När Christopher var fyra år gammal pekade han på en av sin mormors morbror hopsnickrad violin som hängde på väggen och sa: ”Jag vill spela på en såndär.” Och så blev det. Hans föräldrar tog med honom till Betelkyrkans musikskola redan samma år.

- Där var det väldigt bra lärare. Jag har alltid haft bra lärare. Det är tack vare det och att jag började så tidigt jag har blivit duktig, säger Christopher.

Svenska Kammarorkestern och kurser i USA
För visst är han duktig. Något som om inte annat bekräftades då han blev utsedd att öva med Svenska Kammarorkestern genom Kulturskolans fördjupningslinje. Tillsammans med två andra utvalda fick han spela, sätta en stämma och öva under en veckas tid. Något Christopher anser var väldigt lärorikt

Något annat som varit givande för Christopher är två kurser han gått i Indiana, Bloomington. Två kurser på fyra veckor vardera, som ägde rum i somras och sommaren dessförinnan. Borta i USA fick han testa på att spela i ensemble. Dessutom träffade han duktiga musiker från runt om i välden.

- Det var kul att få spela utomlands tillsammans med folk från andra länder. Både för att man lär sig mer, men också för att man hittar ny motivation när man får nya perspektiv, berättar violinisten.

En flitig övare
Christopher går andra året på Estetiska programmet, Risbergska skolan, med huvudämne violin. Men Christophers musikaliska talanger sträcker sig längre än så: han spelar även piano och sjunger. Han är medlem i skolans vokalensemble. Att Christopher övar flitigt har nog sin del i framgången. Varje dag övar sjuttonåringen mellan 2-3 timmar, såväl hemma som i skolan. Som tur är tycker han inte att skolan och musiken krockar.

-  Jag ser till att mina skoluppgifter kommer först, har jag mycket i skolan låter jag det gå före. Jag får ju trots allt mycket musik genom skolan också, säger Christopher

Huvudlärare för Christopher i stråkinstrumentet är Sven-Ole Svarfvar, som undervisar Christopher privat samtidigt som han är den som betygsätter honom i skolan. De har lektion tillsammans ungefär en gång i veckan. Dessutom har Christopher även lektion tillsammans med Sven-Oles fru Ulla en gång i veckan på kulturskolan. Det märks att Christopher är nöjd med sina lärare:

- Sven-Ole inspirerar mig. Så gör även hans son, Christian. Sedan har jag ju andra idoler också. Itzhak Perlman, till exempel. Han är ju jättestor, världskänd.

Dessutom menar Christopher att musiken i sig sporrar honom att fortsätta:

- Musiken har ett sådant djup, ju mer man spelare desto vackrare blir det, förklarar han vidare. Jag mår bra av att spela violin. Jag kan uttrycka mina känslor genom att spela, jag får lasta av saker. Det är skönt och nyttigt.

Lär sig mer än bara violin
Det är tydligt att violinspelandet även kommer Christopher till nytta på ett personligt plan. Han menar själv att han ända sedan Betelkyrkans musikskola, som använder sig av suzukimetoden, lärt sig att stärka sitt självförtroende och att trivas på scen. Dessutom har han genom sina två USA-tripper lärt sig att klara sig på egen hand.

Erfarenheterna kommer med största säkerhet komma till användning i framtiden då hans dröm är att arbeta som musiker. Och Christopher ser många möjligheter att kunna göra just detta:

- Jag vill kunna försörja mig på att spela. Om tio år sitter jag antingen i någon orkester eller så spelar jag solo. Jag tycker om att improvisera till andra musikstilar också, så att bli musiklärare är ju också ett alternativ. Men först vill jag söka till musikhögskolan.

Text och foto: Mats Turesson

Alans pappa har tränat kampsport i åratal. Det var också därför av förklarlig anledning han som först planterade intresset för sporten hos sonen. Då var Alan inte äldre än fyra år gammal – idag är han tolv. Att Alan under dessa åtta år fortsatt med kampsport, idag främst taekwondo, har fallit sig naturligt.

-    I början var det kul. Sedan kände man att något hände: Jag fick bättre koordination, självförtroende och kände mig tryggare i mig själv. Man blir ännu mer uppmuntrad att fortsätta när det ger resultat, berättar Alan.

