidigt förstod vad han var skapt för. Uppvuxen på Väster i Örebro märkte en ung Flack tidigt av förmågan att få omgivningen att skratta. En liten exhibitionist gjorde sig påmind inuti Peter och den yttrade sig genom komiken.  Det var dock aldrig tal om att ägna sig åt humorn som yrke. I bästa fall som något vid sidan av ett rekorderligt arbete.

-Jag tänkte bli svensklärare, eftersom jag tyckte att jag kunde uttrycka mig hyggligt i språket. I min generation fick man höra att man skulle skaffa sig en ordentlig utbildning, och sen gjorde man det i överenskommelse med föräldrarna, minns Peter.

Peter uppträdde mycket under skoltiden men var långt ifrån klassens clown, inte alls den där eleven som sa roliga saker. Under uppväxten var han blyg och tillbakadragen, direkt kopplat till sin självbild; med krulligt rött hår stack Peter ut. Klasskamraterna hade rakt hår och Peter vattenkammade sig för att se ut som de andra. Men allt krullade ihop sig igen.

- Däremot var det kul att framträda i skolan. På roliga timman var jag alltid involverad, förberedde eller skrev ihop någonting kul, säger Peter.

Revyn i begynnelsen
Under gymnasietiden började Peter med amatörrevyer. Revyn har alltid följt honom och han minns mycket väl var det kommer ifrån. Peters fascination över att uppträda snappades upp av fadern som tog med sonen på cirkus. En klassisk cirkus med clowner, elefanter och tigrar i manegen. Allt utspelades i ett stort blått tält. En överväldigande upplevelse för den tioårige Peter.

En tid efter cirkusbesöket cyklade de båda förbi ännu ett stort blått tält, varpå Peter tiggde och bad om att få besöka även den här cirkusen. Cirkusen var i själva verket Knäppupprevyn Spectacle.

- Jag minns att det bara sa klick. Det var så otroligt roligt. Precis där började intresset för revy. Genom åren tror jag att jag såg allt som Knäppupp gjorde. Mina föräldrar måste tyckt jag var en plåga, för semestern var bokstavligen upplagd efter Knäppupps turnéplan, minns Peter.

Via Staffan Westerberg in i nöjesbranschen
I artonårsåldern träffade Peter Birgitta Götestam och de blev tidigt ett par. Peter hade påbörjat resan mot ett liv som svenskalärare med studier i filmvetenskap i på Stockholms Universitet som initial kurs. Birgitta fick jobb på Riksteatern där studerande på Universitet teaterhistoriska institution fick möjlighet att praktisera som regiassistenter. Peter fick förfrågan om att vara regiassistent på Birgittas föreställning. Föreställningens regissör och författare visade sig vara ingen mindre än Staffan Westerberg.

- Staffan var världens snällaste och trevligaste människa. Han tog sig verkligen an mig som ny och ung i branschen och han var oerhört teaterkunnig, det var som att gå i skolan. En verkligt fantastisk människa, berättar Peter.

Det var vägen in i nöjesbranschen för Peter. Därefter tog ödet, slumpen eller vad man vill över. Han hoppade runt som regiassistent, turnéledare och skådespelare. Det ena gav det andra, och den där filmvetenskapen försvann liksom bara bort.

I slutet av 60-talet startade en regional avdelning för Riksteatern i Örebro, Riksteaterns Örebroensemble. Detta nära inpå starten av Hjalmar Bergmanteatern, där Örebroensemblen också startade sin verksamhet. Birgitta sökte och fick jobb. Peter, som nu var inne i Riksteaterns ruljans, likaså. Han avancerade från regiassistent till regissör och satte upp barnteaterpjäser. Något han trodde sig vara ämnad att ägna sig åt.

- Efter en tid ville jag sätta upp något annat som omväxling. Jag fick resurser till att göra en fars av en fransk författare som hette George Feydeau, Herrn går på jakt, en riktig smälla-i-dörrarfars. Pjäsen blev en framgång för Örebroensemblen och jag ”upptäcktes” väl lite av Riksteatern som regissör, berättar Peter.

Första revyn – Rädda Hjalmar
Rädda Hjalmar blev Peters första professionella tillika första Hjalmarrevy. Uppsättningen spelades på Örebros gamla teater. Teatern var sliten och användes inte längre som teaterlokal. Den räddades till sist och restaurerades till den fina teater den är idag. Vid tiden för invigning uppstod en konstnärlig kollision mellan Kulturnämndens vilja och Örebroensemblens ambitioner. Kulturnämnden ville prompt att teatern skulle öppnas med en pjäs av Hjalmar Bergman medan Örebroensemblen på egen hand ville avgöra hur teatern skulle öppnas.

