Antalet vildsvin ökar kraftigt och skapar stora problem för Sveriges jordbruk och odlingar. Det råder nu stort behov av att markägare, jordbrukare och jägare samarbetar för att lösa problemet.

Från 1980-talets ca 100 st frilevande vildsvin i landet har stammen växt till ca 50000-80000, en explosionsartad ökning. Uppgiften är tagen från Norrköpings tidningar (NT) som hänvisar till Länsstyrelsen i Östergötland. Det skjuts uppskattningsvis ca 20000 vildsvin per år men trots detta så skapar vildsvinsstammen stora problem för lantbrukare, andra odlare och i naturområden. Ekängar kan bli helt sönderbökade då ollonen är lite av favoritfödan. I Östergötland beräknas skadorna uppgå till ett värde av 27 miljoner i direkta kostnader enligt NT.

Varför har då vildsvinsstammen växt så snabbt? Det är sannolikt en mängd olika faktorer som spelar in, t ex för lite eller felaktig jakt, för omfattande utfodring och varma vintrar med förhållandevis mycket mat kan vara några orsaker. Skador som vildsvinen orsakar genererar inte möjligheter till ersättning, detta kan drabba enskilda jordbrukare mycket hårt. Bidrag eller ersättning från staten kan man få om skadorna är orsakade av icke jaktbara djur som till exempel varg och lodjur. Eftersom vildsvin är jaktbara så återstår bara att skjuta eller jaga bort dem.

Hur ska problemen som vildsvinen orsakar lösas? Det bör nogsamt utredas hur stor skadeomfattningen och riskerna är, något som respektive länsstyrelse torde ansvara för. Vidare bör ett samlat grepp tas där såväl markägare, jordbrukare, jägare och övriga samhället i samverkan måste komma fram till ett gemensamt förhållningssätt och ett gemensamt mål. Att omfattningen av jakten måste öka torde väl redan vara ett faktum. Då vildsvinsjakt inte är så enkel finns sannolikt även ett behov av att öka kompetensen hos jägarkåren avseende vildsvinsjakt.

För att stimulera mer jakt kanske processen från ”jakt till att köttet blir mat på tallriken” bör förenklas. Kanske ska reglerna för vildsvinsjakt ses över om de nu bidrar till jaktsvårigheterna. Lösningen på vildsvinsfrågan är inte enkel men det undantar inte behovet av att finna en framtida lösning på problemet.

Samlaren och ”tekniknörden” Dick Andersson fortsätter sin artikelserie

Jacob Jensen suckade. Fabrikens dynamiske designguru sedan årtionden och ”pappa” till så gott som alla framgångsrika formgivningar fick slutligen ge med sig. Ledningen ville ha en stapelbar stereoanläggning för att kunna konkurrera med, tja, i stort sett alla aktörer som valt denna lösning. Även om ett av Bang & Olufsens främsta kännetecken var den låga, långa, svepande linjen med massor av aluminium och ädelträ, kunde man inte komma från att kunderna frågade efter, nej – krävde att komponenterna i en stereo skulle kunna travas i en stapel för att, om inte annat, spara plats men kanske mer för att likna de professionella racksystemen.

Jensens arbete mynnade i en stapel med i stort sett identiska delar och där inga särskiljande drag, såsom utskjutande reglage eller luckor, på avstånd kunde avslöja om det var en förstärkare eller ett kassettdäck som befanns längst ner i högen. Bakom paneler och i utrullande fack kom knappar och dragreglage i dagen men först när användaren tryckt på rätt paneldel. Beosystem 5000 hade fötts och skulle få ett långt och framgångsrikt liv i form av utvecklade komponenter.

Som grädde på moset var det heller inget som hindrade, om ägaren så önskade, ställdes på en klassisk B&O-rad, sida vid sida och på så vis bildade den linje av polerad yta som varit så uppskattad av så många tidigare användare.

Men den här artikeln ska inte handla om Beosystem 5000 utan om en annan av B&O:s toppmodeller från tiden en skapelse som Jakob nog tog sig an med mer entusiasm!!

Bang & Olufsen

Bang & Olufsen lämnade 70-talet gick in i 80-talet med ett brett sortiment, en trogen kundkrets och en synnerligen god ekonomi. De långsiktiga satsningarna på hemelektronikmarknaden med ett premiumsortiment hade slagit väl ut och man exporterade nu apparater över hela världen.

Å andra sidan hade kollektionen börjat bli ålderstigen: 4-kanaltekniken, som hela branschen tidigt under 70-talet trodde skulle bli en succé, hade floppat stort och var borta. B&O:s strategi att förnya framgångsrika konstruktioner och designer hade nått vägs ände i Beomaster 3000 – 4000 – 4400 och varianter.  Gjordes inget skulle det bli svårt att svara på anstormningen av billig men tillräckligt bra elektronik från Asien.

Fortfarande var det vinylskivor, kassettband och radio som spelades i hemmen. Rullbandspelaren hade rullat in i historien och ännu hade inte CD-skivan gjort entré på allvar. Stereoljudet var standard, även från radiostationerna och tekniken bakom musikkassetten, liksom vinylskivan hade förbättrats till kanske det yttersta. Från 80-talet återfinns inte bara några av Bang & Olufsens bästa utrustningar: också konkurrenterna gav allt för att tillgodose kundernas ökande krav på en marknad som inte verkade ha någon begränsning. Att en top-of-the-line utrustning skulle kunna erbjudas från en av världens främsta hifi-tillverkare var givet men inte utan hårt arbete.

Musiken

1980-talet var decenniet då musiken verkligen exploderade. I takt med att det individuella valet gett utrymme för efterfrågan av smalare inriktningar svarade musikgrupper över hela den fria världen med en formlig kaskad av stilar och riktningar. Gränserna mellan jazz, pop, rock, symfonisk rock, progressivt, ska, punk och allt vad du kan tänka dig blev mindre tydliga och det gemensamma målet, att det skulle gå att dansa till musiken var uppenbar. New Wave och synthmusik blev nya begrepp som lever kvar från den här tiden.

Och vilket utbud konsumenten hade! Den som, liksom jag, växte upp under 60-, 70- och 80-talen minns musikaffärerna och avdelningarna i varuhusen, där diskarna fullkomligt dignade av alla sorters musik och artister. I avskilda vrår fanns utrustning att ”provlyssna” på skivor eller band innan man tog beslut. Musiken recenserades i tidningarna och även på lokaltidningen stoltserade i allmänhet en skribent i ämnet.

Skivorna man införskaffade lagrades stående i en hylla för överskådlighetens skull alternativt i läskbackar, som på den tiden kunde innehålla 5 gånger 5 flaskor och därför höll perfekta mått för LP-skivor! Att lyssna – verkligen lyssna – på musik var en fritidssysselsättning som man på sin höjd kunde föra ut från hemmet till bilen. Men var det verkligt hifi-ljud man var ute efter var man vanligtvis hänvisad till sin anläggning hemma.

Tekniken

Aluminium, mikrodatorer och analogt ljud

Den digitala revolutionen var ännu i sin linda. Hela kedjan av ljudet, vilken än konsumentens källa var, var analog: inspelningen, lagringen och uppspelningen – oavsett om man föredrog att lyssna på vinylskivor, kassetter eller radio. Och vilket utbud konsumenten hade! Den, som liksom jag, växte upp under 60-, 70- och 80-talen minns musikaffärerna och avdelningarna i varuhusen, där diskarna fullkomligt dignade av alla sorters musik och artister.

Fortfarande innehöll utrustningen en stor andel diskreta komponenter men integrerade kretsar kom på stor bredd, liksom en nykomling: mikrodatorn. Logik hade funnits länge i stereoapparater, men forskningen och utvecklingen av elektronikkomponenter hade nu nått en nivå, både applikationsmässigt och prismässigt, att mikroprocessorer nu kunde användas i konsumentartiklar som stereokomponenter, och inte exklusivt längre i militär materiel eller professionell utrustning.

Ett annat fenomen som präglade den här tiden var effektökningarna i förstärkarna. Att alla stora hifi-tillverkare var kompetenta att konstruera och tillverka just hifi-utrustning och möta kraven i standarden i branschen hade blivit självklar. Endast en mycket liten andel av såld utrustning föll utanför ramarna men självsaneringen av oseriösa aktörer var effektiv. Effekterna hade redan under slutet av 70-talet drivits upp och nu verkade det inte finnas gränser för var det skulle ta vägen. Även om användaren aldrig spelade högt med bibehållet rent, oförvrängt ljud, skulle denne (allmänhet ”han”) ha en förstärkare som kunde prestera hög effekt och ett par högtalare som kunde svara upp mot denna prestation.

Ett annat begrepp som blev spreds var ”verkningsgrad”, det vill säga ljudtrycket i förhållande till effekten högtalaren matades med. ”Hög verkningsgrad” var något att leta efter, även om man hade en förstärkare som hade platsat i Globen, Vad man kanske i allmänhet inte var medveten om var att konstruktionslösningarna som krävdes för att nå hög verkningsgrad också äventyrade kvaliteten på ljudet. Den som verkligen begrep hur saker och ting hängde samman litade på sin hörsel.

Liksom under 70-talet var designen och produktidentiteten i centrum för Bang & Olufsen. Det skulle inte råda någon som helst tvekan om vem som tillverkat apparaten man stod framför när man betraktade en Beomaster. ”Acres of aluminum and glass” var en del av framgången, ädelträ och unik formgivning en annan, dolda reglage och användarvänlighet ytterligare komponenter. Panelerna på de synliga delarna är exempel på de första, fjärrkontroller på de sista. Allt detta skulle komma att förverkligas i Beolab 8000 under åren 1982 till 1984

Beolab 8000

Beolab 8000-systemet bestod inledningsvis av receivern Beomaster 8000, vinylspelaren Beogram 8000 med pickupen MMC 20 CL, kassettdäcket Beocord 8000, högtalarna Beovox MS 150 samt möbeln SC 80. Det är det kraftfullaste och mest välljudande analoga systemet B&O tillverkat och kostade i runda slängar 80.000 kronor i dagens penningvärde.

Systemet ersatte inte direkt något tidigare system, även om äldre utrustning slutade tillverkas och Beolab 8000 tog plats i det absolut översta skiktet i det för övrigt premiumpräglade utbudet från Bang & Olufsen.