Glädjen för sporten prioritet ett
Med tanke på Alans skickligheter i taekwondon kan man tro att han tränar flera gånger i veckan: men sanningen är att han endast utövar den två gånger i veckan med en grupp på 15-20 elever. Dock spelar han basket flera gånger i veckan, så det blir totalt träning nästan en gång om dagen.

Alans tränare i taekwondon är Simon Lim, som även han är med vid min intervju med Alan. Han är nog med att betona vikten av glädje när gruppen bedriver sporten:

- Det viktgaste är att alla ska ha kul, och det märks att de har det. Just Alan är otroligt självmotiverad, han har en egen drivkraft som man inte ser hos vem som helst, förklarar han.

Det svarta bältet: ett bevis på färdighet
Taekwondo är en kampsport med ursprung från Korea, som på många sätt liknar den här i väst mer kända varianten karate, som härstammar från Japan. Som tecken på utövarens färdighet används i de båda sporterna olikfärgade bälten, vilka erövras vid särskilda examineringstillfällen av högt rankade domare. Den högst rankade bältet är det svarta: och givetvis innehar talangen Alan ett sådant.

Vid tio års ålder tog Alan svart bälte, och är därmed en av tre i Sverige som utfört bragden vid den ringa åldern.
- Det kändes skönt, jag blev så stolt. Då hade jag ju liksom uppnått målet att bli en mästare i sporten. Jag tror att det är viktigt att komma ihåg att alla kan om man vill, det har jag tagit med mig från detta, säger Alan.

En personlig utveckling
Förutom fördelar som att han blir stark i ben, armar och övriga kroppen av taekwondon, menar Alan att han växer han mycket som person. Dessutom arbetar gruppen Alan tränar med mycket med värdet av den psykiska och mentala styrkan. Något han har nytta av i vardagen hela livet.
- Jag lär mig att ge och få respekt. Vi lär oss att uppmuntra varandra och att hjälpa de svagare, förstärka dem. Det är den del av sporten. Och att ha kul såklart, att man inte ska ta allt på för stort allvar, säger Alan.

Tränaren Simon Lim inflikar även att kampsport är bra för en ytterligare anledning: han menar att man blir bättre på att fokusera, att koncentrera sig på saker i vardagen.

Annons

Bäst i klubben
Men även om Taekwondo är en sport där man främst jämför sig med sig själv och sina egna framsteg, finns det självklart även olika sätt att mäta sig med andra. Alan har varit med i en tävling – ett klubbmästerskap för två år sedan – vilket han vann.

Nästa aktuella tävling äger rum den 9:e november. Det är ett distriktsmästerskap där olika taekwondoutövare från kommunerna Örebro, Askersund, Hallsberg, Lindesberg och Kumla tävlar mot varandra.

Hela livet framför sig
Trots Alans stora framgångar i ung ålder har han båda fötterna på jorden.
- Jag vill hålla på med taekwondo så gott jag kan hela livet, mitt mål är att aldrig sluta utvecklas. Men jag är ju bara 12 år, så än så länge tar jag dagen som den kommer.

Isaac, som bott hela sitt liv i Örebro, bland annat i Vivalla, har spelat fotboll sedan han var fem år gammal. Hela tiden i samma klubb, Karlsunds IF.

–Fotboll har varit mitt liv, jag är en riktig fotbollsnörd, säger Isaac. För mig var Örebro en grymt bra stad att växa upp i. Jag gick även fotbollsprofil på John Bauer i Lillån. Vi kom bland annat 2.a i skol-SM

Det är inte svårt att förstå att fotboll verkligen varit den stora delen i Isaacs liv. Han var talangfull och älskade att träna och spela. Han fick åka på många av fotbollsförbundets träningsläger.

–Jag tror att det var under ett landslagsläger som IFK Norrköping fick upp ögonen för mig, berättar Isaac.

Han har dock provtränat med ÖSK men fick ingen respons efteråt.  –De var väl inte intresserade av mig eller min spelartyp, säger Isaac.

Efter att ha provtränat med IFK Norrköping blev det dock annat resultat. Han fick kontrakt med klubben. Isaac är glad att han fick komma till en allsvensk klubb. Han hade ju fram till dess varit trogen Karlslunds IF, där han fostrats till den fotbollsspelare han var för två säsonger sedan.