-Det blev lite stiltje ett tag, och det utnyttjade jag. Jag föreslog helt enkelt en nyårsrevy för Kulturnämnden. Och fick kommunen att satsa 400.000 kr. Det var jag, Birgitta och ytterligare två killar som skrev manus. Förutom amatörerna i uppsättningen lånade vi även in två proffs, Hans Wahlgren och Lissi Alandh.

Hjalmars födsel
I ett revyinslag skulle en figur stå på Hindersmässan i Örebro, mitt i januari, och sälja någon typ av produkt som realistiskt sett inte finns till försäljning i januari månad. Figuren skulle dessutom vara närking och produkten han sålde skulle vara rolig att uttala på närkingska. I-ljuden låg nära till hands, och vitsippor innehållet två i. Och det blev Peter som fick spela karaktären, som döptes till Hjalmar.

-När vi gjorde den här gubben var jag orolig för hur publiken skulle reagera. Vi hade bara publik från Örebro. De skulle kunna tycka att vi driver med dem, att vi roar oss på deras bekostnad. Men det visade sig bli alldeles tvärtom, de skrattade något fruktansvärt åt den här gubben som stod och skrek om sina vitsippor. Där och då föddes Hjalmar, berättar Peter.

Förutom grå kostym, röda hängslen, röda strumpor, sandaler, blårandig slips och så skulle han dessutom ha peruk. Uppdraget att ta fram Hjalmars huvudbonad föll på ett perukmakeri i Stockholm. Resultatet skickades i ett kuvert. När det öppnades hade peruken kommit i kläm och en tofs skapats uppå hjässan. Någon fick snilleblixten att låta tofsen vara.

Inga planer på att lägga av
Framgången med revyerna i Örebro genererade positiv rikspress, och under dryga tre år bar det återigen av till Stockholm i början av 80-talet. Peter och Birgitta gick skilda vägar och han träffade Marie Kühler från Lasse Kühlers dansskola. Idag är Peter och Marie ett sammansvetsat radarpar, både på och utanför scenen.

Än så länge har Peter inga planer på att lägga Hjalmar på hyllan. Så länge orken finns där och så länge publiken kommer så finns inte ambitionen att göra något annat.

-Jag har levt ett fantastiskt liv och jag är oerhört tacksam för det. Och skulle publiken säga att jag är för gammaldags eller passé – och den dagen måste ju komma – ja, då är det bara att säga ’nu är det slut’.

Den absoluta tjusningen med arbetet för Peter är mötet med publiken.

- Jag älskar att jobba inför en levande publik.  När människorna sitter i salongen med dyra biljetter och höga förväntningar, då måste du leverera. Du kan inte slarva, du kan inte ge 75%. När de lämnar föreställningen med känslan av att de fick vad de förväntade sig, då kan du vara nöjd. Och det är en utmaning som börjar om på nytt inför varje föreställning, kväll efter kväll. Belöningen är publikens skratt. Då känner man att det är detta jag är ämnad att syssla med, avslutar Peter.

Text: Markus Qvist
Foto: Mats Turesson
Illustration: Majk

– Hur ända in i Norden mäktar vi med, och är det ens värt det?

Lyckopiller, vettvillingar och vandaler
Solstrålar är hjärnans naturliga lyckopiller. Efter en igentäppt vinter sätter våren fart på signalsubstanserna bakom pannbenet som aldrig förr. Vårkänslor är rent krasst enkom en mixtur av serotonin, dopamin, oxytocin och feromoner. Det är inte mer romantiskt än så.

Det är ljusets möte med ögat som sätter fartyget i gungning. Likt på den gamla goda stenåldern använder vi ögonen för att avläsa hotande faror i miljön. Desto mer ljus, desto större känsla av kontroll över tillvaron. Till skillnad mot vintermörkret som gör oss alldeles tossiga av alla potentiella fiender i det fördolda. I historien vilda djur och främmande stammar, idag vettvillingar och vandaler.

Pys ut uppdämd bitterhet
De ”ljusa” kalendermånaderna tillskrivs mest blåst, regn, kyla och en hopplös väntan på semestervädret. År efter år lever vi på hoppet. Och vid ett par ynkliga tillfällen under en livstid åtnjuter vi den sydländska trettigradersvärme vi inbillat oss är standard även här, om det bara inte vore för all miljöförstöring som satt klimatet ur spel.

