Vissa rullar är roligare att få i julklapp än andra. Det säger sig självt. Det finns filmer som smäller högre, som är ”köttigare” och som på något sätt väger mer i näven. Man nästan känner på det inslagna paketet att den emballerade historien är en produktion av dignitet. Crossroads med Britney Spears väger ingenting, till exempel. Stanley Kubricks Barry Lyndon kräver tvåhandsfattning.

En box är ingen dum idé. Svårare att gissa innehållet i, dessutom. En riktigt tung Stephen King-box eller en diger samling av nämnda Kubrick skulle få en annan att dansa ett extra varv kring barrpinnen. Någon Nolan i limited edition skulle inte heller skada en som redan ligger. Samtliga dennes Batmanskruder prydligt upphängda i videostrumpan skulle åtminstone inte få mig att skilja barnglöggen från pimpade vuxenversioner.

Min önskelista:

1. Batman trilogy
Javisst, den har kommit. Lagom till julruschen. Christopher Nolans mästerliga Batmantrilogi sitter som en smäck som stjärna i granens topp. Jag måste bara ha den i julklapp. Kan verkligen visualisera sönderslitandet av julpappret runt godbiten när tomten gjort sitt. Vill ha!

2. It’s a wonderful life
Nej, inte Benignis sentida verk, även om den är grinfin den med. Jag är ute efter Frank Capras skapelse från 1946 med James Stewart i täten. Om en karl som ska ta livet av sig på julafton då han tror världen sett bättre ut om han aldrig existerat.  Om den finns att få tag i, vill säga.

3. Barry Lyndon
Stanley Kubricks episka mästerverk önskar jag mig för att jag helt sonika vill ha DVD:n  i bokhyllan. Och för att äntligen kunna slänga ut videon. Det dröjer innan jag ser den igen, vill inte se den för ofta. Också detta en toppfavorit. Se till att få den som klapp, se den och njut.

4. Cool Hand Luke
En av mina absoluta favoritfilmer. Paul Newman gestaltar Luke, den okuvlige fången som vägrar låta systemet sätta sig på honom. Skänkes i stort sett bort varhelst den erbjuds, så ta chansen. En klassiker. Har den bara på video, dags att hoppa upp ett pinnhål.

5. Tarantino collection
Sju av Tarantinos filmer under samma tak. Endast senaste Django Unchained saknas för att göra långfilmsproduktionen komplett (från regissörsstolen blickat). Och allt för bara 199 kr på Discshop. Taget. Jackie Brown och Death Proof kanske man kan leva utan, men resten är ändå värt slantarna med råge.

Text: Markus Qvist

The Shawshank Redemption

Kings textpublikationer som ligger till grund för de rörliga bilderna är spridda över ett brett spektra, från renodlad skräck till solitt drama. Det är knappast möjligt att dra samtliga dessa filmer över en kam. Även om skräckgenren inte värmer hjärtat behöver King för den delen inte strykas från Bluraylistan.

Flertalet av Kings bättre böcker har inte lyckats överföras till filmmediet med värdighet i behåll. Spänningen i nagelbitaren Staden som försvann lyckades inte överföras via klippbordet till Salem’s Lot. Secret window, med självaste Johnny Depp i fören, blev en halvmesyr baserad på en förstklassig novellförlaga.

Christine är ett av Kings bästa verk, men kanske föga knepigt att en tonårsgrabbs ohälsosamt överkokade kärlek till sin bil inte ter sig fullt lika lättköpt på vita duken.

Inte sällan har filmatiserade noveller lyckats bibehålla textens andemening i större utsträckning än tegelstenarna, såsom Nyckeln till frihet, Stand by me och Langoljärerna. Inte heller är det ovanligt att tegelstenarnas klibbiga tentakler missat att fånga offrens intresse, kanske som mest tydligt i Det och Tommyknockers.

Här en lista på tio lyckade filmatiseringar, baserade på Stephen Kings förlagor:

1. The Shining
Ofrånkomligt den främsta filmatiseringen av en Kingbok, alla kategorier. Även om King själv förkastade resultatet. Även om filmen inte följer förlagan och avviker ganska ordentligt från Kings egen berättelse. Stanley Kubrick förädlar Kings historia och adderar ytterligare ett tjockt lager av mystik, paranoia och ren skräck.

2. The Dead Zone
Lite förbisedd filmatisering av boken med samma namn med en superb Christopher Walken i huvudrollen. Johnny hamnar i koma, vaknar upp efter fem år och har förlorat jobb, flickvän och utvecklar dessutom en obehaglig medial förmåga. Både en ledsam, ensamt klingande och spännande resa mot filmens obönhörliga klimax.

3. Nyckeln till frihet
Kommentar kring IMDb-toppfilmen är väl egentligen överflödig. De flesta har ramlat över mästerverket vid det här laget. Om inte, tryck play vid första bästa tillfälle. En lika gripande och spännande som vacker berättelse om Andy Dufresne som oskyldig döms till livstids fängelse för mordet på sin fru och dennes älskare. Get busy living or get busy dying.