–Jag trivs mycket bra både med IFK och staden, säger Isaac.

Jag känner igen orden, jag fick samma beskrivning från en annan Örebroare i Norrköping, Pierre Hampton, som spelar basket i Norrköping Dolphins (artikeln publicerad i oktobernumret av orebro4you).

–Jag träffar Pierre ibland, berättar Isaac. Vi har lärt känna varandra här i Norrköping, genom gemensamma bekanta och med den gemensamma nämnaren att vi är från Örebro båda två.

–Det finns en till Örebroare här, James Frempong som också ingår i IFK Norrköpings trupp, fortsätter Isaac. Tyvärr har James varit skadad och inte kunna spela denna säsong.

Isaac Kiese Thelin, som alltså gjort stora framsteg i sin fotbollskarriär denna säsong är mycket positiv inför framtiden. Han tror på IFK inför nästa säsong och han känner självförtroende för att kunna vara en fortsatt stabil ordinarie spelare i IFK:s anfall.
–Kanske tillsammans med någon nyvärvad stjärnspelare, säger Isaac och skrattar.

–Mitt mål är att bli en så bra fotbollsspelare som möjligt. Jag vill ut i Europa och få möjligheten att spela på den absolut högsta nivån, säger Isaac. Jag vill spela fotboll och jag vill leva ett bra liv. Favoritlaget i Europa är Barcelona

Redan idag verkar han ha ett bra liv. –Det är en mycket bra sammanhållning i laget, min vardag fungerar mycket bra och jag har nära till familjen i Örebro. Vi i laget hänger ofta med varandra på fritiden, avslutar Isaac, innan det är dags att ge sig av till Nya parken för kvällens hemmamatch.

Text och foto: Mats Turesson

Georges båda föräldrar är extremt musikintresserade. Åtminstone till hjärtat, kanske inte rent praktiskt. Så förklarar George alltings början, anledningen till att han sjungit i hela sitt liv. För det var hans mamma som planterade det musikaliska intresset hos honom redan som bebis.

– Min mamma satte mig att sjunga i en rund ring med andra ett- och tvååringar. Hon säger alltid att man redan då såg att jag älskade det, från första stund, berättar George.

Och på den vägen är det. Vid tretton års ålder skrev han sin första låt, Jag tror jag är kär, som tog honom till en fjärdeplacering i Junior Eurovision Songcontest Sweden. Förra året blev han utsedd till årets lokalartist på O, Helga natt samt deltog i TV-programmet Körslaget under Gladys del Pilars regim. I år har succén bara fortsatt och George var i våras finalist i Svensktoppen nästa för att i skrivande stund vara aktuell finalist i TV4:s Idol.

Förtroendeuppdrag och ofattbara lovord
Utöver TV-program och tävlingar har George under sitt avancemang även varit med om två ovanligare upplevelser: ett förtroendeuppdrag då han sjöng för kungaparet under deras Örebrovisit, samt ett surrealistiskt ögonblick då hans största idol Michael Bublé kommenterade Georges klipp på YouTube. Den sistnämnda var enligt George den största komplimang han kunnat få.

– Det är det utan tvekan häftigaste jag varit med om, jag kan fortfarande inte förstå det. Självaste Michael Bublé skriver att det är en ära att bli jämförd med mig – det är ju tvärtom! Bara att tänka ut ett respektabelt svar tog mig fem-sex timmar, skrattar George.

Hårt arbete lönar sig  
Men även om det är först på senare år Georges karriär fått rikligt med luft under vingarna, har han sedan sex års ålder aktivt deltagit i olika tävlingar – och placerat sig långt ifrån bra i alla. Men George sörjer inte, han ser det som en del av resan. George berättar:

- Många rullar tummarna och vågar inte göra det de egentligen vill, av rädsla att misslyckas. Men det är okej att förlora ibland. Alla gör det. Jag har gjort det. Flera gånger.

George menar att kända artisters framgångar inte alltid är de solskenssagor många tror, utan att det nästan alltid krävs mycket slit och en stark vilja för att nå resultat. Hans väg till årets lokalartist är ett praktexempel:

- Jag hade varit med två gånger innan. Den andra gången kom jag tvåa och tänkte att det här kan jag aldrig toppa. Men året därpå gav jag det en chans till ändå – och tredje gången gillt var ett faktum.