Stick istället hål på bubblan och pys ut all uppdämd bitterhet över utebliven semestervärme. Se den svenska sommaren för vad den är; två-tre dagars reko badväder med en gnutta skrämd sol inklämd mellan ett par halvfeta stackmoln. Gläds över allt därutöver.

Klassiska vårtecknet en bluff
Folk går i taket vid tiden för den första snödroppen, detta klassiska vårtecken i fullständig avsaknad av substans. Skymten av droppen har i dagens uppochnervända väderförhållanden ingen annan innebörd än varsel om kulmen för rådande istid. Därefter inväntas snön smälta, iskylan kuvas och solen tändas. Först därpå är våren är här, lååångt efter att snödroppen skådats. Eoner kan passera däremellan. Nåja, men ett bra tag i alla fall.

Fredagsmys och vinterdvala
Våren är en snabb rackare, likt sommarhalvåret i sig. Våren är för sommarhalvåret lite det fredagen är för helgen. En inbjudande teaser. Och vips har den ilat förbi och resten gått upp i rök. Plötsligt vaknar vi upp på höstkanten, med sex månaders djupfryst vinterdvala framför oss.

Så njut av den lilla tid våren bjuder på sin närvaro. Snart är det höst.

Text: Markus Qvist
Illustration: Majk

Illustration: Mikael Stenström

Med redaktören och informationschefen Lester Hjerdt i spetsen bjuds läsarna på nya upptåg i varje nytt nummer av Orebro4you. Humorsverige finns dessutom som separat företeelse på webben, under adressen humorsverige.se. Här hittar du än mer excesser i allehanda lustifikationer.

Som Humorsverige själva beskriver innehållet på sin sajt: heta nyheter från en helgalen front – Sverige vinklat som ett enda stort skämt.

Ur Norrkoping4you #4 2008:

Livet i Göteborg kanade mot undergången för författaren och poeten Marcus Birro. Alkoholiserad, dekadent och försummad i stadens kulturella sfär var han på väg mot ruinens brant. Då flyttade han till Norrköping.

Sedan dess har han blivit utnämnd till Årets östgöte, fått stadens kulturpris och det hedersfulla Dan Andersson-priset. Idag lever han en dag i taget som nykter alkoholist.

Den 15 juni 1972 skådar Marcus Adriano Birro för första gången dagens ljus. Med mamma från Sverige och pappa från Italien växer han upp i Angered utanför Göteborg tillsammans med sin sex år äldre bror Peter. I tonåren skiljer sig föräldrarna och han plöjer sig igenom ungdomen vilsen, sökande och skrivande.

Skrivit har han gjort så länge han kan minnas, alltid formulerat verkligheten i ord. I skolåldern skriver han en berättelse om en bomullstuss som drömmer om att bli en gul fin t-shirt, sedan vaknar den och inser att den fortfarande bara är en liten bomullstuss.

– Någonstans skriver jag väl om den där bomullstussen fortfarande, menar Marcus.

Vid tjugo års ålder får han sina första texter publicerade genom diktsamlingen I den andra världen. Boken blir en succé och Marcus uppträder med att läsa dikter runt om i Göteborg och han syns hos Aschberg i TV3. Poesiläsningarna blir alltmer välbesökta och dörren till framtiden tycks ha öppnats.

DEN OMEDELBARA FRAMÅTSKRIDANDE framgången uteblir dock. Det skulle ännu dröja innan Markus åter fick sina texter utgivna.

– Innan I den andra världen blev jag inte refuserad så mycket faktiskt, några grejer bara. Efter den blev jag dock refuserad i fem år, vilket var tufft. Jag trodde att det liksom bara skulle rulla på, berättar Marcus.

Att livnära sig på författarskapet skulle visa sig bli en utmaning. Under flera år gick han på socialbidrag för att utöka den skrala skribentkassan, allt medan socialsekreterarna skrattade honom i ansiktet över hans författardrömmar. Marcus skrev nästintill oavbrutet, arbetade ständigt på nya skrivprojekt och slet hårt för att en dag nå fram till sina drömmars mål.

