Samlaren och ”tekniknörden” Dick Andersson fortsätter sin artikelserie

Jacob Jensen suckade. Fabrikens dynamiske designguru sedan årtionden och ”pappa” till så gott som alla framgångsrika formgivningar fick slutligen ge med sig. Ledningen ville ha en stapelbar stereoanläggning för att kunna konkurrera med, tja, i stort sett alla aktörer som valt denna lösning. Även om ett av Bang & Olufsens främsta kännetecken var den låga, långa, svepande linjen med massor av aluminium och ädelträ, kunde man inte komma från att kunderna frågade efter, nej – krävde att komponenterna i en stereo skulle kunna travas i en stapel för att, om inte annat, spara plats men kanske mer för att likna de professionella racksystemen.

Jensens arbete mynnade i en stapel med i stort sett identiska delar och där inga särskiljande drag, såsom utskjutande reglage eller luckor, på avstånd kunde avslöja om det var en förstärkare eller ett kassettdäck som befanns längst ner i högen. Bakom paneler och i utrullande fack kom knappar och dragreglage i dagen men först när användaren tryckt på rätt paneldel. Beosystem 5000 hade fötts och skulle få ett långt och framgångsrikt liv i form av utvecklade komponenter.

Som grädde på moset var det heller inget som hindrade, om ägaren så önskade, ställdes på en klassisk B&O-rad, sida vid sida och på så vis bildade den linje av polerad yta som varit så uppskattad av så många tidigare användare.

Men den här artikeln ska inte handla om Beosystem 5000 utan om en annan av B&O:s toppmodeller från tiden en skapelse som Jakob nog tog sig an med mer entusiasm!!

Bang & Olufsen

Bang & Olufsen lämnade 70-talet gick in i 80-talet med ett brett sortiment, en trogen kundkrets och en synnerligen god ekonomi. De långsiktiga satsningarna på hemelektronikmarknaden med ett premiumsortiment hade slagit väl ut och man exporterade nu apparater över hela världen.

Å andra sidan hade kollektionen börjat bli ålderstigen: 4-kanaltekniken, som hela branschen tidigt under 70-talet trodde skulle bli en succé, hade floppat stort och var borta. B&O:s strategi att förnya framgångsrika konstruktioner och designer hade nått vägs ände i Beomaster 3000 – 4000 – 4400 och varianter.  Gjordes inget skulle det bli svårt att svara på anstormningen av billig men tillräckligt bra elektronik från Asien.

Fortfarande var det vinylskivor, kassettband och radio som spelades i hemmen. Rullbandspelaren hade rullat in i historien och ännu hade inte CD-skivan gjort entré på allvar. Stereoljudet var standard, även från radiostationerna och tekniken bakom musikkassetten, liksom vinylskivan hade förbättrats till kanske det yttersta. Från 80-talet återfinns inte bara några av Bang & Olufsens bästa utrustningar: också konkurrenterna gav allt för att tillgodose kundernas ökande krav på en marknad som inte verkade ha någon begränsning. Att en top-of-the-line utrustning skulle kunna erbjudas från en av världens främsta hifi-tillverkare var givet men inte utan hårt arbete.

Musiken

1980-talet var decenniet då musiken verkligen exploderade. I takt med att det individuella valet gett utrymme för efterfrågan av smalare inriktningar svarade musikgrupper över hela den fria världen med en formlig kaskad av stilar och riktningar. Gränserna mellan jazz, pop, rock, symfonisk rock, progressivt, ska, punk och allt vad du kan tänka dig blev mindre tydliga och det gemensamma målet, att det skulle gå att dansa till musiken var uppenbar. New Wave och synthmusik blev nya begrepp som lever kvar från den här tiden.

Och vilket utbud konsumenten hade! Den som, liksom jag, växte upp under 60-, 70- och 80-talen minns musikaffärerna och avdelningarna i varuhusen, där diskarna fullkomligt dignade av alla sorters musik och artister. I avskilda vrår fanns utrustning att ”provlyssna” på skivor eller band innan man tog beslut. Musiken recenserades i tidningarna och även på lokaltidningen stoltserade i allmänhet en skribent i ämnet.

Skivorna man införskaffade lagrades stående i en hylla för överskådlighetens skull alternativt i läskbackar, som på den tiden kunde innehålla 5 gånger 5 flaskor och därför höll perfekta mått för LP-skivor! Att lyssna – verkligen lyssna – på musik var en fritidssysselsättning som man på sin höjd kunde föra ut från hemmet till bilen. Men var det verkligt hifi-ljud man var ute efter var man vanligtvis hänvisad till sin anläggning hemma.

Tekniken

Aluminium, mikrodatorer och analogt ljud

Den digitala revolutionen var ännu i sin linda. Hela kedjan av ljudet, vilken än konsumentens källa var, var analog: inspelningen, lagringen och uppspelningen – oavsett om man föredrog att lyssna på vinylskivor, kassetter eller radio. Och vilket utbud konsumenten hade! Den, som liksom jag, växte upp under 60-, 70- och 80-talen minns musikaffärerna och avdelningarna i varuhusen, där diskarna fullkomligt dignade av alla sorters musik och artister.

Fortfarande innehöll utrustningen en stor andel diskreta komponenter men integrerade kretsar kom på stor bredd, liksom en nykomling: mikrodatorn. Logik hade funnits länge i stereoapparater, men forskningen och utvecklingen av elektronikkomponenter hade nu nått en nivå, både applikationsmässigt och prismässigt, att mikroprocessorer nu kunde användas i konsumentartiklar som stereokomponenter, och inte exklusivt längre i militär materiel eller professionell utrustning.

Ett annat fenomen som präglade den här tiden var effektökningarna i förstärkarna. Att alla stora hifi-tillverkare var kompetenta att konstruera och tillverka just hifi-utrustning och möta kraven i standarden i branschen hade blivit självklar. Endast en mycket liten andel av såld utrustning föll utanför ramarna men självsaneringen av oseriösa aktörer var effektiv. Effekterna hade redan under slutet av 70-talet drivits upp och nu verkade det inte finnas gränser för var det skulle ta vägen. Även om användaren aldrig spelade högt med bibehållet rent, oförvrängt ljud, skulle denne (allmänhet ”han”) ha en förstärkare som kunde prestera hög effekt och ett par högtalare som kunde svara upp mot denna prestation.

Ett annat begrepp som blev spreds var ”verkningsgrad”, det vill säga ljudtrycket i förhållande till effekten högtalaren matades med. ”Hög verkningsgrad” var något att leta efter, även om man hade en förstärkare som hade platsat i Globen, Vad man kanske i allmänhet inte var medveten om var att konstruktionslösningarna som krävdes för att nå hög verkningsgrad också äventyrade kvaliteten på ljudet. Den som verkligen begrep hur saker och ting hängde samman litade på sin hörsel.

Liksom under 70-talet var designen och produktidentiteten i centrum för Bang & Olufsen. Det skulle inte råda någon som helst tvekan om vem som tillverkat apparaten man stod framför när man betraktade en Beomaster. ”Acres of aluminum and glass” var en del av framgången, ädelträ och unik formgivning en annan, dolda reglage och användarvänlighet ytterligare komponenter. Panelerna på de synliga delarna är exempel på de första, fjärrkontroller på de sista. Allt detta skulle komma att förverkligas i Beolab 8000 under åren 1982 till 1984

Beolab 8000

Beolab 8000-systemet bestod inledningsvis av receivern Beomaster 8000, vinylspelaren Beogram 8000 med pickupen MMC 20 CL, kassettdäcket Beocord 8000, högtalarna Beovox MS 150 samt möbeln SC 80. Det är det kraftfullaste och mest välljudande analoga systemet B&O tillverkat och kostade i runda slängar 80.000 kronor i dagens penningvärde.

Systemet ersatte inte direkt något tidigare system, även om äldre utrustning slutade tillverkas och Beolab 8000 tog plats i det absolut översta skiktet i det för övrigt premiumpräglade utbudet från Bang & Olufsen.

Under åren som systemet var tillgängligt byttes några komponenter ut, vanligtvis för att tekniken tagit ett språng men, särskilt mot slutet, även av kostnadsbesparingsskäl. Som exempel ersattes Beogram 8000 av BG 8002, som hade försetts med en helt ny tonarm och ny skivtallrik, Beocord 8000 av, först BC 8002 och därefter BC 8004, då teknikerna för tonhuvudena och brusreduceringen utvecklades i rask takt. Högtalarna Beovox MS 150 ersattes av MS 150.2, där så vitt jag vet enda skillnaden var anslutningsmöjligheterna på baksidan, som förbättrades. Receivern Beomaster 8000 ändrades aldrig, men ersattes i slutet av systemets livscykel av ”lillebror” Beomaster 6000! När detta skedde upphörde även möbeln SC 80 att estetiskt fungera effektivt med systemet, då den ju var gjord för den betydligt bredare Beomaster 8000.