Under åren som systemet var tillgängligt byttes några komponenter ut, vanligtvis för att tekniken tagit ett språng men, särskilt mot slutet, även av kostnadsbesparingsskäl. Som exempel ersattes Beogram 8000 av BG 8002, som hade försetts med en helt ny tonarm och ny skivtallrik, Beocord 8000 av, först BC 8002 och därefter BC 8004, då teknikerna för tonhuvudena och brusreduceringen utvecklades i rask takt. Högtalarna Beovox MS 150 ersattes av MS 150.2, där så vitt jag vet enda skillnaden var anslutningsmöjligheterna på baksidan, som förbättrades. Receivern Beomaster 8000 ändrades aldrig, men ersattes i slutet av systemets livscykel av ”lillebror” Beomaster 6000! När detta skedde upphörde även möbeln SC 80 att estetiskt fungera effektivt med systemet, då den ju var gjord för den betydligt bredare Beomaster 8000.

Beomaster 8000

Beomaster 8000 är alltså fortfarande den kraftfullaste (2 x 150 watt, 4 Ω) receivern som Bang & Olufsen tillverkat, liksom den är den tyngsta (21 kg) men också den dyraste (motsvarande idag ungefär 25 000 kronor). Med det sagt har kanske ett visst mått av förståelse för ambitionerna med denna pjäs grundats.

Men vad fick man då? Jo, en 67 centimeter lång , mikrodatorstyrd och fjärrkontrollerad massiv pryl som utstrålar styrka och grace samtidigt.

Dess vänstra del består ytligt av aluminiumpaneler, varav den övre kan öppnas och döljer reglage för inställningar som kanske inte används varje dag: bas- och diskantinställningar, balans och loudness, inställningar för radiokänsligheten, en öppningsbar panel där anslutningen av systemets övriga delar kan göras (vinylspelare, kassettdäck x 2, samtliga med antingen RCA eller DIN-kontakter, antenn för FM). Istället för det ena kassettdäcket kan något annat anslutas, till exempel CD-spelare, – växlare eller mediaspelare, telefon eller i stort sett vad som helst som klarar sig med en ”oförstärkt” ingång.

Till höger finns överst en panel som visar volymen digitalt, mellan värdena 0,0 och 6,0, vilken källa som används för tillfället och, vid radioanvändning, vilken frekvens som avlyssnas.

Därunder hittar man en panel med de mer vardagliga inställningarna: en roterande skiva som justerar volymen, knappar av polerat aluminium att välja ljudkälla med och ytterligare en roterande skiva för att justera radiofrekvensen med.

I ”diket” mellan panelerna och kylflänsen (för effekttransistorerna) kan man med hjälp av två strömbrytare välja att koppla på eller av två par högtalare och i framkanten, under trälisten, finns en anslutning för hörlurar. Högtalarna kopplas parvis (höger-höger, vänster-vänster) i respektive sida av apparaten.

En fjärrkontroll, Beolab Terminal, ger, förutom de vanliga inställningsmöjligheterna (volym, balans, ljudkälla) användaren tillgång till systemets samtliga komponenter: man kan styra tonarmen på vinylspelaren och följaktligen välja spår på skivan eller spola kassettband fram och tillbaka och även starta och stoppa inspelning. Vardaglig standardutrustning? Nej, definitivt inte 1982.

Beogram 8000 med MMC 20 CL

Vinylspelaren Beogram 8000 är alltså systemets ursprungliga vinylspelare och var som standard utrustad med top-of-the-range-pickupen MMC20 CL. På det här systemet saknas just pickupen och har ersatts med den äldre men mer bearbetade pickupen MMC 6000. Lyssningsintrycket påverkas inte nämnvärt.

Apparaten har en tangentialtonarm som flyttar pickupen med konstant vinkel mot skivans spår från början till slut, samma väg som originalspåret en gång ristades i mastern. Det eliminerar de förvrängningarna som uppspelning med en radiell, alltså en ”vanlig”, tonarm kan medföra.

Vidare har Beogram 8000 tangentialdrift: skivtallriken är den rörliga delen av motorn, medan den andra delen sitter lagrad i spelarens chassi. Konstruktionen medger finjustering med extrem noggrannhet och eliminerar rumble – som ofta är en sidoeffekt i skivspelare med mellanhjul – liksom behovet av en gummirem. En mikrodator står för logiken. Varvtal väljs automatiskt, liksom skivstorlek.

Data utbyts mellan Beogram 8000 och Beomaster 8000 och styrning av spelarens samtliga funktioner kan ske från fjärrkontrollen Beolab Terminal.

Reglagen består av liknande knappar som på Beomaster och medger att tonarmen kan styras i vilken riktning som helst. Manuellt val av hastighet kan även göras här.

Beocord 8002

Kassettdäcket i systemet var den komponent som var föremål för flest och mest genomgripande revisioner och utvecklades snabbast under åren modellserien fanns på marknaden. I vårt system hittar vi en Beocord 8002 som skiljer sig från ursprungsmodellen på några punkter: HX Pro, ett system för att under inspelning justera bias när volymen ändrades. Systemet var mycket framgångsrikt och gav en stor effekt på det inspelade materialet. Bang & Olufsen licensierade systemet till andra tillverkare under många år. En annan förändring var införandet av både automatisk och manuell inställning för metallpartikelband.

Stöd av en mikroprocessor medförde att ologiska kommandon (knapptryckningar) till spelaren ignorerades eller utfördes i en logisk ordning.

Kassettspelaren ansluter fullständigt till designen i Beomaster för att bilda enhet med denna. Spelarens dagliga funktioner kan styras helt från fjärrkontrollen Beolab Terminal och liksom på vinylspelaren och receivern finns en uppsättning reglage i form av polerade knappar för programmering och användande.

Som på Beomaster kan övre vänstra aluminiumpanelen öppnas för justeringar och inställningar och till höger en panel med digitalvisning av inspelningsnivå, bandets position och inställningar.

Beovox MS 150

Mina favoriter. Mina absoluta favoriter – utom när de ska flyttas eller arbetas med. Då märks det att de väger 30 kg styck och mäter mer än 80 cm över golvet. Med ett frekvensomfång från 30 till 20 000 Hz både hörs och känns ljudet från dessa då de är anslutna till Beomaster 8000.

Fyra element i vardera lådan: en tweeter, ett mellanregister (eller Phase-link unit, som de kallas hos B&O), en woofer och – en subwoofer!

Lådorna är fanerade i jakaranda och står, eller rättare hänger i särskilda benställningar. De kan nämligen inte fungera som de ska om de står på golvet, då en basreflexport mynnar ut undertill. Baffeln, eller fronten som elementen är monterade i är av gjuten plast och del av såväl estetisk som teknisk formgivning, då de vinklar elementen i en för ljudåtergivningen lämplig vinkel och samtidigt ger högtalarna deras karaktäristiska profil..

Fronten är delad i tre separerbara delar som också bidrar till MS 150:s och även dess mindre syskons säregna utseende.

Med märkeffekten 150 watt var dessa bestar de enda högtalare i Bang & Olufsens sortiment som medgav att systemets resurser kunde utnyttjas fullt ut. Prislappen för ett par låg inte långt under Beomasterns och då ingick mest troligt inte hemkörning.

Möbeln MC 80

En bänk som är speciellt framtagen för Beolab 8000-systemet. Kassettdäcket och receivern ryms på ovansidan, där Beomasterns kylfläns ackompanjeras av en ”dummy”, en bockad och svartlackerad plåt över motsvarande utrymme bakom kassettdäcket. ”Dummyn” kan dölja till exempel kablar eller en samlande anslutning för systemets samtliga nätkablar.

Till vänster i den nedre delen ryms vinylspelaren i ett eget belyst utrymme. Spelaren står på en utdragbar släde för bästa tillgänglighet. Höjden i utrymmet är tillräckligt för att locket ska kunna öppnas till en bekväm vinkel då spelaren betjänas.

I mitten i nederdelen finns plats för ett 30-tal vinylskivor, också dessa tillgängliga på en släde.

Därefter följer tre mindre fack för kassettband, skivborste och andra tillbehör, kanske manualer eller reservpickup.

Det hela hålls uppe av ben av till aluminium maskerat, lackerat stål

Kabinettet är tillverkat av jakarandafanerade träskivor och aluminium och medan jag skriver detta slår det mig att den även skulle kunna vara användbar för 70-talsanläggningen Beosystem 6000 4ch. Återstår att prova!

Användbarhet då

Det som kunde återges 1982 kunde detta system återge helt rätt. Det här är en anläggning som är oerhört kompetent men som tiden och den tekniska utvecklingen delvis sprang ifrån: redan innan systemet fanns att köpa hade CD-formatet definierats och de första spelarna lanserats och kort efter systemet slutat säljas fanns de första modellerna även med Bang & Olufsens märke, Men inget, utom en extra bandspelaringång antyder att B&O ansåg att CD var något att räkna med. En ansluten CDX måste ställas någon annanstans än i SC 80. Där finns ingen plats.

Bortsett från den totala negligeringen av det som skulle bli det främsta mediet för musik under åtminstone ett par årtionden finns inte mycket att anmärka på. Utseendet, kvaliteten i materialvalen, de tekniska innovationerna och lösningarna, allt finns där

Användbarhet nu

Om jag bortser från min egen lathet och ovilja att behöva vända på vinylskivor var 20 minut och det totala ointresset för att spela in ”blandat bandat” är detta min mest använda anläggning. Kanske mest beroende på de ansluta CD-växlarna som tillåter att MIN musik strömmar ut ur de läckraste, klumpigaste, mest välljudande, svårmöblerade högtalarna jag har haft, har och kommer ha.

Trettio år gammal elektronisk utrustning tar man inte i anspråk hur som helst. Alla mina komponenter har renoverats sedan jag skaffade dem i början av sommaren 2013. Beomaster 8000 har fått nya kondensatorer och vridpotentiometrar. Dock har ännu ingen av lysdioderna i digitalsegmenten slutat lysa och därför har jag beslutat att låta dessa vara tills vidare.

Högtalarna har fått nya skumkanter på alla fyra wooferelementen, liksom nya kondensatorer i delningsfiltren.