Idoltävling i centrum
I skrivande stund är det fokus på Idol, där George är en av tolv slutdeltagare. Det blir mycket egentid när lamporna släcks, och då passar George på att öva.

– Röst är en färskvara som måste underhållas precis som vilken muskel som helst. Däremot får man akta sig för att slita ut den för mycket inför ett framträdande. Jag brukar förbereda mig mentalt istället: blunda, visualisera framträdandet och se hur jag gör bra ifrån mig på scen. Då går det bra.

George taktik för att komma långt i tävlingen är att vara äkta mot både sig själv och mot publiken, även när det gäller val av musikstil.

 – Det lyser igenom när man sjunger något man tycker om och är sig själv. Därför tycker jag inte om att härma. Att hämta inspiration däremot, det gör jag. Jag tar efter Michael Bublés trovärdighet och John Mayers teknik. Det bästa av två världar, förklarar George.

Låter framtiden avgöra
Vad George gör om han vinner Idol är självklart – han kommer att satsa helhjärtat på musiken, med hoppet om att en dag kunna leva gott på den. Men sångaren har även andra drömmar.

– Jag har planer på att bli tandläkare också, och pluggar just nu musikproduktion på Örebro Universitet. Jag befinner mig i en situation där jag har otroligt många val, mitt liv kan sluta var som helst.

MERITER
- 4:a i Junior Eurovision Song Contest Sweden, 2006
- Årets lokalartist, 2012
- Deltagare i Körslaget, 2012
- Finalist i Svensktoppen nästa, 2013
- Sjunger för kungen, 2013
- Lovordas av Michael Bublé på youtube, 2013
- Aktuell i Idols fredagsfinaler, 2013

Text och foto: Mats Turesson

Han har dansat halva sitt liv. Ändå är han bara fjorton år gammal. Löftet Marcus Reidarsson har redan tre raka SM-segrar i ryggsäcken, och målet är att en dag vinna tävlingen Streetstar i Stockholm. Möt killen som har rytmen, eller beatet, i blodet.

Det var en kompis som övertalade Marcus att de borde börja på en danskurs. Marcus syster som också dansar tyckte det var en bra idé.
– Min syrra att det vore kul om jag började för då kunde hon lära mig, berättar Marcus.

Kompisen slutade redan efter ett halvår, men inte Marcus.
– Jag tyckte det var roligt. Och när jag hittade Street Dance fastnade jag direkt. Det är den dans som är mest min stil. Sen så är det coolt och har skönaste musiken, säger han och ler.

Idag dansar Marcus på Entré i Örebro, efter en flytt från dansskolan i Hallsberg som gjordes i februari förra året. Här trivs han. Han dansar singel, par och grupp med Massive Flow. Inför en tävling tränar Massive Flow 4-5 timmar varje dag, veckan innan.
– Vår tränare är superbra. Hon ger oss alltid nya utmaningar med koreografin till gruppdansen. Men de är rätt svåra så det är bara att nöta, säger Marcus.

Känsla för musiken
Även om koreografi är en rolig utmaning, är det improvisation och att tävla i battle som är det allra roligaste .
– Jag är inte så bra på koreografi, jag är bättre på att improvisera. Då är det min känsla för musiken som styr, säger Marcus.
Han menar om att det går ut på att anpassa sig efter låten.

– Om det kommer ett ljust ”pling” så kan jag röra armarna såhär, säger han och låter en vågliknande rörelse gå genom kroppen. Men om det kommer ett tyngre ljud, mer ”BOOM”, kanske jag gör en rörelse med mer attityd, förklarar han vidare.

Alltid nya mål i sikte
Marcus har redan vunnit tre SM-guld i singel år 2010-2013, samt varit snudd på att gå till semifinal i VM tre gånger. Ändå sätter han ständigt nya mål att sträva mot. Just nu är det att vinna tävlingen StreetStar.

– Den skulle vara fett nice att vinna, där tävlar typ alla proffs från hela världen.
Annat han vill göra längre fram är att bli uttagen till danslägret Åsa, där flera av hans äldre gruppmedlemmar varit. Han vill också resa världen runt och ta del av olika danskulturer.