Beomaster 8000

Beomaster 8000 är alltså fortfarande den kraftfullaste (2 x 150 watt, 4 Ω) receivern som Bang & Olufsen tillverkat, liksom den är den tyngsta (21 kg) men också den dyraste (motsvarande idag ungefär 25 000 kronor). Med det sagt har kanske ett visst mått av förståelse för ambitionerna med denna pjäs grundats.

Men vad fick man då? Jo, en 67 centimeter lång , mikrodatorstyrd och fjärrkontrollerad massiv pryl som utstrålar styrka och grace samtidigt.

Dess vänstra del består ytligt av aluminiumpaneler, varav den övre kan öppnas och döljer reglage för inställningar som kanske inte används varje dag: bas- och diskantinställningar, balans och loudness, inställningar för radiokänsligheten, en öppningsbar panel där anslutningen av systemets övriga delar kan göras (vinylspelare, kassettdäck x 2, samtliga med antingen RCA eller DIN-kontakter, antenn för FM). Istället för det ena kassettdäcket kan något annat anslutas, till exempel CD-spelare, – växlare eller mediaspelare, telefon eller i stort sett vad som helst som klarar sig med en ”oförstärkt” ingång.

Till höger finns överst en panel som visar volymen digitalt, mellan värdena 0,0 och 6,0, vilken källa som används för tillfället och, vid radioanvändning, vilken frekvens som avlyssnas.

Därunder hittar man en panel med de mer vardagliga inställningarna: en roterande skiva som justerar volymen, knappar av polerat aluminium att välja ljudkälla med och ytterligare en roterande skiva för att justera radiofrekvensen med.

I ”diket” mellan panelerna och kylflänsen (för effekttransistorerna) kan man med hjälp av två strömbrytare välja att koppla på eller av två par högtalare och i framkanten, under trälisten, finns en anslutning för hörlurar. Högtalarna kopplas parvis (höger-höger, vänster-vänster) i respektive sida av apparaten.

En fjärrkontroll, Beolab Terminal, ger, förutom de vanliga inställningsmöjligheterna (volym, balans, ljudkälla) användaren tillgång till systemets samtliga komponenter: man kan styra tonarmen på vinylspelaren och följaktligen välja spår på skivan eller spola kassettband fram och tillbaka och även starta och stoppa inspelning. Vardaglig standardutrustning? Nej, definitivt inte 1982.

Beogram 8000 med MMC 20 CL

Vinylspelaren Beogram 8000 är alltså systemets ursprungliga vinylspelare och var som standard utrustad med top-of-the-range-pickupen MMC20 CL. På det här systemet saknas just pickupen och har ersatts med den äldre men mer bearbetade pickupen MMC 6000. Lyssningsintrycket påverkas inte nämnvärt.

Apparaten har en tangentialtonarm som flyttar pickupen med konstant vinkel mot skivans spår från början till slut, samma väg som originalspåret en gång ristades i mastern. Det eliminerar de förvrängningarna som uppspelning med en radiell, alltså en ”vanlig”, tonarm kan medföra.

Vidare har Beogram 8000 tangentialdrift: skivtallriken är den rörliga delen av motorn, medan den andra delen sitter lagrad i spelarens chassi. Konstruktionen medger finjustering med extrem noggrannhet och eliminerar rumble – som ofta är en sidoeffekt i skivspelare med mellanhjul – liksom behovet av en gummirem. En mikrodator står för logiken. Varvtal väljs automatiskt, liksom skivstorlek.

Data utbyts mellan Beogram 8000 och Beomaster 8000 och styrning av spelarens samtliga funktioner kan ske från fjärrkontrollen Beolab Terminal.

Reglagen består av liknande knappar som på Beomaster och medger att tonarmen kan styras i vilken riktning som helst. Manuellt val av hastighet kan även göras här.

Beocord 8002

Kassettdäcket i systemet var den komponent som var föremål för flest och mest genomgripande revisioner och utvecklades snabbast under åren modellserien fanns på marknaden. I vårt system hittar vi en Beocord 8002 som skiljer sig från ursprungsmodellen på några punkter: HX Pro, ett system för att under inspelning justera bias när volymen ändrades. Systemet var mycket framgångsrikt och gav en stor effekt på det inspelade materialet. Bang & Olufsen licensierade systemet till andra tillverkare under många år. En annan förändring var införandet av både automatisk och manuell inställning för metallpartikelband.

Stöd av en mikroprocessor medförde att ologiska kommandon (knapptryckningar) till spelaren ignorerades eller utfördes i en logisk ordning.

Kassettspelaren ansluter fullständigt till designen i Beomaster för att bilda enhet med denna. Spelarens dagliga funktioner kan styras helt från fjärrkontrollen Beolab Terminal och liksom på vinylspelaren och receivern finns en uppsättning reglage i form av polerade knappar för programmering och användande.

Som på Beomaster kan övre vänstra aluminiumpanelen öppnas för justeringar och inställningar och till höger en panel med digitalvisning av inspelningsnivå, bandets position och inställningar.

Beovox MS 150

Mina favoriter. Mina absoluta favoriter – utom när de ska flyttas eller arbetas med. Då märks det att de väger 30 kg styck och mäter mer än 80 cm över golvet. Med ett frekvensomfång från 30 till 20 000 Hz både hörs och känns ljudet från dessa då de är anslutna till Beomaster 8000.

Fyra element i vardera lådan: en tweeter, ett mellanregister (eller Phase-link unit, som de kallas hos B&O), en woofer och – en subwoofer!

Lådorna är fanerade i jakaranda och står, eller rättare hänger i särskilda benställningar. De kan nämligen inte fungera som de ska om de står på golvet, då en basreflexport mynnar ut undertill. Baffeln, eller fronten som elementen är monterade i är av gjuten plast och del av såväl estetisk som teknisk formgivning, då de vinklar elementen i en för ljudåtergivningen lämplig vinkel och samtidigt ger högtalarna deras karaktäristiska profil..

Fronten är delad i tre separerbara delar som också bidrar till MS 150:s och även dess mindre syskons säregna utseende.

Med märkeffekten 150 watt var dessa bestar de enda högtalare i Bang & Olufsens sortiment som medgav att systemets resurser kunde utnyttjas fullt ut. Prislappen för ett par låg inte långt under Beomasterns och då ingick mest troligt inte hemkörning.

Möbeln MC 80

En bänk som är speciellt framtagen för Beolab 8000-systemet. Kassettdäcket och receivern ryms på ovansidan, där Beomasterns kylfläns ackompanjeras av en ”dummy”, en bockad och svartlackerad plåt över motsvarande utrymme bakom kassettdäcket. ”Dummyn” kan dölja till exempel kablar eller en samlande anslutning för systemets samtliga nätkablar.

Till vänster i den nedre delen ryms vinylspelaren i ett eget belyst utrymme. Spelaren står på en utdragbar släde för bästa tillgänglighet. Höjden i utrymmet är tillräckligt för att locket ska kunna öppnas till en bekväm vinkel då spelaren betjänas.

I mitten i nederdelen finns plats för ett 30-tal vinylskivor, också dessa tillgängliga på en släde.

Därefter följer tre mindre fack för kassettband, skivborste och andra tillbehör, kanske manualer eller reservpickup.

Det hela hålls uppe av ben av till aluminium maskerat, lackerat stål

Kabinettet är tillverkat av jakarandafanerade träskivor och aluminium och medan jag skriver detta slår det mig att den även skulle kunna vara användbar för 70-talsanläggningen Beosystem 6000 4ch. Återstår att prova!

Användbarhet då

Det som kunde återges 1982 kunde detta system återge helt rätt. Det här är en anläggning som är oerhört kompetent men som tiden och den tekniska utvecklingen delvis sprang ifrån: redan innan systemet fanns att köpa hade CD-formatet definierats och de första spelarna lanserats och kort efter systemet slutat säljas fanns de första modellerna även med Bang & Olufsens märke, Men inget, utom en extra bandspelaringång antyder att B&O ansåg att CD var något att räkna med. En ansluten CDX måste ställas någon annanstans än i SC 80. Där finns ingen plats.

Bortsett från den totala negligeringen av det som skulle bli det främsta mediet för musik under åtminstone ett par årtionden finns inte mycket att anmärka på. Utseendet, kvaliteten i materialvalen, de tekniska innovationerna och lösningarna, allt finns där

Användbarhet nu

Om jag bortser från min egen lathet och ovilja att behöva vända på vinylskivor var 20 minut och det totala ointresset för att spela in ”blandat bandat” är detta min mest använda anläggning. Kanske mest beroende på de ansluta CD-växlarna som tillåter att MIN musik strömmar ut ur de läckraste, klumpigaste, mest välljudande, svårmöblerade högtalarna jag har haft, har och kommer ha.