Skivspelaren var inlämnad hos Martin Olsen i Köpenhamn i några veckor och gicks igenom avseende sprickbildning i lödningar och byte av kondensatorer och vridpottar. En generell service med borttorkning av gammalt fett och anbringande av nytt gjordes samtidigt,

Kassettdäcket har jag inte gjort något alls med, dels för att det är komponenten jag minst använder, dels för att jag faktiskt inte hittat något fel alls på den.

Alla delar, inklusive möbeln SC 80 har rengjorts och oljats in. Det är riktigt träfanér, inte som vissa tar för givet, imitation.

Tillgång och efterfrågan

Jag gick miste om ett par anläggningar under det dryga året jag sökte efter ett så komplett system som möjligt. Det ena fanns till salu på en autionssajt med representation i flera europeiska länder och där firman även, mot ganska hög ersättning, kan ombesörja frakten. Den anläggningen blev för dyr när jag tog frakten och renovering i beräkningen.

Nästa kompletta Beolab 8000-system fanns till salu på Blocket våren 2013. Möbeln saknades men å andra sidan fanns alla originalförpackningar kvar. Priset var rätt och systemet fanns dessutom i min hemstad! Problemet bestod i att jag själv inte var hemma och när jag väl kom hem var allt redan sålt.

Det tredje (och till sist det jag köpte) fanns också på Blocket och en ärlig säljare som ingående beskrev skickat skrämde nog bort alla tänkta spekulanter, utom jag. Allt behövdes, som jag nämnt, göras något med, utom kassettdäcket. Å andra sidan fanns all dokumentation kvar då säljaren var son till första ägaren. Systemet fanns också inom bilavstånd, så jag själv kunde ombesörja hemtransporten. Flera månader senare återvände jag till säljaren och köpte även ett par Beovox Penta som hans far skaffat till anläggningen när skumkanterna gett upp i MS 150-lådorna.

I övrigt ser jag då och då – kanske någon gång per år – delar av systemet på svenska marknadsplatser på Internet, mer ofta på Ebay och motsvarande. Ett orenoverat system med möbeln SC 80 kan man tänkas få ge mellan 5000 och 10 000 kronor för. Tillkommer frakt och renovering.

Nedan är en uppskattning av vad ett renoverat system kan tänkas kosta i delar (inköp och renovering) om man lejer bort renoveringen.

Beomaster 8000                            5000 kronor

Beogram 8000 – 8002                5000 kronor

Beocord 8000 – 9000                  800 – 2000 kronor

Beovox MS 150 – MS 150.2      5000 kronor

Kabinett SC80                                                                 3000 kronor

Jakob Jensen suckade över Beosystem 5000 men jag är säker på att han njöt av att skapa Beolab 8000.

Text och foto: Dick Andersson, Örebro

Att killarna kan dansa och bjuda på sig själva, det har vi tidigare kunna se bevis på. Nu återstår att se om musiken och sången håller samma klass. Om så är fallet så kan ett nytt svenskt pojkband vara i starten av en mycket framgångsrik karriär.

På höstlovet 2013 gjorde The Foo sin spontana miniturné till Örebro, Norrköping och Göteborg. Den gången marknadsförde man endast turnén via sociala medier och det var fansens antal och engagemang som resulterade i just dessa tre städer. Den gången gick det inte så bra i Örebro, framträdandet som skulle genomföras vid Stortorget fick plötsligt avbrytas pga det publiktumult som uppstod. Nedan kan ni läsa lite om höstturnén.

Spontanitet och närhet, det är precis vad grabbarna i The Fooo bjöd på när de genomförde en mycket uppskattad minishow i Vasaparken i Norrköping den andra november.

Dagen innan var det planerat att bjuda på motsvarande framträdande i Örebro, tråkigt nog fick det avbrytas.
Tyvärr kunde inte delar av publiken, som till absoluta majoriteten bestod av yngre tonårstjejer, nöja sig med att bara titta och glädjas åt framträdande som det mycket populära pojkbandet ville bjuda på.

Det blev istället kaos då några av åskådarna istället för att bara titta, trängde sig framåt för att krama eller kanske bara beröra de omåttligt populära pojkarna i The Fooo.

I Norrköping däremot, gick det bra att genomföra det gruppen planerat. Platsen var en liten utomhusscen i Vasaparken. En stor mängd fans, uteslutande unga tjejer, samlades i god tid innan det utsatta klockslaget 17:00. Några säkerhetsvärdar hade då satt upp lite avgränsningar för att åskådarna skulle kunna få bra platser, så att så många kunde se så bra som möjligt. Det fanns även plats för en och annan förälder att stå lite vid sidan av. Allt kändes precis så trevligt och familjärt som det faktiskt var planerat att vara.

En kort stund innan The Fooo gled in på scenenen talade David Kjellström, representant för arrangören, till publiken. Lite ordningsregler, lite dialog, lite information om vad grabbarna skulle göra. David fick åskådarmassan med sig och alla lovade nästan hysterisk skrikande att de skulle sköta sig.

Säkerhetsvärdarna stod i anslutning till åskådarna, föräldrar och andra nyfikna vuxna stod lite vid sidan av och de få poliser som var på plats höll sig på avstånd. Hela arrangemanget kändes som mycket spontant och väldigt nära.

Plötsligt backade en minibuss ner genom parken mot scenen. Jublet från åskådarmassan var öronbedövande. Grabbarna kom snabbt upp på scenen och showen kunde starta. De bjöd verkligen på sig själva. Proffsiga och väl inövade dansnummer varvades harmoniskt med mer improviserade moment.

Hela tiden fanns en enorm närhet till publiken och det var många gånger som de som stod längst fram fick en handklapp eller en handhälsning av någon i gruppen. Varje gång de bjöd lite extra på sig själva så steg jublet till enorma höjder.

Känslan är att alla som tagit sig till Vasaparkens scen vid detta tillfälle fick en minnesvärd och fantastisk upplevelse. De flesta har även bildminnen för framtiden, det fanns gott om filmande telefoner och kameror i publikhavet.

Det som hände i Örebro får alla lära sig av, både arrangören, alla unga tjejer, föräldrar och andra inblandade. Att kunna genomföra den här typen av enkla, opretentiösa och mycket nära evenemang utan att det ska bli krångel och kaos, är väl något som ska vara självklart. Med lite sunt förnuft, lite förtänksamhet och lite vuxenansvar så ska detta inte vara ett problem.

En åskådarmassa med några hundra unga tonårstjejer är inte dummare än att de lyssnar och bryr sig, bara någon förklarar för dem vad som gäller.

Text och foto: Mats Turesson

Det diskuterades  huruvida Earth Hour har någon effekt, om det är en bra symbolhandling o.s.v. I bruset av allt som sades berättade Mariann Eriksson att det fanns exempel på massor av uppfinningar om energibesparing m.m. som försvann ut ur Sverige. Hon antydde att vi i Sverige missar massor med möjligheter att bli framgångsrika och till och med världsledande inom detta område. Nu är det istället andra aktörer/nationer som förverkligar eller ”dödar” dessa innovationer. Detta var inget som programledaren tog notis om och ställde frågor om. Mariann fortsatt inte heller diskussionen kring detta, det i mitt tycke mest intressanta i den intervju/diskussion som tydligen mer skulle handla om företeelsen Earth Hour.

Återigen ett inslag i ett aktualitetsprogram som ger mer frågeställningar än svar. Det blir liksom bara ett enda stort tomrum efter inslaget. Det som var riktigt intressant och som bara brusade förbi i diskussionen kvarstår därför som ett riktigt köttben att ta tag i.

Är det så att det i Sverige forskas fram/uppfinns ny teknik, metoder eller produkter som sedan kommersialiseras av andra? Är det kanske även så att svenska uppfinningar köps/stjäls och sedan ”dödas” för att de inte ska konkurrera ut andra nuvarande lösningar?

Romanen, Trollbunden, skriven av Margit Sandemo, är den första delen i den utsträckta bokserien Sagan om Isfolket som utspelar sig i 47 böcker.

Trollbunden utspelar sig på 1500-talet i Trondheim, Norge och börjar med att Silje Angrimsdotter går ensam på Trondheims gator efter att hennes familj dött av pesten. På sin väg mot en likbål för att söka värme, finner hon en liten flicka gråtande vid sin mammas döda kropp och ett spädbarn som blivit utlagt i skogen för att dö. Hon tar hand om barnen, kallar den lille för Dag och flickan för Sol. I skogen vid likbålen stöter hon på en djurisk man som ber om hennes hjälp att rädda en ung stilig man som är på väg att bli avrättad. Som tack för hennes hjälp fann den djuriske mannen en plats för henne och barnen att bo. Men de stöter snart på problem och Silje tvingas fly från gården.

Silje är en ung flicka på endast sjutton år, som, trots att hon endast är en bondeflicka, talar hon ett aningen finare språk som gör alla imponerade och nyfikna. Efter att ha träffat den djuriske mannen, och den man hon räddat, inser hon snart att hon är dragen till dem båda och det tar inte lång tid innan drömmar väcker kvinnan inom henne.

Författaren använder skrivspråk, men försöker, och lyckas, använda ord som kunde passa in på 1500-talet. Vilket förstärker känslan av man får när man läser boken. Men trots att det är vissa ord, som inte används idag, är det lätt att hänga med och förstå.

Jag vet inte vilket budskap Margit Sandemo vill ge med sin bok, men när jag läser Trollbunden får jag känslan av att man inte ska döma någon utifrån deras utseende eller namn, utan deras handlingar. Det är min personliga tolkning.
Personlig är jag fast i den här boken, men nu är det dags för nästa. Trots att det inte händer saker hela tiden, händer det alltid något. Det är svårt att förklara, men man vill inte sluta läsa, trots att man inte längre kan hålla ögonen öppna. Därför rekommenderar jag starkt denna bok till alla ni där ute som älskar spännande läsning, den passar även för er som föredrar lite lättlästa böcker. 255 sidor, 14 kapitel av väl synlig text, känslor och spänning.

Isabell Blöhse

Finnar & förstärkare

”Nå, vad säger du? Är du redo att ta steget?”