SAMTIDIGT SOM HAN skrev och närde drömmen om genombrottet drogs han neråt av en utomstående diabolisk kraft. I tonåren hade han funnit nyckeln till sin tillflykt från den bistra verkligheten. Som ung var han blyg, tyst och försiktig, att vistas i sociala sammanhang var ett skräckscenario. Han längtade bort och ville vara någon annan, någon han inte var. Han bar vemodet inom sig, som vore han stämd i en lägre tonart.

Med alkoholen öppnades dörren till världen, in till paradiset, in från landet utanför. Han var plötsligt delaktig, han behövde inte längre stå passiv vid sidan av. Allting blev möjligt när han drack, alkoholen var som en gåva från Gud. Men drickandet var ingen temporär övergående fas i tonåren för Marcus, och knappast någon gåva från högre makter. Alkoholen tog sedermera bokstavligen över hans liv. Efter några år drack han helt sonika för att klara av vardagen och han kunde ta ett par starköl
enbart för att mäkta med att ta sig ur sängen.

VID TRETTIO ÅR fyllda levde han på krogen, han var överviktig, hade fått gikt och problem med lederna. Glöden i skrivandet var släckt och drickandet i sig föreföll meningslöst, likt det mesta annat. Den 5 juli 2005 satt Marcus på soffan i sin lägenhet i Göteborg och blickade ut genom fönstret. Bakfull och halvfull på en och samma gång, sjuk, miserabel och med tjugo kilos övervikt tittade han ut över kyrkogården strax utanför. Över porten till kyrkogården stod texten ”Tänk på döden” att läsa. Han reste sig upp, klev in i duschen och tog sedan en lång promenad. Och tänkte på döden. Han bestämde sig för att söka hjälp för sin alkoholism.

– Mitt liv i slutet i Göteborg var inget liv. Jag söp som ett svin och var isolerad från allt och alla. Staden var kulturellt och medialt stängd, jag fick aldrig en chans. Så jag lämnade staden. Det är det bästa jag gjort, förklarar Marcus.

Vid samma tid slog kärleken ner i honom. Han gick ner tjugo kilo, blev nykter och flyttade till Jonna i Norrköping.

– Jag älskar Norrköping, jag är hemma här. Det tog en vecka. Jag har inte längtat till Göteborg en enda dag sedan jag flyttade hit, säger Marcus.

Och med flytten kom flytet. 2005 utkom Flyktsoda, en personlig skärskådning av alkoholismen. Handlingen kretsar kring den alkoholiserade och misslyckade skådespelaren Lukas Destino, en man som minner om Marcus själv.

– Flyktsoda är en rapport från ett helvete, det är en fimp i en pissränna. Det är min historia om hur jag blev ett fyllo. Därmed borde den vara andras historia också, eftersom det är en sjukdom med så oerhört mycket samma symptom, säger Marcus.

Marcus är idag nykter alkoholist, han skriver artiklar och debatterar om alkoholism för att belysa fördomarna kring de som är drabbade och för att bryta tystnaden kring en sjukdom som det fortfarande talas tyst om Sverige.

Idag är det skrivandet som ersatt alkoholen som bärande kraft i vardagen, arbetet har blivit Marcus drog. När han skriver sitter han i sitt arbetsrum med stängd dörr och en kopp kaffe från nio till fem. Han skriver böcker, uppträder med sin poesi och tar en dag i taget.

– Skrivandet räddar livet på mig. Det betyder allt, förklarar Marcus.

SAMMA ÅR SOM Flyktsoda publiceras tilldelas Marcus Norrköpings kulturstipendium samt ett tvåårigt arbetsstipendium från Författarfonden. Det är ett tydligt tecken på att han är på rätt väg och de fortsatta framgångarna väntar inte på sig efter flytten norröver. Han blir utnämnd till Årets östgöte och hedrad med Stora litteraturpriset för boken Landet utanför från 2003. Höjdpunkten så här långt i karriären kom då han erhöll det aktningsvärda Dan Andersson-priset.

Motiveringen för priset löd: För att han med mörk kraft och stingande vrede men även med känslighet och humor använder ordet som verktyg i sin motståndskraft mot likriktning, oförståelse och kulturell förflackning. Han är en ung självlärd språkkonstnär som idag med självklarhet går de stigar Dag Andersson en gång vandrade.

– Det var en fantastisk dag och ett oerhört erkännande, säger Marcus.