Trettio år gammal elektronisk utrustning tar man inte i anspråk hur som helst. Alla mina komponenter har renoverats sedan jag skaffade dem i början av sommaren 2013. Beomaster 8000 har fått nya kondensatorer och vridpotentiometrar. Dock har ännu ingen av lysdioderna i digitalsegmenten slutat lysa och därför har jag beslutat att låta dessa vara tills vidare.

Högtalarna har fått nya skumkanter på alla fyra wooferelementen, liksom nya kondensatorer i delningsfiltren.

Skivspelaren var inlämnad hos Martin Olsen i Köpenhamn i några veckor och gicks igenom avseende sprickbildning i lödningar och byte av kondensatorer och vridpottar. En generell service med borttorkning av gammalt fett och anbringande av nytt gjordes samtidigt,

Kassettdäcket har jag inte gjort något alls med, dels för att det är komponenten jag minst använder, dels för att jag faktiskt inte hittat något fel alls på den.

Alla delar, inklusive möbeln SC 80 har rengjorts och oljats in. Det är riktigt träfanér, inte som vissa tar för givet, imitation.

Tillgång och efterfrågan

Jag gick miste om ett par anläggningar under det dryga året jag sökte efter ett så komplett system som möjligt. Det ena fanns till salu på en autionssajt med representation i flera europeiska länder och där firman även, mot ganska hög ersättning, kan ombesörja frakten. Den anläggningen blev för dyr när jag tog frakten och renovering i beräkningen.

Nästa kompletta Beolab 8000-system fanns till salu på Blocket våren 2013. Möbeln saknades men å andra sidan fanns alla originalförpackningar kvar. Priset var rätt och systemet fanns dessutom i min hemstad! Problemet bestod i att jag själv inte var hemma och när jag väl kom hem var allt redan sålt.

Det tredje (och till sist det jag köpte) fanns också på Blocket och en ärlig säljare som ingående beskrev skickat skrämde nog bort alla tänkta spekulanter, utom jag. Allt behövdes, som jag nämnt, göras något med, utom kassettdäcket. Å andra sidan fanns all dokumentation kvar då säljaren var son till första ägaren. Systemet fanns också inom bilavstånd, så jag själv kunde ombesörja hemtransporten. Flera månader senare återvände jag till säljaren och köpte även ett par Beovox Penta som hans far skaffat till anläggningen när skumkanterna gett upp i MS 150-lådorna.

I övrigt ser jag då och då – kanske någon gång per år – delar av systemet på svenska marknadsplatser på Internet, mer ofta på Ebay och motsvarande. Ett orenoverat system med möbeln SC 80 kan man tänkas få ge mellan 5000 och 10 000 kronor för. Tillkommer frakt och renovering.

Nedan är en uppskattning av vad ett renoverat system kan tänkas kosta i delar (inköp och renovering) om man lejer bort renoveringen.

Beomaster 8000                            5000 kronor

Beogram 8000 – 8002                5000 kronor

Beocord 8000 – 9000                  800 – 2000 kronor

Beovox MS 150 – MS 150.2      5000 kronor

Kabinett SC80                                                                 3000 kronor

Jakob Jensen suckade över Beosystem 5000 men jag är säker på att han njöt av att skapa Beolab 8000.

Text och foto: Dick Andersson, Örebro

Att killarna kan dansa och bjuda på sig själva, det har vi tidigare kunna se bevis på. Nu återstår att se om musiken och sången håller samma klass. Om så är fallet så kan ett nytt svenskt pojkband vara i starten av en mycket framgångsrik karriär.

På höstlovet 2013 gjorde The Foo sin spontana miniturné till Örebro, Norrköping och Göteborg. Den gången marknadsförde man endast turnén via sociala medier och det var fansens antal och engagemang som resulterade i just dessa tre städer. Den gången gick det inte så bra i Örebro, framträdandet som skulle genomföras vid Stortorget fick plötsligt avbrytas pga det publiktumult som uppstod. Nedan kan ni läsa lite om höstturnén.

Spontanitet och närhet, det är precis vad grabbarna i The Fooo bjöd på när de genomförde en mycket uppskattad minishow i Vasaparken i Norrköping den andra november.

Dagen innan var det planerat att bjuda på motsvarande framträdande i Örebro, tråkigt nog fick det avbrytas.
Tyvärr kunde inte delar av publiken, som till absoluta majoriteten bestod av yngre tonårstjejer, nöja sig med att bara titta och glädjas åt framträdande som det mycket populära pojkbandet ville bjuda på.

Det blev istället kaos då några av åskådarna istället för att bara titta, trängde sig framåt för att krama eller kanske bara beröra de omåttligt populära pojkarna i The Fooo.

I Norrköping däremot, gick det bra att genomföra det gruppen planerat. Platsen var en liten utomhusscen i Vasaparken. En stor mängd fans, uteslutande unga tjejer, samlades i god tid innan det utsatta klockslaget 17:00. Några säkerhetsvärdar hade då satt upp lite avgränsningar för att åskådarna skulle kunna få bra platser, så att så många kunde se så bra som möjligt. Det fanns även plats för en och annan förälder att stå lite vid sidan av. Allt kändes precis så trevligt och familjärt som det faktiskt var planerat att vara.

En kort stund innan The Fooo gled in på scenenen talade David Kjellström, representant för arrangören, till publiken. Lite ordningsregler, lite dialog, lite information om vad grabbarna skulle göra. David fick åskådarmassan med sig och alla lovade nästan hysterisk skrikande att de skulle sköta sig.

Säkerhetsvärdarna stod i anslutning till åskådarna, föräldrar och andra nyfikna vuxna stod lite vid sidan av och de få poliser som var på plats höll sig på avstånd. Hela arrangemanget kändes som mycket spontant och väldigt nära.

Plötsligt backade en minibuss ner genom parken mot scenen. Jublet från åskådarmassan var öronbedövande. Grabbarna kom snabbt upp på scenen och showen kunde starta. De bjöd verkligen på sig själva. Proffsiga och väl inövade dansnummer varvades harmoniskt med mer improviserade moment.

Hela tiden fanns en enorm närhet till publiken och det var många gånger som de som stod längst fram fick en handklapp eller en handhälsning av någon i gruppen. Varje gång de bjöd lite extra på sig själva så steg jublet till enorma höjder.

Känslan är att alla som tagit sig till Vasaparkens scen vid detta tillfälle fick en minnesvärd och fantastisk upplevelse. De flesta har även bildminnen för framtiden, det fanns gott om filmande telefoner och kameror i publikhavet.

Det som hände i Örebro får alla lära sig av, både arrangören, alla unga tjejer, föräldrar och andra inblandade. Att kunna genomföra den här typen av enkla, opretentiösa och mycket nära evenemang utan att det ska bli krångel och kaos, är väl något som ska vara självklart. Med lite sunt förnuft, lite förtänksamhet och lite vuxenansvar så ska detta inte vara ett problem.

En åskådarmassa med några hundra unga tonårstjejer är inte dummare än att de lyssnar och bryr sig, bara någon förklarar för dem vad som gäller.

Text och foto: Mats Turesson

Finnar & förstärkare

”Nå, vad säger du? Är du redo att ta steget?”

Den såg ut som något från en Stanley Kubric-film och gav löften bara genom vad försäljaren på Wijks i Karlskoga sade: ”Fyra kanaler, kan man önska mer?” Att den också hade en ”supersonisk” fjärrkontroll utan kabel och såg minst 50 år modernare ut än allt annat i stereoavdelningen antyddes inte ens. Däremot var priset, en tredjedel av nypriset för en några månader gammal demonstrationsapparat av den här kalibern, svårt att motstå även för en finnig gymnasist.

”Nå, vad säger du? Är du redo att ta steget?”

Jag tog den på bussen, nedstoppad i ett par plastkassar för LP-skivor och under armen. Utan kartong eller instruktionsbok eller någon annan dokumentation än ett kvitto och försäljarens ord och det jag hunnit se av den i affären. Men det spelade ingen roll för jag var ägare till ett av de vackraste föremål jag sett, en Bang & Olufsen Beomaster 6000 4 channel på 16 kilo. Det var starten på en kärlekshistoria som skulle vara ett antal år, tills jag av misstag rev ner apparaten från ett 160 centimeter högt skåp och den dog i mina armar.

Åren däremellan fylldes av användande då massor av funktioner upptäcktes allteftersom, i en miljö där mina egna och vänners förstärkare användes så intensivt och flitigt att de utan svårigheter kunde ha grillat ett knippe korvar eller rostat bröd. Några av överraskningarna bestod i att jag aldrig behövde byta ut batteriet i fjärrkontrollen under mina år som ägare och att den motorassisterade volymkontrollen endast kunde användas i en riktning (tystare) när någon del i förstärkaren upplevde för hög värme. Jag älskade verkligen den förstärkaren även om den levde i minnet alla år tills jag fick för mig att skaffa en likadan många år senare. Men vänta lite, vi måste se i vilken mylla den pjäsen frodades i och hur omgivningarna såg ut.