Den såg ut som något från en Stanley Kubric-film och gav löften bara genom vad försäljaren på Wijks i Karlskoga sade: ”Fyra kanaler, kan man önska mer?” Att den också hade en ”supersonisk” fjärrkontroll utan kabel och såg minst 50 år modernare ut än allt annat i stereoavdelningen antyddes inte ens. Däremot var priset, en tredjedel av nypriset för en några månader gammal demonstrationsapparat av den här kalibern, svårt att motstå även för en finnig gymnasist.

”Nå, vad säger du? Är du redo att ta steget?”

Jag tog den på bussen, nedstoppad i ett par plastkassar för LP-skivor och under armen. Utan kartong eller instruktionsbok eller någon annan dokumentation än ett kvitto och försäljarens ord och det jag hunnit se av den i affären. Men det spelade ingen roll för jag var ägare till ett av de vackraste föremål jag sett, en Bang & Olufsen Beomaster 6000 4 channel på 16 kilo. Det var starten på en kärlekshistoria som skulle vara ett antal år, tills jag av misstag rev ner apparaten från ett 160 centimeter högt skåp och den dog i mina armar.

Åren däremellan fylldes av användande då massor av funktioner upptäcktes allteftersom, i en miljö där mina egna och vänners förstärkare användes så intensivt och flitigt att de utan svårigheter kunde ha grillat ett knippe korvar eller rostat bröd. Några av överraskningarna bestod i att jag aldrig behövde byta ut batteriet i fjärrkontrollen under mina år som ägare och att den motorassisterade volymkontrollen endast kunde användas i en riktning (tystare) när någon del i förstärkaren upplevde för hög värme. Jag älskade verkligen den förstärkaren även om den levde i minnet alla år tills jag fick för mig att skaffa en likadan många år senare. Men vänta lite, vi måste se i vilken mylla den pjäsen frodades i och hur omgivningarna såg ut.

Decenniet 70-talet

Året var 1978 och presidenten i USA var en före detta jordnötsfarmare medan vår egen statsminister var en bonde från Ångermanland. Mjölk kostade lite drygt 1.90, en mellanklassbil 43 000 och en Expressen 2 kronor. Hockey VM gick i Prag och Tre Kronor fick inte bara däng av Kanada utan även av två länder som inte längre finns: Sovjetunionen och Tjeckoslovakien. Hasse och Tage roade och oroade. I vårt land började vi gå till val till såväl kommun, landsting som riksdag samma dag och det var inte längre nödvändigt att vara medborgare för att delta i det förstnämnda. Vi fick en ny kung och så småningom en ny drottning. Gisslandramat på Norrmalmstorg trollband nationen då den i stort sett direktsändes i de båda tillgängliga tv-kanalerna.

Musiken

Sjuttiotalet gav oss inte bara slutet på Vietnamkriget, en avgående amerikansk president, oljekris och haveri i en kärnreaktor utan också glam-, progressiv-, hård- och punkrock. I början av årtiondet hette artisterna Donovan, The Beatles, Led Zeppelin, CCR, Cornelis Vreeswijk, för att i slutet vara The Cars, Genesis, Pink Floyd, Van Halen och The B-52´s. Däremellan befann sig Elvis Costello, Ian Hunter, Harpo, ABBA och Elda Med Höns och någonstans där bestämde sig David Bowie för vilket kön han hade.

Många artister skapade så kallade ”konceptalbum”, skivor som hölls samman av en berättelse. Riktigt ambitiösa grupper skapade något som kan kallas operor där några kända är Qudrophenia av The Who, Pink Floyd:s The Wall och Genesis The Lamb Lies Down On Broadway. Ambitionerna sträckte sig utanför innehållet i skivorna, till omslagen: professionella omslagsartister anlitades av såväl stora som små och vi lärde känna Hipgnosis och Roger Dean.

Jazzen var, för att citera Frank Zappa, inte död. Den luktade bara konstigt.

Tekniken

Under slutet av 1960-talet hade begreppet ”HiFi” etablerats genom en branschgemensam norm och i början av 70-talet skulle konsumenternas hemanläggningar föras till en ny nivå, genom fyrkanalig återgivning.

Det var enkelt att konstruera bandspelare för fyrkanalteknik. Redan fanns fyrspårstekniken , där fyra stereospår – till exempel två musikstycken inspelade i stereo – kunde lagras på ett rullband. För att kunna lagra fyra olika ljud på en vinylskiva, som ju i grunden endast kan återge två olika ljud samtidigt, var man tvungen att antingen mixa samman kanaler eller överlagra kanaler innan pressning för att sedan vid uppspelning ”frigöra” de fyra unika ljuden. Helt ny teknik från den vanliga stereotekniken krävdes.

Dessvärre var industrin starkt splittrad om vilket system som skulle få bli standard. Marknaden skulle få bestämma om SQ, QS, ambiofoni eller CD-4 skulle bli det rådande systemet och bakom de olika alternativen stod ungefär likvärdigt starka kluster från skivbolag och elektroniktillverkare.

Gemensamt för de olika systemen var att en förstärkare skulle återge ljud från vinylskivor eller magnetband genom fyra högtalare och på så sätt skapa mer av en rumskänsla än vad stereo klarade av. Några alternativ var mer kompetenta än andra men alla led starkt av begränsningar i lagringsmedium. Det här känner vi igen idag som surroundljud i våra hemmabiografer men redan för mer än 40 år sedan fanns tekniken och var på god väg att etableras.

Bang & Olufsen

Som tillverkare av förstklassig utrustning i den tekniska framkanten kunde naturligtvis inte Bang & Olufsen underlåta att vara en av leverantörerna av fyrkanaligt hemmaljud. Anläggningens utseende hade sitt ursprung i en studie Jacob Jensens utfört för General Electric och sedan förfinat till ”Topline”, en titt i kristallkulan som snart skulle visa sig bli verklighet.

Den slanka linjeföringen, som redan blivit utmärkande för B & O från flera tidigare produkter, utnyttjades fullt ut för att ge illusionen av en massiv häll utan några som helst utstående delar. Släta, svepande ytor av trä, aluminium, stål och mörkt tonat plexiglas användes i raka linjer och skarpa hörn.

Tekniskt skulle utrustningen inte låsa konsumenten till endast ett av systemen för fyrkanalsåtergivning. Nej, den skulle tillåta mono, stereo, ambiofoni, SQ och CD-4!

Apparaterna skulle kunna återge ljud från alla vid tiden tillgängliga källor: stereosändningar via radio (dock inte annat än från FM-bandet och inte högre än till 104 MHz), vinylskivspelare med 33 och 45 varv per minut, musikkassetter och rullband, även med fyrkanaliga inspelningar

Beosystem 6000 4 channel

Det kompletta systemet består av förstärkaren Beomaster 6000 4 channel med uteffekten 4 x 40 watt och fjärrkontrollen Beomaster 6000 Commander, Beogram 6000 med pickup:en MMC 6000, stereo(!)kassettdäcket Beocord 5000 samt fyra passiva högtalare, Beovox M70 eller P50. Då ingen av komponenterna går att stapla på någon annan är systemet utrymmeskrävande. Ett av valen köparen hade att göra, var vilket träslag apparatkabinetten skulle förses med. Valen bestod av teak, jakaranda eller vit lack.

Vårt system består av alla dessa komponenter utom högtalarna, som i detta fall är fyra stycken Beovox S60. Träslaget är jakaranda.

Beomaster 6000 4 channel

Hjärtat i systemet är förstärkaren. Den innehåller för- och slutsteg för fyra kanaler, dekodrar för ambiofoni och SQ, samt FM stereoradio och till den kopplas skivspelaren, kassettdäcket och högtalarna. De vanligaste funktionerna kan manövreras med fjärrkontrollen som kunde köpas som tillbehör och som överförde instruktionerna med hjälp av ultraljud.

De ”dagliga” reglagen består av touchknappar, utsågade ur ett stycke aluminium. När en ljudkälla väljs tänds en röd text under den annars helt svarta plexiskivan. Väljs manuellt inställd radio kommer skalan för FM-bandet fram på liknande sätt och stationen kan enkelt väljas med det känsliga aluminiumhjulet längst till höger i raden med knappar.

Ljudkontrollernas inställningar visas grafiskt med skalor för volym, balans (höger – vänster, fram – bak) samt bas och diskant. Det är vanliga dragpotentiometrar som reglerar signalerna men de påverkas av servomotorer som i sin tur styrs med touchknappar. Effekten är fortfarande 40 år senare slående.

För inställningar av mindre frekvent karaktär finns en diskret rad med knappar i överkanten av den svarta plexiskivan samt inställningar av fasta radiostationer i framkanten på förstärkaren.

I framkanten finner man också uttag för både 2- och 4-kanaliga hörlurar. Övriga anslutningar, för till exempel skivspelare och högtalare finner man i en urfasning under förstärkaren, på samma manér som på Beolab 5000 – inget man rör dagligen alltså. I bakkanten finns en hållare för de bland B & O-ägare så populära ”kaninöronantennerna.” Ett stativ kan fällas ut i undre bakkanten för att vinkla hela förstärkaren framåt.

Beogram 6000 med MMC 6000

Skivspelaren baserades på den ansiktslyfta versionen av Beogram 4000 som kom 1974. Designen, med tangentialtonarm var så pass  framgångsrik att man valde att uppgradera den då redan tre år gamla konstruktionen. En del skulle säga att det var en nedgradering, då en del enklare tekniska lösningar avlöste de tidigare. Andra säger att Beogram 4002 och 6000, som de nya modellerna fick heta, produktions- och kostnadsanpassats, antydande att Beogram 4000 var överutvecklad och att ingenjörerna gjort den ”för bra”. Hur som helst är det få människor som påstår att efterföljarna låter sämre än den ursprungliga, samtidigt som de var både enklare och billigare att tillverka och serva.

Beogram 6000, som fyrkanalsversionen hette, försågs med en dekoder för hantering av CD-4-systemet. Dessutom passade man på att integrera en RIAA-förstärkare, det vill säga en anpassning mellan pickup:ens låga signalnivå och ingången i förstärkaren. Beogram 6000 fick också den speciellt utvecklade och för tiden mycket dyra MMC 6000-pickup:en, som med sin speciellt slipade diamantspets klarade av att hantera den på CD-4-skivor överlagrade signalen med frekvenser upp mot 45 000 Hz. När en CD-4skiva spelas och den överlagrade signalen uppfattas av dekodern tänds en lampa på panelen med texten ”4 ch”. MMC 6000 betraktas av en del som en ”smutssamlare” – den går så djupt i vinylskivornas spår att allt som faller ner där samlas upp av diamantspetsen. Den måste därför underhållas noga.