Bredvid den unge dansarens långsiktiga målsättning för tävlingen StreetStar finns även mer tidsmässigt realistiska tankar inför nästa omgång nu i november, då han ska tävla både ensam i singel och med Massive Flow i grupp.
– De vi tävlar mot har ju liksom tränat i femton år, så det är lite svårt att jämföra sig med dem redan nu, säger han.

Även om Marcus är tveksam till dans som heltidsyrke, kommer det alltid finnas med honom vid sidan om. För dansen tröttnar han aldrig på, något som hörs när han berättar om sitt brinnande intresse:
– Det bästa med dans är gemenskapen, och att känna musiken. Att dansa är att förmedla en känsla.

Text och foto: Gabriella Jerlström

Hampus Bergman har växt upp i en riktig golffamilj. Både hans storebror och lillasyster är duktiga golfspelare. Hampus började slå med golfklubborna redan vid 3-4 års ålder och tog grönt kort när han var sju. När han var tio år spelade hand en klubbtävling på Lanna och vann, det fick hans golfintresse att ta ordentlig fart.

Idag har Hampus + 3.1 i handicap. Han är fortfarande amatörgolfare men har provat på att spela några proffstävlingar på bland annat Nordea tour där han tidigare fått några wild cards. Storebror Oskar spelar på Nordeatouren.

-Brorsan har högre handicap men han slår fortfarande längre än jag, fast jag är dock bäst, det måste jag säga, säger Hampus och skrattar.

Redan framgångar och meriter
Hampus har redan hunnit skaffa sig ordentliga meriter, den främsta är när han som en del av det svenska landslaget för pojkar 18 år vann Europamästerskapen på hemmaplan i Sverige 2012. Andra framgångar är: seger i Scandia Cup som 14-åring, ett antal enskilda segrar på Scandiatouren, och en femteplacering i Spanska öppna mästerskapen. Han var också med och vann skol-SM när han gick i ettan på gymnasiet.

När denna tidning kommer ut så har Hampus precis tagit studenten från Virginska skolan där han gått Samhällsprogrammet med idrottsinriktning.
-Jag har haft golf som profil och kunnat träna även på skoltid under gymnasieåren, det har varit kul och utvecklande, säger Hampus.

Stipendium och skollag på college
Träningsflit kännetecknar Hampus, det framhåller även en av hans tränare, Mikael Karlsson. Hampus tränar en hel del med sin bror och syster men ofta blir det även egna pass. Han verkar gilla träning lika mycket som själva spelandet på golfbanan.

Efter sommaren börjar Hampus på college vid Mc Nees University i Louisiana. Efter spel på TPC Snowgrass i Florida blev han uppvaktad av skolans golfcoach. Hampus har fått stipendium med anledning av sina golfframgångar och förväntas bli en viktig del i skolans golflag.

-Jag är lite orolig för själva skolgången, med annat språk och annan kultur, säger Hampus. Inför golfspelet i skollaget och träningen utstrålar han dock säkerhet och glädje.

Största talangen på länge
Han berättar vidare att skollaget består av åtta spelare varav tre är amerikaner. Av övriga fem så är det två från Sverige och en kille från Norge.
-Det känns tryggt att jag inte blir ensam från Sverige, Martin Eriksson från Kårsta GK är den andra svensken, berättar Hampus.

Innan collegetiden startar hinner det bli mycket träning och golfspel hemma i Sverige och kanske även i andra länder.
-Jag spelar tillsammans med Daniel Sandberg, Johan Kammerstad och min bror Oskar i serielaget för Lanna. Vi ligger i div 1 och jag hoppas att vi kommer att vara riktigt bra, säger Hampus.

-Hampus är den största talang jag har sett under hela min golfkarriär. Han är otroligt träningsflitig, perfektionist, vetgirig och nästan lite av en träningsnarkoman, berättar Mikael Karlsson, Pro på Lanna Lodge Golf Resort. Han har stora möjligheter att nå långt, förhoppningsvis till PGA- eller Europatouren.

Text och foto: Mats Turesson

I Örebro är det Frank Sjöström som är Susannes tränare. Han är stolt över sin adept.

– Jag tror stenhårt på att hon kommer att lyckas, säger Frank.