Decenniet 70-talet

Året var 1978 och presidenten i USA var en före detta jordnötsfarmare medan vår egen statsminister var en bonde från Ångermanland. Mjölk kostade lite drygt 1.90, en mellanklassbil 43 000 och en Expressen 2 kronor. Hockey VM gick i Prag och Tre Kronor fick inte bara däng av Kanada utan även av två länder som inte längre finns: Sovjetunionen och Tjeckoslovakien. Hasse och Tage roade och oroade. I vårt land började vi gå till val till såväl kommun, landsting som riksdag samma dag och det var inte längre nödvändigt att vara medborgare för att delta i det förstnämnda. Vi fick en ny kung och så småningom en ny drottning. Gisslandramat på Norrmalmstorg trollband nationen då den i stort sett direktsändes i de båda tillgängliga tv-kanalerna.

Musiken

Sjuttiotalet gav oss inte bara slutet på Vietnamkriget, en avgående amerikansk president, oljekris och haveri i en kärnreaktor utan också glam-, progressiv-, hård- och punkrock. I början av årtiondet hette artisterna Donovan, The Beatles, Led Zeppelin, CCR, Cornelis Vreeswijk, för att i slutet vara The Cars, Genesis, Pink Floyd, Van Halen och The B-52´s. Däremellan befann sig Elvis Costello, Ian Hunter, Harpo, ABBA och Elda Med Höns och någonstans där bestämde sig David Bowie för vilket kön han hade.

Många artister skapade så kallade ”konceptalbum”, skivor som hölls samman av en berättelse. Riktigt ambitiösa grupper skapade något som kan kallas operor där några kända är Qudrophenia av The Who, Pink Floyd:s The Wall och Genesis The Lamb Lies Down On Broadway. Ambitionerna sträckte sig utanför innehållet i skivorna, till omslagen: professionella omslagsartister anlitades av såväl stora som små och vi lärde känna Hipgnosis och Roger Dean.

Jazzen var, för att citera Frank Zappa, inte död. Den luktade bara konstigt.

Tekniken

Under slutet av 1960-talet hade begreppet ”HiFi” etablerats genom en branschgemensam norm och i början av 70-talet skulle konsumenternas hemanläggningar föras till en ny nivå, genom fyrkanalig återgivning.

Det var enkelt att konstruera bandspelare för fyrkanalteknik. Redan fanns fyrspårstekniken , där fyra stereospår – till exempel två musikstycken inspelade i stereo – kunde lagras på ett rullband. För att kunna lagra fyra olika ljud på en vinylskiva, som ju i grunden endast kan återge två olika ljud samtidigt, var man tvungen att antingen mixa samman kanaler eller överlagra kanaler innan pressning för att sedan vid uppspelning ”frigöra” de fyra unika ljuden. Helt ny teknik från den vanliga stereotekniken krävdes.

Dessvärre var industrin starkt splittrad om vilket system som skulle få bli standard. Marknaden skulle få bestämma om SQ, QS, ambiofoni eller CD-4 skulle bli det rådande systemet och bakom de olika alternativen stod ungefär likvärdigt starka kluster från skivbolag och elektroniktillverkare.

Gemensamt för de olika systemen var att en förstärkare skulle återge ljud från vinylskivor eller magnetband genom fyra högtalare och på så sätt skapa mer av en rumskänsla än vad stereo klarade av. Några alternativ var mer kompetenta än andra men alla led starkt av begränsningar i lagringsmedium. Det här känner vi igen idag som surroundljud i våra hemmabiografer men redan för mer än 40 år sedan fanns tekniken och var på god väg att etableras.

Bang & Olufsen

Som tillverkare av förstklassig utrustning i den tekniska framkanten kunde naturligtvis inte Bang & Olufsen underlåta att vara en av leverantörerna av fyrkanaligt hemmaljud. Anläggningens utseende hade sitt ursprung i en studie Jacob Jensens utfört för General Electric och sedan förfinat till ”Topline”, en titt i kristallkulan som snart skulle visa sig bli verklighet.

Den slanka linjeföringen, som redan blivit utmärkande för B & O från flera tidigare produkter, utnyttjades fullt ut för att ge illusionen av en massiv häll utan några som helst utstående delar. Släta, svepande ytor av trä, aluminium, stål och mörkt tonat plexiglas användes i raka linjer och skarpa hörn.

Tekniskt skulle utrustningen inte låsa konsumenten till endast ett av systemen för fyrkanalsåtergivning. Nej, den skulle tillåta mono, stereo, ambiofoni, SQ och CD-4!

Apparaterna skulle kunna återge ljud från alla vid tiden tillgängliga källor: stereosändningar via radio (dock inte annat än från FM-bandet och inte högre än till 104 MHz), vinylskivspelare med 33 och 45 varv per minut, musikkassetter och rullband, även med fyrkanaliga inspelningar

Beosystem 6000 4 channel

Det kompletta systemet består av förstärkaren Beomaster 6000 4 channel med uteffekten 4 x 40 watt och fjärrkontrollen Beomaster 6000 Commander, Beogram 6000 med pickup:en MMC 6000, stereo(!)kassettdäcket Beocord 5000 samt fyra passiva högtalare, Beovox M70 eller P50. Då ingen av komponenterna går att stapla på någon annan är systemet utrymmeskrävande. Ett av valen köparen hade att göra, var vilket träslag apparatkabinetten skulle förses med. Valen bestod av teak, jakaranda eller vit lack.

Vårt system består av alla dessa komponenter utom högtalarna, som i detta fall är fyra stycken Beovox S60. Träslaget är jakaranda.

Beomaster 6000 4 channel

Hjärtat i systemet är förstärkaren. Den innehåller för- och slutsteg för fyra kanaler, dekodrar för ambiofoni och SQ, samt FM stereoradio och till den kopplas skivspelaren, kassettdäcket och högtalarna. De vanligaste funktionerna kan manövreras med fjärrkontrollen som kunde köpas som tillbehör och som överförde instruktionerna med hjälp av ultraljud.

De ”dagliga” reglagen består av touchknappar, utsågade ur ett stycke aluminium. När en ljudkälla väljs tänds en röd text under den annars helt svarta plexiskivan. Väljs manuellt inställd radio kommer skalan för FM-bandet fram på liknande sätt och stationen kan enkelt väljas med det känsliga aluminiumhjulet längst till höger i raden med knappar.

Ljudkontrollernas inställningar visas grafiskt med skalor för volym, balans (höger – vänster, fram – bak) samt bas och diskant. Det är vanliga dragpotentiometrar som reglerar signalerna men de påverkas av servomotorer som i sin tur styrs med touchknappar. Effekten är fortfarande 40 år senare slående.

För inställningar av mindre frekvent karaktär finns en diskret rad med knappar i överkanten av den svarta plexiskivan samt inställningar av fasta radiostationer i framkanten på förstärkaren.

I framkanten finner man också uttag för både 2- och 4-kanaliga hörlurar. Övriga anslutningar, för till exempel skivspelare och högtalare finner man i en urfasning under förstärkaren, på samma manér som på Beolab 5000 – inget man rör dagligen alltså. I bakkanten finns en hållare för de bland B & O-ägare så populära ”kaninöronantennerna.” Ett stativ kan fällas ut i undre bakkanten för att vinkla hela förstärkaren framåt.

Beogram 6000 med MMC 6000

Skivspelaren baserades på den ansiktslyfta versionen av Beogram 4000 som kom 1974. Designen, med tangentialtonarm var så pass  framgångsrik att man valde att uppgradera den då redan tre år gamla konstruktionen. En del skulle säga att det var en nedgradering, då en del enklare tekniska lösningar avlöste de tidigare. Andra säger att Beogram 4002 och 6000, som de nya modellerna fick heta, produktions- och kostnadsanpassats, antydande att Beogram 4000 var överutvecklad och att ingenjörerna gjort den ”för bra”. Hur som helst är det få människor som påstår att efterföljarna låter sämre än den ursprungliga, samtidigt som de var både enklare och billigare att tillverka och serva.

Beogram 6000, som fyrkanalsversionen hette, försågs med en dekoder för hantering av CD-4-systemet. Dessutom passade man på att integrera en RIAA-förstärkare, det vill säga en anpassning mellan pickup:ens låga signalnivå och ingången i förstärkaren. Beogram 6000 fick också den speciellt utvecklade och för tiden mycket dyra MMC 6000-pickup:en, som med sin speciellt slipade diamantspets klarade av att hantera den på CD-4-skivor överlagrade signalen med frekvenser upp mot 45 000 Hz. När en CD-4skiva spelas och den överlagrade signalen uppfattas av dekodern tänds en lampa på panelen med texten ”4 ch”. MMC 6000 betraktas av en del som en ”smutssamlare” – den går så djupt i vinylskivornas spår att allt som faller ner där samlas upp av diamantspetsen. Den måste därför underhållas noga.