Beocord 5000

Kassettdäcket ser ut som förstärkaren fast i miniatyr. Samma materialval och design, med de oftast använda manöverknapparna närmast framkanten och ett svart plexiglaslock som döljer upplysta indikatorer och själva kassettschaktet. Två manuellt manövrerade handtag för inspelningsnivån, sticker upp från ovansidan. Ett benstöd med samma funktion som det på förstärkaren kan fällas ner och ger då kassettdäcket samma vinkel som förstärkaren.

Det här är en mycket komplex maskin med en mekanism som ser ut att vara gjord för en rullbandspelare. Den första versionen hade tre huvuden, ett för inspelning, ett för avspelning och ett för radering. Tre motorer användes för bandtransporten som inte bara var överdimensionerad för sin uppgift utan också styrdes på elektronisk väg.

Med Beocord 5000 markerade Bang & Olufsen att de konstruerat en maskin som skulle prestera lika eller bättre än rullbandspelaren och därmed göra dessa överflödiga. Även om BC 5000 är en stereoapparat är det  helt tydligt att den designats för att fullständigt matcha Beomaster 6000 4ch. Den var dessutom den komponent i systemet som överlevde längst i B & O:s sortiment.

Beovox S60

S60 är fyrvägshögtalare med mycket njutbart ljud. Elementen består av en 25 cm bas, en 12, 5 cm ”phase link”, en mellanregisterhögtalare som ska fylla ut mellan  basen och den mindre mellanregisterhögtalaren, som är på 5 cm. Slutligen en dome tweeter på 2,5 cm. Alltsammans är förpackat i en 28 liters låda av jakarandafanér, aluminium, tyg och – plast!

Dessa är konstruerade enligt ”uniphase”-principen som bland annat säger att avståndet från konen i respektive element till det lyssnande örat ska vara inbördes anpassade för att undvika interferens. I praktiken medförde det att baffeln, skivan som elementen sitter fästade i, är vinklad för att ge elementen olika avstånd till lyssnaren.

På baksidan finns ingjutna hållare för montering på vägg i två olika vinklar eller på de mycket attraktiva och eftersökta trumpetstativen.

Användbarhet då

Om jag använde min första BM 6000 4ch med fyra högtalare? Hmm, nej. Inte vid något tillfälle, om jag minns rätt. Dels för att ”fyrkanalsboomen” – om man kan tala om någon sådan – i princip redan var över när jag köpte den och dels för att resten av min dåvarande utrustning inte var anpassad för fyrkanalig återgivning.

Som stereoförstärkare var den dock utmärkt och enligt recensioner och tekniska mätningar från mitten av sjuttiotalet var detta en konkurrenskraftig apparat som tilltalade quad-marknaden. Dock var det en nästan oförskämt dyr anläggning som även inom den egna fabriken hade konkurrenter med dels samma funktionalitet (fyrkanalig, användarvänlig, välljudande), bättre prestanda (högre uteffekt) och designfilosofi (exklusiva material, låg, lång, slank).  Däremot var detta den enda anläggningen från B & O vid denna tid som kunde erbjuda fjärrstyrning.

Användbarhet nu

Absolut. Ett välbevarat exemplar av, vare sig förstärkaren, skivspelaren, kassettdäcket eller högtalarna är ett smycke och samlade på en lång jakarandabänk – helst av dansk design – är det en hel skattkista med smycken. Utseendemässigt är det fortfarande få anläggningar som klår denna, även om smak är svårt att uppskatta. Ingen eller åtminstone få är oberörda inför en komplett anläggning.

Att spela radio, koppla en cd-spelare eller en dator för musikuppspelning är mycket enkelt. Här uppfyller anläggningen minst samma krav som en modern. För vinylälskaren vill jag påstå att serien Beogram 4000, 4002, 4004 och 6000 är ett alldeles utmärkt val långt över det genomsnittliga. Det är en underbart vacker pryl, samtidigt som den är lättskött och robust. Enda nackdelen jag kommer på är att det är idag omöjligt att köpa nya originalpickup:er och mycket dyrt att köpa utmärka på eftermarknaden. Pickup och nål är integrerade på dessa och byts som en enhet.

En annan nackdel jag upplevt var svårigheten att finna ett nytt batteri till fjärrkontrollen. Internet var min vän även i detta fall men jag fick vända mig utanför landets gränser för att hitta rätt.

Tillgång och efterfrågan

För samlaren av Bang & Olufsenutrustning är den här anläggningen ett måste. Även om den effekt- eller ljudkvalitetmässigt inte är den mest framstående i programmet var den en milsten på många vis. Tekniskt genom införandet av touchkontroller, fjärrkontroll och naturligtvis fyrkanalstekniken (som man ju förvisso inte har mycket glädje av idag). Designmässigt genom den slående kompromisslösheten mellan materialval, funktion och kvalitet.

I Sverige syns kanske en förstärkare varje år på marknadsplatserna på Internet. Kassettdäcken har varit vanligare på senare tid, kanske för att man i hemmen helt enkelt städar bort den tekniken. Beogram 6000 ser man inte ofta. Jag kan inte minnas att jag sett någon alls de senaste 2-3 åren. Beovox S60 har de senaste åren inte varit helt ovanliga. På internationella marknadsplatser som Ebay är dessa komponenter vanligare men också i allmänhet dyrare. Räkna då också med dyra frakter då delarna är förhållandevis skrymmande och tunga.

Räkna med 2-3000 för skivspelaren, lika mycket för förstärkaren (och se till då att den har den tillhörande fjärrkontrollen!), kanske 500 för kassettdäcket, 1000 till 1500 för ett par välvårdade Beovox S60 – betydligt mer om det rör sig om M70 eller P50.

Av Dick Andersson, Örebro

Detta är sannolikt chockerande för de flesta, och något som tidigare varit okänt. Samtidigt borde resultatet av forskningsrapporten skapa mer nya frågeställningar än svar. Varför är det så? Är det av rent biologisk anledning, d v s mannens biologiska arvsanlag som är orsaken till den ökade risken. Hur stor del har den sociala miljön i att psykisk sjukdom utvecklas. Har en äldre pappa sämre förutsättningar att vara pappa, bara utifrån sin ålder? Hur ökad risk är det om pappan själv lider av någon psykisk sjukdom? I en så omfattande undersökning borde väl detta också kunnat belysas, eller?

Och den känsligaste frågan av alla: Hur ska vi nu agera med anledning av resultatet?

Vad tycker du, som läser detta, kommentera gärna.

Bä bä vita lamm, har du någon ull? Ullen finns hemma hos Pia Nordlund i Örebro – Jag tycker om att jobba med naturmaterial och kokt ull har så fin råkant, som aldrig blir likadan på flera tyger. Det ger liv och struktur åt tyget, säger Pia.

Jag har flera gånger sett den fina, vita ullkappan som hänger på Anderssons Begravningsbyrå, på Norr i Örebro. Den stoltserar så vackert där i ett av skyltfönstren. Full med små spetsar och broderade ord, som inte syns förrän man tittar nära. Efter en pratstund så fick jag namn på sömmerskan – Pia Nordlund.

Pia arbetar som beroendebehandlare, med missbruksvård på Malingsbo (tidigare Grindstugan), och stor del av fritiden ägnas åt sömnad av olika slag. – Det är en bra terapi för mig, en bra kontrast och balans till arbetet, säger Pia. I början av 70-talet gick Pia 2-årig beklädnadslinje på gymnasienivå i Södertälje. Det var tänkt ytterligare studier i Stockholm, men lusten fanns inte riktigt, samtidigt som det skulle bli långa resor. Hon valde att börja jobba istället. Det blev jobb inom äldreomsorg och barnomsorg och med tiden även egna barn. I början av 90-talet började Pia jobba med missbruk och har även utbildat sig till alkohol- och drogrådgivare. Sedan -93 har Pia jobbat och bott i Örebro.

Hon syr allt möjligt i alla material, både till sig själv och på beställningar som hon får in. Hon har ofta någon beställning på gång. I vissa beställningar diskuteras och provas mönstret fram och i vissa är kunden helt på det klara med hur plagget ska se ut. I genomsnitt syr Pia 8 timmar i veckan, ibland mer ibland mindre. Mycket av tiden läggs dock på ullsömnad. Det var för ca 7-8 år sedan som Pia kom i kontakt med den kokta ullen.

– Jag tycker om att jobba med naturmaterial och kokt ull har så fin råkant, som aldrig blir likadan på flera tyger. Det ger liv och struktur åt tyget, säger Pia.

Det som händer med ullen när den valkas eller tovas ihop är att epidermisfjällen som finns på ullfibern öppnar sig. När man sedan bearbetar ullen hakar fjällen i varandra, och det skapas en vacker kant.

Tyget framställs genom att ullen vävs ihop innan det kokas och krymps. Plaggen som sys av kokt ull blir väldigt lätta och mjuka att bära. Pia köper in den kokta ullen på metervara, men även som stuvbitar. Det är först när tyget ligger på bordet, som idén till vad det ska bli kommer.

– Jag ser på kanterna och hur mycket tyg jag har, och sen så bara blir det, säger Pia. Tillfällena ger mer, än att jag går och tänker på det hela tiden. Ofta dekorerar Pia plaggen med spets, ibland ett spetsband eller en bit av en virkad spetsduk.

–Det kan vara både arvegods och sådant som köpts in på marknader och loppisar, säger Pia.

För några år sedan skulle Pia hålla en föreläsning, inför väldigt många människor och var rätt så nervös och kände att hon behövde stärka sig. Till föreläsningen hade hon sytt sig en svart tröja, och tänkte

– Till detta behöver jag lite extra mod. Hon broderade då in ordet ”MOD” i svanken. Nu har jag mod och jag klarar det här! var hennes tanke. Tröjan finns fortfarande kvar och Pia har använt den vid flera tillfällen. Till en utställning på Örebro slott, där det var Pia med sömnad, en keramiker och en akvarellist som ställde ut, sydde Pia upp 4 stycken vita kappor. Dessa tillsammans med en del andra plagg utgjorde hennes del av utställningen. Även på dessa vackra kappor finns det broderade ord. En av dessa står nu alltså hos Anderssons Begravningsbyrå.