2007 GES BOKEN Svarta vykort ut, en outsägligt personlig och hjärtskärande skildring av Marcus och hans flickvän Jonnas traumatiska upplevelser under det föregånga året. Inom loppet av ett år förlorade de två barn som båda föddes för tidigt. Sonen Dante dog när navelsträngen klipptes av, samma dag som han fyllde 23 veckor. Dantes lillasyster blev endast 16 veckor, innan hon föddes i ett sent missfall. Det är en bok om sorg och tröst, men även en skarp kritik mot försumlighet och brist på empati i den svenska sjukvården.

Det är en bok för alla de som delar Marcus och Jonnas erfarenheter, en bok för de som sörjer.

– Svarta vykort är en nyttobok. Det är en bok som ska användas, slitas i, läsas då och då. Att ha varit med om att hålla två av sina för tidigt födda barn i handen förändrar en för alltid. Det har ändrat min syn på när ett liv blir ett liv, på Gud, på tröst, på Sverige, på vården i det här landet, på i stort sett allting. Det har också lämnat mig mindre rädd. Jag ser folk i ögonen idag, jag har ingenting att skämmas för. Jag vägrar finna mig i att det ligger ett lock över en massa saker i det här landet. Man måste sätta ord på sina upplevelser för att kunna sörja. Jag är väldigt stolt över att jag skrev och gav ut den boken, säger Marcus.

Svarta vykort ska även sättas upp som teaterpjäs, då som Svarta vykort – En läkares försvarstal. Marcus och skådespelaren Michael Ericsson har omarbetat boken till scenen. Pjäsen blir en monolog med omvänt perspektiv än i boken; en läkare drabbas av sorg och möter en far som just förlorat sitt barn.

– Pjäsen är tänkt som ett försonande försök till debatt, det är inte en anklagelseakt. Av den anledningen har jag gjort huvudfiguren till läkare, förklarar Marcus.

Det är ett försök att bjuda in till samtal om hur den svenska sjukvården fungerar och hur människor bemöter varandra. Pjäsen regisseras av skådespelerskan och regissören Gunilla Nyroos och ska, förutom att sättas upp på teaterscener, även turnera runt på skolor och arbetsplatser runt om i landet.

IDAG ÄR MARCUS en man med allehanda järn i elden. På fredagskvällarna är han programledare för Karlavagnen i Sveriges Radio P4, och en populär sådan. När Marcus sänder uppgår lyssnarantalet till en halv miljon människor. I programmet ringer folk in till Marcus i studion och pratar kring ett för kvällen givet tema. Marcus framför även krönikor och delger människor delar ur sitt eget liv samtidigt som han lär sig själv om andra.

Utöver Svarta vykort – en läkares försvarstal och programledarskap för Karlavagnen har Marcus en rad olika projekt i görningen framöver. Under hösten medverkar han i Kvällsöppet i TV4, den siste oktober ska hans nya roman Att leva och dö som Joe Strummer vara klar och i vår är det premiär för hans nya pjäs I skuggan av San Siro (efter Martin Bengtssons bok)

DET STÖRSTA I LIVET för Marcus i detta nu har dock inget med arbete att göra. Flickvännen Jonna är återigen gravid. Medan Jonna är sjukskriven och ligger i ömsom soffan, ömsom sängen är det Marcus som sköter hussysslorna hemmavid. De bloggar båda två om graviditeten, det stundande föräldraskapet och oron över vad som kan ske. Att dela med sig av sina känslor ger dem tröst och styrka genom alla gensvar de får från omtänksamma människor runt om i landet. Lyckliga över det stundande föräldraskapet lever samtidigt minnena kvar.

– Jag är rädd hela tiden. Exakt hela tiden. Vi vet vad som kan hända, vad som hänt innan. Vi tar en dag i taget. Det är det enda sättet att leva sitt liv, avslutar Marcus.

Text: Markus Qvist
Foto: Marcus Birro

Ambitionen är att tidningens innehåll alltid skall hålla högsta kvalitet avseende redaktionellt material. Innehåll: Artiklar om intressanta personer, platser, händelser och företeelser som är av intresse för den lokala läsekretsen för respektive tidning. Dessutom; sport, kultur, resereportage, fritid, hälsa, pyssel & knåp samt frågepaneler.

Orebro4you är ett månadsmagasin för alla och är politiskt, etniskt och religiöst obunden. Distribution sker genom direktutdelning till hushåll och företag i samtliga villaområden samt utvalda områden med flerbostadsbebyggelse.

Tidningarna finns även utplacerade runt om i Örebro län, vid exempelvis köpcentrum, butiker, restauranger och andra publika platser.