Beocord 5000

Kassettdäcket ser ut som förstärkaren fast i miniatyr. Samma materialval och design, med de oftast använda manöverknapparna närmast framkanten och ett svart plexiglaslock som döljer upplysta indikatorer och själva kassettschaktet. Två manuellt manövrerade handtag för inspelningsnivån, sticker upp från ovansidan. Ett benstöd med samma funktion som det på förstärkaren kan fällas ner och ger då kassettdäcket samma vinkel som förstärkaren.

Det här är en mycket komplex maskin med en mekanism som ser ut att vara gjord för en rullbandspelare. Den första versionen hade tre huvuden, ett för inspelning, ett för avspelning och ett för radering. Tre motorer användes för bandtransporten som inte bara var överdimensionerad för sin uppgift utan också styrdes på elektronisk väg.

Med Beocord 5000 markerade Bang & Olufsen att de konstruerat en maskin som skulle prestera lika eller bättre än rullbandspelaren och därmed göra dessa överflödiga. Även om BC 5000 är en stereoapparat är det  helt tydligt att den designats för att fullständigt matcha Beomaster 6000 4ch. Den var dessutom den komponent i systemet som överlevde längst i B & O:s sortiment.

Beovox S60

S60 är fyrvägshögtalare med mycket njutbart ljud. Elementen består av en 25 cm bas, en 12, 5 cm ”phase link”, en mellanregisterhögtalare som ska fylla ut mellan  basen och den mindre mellanregisterhögtalaren, som är på 5 cm. Slutligen en dome tweeter på 2,5 cm. Alltsammans är förpackat i en 28 liters låda av jakarandafanér, aluminium, tyg och – plast!

Dessa är konstruerade enligt ”uniphase”-principen som bland annat säger att avståndet från konen i respektive element till det lyssnande örat ska vara inbördes anpassade för att undvika interferens. I praktiken medförde det att baffeln, skivan som elementen sitter fästade i, är vinklad för att ge elementen olika avstånd till lyssnaren.

På baksidan finns ingjutna hållare för montering på vägg i två olika vinklar eller på de mycket attraktiva och eftersökta trumpetstativen.

Användbarhet då

Om jag använde min första BM 6000 4ch med fyra högtalare? Hmm, nej. Inte vid något tillfälle, om jag minns rätt. Dels för att ”fyrkanalsboomen” – om man kan tala om någon sådan – i princip redan var över när jag köpte den och dels för att resten av min dåvarande utrustning inte var anpassad för fyrkanalig återgivning.

Som stereoförstärkare var den dock utmärkt och enligt recensioner och tekniska mätningar från mitten av sjuttiotalet var detta en konkurrenskraftig apparat som tilltalade quad-marknaden. Dock var det en nästan oförskämt dyr anläggning som även inom den egna fabriken hade konkurrenter med dels samma funktionalitet (fyrkanalig, användarvänlig, välljudande), bättre prestanda (högre uteffekt) och designfilosofi (exklusiva material, låg, lång, slank).  Däremot var detta den enda anläggningen från B & O vid denna tid som kunde erbjuda fjärrstyrning.

Användbarhet nu

Absolut. Ett välbevarat exemplar av, vare sig förstärkaren, skivspelaren, kassettdäcket eller högtalarna är ett smycke och samlade på en lång jakarandabänk – helst av dansk design – är det en hel skattkista med smycken. Utseendemässigt är det fortfarande få anläggningar som klår denna, även om smak är svårt att uppskatta. Ingen eller åtminstone få är oberörda inför en komplett anläggning.

Att spela radio, koppla en cd-spelare eller en dator för musikuppspelning är mycket enkelt. Här uppfyller anläggningen minst samma krav som en modern. För vinylälskaren vill jag påstå att serien Beogram 4000, 4002, 4004 och 6000 är ett alldeles utmärkt val långt över det genomsnittliga. Det är en underbart vacker pryl, samtidigt som den är lättskött och robust. Enda nackdelen jag kommer på är att det är idag omöjligt att köpa nya originalpickup:er och mycket dyrt att köpa utmärka på eftermarknaden. Pickup och nål är integrerade på dessa och byts som en enhet.

En annan nackdel jag upplevt var svårigheten att finna ett nytt batteri till fjärrkontrollen. Internet var min vän även i detta fall men jag fick vända mig utanför landets gränser för att hitta rätt.

Tillgång och efterfrågan

För samlaren av Bang & Olufsenutrustning är den här anläggningen ett måste. Även om den effekt- eller ljudkvalitetmässigt inte är den mest framstående i programmet var den en milsten på många vis. Tekniskt genom införandet av touchkontroller, fjärrkontroll och naturligtvis fyrkanalstekniken (som man ju förvisso inte har mycket glädje av idag). Designmässigt genom den slående kompromisslösheten mellan materialval, funktion och kvalitet.

I Sverige syns kanske en förstärkare varje år på marknadsplatserna på Internet. Kassettdäcken har varit vanligare på senare tid, kanske för att man i hemmen helt enkelt städar bort den tekniken. Beogram 6000 ser man inte ofta. Jag kan inte minnas att jag sett någon alls de senaste 2-3 åren. Beovox S60 har de senaste åren inte varit helt ovanliga. På internationella marknadsplatser som Ebay är dessa komponenter vanligare men också i allmänhet dyrare. Räkna då också med dyra frakter då delarna är förhållandevis skrymmande och tunga.

Räkna med 2-3000 för skivspelaren, lika mycket för förstärkaren (och se till då att den har den tillhörande fjärrkontrollen!), kanske 500 för kassettdäcket, 1000 till 1500 för ett par välvårdade Beovox S60 – betydligt mer om det rör sig om M70 eller P50.

Av Dick Andersson, Örebro

Fenomenet ”HiFi”

I takt med digitaliseringen av musiken har de fysiska medierna, vinylskivan, musikkassetten och CD-skivan förpassats till klädkammaren, garaget eller som oftast till second hand-affären eller i värsta fall soptunnan. Kassetten och vinylskivan, LP:n, ersattes av CD-skivan som i sin tur ersattes av nedladdade och senare streamade filer.

Samtidigt blir hårdvaran, ”spelaren” mer och mer osynlig då den integreras i system med flera funktioner. Hemma bion, smart-teven, spelplattformen eller datorn med till exempel Spotify har sedan länge ersatt den dedikerade stereon och i de aktiva högtalarna (som blir allt mindre till formatet) finns högpresterande förstärkare. Datasignalerna, ”ljudet”, överförs trådlöst. Idag talar man inte om ”HiFi” då begreppet ersatts av ”Hi End”.

I tre delar ska vi titta på vad en liten oberoende tillverkare, Bang & Olufsen, presterade som bäst under guldåldern för hemma-hifi, analogt ljud när det var som bäst, utformningen av apparaterna för mesta användarvänligheten och, inte minst, vad man kan använda dessa prylar till idag.

Decenniet 60-talet

En del anser att vi aldrig, varken innan eller efteråt, haft det så bra som under 1960-talet. Äntligen hade vi arbetat bort sviterna från andra världskriget och ekonomin, åtminstone i västvärlden stod på sin höjdpunkt. Vi litade på ”forskarna” och tekniken gav löften inför framtiden som vi inte kunde tacka nej till. Samtidigt var Det Kalla Kriget ett faktum – och kanske den kraftigaste pådrivaren av just teknikutvecklingen. Människans tidigaste dröm skulle förverkligas: månlandningen. Flygtekniken, kärnkraften, elektroniken utvecklades tillsynes gränslöst.

Musiken

Musiken präglades av jazz men i ännu högre grad rock: Radio Nord sände i etern och artisterna hette Beatles och Rolling Stones och James Last. Här hemma hade vi bland andra Snoddas, Carli Tornehave och Siv Malmqvist. Gemensamt hade de musik som förtjänade att avlyssnas rent och högt.

Apparaterna

Någon skulle ju leverera utrustningen för att musiken skulle kunna spelas upp. I Europa var Philips, Ferguson, Luxor och His Master Voice bland de tongivande tillverkarna medan General Electric, Jensen, Fisher och Altec var några av märkena som kom från andra sidan Atlanten.

Under 60-talet var det även populärt att från en byggsats sätta ihop sin egen förstärkare eller egna högtalare. Heatkit och vår egen Carlsson är några exempel.

Bang &Olufsen

Det danska Bang & Olufsen hade länge tillverkat bland annat ljudanläggningar till biografer men såg under 60-talets tidiga år den marknaden vika i takt med att teven blev allt populärare, Samtidigt hade man länge byggt ljudutrustning till hemmet men kraven från användarna ökade och uppdraget från B&O:s ledning till utvecklingsavdelningen löd i mitten av 60-talet: ”Ta fram en HiFi-anläggning för hemmabruk utan hänsyn till slutpriset!” En konstruktörs dröm kan man tycka så här efteråt. Resultatet blev Beolab 5000.