Pia har också blivit kontaktad och efterfrågad att vara med vid andra utställningar.

Vid Rädda Barnens Modevisning har Pia varit med två gånger. Sist deltog hon med 12 uppsättningar kläder, som visas upp vid olika ingångar med hjälp av tre modeller. Kläderna är då uppsydda att passa just dessa modeller. Även andra utställare är med på Modevisningen och syftet har varit att samla in pengar till Rädda Barnen. Utställarna skänker några av sina verk till Rädda Barnen, och som då ingått som vinster i lotterier.   

Pia har också sytt bårtäcken till kyrkogårdsförvaltningen på Norra kyrkogården. Hennes bårtäcken finns också i Vikersviks kyrka och i Järnboås kyrka. Bårtäcket används att lägga över kistan vid begravningar. Pia syr bårtäckena för hand och använder helst ull och lin för att få en varm och god känsla. Färgerna bestäms tillsammans med beställaren. Det är inte alla kyrkor som använder detta, men Pia syr gärna flera, så det är bara att inkomma med sin beställning.

 Helgen, 1-2 februari var Pia med på Vinterspår i Lindesberg. En konstrunda där konstnärer och konsthantverkare visar upp sina verk, i egna ateljeer eller hos andra. I år var det tredje gången som Pia var med. På somrarna har de också evenemang Lindesberg, som Pia brukar vara med på. Det allra största varje år är Ljusspår, som genomförs i Nora första helgen i september. I år blir det tolfte året för Ljusspår.

Se mer av Pias fina kläder på www.pianordlund.se

Idag uppträder Galenskaparna och After Shave med jubileumsföreställningen 30-årsfesten på Oscars i Stockholm, för utsålda hus. Något Claes Eriksson långtifrån hade räknat med när han täckte av idén inför de övriga kamraterna. Egentligen var en helt nyskriven föreställning i fokus, med tilltänkt premiär 2012. 30-årsfesten skulle bara spelas 30 gånger varpå den nya föreställningen skulle sättas upp. Riktigt så har det inte blivit.

– Jag trodde nog att det skulle bli någon form av nördföreställning, för de allra mest inbitna, säger Claes.

Tidigare har Claes inte varit förtjust i tillbakablickar, likt 30-årsfesten. Men när idén kom till honom för några år sedan, att göra ett nummer för varje år som passerat sedan starten, kunde han inte värja sig.

– Jag tyckte att idén var så överlägset rolig. Att ta det extremt kronologiskt, utan att pilla eller ändra något. Allt enligt samma ursprungliga manus och gamla kläder och allting.

Uppväxten
Uppväxtåren tillbringade Claes i Trollhättan. Så länge han kan minnas har han varit intresserad av komik i alla dess former, allt från clowner till roliga filmer och TV-shower. I småskolan ansvarade Claes mer eller mindre över roliga timmen.  Omkring sig hade han en liten grupp och tillsammans skrev de av sketcher från skivor och lite egna påhitt och framförde inför övriga klassen.

– Roliga timmen var mitt bästa ämne kan man säga, skrattar Claes.

Under gymnasietiden fokuserade Claes mest på saker vid sidan av skolarbetet. Tillsammans med kamraten Kent Fredriksson uppträdde han som Gordon & Ballantine och sjung egenkomponerade visor på svenska. Något som var ovanligt förekommande vid tiden.

– Vi skulle hetat Simon & Garfunkel, men det var upptaget. Det blev istället två spritsorter och det säger väl lite om våra pubertala intressen. Men vi nådde ändå viss framgång. Detta tog vi med oss när vi flyttade till Göteborg året efter och hamnade på Västgöra nation.

Som 19-åring flyttade han till Göteborg för att läsa på Universitet, men studierna gick knackigt. Ur Gordon & Ballantine startade Claes och Kent Västgöta-skôjet, en form av alternativt studentspex. Totalt skrevs fyra helaftonsföreställningar.

Bildandet av Utan lots
Efter sista föreställningen med Västgöta-skôjet 1974 bildades Cabaret-gruppen Utan lots. Gruppen gjorde en viss succé på Folkparkernas artistförmedling, på den tiden folkparkerna fortfarande var stora. Utan lots medverkade i december 1974, under 10 minuter i Örebro.

– Vi gjorde en helvetes succé och fick 55 folkparksjobb.  Året efter åkte vi runt Sveriges folkparker, från Trelleborg till Malmberget. Dessutom hade vi en krogshow på Trädgårn i Göteborg och en i Malmö. Så Utan lots var väldigt heta en kort period.

Medlemmar föll ifrån och hösten 1976 återstod endast tre deltagare. En av dessa var Kerstin Granlund, som sedermera skulle bli en beständig kumpan i Galenskaparna. Snart dök den lilla skaran upp i Hagge Geigerts revy.

– Hagge kände till oss sedan tidigare. Vid den här tiden hade jag precis bildat familj, och det gick lite sämre rent ekonomiskt. Jag hade tidigare kontaktat Hagge för att sälja in material och texter till hans revy. Jag kommer ihåg när vi träffades under en lunch i en park och jag skulle visa honom materialet. Han var väldigt välvillig, så jag passade på att fråga honom om han inte hade användning för tre artister också.

Radiounderhållning
 De tre genomför en mindre audition, för att fräscha upp Hagges minne. Och får chansen att uppträda i Hagges revy. Revyn gjorde succé och hamnade till slut på Berns i Stockholm. En biljett in till radions värld, skulle det visa sig.

– Vid den här tiden hade jag väskan full med idéer till radio och TV som jag försökte sälja in. Och på radio nappade de på ett radioprogramförslag jag hade som hette ”Kommers”. Det var en sorts roliga kvartar med ett givet tema som man sjung och skojade lite kring.

Claes hade spelat in fyra program hemma i köket som han spelade upp för radiofolket, varpå de köpte tio program. Sedan tio till, och tio till. Totalt trettio program. Dessutom skapades serien Herr – och dammagasinet, om tio avsnitt.

– Vi gjorde även ett program som hette Galenskaparna. Och sådär höll vi på med radio några år, och det var också en nyttig och bra skola. Man fick skriva mycket manus, så det hade jag stor glädje av.

Tack vare medverkan i radion skulle gruppen få vara med i den sista sändningen av radioprogrammet Frukostklubben med Sigge Fürst. I programmet ingick alltid ett mindre amatörinslag i slutet. Eftersom detta var det sista programmet skulle de ett litet bättre inslag inkluderas.

– Och det skulle vara vi då. Vi fick uppdraget att skriva en parodisk hyllning till Sigge Fürst. Min bror Anders var väl 22, kom direkt från Trollhättan och fick uppgiften att imitera Sigge. Det var dessutom ett program som direktsändes i TV. Det var jättemycket tittare, så det var en ganska svettig uppgift.

Namnet Galenskaparna och Sten-Åke Cederhök
Medverkan i Frukostklubben blev gruppens avstamp och i samma veva dök även namnet Galenskaparna upp, av misstag. Sigge frågade efter gruppens namn. Claes hade ett programförslag inlämnat till TV med namnet Galenskaparna, och just detta kom ut som svar.

Efter inslaget i Frukostklubben tog Galenskaparna 1979 steget från radion för att göra en scenshow i Göteborg. Med ett praktfullt fiasko i sitt följe.

– Vi började verkligen i motvind, men knöt näven och kämpade på.

Senare samma sommar fick de ändå jobb genom Sten-Åke Cederhök. Sten-Åke hade då gjort Veckans revy på Liseberg varje sommar i många år. Just det här året hade han enbart möjlighet till två dagars repetitionstid i veckan, med anledning av TV-inspelningen av Albert och Herbert.

– Han såg vår krogshow och tyckte väl ändå att det dög nånstans, så han engagerade oss i den här revyn. Det var Anders, Kerstin, jag, en pianist och Sten-Åke. Han gjorde sina nummer och vi gjorde våra. Det hela sparade repetitionstid för honom, vi hade våra nummer med oss och han körde sina.

Idén om egen föreställning föds
Tiden efter revyn reste Galenskaparna runt i landet. En period med mycket turnerande, bärande och slit på firmafester och mindre inkomstbringande gig. Trots enstaka medverkan i TV lyfte det aldrig riktigt. Claes hade tillsammans med Kerstin smakat på den stora framgången med Utan lots något år innan, och kände tydligt av den starka friktionen mellan gruppen och framgången.

– Galenskaparna var på något sätt eftersläntrare till Utan lots, vi var de där som aldrig blev någonting. Det blev lite den stämpeln vi fick när vi startade igen. Det fanns inget riktigt intresse för oss, vi fick inte alls samma publicitet. Detta gjorde att vi någonstans i slutet av -81 kände att vi måste ha en egen föreställning. För att få en egen identitet, för att få en status och värdighet.

Sammanslagningen med After Shave
1982 hade Anders jobbat vid sidan av Galenskaparna och stött ihop med barbershop-kvartetten After Shave. Medlemmarna i After Shave studerade på Chalmers där även Anders var engagerad. Han var känd som en humoristisk typ, som sjung och pratade roligt på fester och gasquer. Och deras vägar korsades.

– De klickade och fann varandra snabbt. Efter ett tag presenterade Anders de andra i After Shave för Kerstin och mig. Då hade jag den här idén om att vi skulle sätta upp en egen revy.  Detta resulterade i fyra föreställningar av Skruven är lös på hösten, med Galenskaparna och After Shave. Det blev en knallsuccé och totalt 48 föreställningar i slutändan, minns Claes.

 

Med Skruven är lös kände ensemblen att det började lossnade en aning, men väl uppe i Stockholm med samma föreställning blev resultatet platt fall, och de vände hem med svansen mellan benen.