4. Pestens tid
Stora delar av mänskligheten insjuknar och dör i vad som ser ut att vara den definitiva pandemin. Ett fåtal visar sig överleva. Några goda, några onda. Gary Sinise, Rob Lowe och framför allt Jamey Sheridan som hin håle själv gör en av Stephen Kings bästa böcker rättvisa genom en sex timmar lång vandring mot Hades. Ett måste.

5. The Green Mile
En förhållandevis lågmäld Kinghistoria om livet på en avdelning för dödsdömda interner i 30-talets USA. Inlindad i en mystik som är svårslagen i King-sammanhang. Den framlidne Michael Clarke Duncan är gjuten i Jesusrollen som John Coffey, men allra bäst – och ruggigast – är Doug Hutchison som den illmarige Percy Wetmore.

6. The Running Man
Lite av en personlig favorit i Kingrullesamlingen. En bulkad Schwarzenegger är perfekt i huvudrollen. Visst, det är renodlad action och lite tunn pregnans på sina ställen. Och visst, varken Lida eller Carrie återfinns på listan. Men den här rullen underhåller som få andra King-filmatiseringar. En riktig popcorn-dänga.

7. Stand By Me
Den här måste väl ändå ingå på en sådan här lista? Måhända mer barndomsminne än film för undertecknad. Vännernas vandring mot den beryktade döda pojkkroppen längs tågrälsen blev till en tidlös klassiker. Även betraktaren blir elva år gammal med funderingar över vad som kommer att uppenbara sig när målet uppnås? Vänskap och nostalgi.

8. Dolores Claiborne
En grå film. Kanske rentav lite tråkig på sina håll. Men vad fasen gör det när Kathy Bates styr skutan som hon gör? Ingen annan förmår uttrycka uppdämda känslor på vita duken som den stålkvinnan. Kanske skulle Lida fått en plats på listan, nu blev det Dolores. Jennifer Jason Leigh färjar de sista grå stråna och målar vita duken gyllene.

9. The Mist
En rulle att hata eller…nej, kanske inte älska, men ändock gilla rätt skarpt. En dimma sveper in över en amerikansk småstad och för med sig ett, minst sagt, illavarslande hot. Ordentligt spännande på sina håll. Ärligt talat, vad du än tycker om den här filmen är den värd att vila ögonen på för att uppleva känslosvallet som följer på det perplexa slutet.

10. Langoljärerna
Den briljanta idén är halva grejen. Jag minns fortfarande första tillfället jag öppnade boken och började läsa första novellen i samlingen Mardörmmar. Några få personer ombord på ett flygplan vaknar upp med resten av passagerarna och besättningen borta, mitt under resa uppe i luften. Inklusive piloter, givetvis. Håller nästan hela vägen, tills budgeten tryter.

Text: Markus Qvist

En genial twist kan omdana en hygglig söndagsrulle till en tidlös klassiker. ”Bobbyvibbar”, dvs en kryddning med Dallas-Bobby-återuppstår-i-duschen-känslor, förekommer högt och lågt i all möjlig sorts film. Och en film kan givetvis även stjälpas av en kass Bobbyvibb. Men här kommer en genomgång av de tio bästa rullarna med twist, enligt Qvist.

OBS! ***Varning för spolilers***

1. Sjätte sinnet
Minns att jag i biosalongen satt med Aftonbladets hyllningsrecension i tankarna. Försökte verkligen instämma i recensentens fem plus men landade ändå i ett ’allvarligt talat, så bra är den inte’…varpå slutet rullades upp. Sällan lär man få uppleva liknande rysningar framför duken, om någonsin. Oöverträffat.

2. Nyckeln till frihet
Det närmare 20 år gamla minnet av hjärnverksamheten kring frågan ’var i hela fridens namn tog han vägen?’ är fortfarande glasklar. Och de goa rysningarna när svaret så sakteliga smyger sig inpå. Fortfarande sköna slutscener att värma hjärtat med. Dessutom en av världshistoriens absolut bästa filmer, om nu någon missat det. En filmklassiker.

3. De misstänkta
En av de coolaste filmer som gjorts, med en handling som inte existerar och en historia som aldrig utspelar sig(!) Som att se en film som inte finns, för det gör den ju inte. Kevin Spacey, Benicio Del Toro och Gabriel Byrne är alla grymma i denna superrulle. Bäst är givetvis Spacey. Vem är Keyser Söze? Och Mr Kobayashi, icke att förglömma.

4. Shutter Island
Leonardo DiCaprio är en av sin generations bästa skådespelare. Har aldrig gjort en dålig roll (även om Mannen med järnmasken inte var världens bästa film). I Shutter Island behöver han dock inte göra mycket. Historien är så galet tätt packad att den briserar i ansiktet på dig och berättar sig självt. Slutet är en vattendelare. Väljer han själv?

5. Saw
Jo, faktiskt. Första filmen i serien är inte så dum, just med anledning av den snygga åtsnörningen av säcken. Aha-känsla av rang när filmens klimax långsamt vaknar till liv. Lätt att förbise det höga helhetsbetyget av den här gamla dängan. Att efterföljande kanonad av uppföljare är något så snustorrt urvattnat är ovidkommande.