Ramen bestod av den nya DIN-normen 45500. som hårt reglerade hur ett ljud skulle låta när det mättes. Distorsion, frekvensomfång och uteffekt var några parametrar som hade kunnat mätas och redovisas lite hur som helst tidigare. HiFi-normen gav konsumenten en möjlighet att enklare jämföra prestanda mellan märken och modeller

Media var vinylskivan, 33 och 45-varv, rullbandet och – inte minst – radio. Stereo var långt ifrån självklart men mycket vanligt på vinylskivorna. Radiosändningarna gjordes  i mono och spåren på rullbanden kunde utnyttjas för antingen eller. Inspelningarna skedde analogt, ljudet lagrades analogt och uppspelningen likaså.

Beolab 5000-systemet

Det kompletta Beolab 5000-systemet består av förstärkaren Beolab 5000 med 2 x 75 watt eller 1 x 150 watt, radiodelen Beomaster 5000 med stereodekoder men inga förvalda stationer, högtalarna Beovox 5000 tillsammans med de dedikerade och verkligen synliga diskanterna Beovox 2500, vinylspelaren Beogram 3000, i realiteten ett Thorensverk i en B&O-plint samt stereorullbandspelaren Beocord 1800.

Ett komplett samlat system är mycket sällsynt. Ett system i ”mint kondition” är nästan omöjligt att uppbåda, om inte en samlare säljer.

Systemet vi tittar närmare på består av förstärkaren och radiodelen men högtalarna Beovox 4000 samt skivspelaren Beogram 1000.

Beolab 5000

Beolab 5000 hade en för sin tid enorm uteffekt som imponerade ännu mer med tanke på att den uppfyllde DIN 45500-normen med råge. Designen av Jakob Jensen bildade skola för företaget för decennier framåt, något vi ska se i följande artiklar. Två tjocka, liggande aluminiumplåtar bildade fronten där knapparna med förklarande text ytterligare förstärker den låga, slanka designen. Horisontella skjutreglage för volym, bas, diskant samt balans förstärker intrycket.

Ovan- och undersidorna består av trä, antingen teak eller jakaranda. Anslutningarna för radio, skivspelare, tape och högtalare finns under apparaten, vilket gör att man inte frivilligt ändrar konfigurationen när man en gång fått det som man vill. Två lampor finns i fronten: en som visar att spänningen är påslagen och en annan som visar ”Stereo”. Förstärkaren kunde, som tidigare antytts, ställas in för drift som en monoförstärkare, då med dubbla uteffekten. Det optimala måste ju ha varit att ha två förstärkare, var och en på ”mono”-läge men tillsammans bildande en stereoanläggning…

Beomaster 5000

Designen gick igen i Beomaster 5000, radiodelen med den klassiska ”räknestickan”, där skalan visar vilken frekvens man för tillfället lyssnar på. En analog mätare visar mottagningsstyrkan medan två lampor indikerar stereomottagning respektive spänning på. Liksom förstärkaren har Beomastern en väl tilltagen träpanel på ovansidan.

Båda apparaterna är byggda med transistorteknik och med genomgående diskreta komponenter. Uppbyggnaden är gjord med serviceteknikern i åtanke: paneler med de olika kretskorten kan ”fällas upp” för bästa åtkomlighet.

Beogram 1000

Skivspelaren i den här anläggningen är en Beogram 1000, en mycket enkel apparat med traditionell teknik. Ännu hade inte automatiseringen kommit till B&O:s skivspelare, utan den här modellen är helt manuell. Man väljer varvtalet, man lägger på pickupen manuellt och får snällt  plocka av den  efter man lyssnat klart på skivan. Utformningen av pickupen kallades ”Concorde” i folkmun, efter det supersoniska flygplanet från ungefär samma tid.

Beovox 4000

Högtalarna är tillverkade av fanerad träskiva och den här, ganska ovanliga modellen (faktiskt mer ovanlig än storebrodern Beovox 5000) innehåller exakt samma högtalarelement och filter som BV 5000. Skillnaden är alltså storleken och att den större modellen var avsedd att placeras på golvet då den hade ben. Inget hindra dock från att dessa mindre men ingalunda små högtalare också ställs på golvet. Elementen består av en 10” bas, en 7.2×5” elliptiskt mellanregister högtalare och två 1.5” diskanter med pappkon. Högtalarna ansluts till förstärkaren med normal dubbelledare och de numer lite speciella 2-pins DIN-kontakterna. På baksidan syns anslutningen för de extra diskanterna, Beovox 2500.

Användbarhet då

När anläggningen lanserades 1967 var det en halvprofessionell top of the line-utrustning på alla önskvärda sätt. Borta var bordsradioutseendet och designen andades framtid och löften om hög kvalitet.

Anslutningsmöjligheterna var många, liksom utgångarna. Bas och diskant ställdes in separat och en loudnessfunktion, för höjd bas och diskant vid låg volym kunde kopplas in. Det fanns kontakter för dubbla högtalarpar samt en center, Förstärkaren kunde, som tidigare nämnts, ställas in för monokoppling av de båda slutstegen och lämnade då dubbla uteffekten!

Radiodelen hade en lång inställningsskala som borgade för att finjustering var möjlig och AFC undertryckte signaler som inte vad önskvärda. En brist som säkert måste ha uppdagats tidigt var de obefintliga möjligheterna att förinställda specifika valda kanaler. Kvaliteten på radioljudet, liksom alla andra källor är förstklassig, ännu idag.

Dessa komponenter var vanliga på professionella radiostationer i Europa: både danska och svenska statsradion använde anläggningarna. Apparaterna andades så mycket framtid att de fick en framträdande roll i filmen ”A Clockwork Orange” från 1971!

Högtalarna är tillverkade innan tekniken för diskantåtergivning lett fram till dome tweeter-tekniken. Att placera högtalarna rätt och själv sedan avnjuta musiken på rätt sittplats är, om inte avgörande så åtminstone kritisk. Här kom tekniken ikapp bara ett fåtal år senare. Nästa generation högtalare är betydligt generösare i detaljupplösningen och med njutbarhet och inget hindrar att man använder modernare passiva högtalare på anläggningen.

Skivspelaren är systemets svaga punkt, oavsett om den heter Beogram 1000 eller 3000. Det här var redan på sin tid obsolet teknik och vad man än väljer bland efterföljande modeller är det ett framsteg. Beolab 5000 lät bäst från radio, näst bäst från rullbandspelaren och på tredje plats kommer inget. Först på sjätte  eller kanske sjunde plats kommer original skivspelare.

Användbarhet nu

DÄREMOT går det alldeles förträffligt att ansluta en modernare skivspelare för att man ska kunna avnjuta sina vinylalster. Det går även – lika förträffligt – att ansluta en cd-spelare med ännu bättre resultat och all den bekvämlighet cd-skivan erbjöd över vinylskivan. Tro det eller ej, denna antikvitet från tiden innan människan hade satt sin fot på månen, innan Volvo 142 gick att köpa, ja, redan på den tiden då vår statsminister hette Tage Erlander kan ansluta till en mp3-spelare och en apparat som kan använda Spotify! Tiden har inte arbetat mot, den har snarare arbetat för. Det här är en framtida klassisk anläggning som inte går ur tiden någonsin. Enda frågetecknet är vad man ska med en analog radiomottagare till den dagen radiosändningar blir digitala, men låt oss bekymra oss för det en annan gång.

Tillgång och efterfrågan.

Beolab komponenterna är inte helt vanliga på dagens marknad, oavsett skicket på delarna. Att de elektroniska komponenterna är slitna och måste ersättas är en sak – det kan den lokale reparatören göra (och den jag anlitar skiner faktiskt upp när han får använda sina traditionella elektronikkunskaper) utan större problem. Det kan vara svårt att finna vissa transistorer om man haft otur och bränt någon eller några men ersättningskomponenter finns i allmänhet. Värre är det att försöka återställa trasigt trä- eller aluminiumhölje eller ens präglingen av skalorna får fronterna på radiodel och förstärkare. För den resursstarke finns dock en specialist i Danmark. Denna firma renoverar – på alla sätt man kan önska sig – samtliga komponenter i Beolab 5000.systemet. Hoppet lever.

Prisbilden för de ingående komponenterna varierar friskt men räkna ALLTID med att behöva renovera elektroniken: kondensatorer förlorar sina värden och vridpotentiometrar ärgar och slutar fungera med åren. Det är ett normalt slitage.

En Beomaster 5000 kan erbjudas från 700 – 800 kr och i renoverat utförande för upp mot 2500 – 3000 kr. Radiodelen Beomaster 5000 för kanske något lägre belopp.