– Med Träsmak tänkte vi att vi får väl stanna i Göteborg, det får väl räcka. Och vi var glada för det. Vi gjorde 70 föreställningar och gjorde jättesuccé, ännu större än Skruven är lös. Men då kom en krögare från Stockholm som vi kände ner för att se Träsmak. Och ville ha oss på sin krog.  Han lyckades på något sätt övertala oss att göra om Träsmak till en krogshow. Med det tråkiga minnet från året innan tänkte vi att det kommer att gå åt helvete. Men okej, vi kan väl ändå åka upp de tre veckor som krögaren hade tänkt sig, vi får ju ändå betalt. Så det gjorde vi, och så blev det 13 veckor. Plötsligt blev Träsmak en jävla succé.

Samarbetet med After Shave var avgörande för Galenskaparnas fortsatta existens. Fram till sammanslagningen hade den tillryggalagda berg- och dalbanan var allt annat en utstakad väg mot framgång. Många andra hade gett upp hoppet om en framtid i branschen både en och två gånger.

– Ja, det kan man ju verkligen fråga sig – varför slutade vi inte, varför gav vi inte upp? Men jag tror jag hade en enormt envis drivkraft och en förmåga att se det positiva i all motgång, på något sätt. Även i halvtaskiga föreställningar kunde jag fokusera på de få skratt som publiken ändå bjöd på. Vi hade några enstaka bra föreställningar, och det var ju de man bar med sig.

Tillkomsten av Macken
1983 deltog ensemblen i Ingvar Oldsbergs entimmes TV-program Oss skojare emellan på onsdagar. Programmet kortades ner till trekvart och en kvart blev över i tablån varpå sällskapet fick frågan om att fylla ut tiden. Jonssons onsdag såg dagens ljus, och framfördes tillsammans med After Shave. Programmet blev en ljusglimt bland alla bakslag.

– Det var vår första TV-serie. Och det var svårt, 15 minuter är ett ganska hopplöst format, man hinner liksom inte göra någonting av det innan det är slut. Så det blev lite bökigt, men vi gjorde fem program och fick ganska mysig respons på dom.

Idén till Macken föddes genom Anders fantastiska tolkning av en bilmekaniker i en annan sketch. En tredelad sketch där Claes i den inledande delen ville gestalta en miljö där radion står på för jämnan.  En bilverkstad.

– Anders fångade Roy direkt, det var helt fantastiskt. Fan vad roligt det blev när han började läsa den på Trollhättedialekt. Och publiken köpte det med hull och hår, så vi kunde ju inte bara nöja oss med den sketchen. Vi var ju tvungna att exploatera den karaktären mer.

Ideligen hade han kontakt med TV för att försöka sälja in sina idéer.

– Jag kände Bosse Renberg, som hade jobbat på radio när vi gjorde Kommers, han jobbade nu på TV och var någon slags chef där. Han hade sett Träsmak – men tyckte inte den var bra. Däremot tyckte han Roy var väldigt rolig. Så under en lunch föreslag jag idén om att utveckla Roy till en egen TV-serie, och då tände han på alla cylindrar.

De tre osårbara åren
De här tre åren när det lossnar för Galenskaparna och After Shave, 1985, -86 och -87 kallar Claes för de tre osårbara åren.

– Det var då vi inte visste att vi kunde vara dåliga, skrattar Claes. Vi tappade allt omdöme. Det var först långt senare jag läste dåliga recensioner om exempelvis långfilmen Leif, jag trodde alla älskade den filmen. Jag läste inga recensioner på den tiden, det var först när vi gjorde Hajen som visste för mycket som jag förstod att vi kunde vara dåliga. Den sågades överallt, då kom man ner på jorden igen.

– Vi upplevde aldrig att det lossnade över en natt, vi lyfte väl mer som en albatross kan man säga. Vi sprang som fan längs kajen och till slut när vingarna äntligen började bära så flög vi jävligt bra. Herreys är jämngamla med oss och de slog igenom över en natt och försvann lika fort. De flög inte lika bra, men de lyfte snabbt.

När Macken sändes i TV hade Claes fått igenom filmmanuset till filmen Leif och var mitt uppe i förproduktionsarbetet av filmen.

– Jag var inte riktigt med på att det faktiskt sändes. Det fick jag höra sen att serien fick ju en enorm uppmärksamhet. Anders och Jan Rippe fick åka runt och signera skivor i sina overaller. De skapade upploppsstämning i Mariestad och Trollhättan. Och de visste inte jag, jag höll på med långfilmen.

Källan till inspiration
Manuset till Leif skrev Claes under veckorna när föreställningen Cyklar spelades på Intiman i Stockholm. Under veckorna skrev han ner utkast för hand och på lördagarna skrev han ut det på skrivmaskin innan dubbla föreställningar på teatern. En normal produktionstakt låg runt 20 sidor i veckan.

– Fantastiskt, det gör det inte nu längre kan jag säga. Det enda svar jag har på var inspirationen kom ifrån är att det gick så bra. Succé föder succé. Man blir inspirerad till att göra mer.

– Det finns inget bättre gödningsmedel för människor än beröm, uppskattning. Och det har jag fått så att jag nästan skäms, när man ser hur det ser ut i världen och hur människor hanterar varandra. Man ska vara rädd om varandra, det är en erövrad visdom. Man ska vara jävligt försiktig när man kritiserar. Den främsta recensenten är publiken. Den skrattar inte om det inte är roligt. Den är långt bättre än en recensent i tidningen.

Kritik tillintetgör inspirationsflödet fullständigt för Claes. Men istället för att knyta handen i fickan med revansch i sikte, tror han på att ge människor en andra chans.

– Jag tror på att vara vänlig och varsam mot sina medmänniskor. Det har jag haft med mig hela livet. Jag minns på gymnasiet, det var lite stökigt i vår klass med mobbningstendenser, men så plötsligt hände någonting. Någon flyttade och någon annan kom inte och plötsligt blev alla sedda i klassen. Vi skapade ett litet förbund och tillsammans gjorde vi en hel långfilm i Dubbel-8-formatet. Alla var med i filmskapandet, hela klassen. Alla bidrog, någon kunde sy och någon tecknade. Alla blommade ut på ett fantastiskt sätt. Det blev en otrolig stämning och känsla. Detta har jag tagit med mig i livet. Många har frågat mig hur vi kan hänga ihop i ensemblen, och det beror på just det att vi aldrig dissar varandra utan ger alla en chans till. Under hela den resan vi gjort så är det en som har slutat, det är den enda konflikt vi har haft. Sedan har det varit samma gäng genom alla år. Vårt produktionsbolag Kulturtuben består av samma gäng som började -82, även bakom scenen.

En himla många program
Inför TV-serien En himla många program 1989 bidrog samliga i ensemblen med manus och idéer. Hittade man på någonting fick man skriva, spela in och klippa det på eget bevåg. För Claes var det inget nytt men för de övriga blev det lite av en TV-akademi.

– En himla många program var en fantastiskt rolig inspelning. Jag hade gjort Macken och Leif sedan tidigare så jag hade koll på inspelningssituationer. Men de andra hade dessförinnan bara stått framför kameran. De hade ingen erfarenhet av regi eller klippning, men det fick de lära sig. Alla bidrog med grejer. Jag gjorde fortfarande mest, jag var ju så jävla på hugget, skrattar Claes.

Claes skriver färdigt ett manus helt och fullt innan det visas upp för kamraterna. Han skriver endast en version av manus. Som inte ändras. Han testar dock allting på sin fru, och han vet med sig när någonting är bra. Även om hustrun tycker annorlunda.

– Min fru får ju höra allting, på henne testar jag materialet. Hon är en bra värdemätare.  Jag vill inte visa för någon annan då idéerna är så sköra när de är ofärdiga. Min fru är väldigt vänlig, för hon vet att jag är så lättsårad. Fast det har jag ju genomskådat så det spelar egentligen ingen roll. Men när hon säger ”ja, men det där kan nog bli nåt”, då vet jag att det är kass. Fast ibland kan jag jobba vidare ändå, och oftast har jag rätt. Det kan ju låta väldigt förmätet att säga så, men jag har faktiskt en ovanlig egenskap – jag vet när det är bra. Det är fantastiskt. När jag väl har hittat en pärla, då vet jag när jag ska stanna i manus. Sedan når inte alla bitar i en föreställning dit, men de når en bit på väg. Jag har alltid haft den känslan, den förmågan, jag tror det är hemligheten bakom min framgång. Jag är så otroligt övertygad att det är bra, det är ingen som kan rubba den övertygelsen.

Uppehållet 2006-2011
Efter långfilmen Den enskilde medborgaren 2006 presenterar Claes sedvanligt ett nytt projekt för det övriga sällskapet, som tackar nej. Och de går skilda vägar. Claes uppträder för sig och de övriga på sitt håll. Under uppehållet väljer Kerstin Granlund 2011 att deklarera sin pension från scenen. Någon uttalad plan om att på sikt sammanstråla finns aldrig.

– Det vet man ju inte, det får man ta som det blir. De andra hade en väldig drivkraft att göra krogshow, och jag har aldrig trivts särskilt bra med att uppträda på krog. Det blir mindre nyanser, mindre uppmärksam publik. Att uppträda på en teater är något helt annat. När vi fick Lorensbergsteatern kände jag ett stort ansvar att förvalta det på något sätt. Här kan man göra föreställningarna med stora nyanser, här sitter en publik som är väldigt lyhörd och då kan föreställningen få en större spännvidd.

Claes uppträdde med sina båda föreställningar Solo och Max medan After Shave och brodern Anders uppträdde med krogshowerna Cabaret Cartwright och Gubbröra och pyttipanna.  Samarbetet smygstartade 2010 med revymusikalen Hagmans konditori, framförd av After Shave och Anders Eriksson med manus och regi av Claes.

Ny föreställning 2015
2015, när sviterna efter 30-årsfesten lagt sig, är det åter dags för Galenskaparna och After Shave att stå på en scen tillsammans för att framföra nytt material. En helt ny föreställning väntar i faggorna. De kommer då att framföra nytt material tillsammans för första gången på nio år. Vad som händer därefter får tiden utvisa.

– Jag har ju fått göra allt jag kunde drömma om att göra. Och just nu gör jag sånt jag aldrig kunde drömma om att göra, skrattar Claes. Därför vet jag inte riktigt vad det blir framöver. Men jag vill fortsätta, inte minst för att vi har en så stor och hängiven publik, och det är inspirerande i sig. Och det finns ju fortfarande saker i samhället som man kan kommentera, på vårt sätt.