6. The Mist
Begreppet maktlöshet når nya höjder när filmens huvudkaraktär bryskt inser att tiden inte direkt är hans såtaste bundis. Jag gillar inte slutet. Men vem gör det? De sista bildrutorna rör upp starkare känslor inom mig än vad få andra filmer gjort. Jag blir förbannad – på filmen, på regissören, på en orättvis värld, på….ja, säg det. Blir putt bara jag tänker på det.

7. The Others
Kanske är kontexten lite väl uppenbar. Kanske borde man ha fattat grejen. Men det gjorde man ju inte. Jag var definitivt inte beredd på det. Måhända förblindas man av rädslan inför det okända i nästa bildruta. Det är ju trots allt en skräckis. Med genialisk plot, och aha-slut enligt gamla goda mått. Så enkelt egentligen, men så skönt att bevittna sakta belysas.

8. Inception
Ingen twist i begreppets regelrätta bemärkelse, om nu ett regelverk finns i ämnet. Däremot en absolut sista bildruta som höjer ett redan högt helhetsbetyg till skyarna. Vissa uppfattar tillstymmelse till vacklande, andra inte. Sista klippet är kapat med en sådan millimeterprecision att saxljudet hörs ut i salongen. Börjar den..?

9. Old boy
Även om filmen är helt ok i övrigt, hade jag i ärlighetens namn inte kunnat återkalla mycket av filmens innehåll om det inte vore för slutet (och multifighten i korridoren). Likt i The Mist, ett avgrundsdjupt slut. Och det är mörkt där nere. Lika oåterkallelig ände som i ovan nämnda, även utan döden som avgränsare. Ett slut som etsar sig fast i minnet, mest på ont.

10. Citizen Kane
Tycka vad man vill om den här gamla Orson Welles-dängan. Vissa menar att det är tidernas bästa rulle, andra hävdar att det är en hög med dynga. Oavsett, så knyts säcken samman med sällan svårslaget motstycke i filmhistorien. Första bildrutorna med barnet lekandes i vinterlandskapet vävs läckert samman med det oåterkalleliga slutet.

Text: Markus Qvist

Vansinnigt prima film växer varken på träd eller faller från skyn. Lika ljuvligt är dock vareviga tillfälle en extraordinär rulle dyker upp och knockar oss ur fåtöljen med sitt valfångstkroksmedryckande tempo, knäskålskrossande stil och svartahålsdjupa plot.

The Big Lebowski av Joel och Ethan Coen.

Utan ruggigt underhållande filmföreställningar hade vi fått spendera en livstid i den bittra verkligheten. Hemska tanke. Film är dock långtifrån ett passivt betraktarmedia. Att se en förbluffande, besvärjande rulle får mig att fullständigt förvinna in i celluloidremsans kosmos. Jag ska ha tyst omkring mig när jag ser film. Frågor i soffan kring filmens handling, sprungna ur ett icke-fokus, kan göra den bästa vän till bitter nemesis. Åtminstone för ett par timmar framöver.

När jag personligen konsumerar film innesluts jag i en imaginär kokong. Bio och DVD upplever jag ensam, oavsett antalet besökare i salongen eller närbesläktade i sittmöbeln. I närmare två timmar upphör mitt världsallt att existera. Då finns bara filmen och dess universum.

Förstklassig film får mig dock även att uppleva ett uns av smärtande, mitt i den mest smittande eufori över att ha ringat in ett undanskymt guldkorn. Sorgen bottnar helt sonika i att jag bevittnar filmen för första gången – för sista gången. En smula grämelse över att nyhetens behag över dessa besvärjande filmrutor blåser bort i takt med att handlingen fortskrider. Detta dock parallellt med att njutningen över att bevittna denna underbara föreställning öser över mig. Det resulterar således i en form av bedrövelseblandad förtjusning. Givetvis tar sedermera njutningen överhanden.

Inception av Chritopher Nolan.

Seven av David Fincher är en sådan produktion. Likväl Christopher Nolans båda mästerverk Inception och The Dark Knight. Filmer jag kan återskapa minnet av att se för första gången. Jag minns njutningen, jag minns smilet i mungipan, jag minns känslan av att återigen få uppleva den smittande underhållande känslan i en extraordinär rulle av absolut toppklass, rakt upp min allé.

Quentin Tarantinos Reservoir Dogs, Michael Manns Heat och Bryan Singers De misstänkta är ytterligare rullar som slagit mig mentalt gul och blå genom att fullständigt och våldsamt kastat mig ur divanen. För att inte nämna The Big Lebowski av bröderna Coen eller Vincenzo Natalis Cube. Fastän jag precis gjorde det. Två filmrullar av ren, oblandad njutning.

Heat av Michael Mann.

Inte är vi bortskämda med filmer som får oss att glömma tid och rum, som försätter oss i ett transliknande tillstånd under ett par, korta timmar. Men kanske behöver de inte gästa vår trista verkligheten oftare än de gör. Kanske är rent av frekvensen för födelsen av extraordinärt bra film ekvivalent med att härda ut den grå verkligheten. Precis lagom kryddat med surrealism från filmens värld.

Text: Markus Qvist