Högtalarna Beolab 5000 kräver en renovering av delningsfiltren men aldrig någon omkantning av högtalarelementen då kanterna består av gummi och inte skumgummi. Med tilläggsdiskanterna Beovox 2500 är detta nog systemets dyraste komponenter: räkna med upp mot 6000 kr för fyra högtalare: två Beovox 5000 och två Beovox 2500 men som tidigare nämnts fungerar nyare (och bättre!) högtalare utmärkt tillsammans med resten av utrustningen.

Beogram 1000 finns för 500 kr men räkna med MINST det tiodubbla för ”the real thing”, Beogram 3000. Båda låter illa. Vill du spela vinylskivor utan att äventyra vare sig dina öron eller skivorna ska du satsa på en modernare konstruktion, kanske en Beogram 4000, 4002 eller 4004, en konstruktion vi återkommer till längre fram.

Om du inte har ett lager av gamla inspelningar på rullband eller anser att du absolut inte behöver en pålitlig, jättesnygg, välljudande men hopplöst tekniskt frånsprungen Beocord 1800 eller 2000 kan du lämna rullbandaren där hän. Riktpriser vintern 2013-14 är i Sverige c:a 1000 kronor.

Koppla istället på en cd-växlare, en dator eller en telefon som kan nå Spotify och njut inte bara av ljudet utan även av den klassiska danska designen av Bang & Olufsens främste formgivare Jakob Jensen.

Artikel av: Dick Andersson, Hifi-expert

Denna kväll ska två lokala och ett tillrest band spela. Inträdet är gratis och den totala konserttiden sträcker sig mellan 18:00-20:00.

­– Det är den tid vi har tillstånd att ha spelning, berättar Yngwie Hellberg, ansvarig för musikhuset vid Studiefrämjandet.

Lokalen, som är inrymd i samma fastighet som bland annat Kumla Folkets hus och Ica Profilen, har som konsertlokal sina begränsningar.

– När det pågår spelning så känner man att det dunkar lite i golvet inne i mataffären, säger Yngwie och skrattar.

Några klagomål har dock inte förekommit, Öppen Scen genomförs varannan vecka och under den tid som beskrivs ovan. Öppen Scen är något som är mycket populärt, både bland musikutövare och publik. Verksamheten är öppen för band och artister från hela världen, man behöver alltså inte ha anknytning till Kumla.

Just denna kväll är Random Sound från Värnamo ett av de band som ska uppträda. Yngwie, som är vår ciceron, är förväntansfull inför deras spelning. Det är ett ganska etablerat band.

Först upp på scenen är dock ett lokalt band, Divided We Fall. Bandet har fem medlemmar och har spelat ihop i cirka nio månader och släppte sin första singel i månadsskiftet oktober/november. Bandet visar på stor spelglädje och gör en bra konsert. Efterhand som tiden går och alla band har spelat så kan vi konstatera att Divided We Fall hade mest publik.

Annons

Kompisar och anhöriga ville naturligtvis vara med då det lokala bandet höll konsert, flera av dem hade dock lämnat lokalen när de två andra banden spelade.

Som nummer två på scen spelade Harmony Avenue, bandet har tre ordinarie medlemmar och just denna kväll hade de lånat in en tillfällig trummis. Bandet spelade dock mycket samspelat och bra, särskilt deras gitarrspel och stämsång imponerade. Två av medlemmarna är också engagerade som musiklärare på Studiefrämjandet, Stefan Embretsen och Tony Sanaksenaho. För er intresserade så söker bandet en ordinarie trummis!

Random Sound hade inte en lätt uppgift att spela sist för en då ganska reducerad publik. Trots detta så gav de en härlig konsert. Bandet spelade ut fullt och musikerna visade verkligen att de älskar att spela och att stå på scen. En eloge till bandmedlemmarna som gav allt för den lilla skara av lyssnare som fanns i lokalen.

Spelningen var mycket proffsig och i den lite tuffare och rockigare delen av spelningen fick de publiken att gunga med ordentligt. Random Sound borde få en större spelning i Örebroområdet, de är verkligen värda att uppleva på scen.

Klart är att musiklivet verkar väldigt aktivt i Kumla. Engagerade musiker och musiklärare är en förutsättning, och det har man lyckats få till på Studiefrämjandet i Kumla – bra jobbat, säger vi på Örebro4you.

Text och foto: Mats Turesson

Dagen innan var det planerat att bjuda på motsvarande framträdande i Örebro, tråkigt nog fick det avbrytas.
Tyvärr kunde inte delar av publiken, som till absoluta majoriteten bestod av yngre tonårstjejer, nöja sig med att bara titta och glädjas åt framträdande som det mycket populära pojkbandet ville bjuda på.

Det blev istället kaos då några av åskådarna istället för att bara titta, trängde sig framåt för att krama eller kanske bara beröra de omåttligt populära pojkarna i The Fooo.

I Norrköping däremot, gick det bra att genomföra det gruppen planerat. Platsen var en liten utomhusscen i Vasaparken. En stor mängd fans, uteslutande unga tjejer, samlades i god tid innan det utsatta klockslaget 17:00. Några säkerhetsvärdar hade då satt upp lite avgränsningar för att åskådarna skulle kunna få bra platser, så att så många kunde se så bra som möjligt. Det fanns även plats för en och annan förälder att stå lite vid sidan av.

Allt kändes precis så trevligt och familjärt som det faktiskt var planerat att vara.

En kort stund innan The Fooo gled in på scenenen talade David Kjellström, representant för arrangören, till publiken. Lite ordningsregler, lite dialog, lite information om vad grabbarna skulle göra. David fick åskådarmassan med sig och alla lovade nästan hysterisk skrikande att de skulle sköta sig.

Säkerhetsvärdarna stod i anslutning till åskådarna, föräldrar och andra nyfikna vuxna stod lite vid sidan av och de få poliser som var på plats höll sig på avstånd. Hela arrangemanget kändes som mycket spontant och väldigt nära.

Plötsligt backade en minibuss ner genom parken mot scenen. Jublet från åskådarmassan var öronbedövande. Grabbarna kom snabbt upp på scenen och showen kunde starta. De bjöd verkligen på sig själva. Proffsiga och väl inövade dansnummer varvades harmoniskt med mer improviserade moment.

Hela tiden fanns en enorm närhet till publiken och det var många gånger som de som stod längst fram fick en handklapp eller en handhälsning av någon i gruppen. Varje gång de bjöd lite extra på sig själva så steg jublet till enorma höjder.

Känslan är att alla som tagit sig till Vasaparkens scen vid detta tillfälle fick en minnesvärd och fantastisk upplevelse. De flesta har även bildminnen för framtiden, det fanns gott om filmande telefoner och kameror i publikhavet.

Det som hände i Örebro får alla lära sig av, både arrangören, alla unga tjejer, föräldrar och andra inblandade. Att kunna genomföra den här typen av enkla, opretentiösa och mycket nära evenemang utan att det ska bli krångel och kaos, är väl något som ska vara självklart. Med lite sunt förnuft, lite förtänksamhet och lite vuxenansvar så ska detta inte vara ett problem.

En åskådarmassa med några hundra unga tonårstjejer är inte dummare än att de lyssnar och bryr sig, bara någon förklarar för dem vad som gäller.

Text och foto: Mats Turesson

Georges båda föräldrar är extremt musikintresserade. Åtminstone till hjärtat, kanske inte rent praktiskt. Så förklarar George alltings början, anledningen till att han sjungit i hela sitt liv. För det var hans mamma som planterade det musikaliska intresset hos honom redan som bebis.

– Min mamma satte mig att sjunga i en rund ring med andra ett- och tvååringar. Hon säger alltid att man redan då såg att jag älskade det, från första stund, berättar George.

Och på den vägen är det. Vid tretton års ålder skrev han sin första låt, Jag tror jag är kär, som tog honom till en fjärdeplacering i Junior Eurovision Songcontest Sweden. Förra året blev han utsedd till årets lokalartist på O, Helga natt samt deltog i TV-programmet Körslaget under Gladys del Pilars regim. I år har succén bara fortsatt och George var i våras finalist i Svensktoppen nästa för att i skrivande stund vara aktuell finalist i TV4:s Idol.

Förtroendeuppdrag och ofattbara lovord
Utöver TV-program och tävlingar har George under sitt avancemang även varit med om två ovanligare upplevelser: ett förtroendeuppdrag då han sjöng för kungaparet under deras Örebrovisit, samt ett surrealistiskt ögonblick då hans största idol Michael Bublé kommenterade Georges klipp på YouTube. Den sistnämnda var enligt George den största komplimang han kunnat få.

– Det är det utan tvekan häftigaste jag varit med om, jag kan fortfarande inte förstå det. Självaste Michael Bublé skriver att det är en ära att bli jämförd med mig – det är ju tvärtom! Bara att tänka ut ett respektabelt svar tog mig fem-sex timmar, skrattar George.