Målet: Tennisproffs
Susanne Celik började spela tennis redan som femåring. Storasyster spelade och Susanne fick följa med systern och föräldrarna till Backahallen och Örebro tennisklubb. Ganska snart märktes det att hon både gillade och hade fallenhet för tennisspel.

Vid elva års ålder gick Susanne över till Lillåns tennisklubb och i samband med Örebro läns distriktsuttagning till Kalle Anka Cup kom hon och hennes föräldrar i kontakt med Frank Sjöström. Han kunde hjälpa henne vidare i satsningen.

Som elvaåring lyckades hon inte ta sig vidare till Kalle Anka-finalen i Båstad, men från och med året efter gick hon till final varje år. Som femtonåring nådde hon Sverigefinalen, men besegrades av sin träningskamrat och dubbelpartner från tennisakademin i Kramfors som hon hade blivit knuten till tidigt.

Susannes ambition och mål att bli professionell tennisspelare är mycket stark och tydlig. För henne är tennisen redan en mycket stor del av hennes liv, det är i stort sett det enda som gäller.

– Jag har dock inte bråttom, det får ta den tid det tar, men jag ska bli tennisproffs, säger Susanne utan minsta kaxighet, istället utstrålar hon målmedvetenhet och eftertanke.

Pressat träningsschema
Susanne Celik framhåller hur viktig familjen har varit, och fortfarande är, för hennes karriär. Det kostar mycket tid, engagemang och en del pengar. Hon har även fått viss hjälp av några få sponsorer.

Det är tydligt att Susanne spenderar mycket tid på sin tenniskarriär. Möjligheten att umgås med vänner är begränsad, men det menar hon är ett medvetet val. Den lediga tid hon har från skola, träning och spelande använder hon för att bara vara hemma och umgås med familjen.

För Susanne kan en skol-/träningsdag se ut enligt följande:

07.00-08.00 Fysträning (styrka och uthållighet)
08.00-09.30 Tennisträning
10.00-11.45 Skola
12.00-13.00 Lunch
13.00-14.00 Skola
14.00-16.00 Tennisträning
16.00-17.00 Fysträning (styrka och uthållighet)

Ca 1 vilodag per vecka

Susanne läser ett gymnasieprogram inriktat på hälsa, idrott och ledarskap. Hon läser på distans och har en individanpassad skolgång som möjliggör hennes tennissatsning. Den treåriga utbildningen ska enligt planen ta tre och ett halvt år.

I år ser Susanne en möjlig chans att slå igenom ordentligt i sitt tennisspel. Om det sker kommer möjligen hennes tidsschema för skolgången justeras lite, men det är inget som bekymrar henne. Hon utstrålar samma målmedvetenhet även när det gäller livet vid sidan om tenniskarriären.

– Det får jag ta igen senare i så fall, konstaterar hon lugnt.

Turneringar för framtiden
På Susanne Celiks meritlista så här långt finns bland annat tre SM-guld, de senaste från i februari tidigare i år vid inomhus-SM, där det blev både singel- och dubbelguld i U21-klassen. 2012 tog hon guld i inomhus-SM i klassen flickor 18 år. Hon spelade även SM-final utomhus 2012, men fick då nöja sig med silvermedalj.

Susanne spelar både singel- och dubbeltennis men föredrar singelspel.

– Jag gillar att ta ansvar och fatta beslut själv, säger hon.

I Turkiet väntar en rad så kallade Future-turneringar (eller 10 000-dollarturneringar). Genom att spela så många sådana turneringar som möjligt, och där göra bra ifrån sig, skapas chanserna att få gå vidare i tennishierarkin till större turneringar. Målet är att gå så långt man kan komma och då är det betydligt större prissummor än 10 000 dollar som gäller.

Fakta Susanne Celik

Ålder: 18 år
Uppvuxen och bor: Mellringe, Örebro
Favoritfilm:         Tv-serien One Tree Hill
Favoritbok:         Böckerna om Harry Potter och Twilight
Favoritmat:         Plankstek från pappas restaurang.
Vad gör jag om fem år?     Spelar på WTA-touren
Tennistränare:     Frank Sjöström, Lillåns tennisklubb
Rickard Hansson, Kramfors tennisklubb
Manager/coach:    Caxton Njuki, Nyköping

Text och foto: Mats Turesson