Hårt arbete lönar sig  
Men även om det är först på senare år Georges karriär fått rikligt med luft under vingarna, har han sedan sex års ålder aktivt deltagit i olika tävlingar – och placerat sig långt ifrån bra i alla. Men George sörjer inte, han ser det som en del av resan. George berättar:

- Många rullar tummarna och vågar inte göra det de egentligen vill, av rädsla att misslyckas. Men det är okej att förlora ibland. Alla gör det. Jag har gjort det. Flera gånger.

George menar att kända artisters framgångar inte alltid är de solskenssagor många tror, utan att det nästan alltid krävs mycket slit och en stark vilja för att nå resultat. Hans väg till årets lokalartist är ett praktexempel:

- Jag hade varit med två gånger innan. Den andra gången kom jag tvåa och tänkte att det här kan jag aldrig toppa. Men året därpå gav jag det en chans till ändå – och tredje gången gillt var ett faktum.

Idoltävling i centrum
I skrivande stund är det fokus på Idol, där George är en av tolv slutdeltagare. Det blir mycket egentid när lamporna släcks, och då passar George på att öva.

– Röst är en färskvara som måste underhållas precis som vilken muskel som helst. Däremot får man akta sig för att slita ut den för mycket inför ett framträdande. Jag brukar förbereda mig mentalt istället: blunda, visualisera framträdandet och se hur jag gör bra ifrån mig på scen. Då går det bra.

George taktik för att komma långt i tävlingen är att vara äkta mot både sig själv och mot publiken, även när det gäller val av musikstil.

 – Det lyser igenom när man sjunger något man tycker om och är sig själv. Därför tycker jag inte om att härma. Att hämta inspiration däremot, det gör jag. Jag tar efter Michael Bublés trovärdighet och John Mayers teknik. Det bästa av två världar, förklarar George.

Låter framtiden avgöra
Vad George gör om han vinner Idol är självklart – han kommer att satsa helhjärtat på musiken, med hoppet om att en dag kunna leva gott på den. Men sångaren har även andra drömmar.

– Jag har planer på att bli tandläkare också, och pluggar just nu musikproduktion på Örebro Universitet. Jag befinner mig i en situation där jag har otroligt många val, mitt liv kan sluta var som helst.

MERITER
- 4:a i Junior Eurovision Song Contest Sweden, 2006
- Årets lokalartist, 2012
- Deltagare i Körslaget, 2012
- Finalist i Svensktoppen nästa, 2013
- Sjunger för kungen, 2013
- Lovordas av Michael Bublé på youtube, 2013
- Aktuell i Idols fredagsfinaler, 2013

Text och foto: Mats Turesson

Möjligen läser jag fel recensenter, i fel medier, men min känsla och bestämda uppfattning är att dom där recensionerna som föregås av nedblötta byxskrev inte förekommer längre. Jag drar mig till minnes en tid då det basunerades ut recensioner med epitet som ”Rockens räddare” eller ”Det viktigaste som hänt musikhistorien sen Elvis” i krigsrubriker.

Dessa recensioner rörde sig dessutom nästan alltid om debutalbum. Andres Lokkos recension av Daft Punks albumdebut Homework (1997) är en klassiker i sammanhanget. Såväl Oasis som The Strokes debutalbum förärades med just rubriken ”Rockens räddare”. Det euforiska glädjefnatt som gick som en löpeld 2001 genom pressen för The Avalanches debut Since I left you.

När den engelska hiphopakten The Streets debuterade med sin Original pirate material (2002) tappade recensenterna fullständigt fattningen och grävde ner sig i samhällsanalyser som var så världsfrånvända att filosofen Nietzche hade haft svårt att hänga med.  Recensionerna för Håkan Hellströms debut var lika rusiga som musiken som fanns på skivan och fick ju t.o.m. Aftonbladets recensent Per Bjurman att kliva upp på scen och kyssa sin nyvunna idol. Ja ni ser själva, det var ett axplock, jag skulle kunna rabbla exempel en god stund till.

Men allt det där är minst tio år sedan, jag vill mena att det fanns en vilja att positionera sig, att våga ta i, att sticka ut hakan och att på något vis återskapa känslan, den omtumlande, som man fick när man hörde skivan för första gången i recensionen. Texten eller uttrycket fick var ologiskt, bubblande och överdrivet, ibland i absurdum det fanns ingen gräns.

Visst förekommer förstås att recensenter delar ut full pott till skivor idag med, men jag tycker mig se att det är på en annan nivå. Nu är dessa recensioner fulla av nyanserade resonemang, ”goda argument” satta i perspektiv, man bryter ner musiken i beståndsdelar istället för att hitta känslan och inte sällan är de skrivna utan att man uppfattar en verklig person bakom pennan. Det ska vara allmängiltig och objektivt. Snarare blir de torra, könlösa, fega och kalla recensioner om ni så vill.

Den enda gång det bubblar över nu för tiden är väl egentligen i konsertrecensioner från när han Springsteen spelar på Ullevi. Då blir det sex spyflugor och Hysénklass och recensenten fullständigt vältrar sig i känsloutrop och egenkonstruerade superlativ. Men aldrig för ett debutalbum av ett halvobskyrt band från någon håla i norra England.

På senare år kommer jag bara på en albumdebut som har fått recensionerna att mjuka lite i denna ängslighet. Det är Glasvegas, men inte heller här fanns den reservationslösa kapitulationen för känslorna, det fanns ett om och ett men och en viss återhållsamhet även där. En intressant notis i sammanhanget är att de regelrätta sågningarna ofta fortfarande tillåts vara känslostyrda och sakna de nyanserade och objektiva dragen. Det är en skillnad värd att fundera på.

Är det så att musiken inte längre har den omtumlande effekten? Upptäcker vi banden för snabbt genom att musiken är så tillgänglig idag, ett debutalbum är inte lika viktigt som statement idag? Har tillgängligheten gjort att vi trubbas av eftersom vi matas med musik ständigt? Att vi alltid kan klicka vidare till nästa band, till något nytt och kanske ännu mer spännande gör det att vi inte tillåter musiken att beröra oss så ohämmat som förut?

Eller har helt enkelt vurmen för ingenjörstänkandet, att allt är mätbart, att det bara är kalla torra fakta som åtnjuter någon relevans, har denna tanke också nått in i betraktandet av konstformerna? Har skivrecensioner blivit liktydigt med konsumentinformation? Vill vi verkligen ha det så? Det är inte en diskmaskin jag ska köpa, då bryr jag mig om hård och kall fakta.

Men en popskiva bryr jag mig faktiskt bara om vad den gör med mitt känsloregister precis i den sekund jag sätter nålen till vinylen, och är den riktigt bra så blir precis allt annat oviktigt just då. Jag vill ha recensioner och recensenter som återspeglar detta, jag tycker de flesta av dagens recensioner är skittråkiga.

Jag vill ha texter om musik som är som musik, fyllda med blod, svett och tårar, jag vill ha överdrifter, sentimentalitet och mänskliga tillkortakommanden. Det är de enda recensioner som säger mig något och betyder något. Någonting att känslomässigt förhålla sig till, något att ta spjärn emot. Jag vill veta att det är rockens räddning eller världens bästa skiva just nu, inte hur den står sig om ett halvår eller att den funkar bra i bilstereon.

Jag vill ha en recensent som tar i så att Hen kissar på sig.

Så nu tänker jag kissa på mig i en recension, för det här är världens bästa skiva just nu »

Text: Matthias Perna Pernhede

Det här är en skiva som kan förflytta jordaxeln ett par millimetrar, jag önskar jag kunde spela den för hela världen i något gigantiskt soundsystem, den låter som inget annat och den sätter ett barnsligt leende över gubben i månen på himlen varje kväll jag spelar den.

När technosyntarna pumpar igång en bit in i Feelsolow, vill jag stampa sönder hela min vinylsamling för den svänger för dåligt. No Ceremony/// är ett albumdebuterande band från Manchesters underjord och dom låter som om The XX varit instängda i en källare under en av Manchesters houseklubbar i början av 90-talet.

Det är inte pop, det är inte klubbmusik, det är inte synt, det är bara ljudet 2013 fullständigt oförvrängt. Dom skriver ihop sina låttitlar, skivan är utgiven på eget bolag, de förvränger sina röster och är lite småmystiska i största allmänhet. Naturligtvis ett sånt där skimmer som gör att man älskar dom ännu mer.

Den här skivan lever under mitt skinn, den pumpar runt blodet, den får varenda hårstrå att resa sig, den får mig att blunda och vråla rakt ut.

Ändå är det en återhållsam nästan sparsmakad platta, inga stora yviga gester. Men den borrar sig in i mig, påtagligt ligger den där och oroar, roar och jävlas med mig, tills den brutit ner mig så jag inte har någon motståndskraft kvar och då måste jag spela den för tolfte gången på lika många timmar och varje gång ger kroppen efter som vid ett massivt nikotinrus.

Lyssna på Spotify: No Ceremony – NO CEREMONY »