Vi har besökt en av de kattälskare tillika kattuppfödare som är verksamma i Sverige, Hans Boskär och Paulo Boskär som föder upp rasen Ocicat. Det är en i Sverige ganska ovanlig kattras. Ocicat har i år funnits 50 år som egen ras.

– Den uppkom genom ett lyckligt misstag när en kattuppfödare i USA, Virginia Daly, parade en siames med en abessinier, berättar Hans. En av kattungarna var helt fläckig och enligt Virginia Daly, en ful ankunge i det avelsarbete hon försökte åstadkomma. Den fläckiga katten, som fick namnet Dalai Tonga, upptäcktes dock av andra kattentusiaster och därmed startade arbetet med en ny kattras.

Den nya rasen som godkändes efterhand kännetecknas av den småfläckiga pälsen och genom utseendet fick den namnet Ocicat då den påminner om den vilda Ozelotens utseende.

Hans kattuppfödning, som går under namnet Hot Thundereans, är en av cirka tio registrerade uppfödare som finns i Sverige. Det finns endast ett trettiotal uppfödare i hela Europa. För att aveln ska hålla hög kvalitet krävs därför ett samarbete över nationsgränserna, berättar Hans.

Just nu finns sex stycken kattungar hos Hot Thundereans. Det är den femte kullen sedan Hans startade med kattuppfödning. Utöver den nyligen födda kullen så ingår tre honor i uppfödningen. En av dem är dock utplacerad hos fodervärd i Örebro. I Hot Thundereans finns även en fem månader gammal hane, nyligen importerad från Schweiz.

Ocicat är gällande storlek en medel till stor kattras. Det finns cirka 1000 Ocicats i Sverige, av dem är ungefär en tiondel inblandade i kattuppfödning och resten rena sällskapskatter.

– Ocicat är den perfekta sällskaps- och innekatten, enligt Hans. Det är en väldigt sällskaplig ras, de är kärleksfulla, väldigt sociala, intelligenta och dessutom så är det en mycket frisk ras. Det är en mycket seriös avel av Ocicats, det resulterar i väldigt fina katter, fortsätter Hans.

Ocicat är en utpräglad innekatt. Ska de vara ute så är det nödvändigt att de är kopplade eller att man har bra staket eller bur.

– Om de får springa ute i frihet blir de stulna direkt, förklarar Hans.

Seriös kattuppfödning innebär inte bara avel. De allra flesta uppfödare är också mycket aktiva på kattutställningar. Att ställa ut och få katter meriterade verkar gå hand i hand med en fortsatt bra kattuppfödning.

Det är ett omfattande utställningsarbete för att nå den högsta nivån för en katt, Supreme champion.

Det krävs deltagande i minst 16 utställningar. Varav fem internationella utanför Sveriges gränser för att nå dit, avslutar Hans.

Fenomenet ”HiFi”

I takt med digitaliseringen av musiken har de fysiska medierna, vinylskivan, musikkassetten och CD-skivan förpassats till klädkammaren, garaget eller som oftast till second hand-affären eller i värsta fall soptunnan. Kassetten och vinylskivan, LP:n, ersattes av CD-skivan som i sin tur ersattes av nedladdade och senare streamade filer.

Samtidigt blir hårdvaran, ”spelaren” mer och mer osynlig då den integreras i system med flera funktioner. Hemma bion, smart-teven, spelplattformen eller datorn med till exempel Spotify har sedan länge ersatt den dedikerade stereon och i de aktiva högtalarna (som blir allt mindre till formatet) finns högpresterande förstärkare. Datasignalerna, ”ljudet”, överförs trådlöst. Idag talar man inte om ”HiFi” då begreppet ersatts av ”Hi End”.

I tre delar ska vi titta på vad en liten oberoende tillverkare, Bang & Olufsen, presterade som bäst under guldåldern för hemma-hifi, analogt ljud när det var som bäst, utformningen av apparaterna för mesta användarvänligheten och, inte minst, vad man kan använda dessa prylar till idag.

Decenniet 60-talet

En del anser att vi aldrig, varken innan eller efteråt, haft det så bra som under 1960-talet. Äntligen hade vi arbetat bort sviterna från andra världskriget och ekonomin, åtminstone i västvärlden stod på sin höjdpunkt. Vi litade på ”forskarna” och tekniken gav löften inför framtiden som vi inte kunde tacka nej till. Samtidigt var Det Kalla Kriget ett faktum – och kanske den kraftigaste pådrivaren av just teknikutvecklingen. Människans tidigaste dröm skulle förverkligas: månlandningen. Flygtekniken, kärnkraften, elektroniken utvecklades tillsynes gränslöst.

Musiken

Musiken präglades av jazz men i ännu högre grad rock: Radio Nord sände i etern och artisterna hette Beatles och Rolling Stones och James Last. Här hemma hade vi bland andra Snoddas, Carli Tornehave och Siv Malmqvist. Gemensamt hade de musik som förtjänade att avlyssnas rent och högt.

Apparaterna

Någon skulle ju leverera utrustningen för att musiken skulle kunna spelas upp. I Europa var Philips, Ferguson, Luxor och His Master Voice bland de tongivande tillverkarna medan General Electric, Jensen, Fisher och Altec var några av märkena som kom från andra sidan Atlanten.

Under 60-talet var det även populärt att från en byggsats sätta ihop sin egen förstärkare eller egna högtalare. Heatkit och vår egen Carlsson är några exempel.

Bang &Olufsen

Det danska Bang & Olufsen hade länge tillverkat bland annat ljudanläggningar till biografer men såg under 60-talets tidiga år den marknaden vika i takt med att teven blev allt populärare, Samtidigt hade man länge byggt ljudutrustning till hemmet men kraven från användarna ökade och uppdraget från B&O:s ledning till utvecklingsavdelningen löd i mitten av 60-talet: ”Ta fram en HiFi-anläggning för hemmabruk utan hänsyn till slutpriset!” En konstruktörs dröm kan man tycka så här efteråt. Resultatet blev Beolab 5000.

Ramen bestod av den nya DIN-normen 45500. som hårt reglerade hur ett ljud skulle låta när det mättes. Distorsion, frekvensomfång och uteffekt var några parametrar som hade kunnat mätas och redovisas lite hur som helst tidigare. HiFi-normen gav konsumenten en möjlighet att enklare jämföra prestanda mellan märken och modeller

Media var vinylskivan, 33 och 45-varv, rullbandet och – inte minst – radio. Stereo var långt ifrån självklart men mycket vanligt på vinylskivorna. Radiosändningarna gjordes  i mono och spåren på rullbanden kunde utnyttjas för antingen eller. Inspelningarna skedde analogt, ljudet lagrades analogt och uppspelningen likaså.

Beolab 5000-systemet

Det kompletta Beolab 5000-systemet består av förstärkaren Beolab 5000 med 2 x 75 watt eller 1 x 150 watt, radiodelen Beomaster 5000 med stereodekoder men inga förvalda stationer, högtalarna Beovox 5000 tillsammans med de dedikerade och verkligen synliga diskanterna Beovox 2500, vinylspelaren Beogram 3000, i realiteten ett Thorensverk i en B&O-plint samt stereorullbandspelaren Beocord 1800.

Ett komplett samlat system är mycket sällsynt. Ett system i ”mint kondition” är nästan omöjligt att uppbåda, om inte en samlare säljer.

Systemet vi tittar närmare på består av förstärkaren och radiodelen men högtalarna Beovox 4000 samt skivspelaren Beogram 1000.

Beolab 5000

Beolab 5000 hade en för sin tid enorm uteffekt som imponerade ännu mer med tanke på att den uppfyllde DIN 45500-normen med råge. Designen av Jakob Jensen bildade skola för företaget för decennier framåt, något vi ska se i följande artiklar. Två tjocka, liggande aluminiumplåtar bildade fronten där knapparna med förklarande text ytterligare förstärker den låga, slanka designen. Horisontella skjutreglage för volym, bas, diskant samt balans förstärker intrycket.

Ovan- och undersidorna består av trä, antingen teak eller jakaranda. Anslutningarna för radio, skivspelare, tape och högtalare finns under apparaten, vilket gör att man inte frivilligt ändrar konfigurationen när man en gång fått det som man vill. Två lampor finns i fronten: en som visar att spänningen är påslagen och en annan som visar ”Stereo”. Förstärkaren kunde, som tidigare antytts, ställas in för drift som en monoförstärkare, då med dubbla uteffekten. Det optimala måste ju ha varit att ha två förstärkare, var och en på ”mono”-läge men tillsammans bildande en stereoanläggning…

Beomaster 5000

Designen gick igen i Beomaster 5000, radiodelen med den klassiska ”räknestickan”, där skalan visar vilken frekvens man för tillfället lyssnar på. En analog mätare visar mottagningsstyrkan medan två lampor indikerar stereomottagning respektive spänning på. Liksom förstärkaren har Beomastern en väl tilltagen träpanel på ovansidan.

Båda apparaterna är byggda med transistorteknik och med genomgående diskreta komponenter. Uppbyggnaden är gjord med serviceteknikern i åtanke: paneler med de olika kretskorten kan ”fällas upp” för bästa åtkomlighet.

Beogram 1000

Skivspelaren i den här anläggningen är en Beogram 1000, en mycket enkel apparat med traditionell teknik. Ännu hade inte automatiseringen kommit till B&O:s skivspelare, utan den här modellen är helt manuell. Man väljer varvtalet, man lägger på pickupen manuellt och får snällt  plocka av den  efter man lyssnat klart på skivan. Utformningen av pickupen kallades ”Concorde” i folkmun, efter det supersoniska flygplanet från ungefär samma tid.

Beovox 4000

Högtalarna är tillverkade av fanerad träskiva och den här, ganska ovanliga modellen (faktiskt mer ovanlig än storebrodern Beovox 5000) innehåller exakt samma högtalarelement och filter som BV 5000. Skillnaden är alltså storleken och att den större modellen var avsedd att placeras på golvet då den hade ben. Inget hindra dock från att dessa mindre men ingalunda små högtalare också ställs på golvet. Elementen består av en 10” bas, en 7.2×5” elliptiskt mellanregister högtalare och två 1.5” diskanter med pappkon. Högtalarna ansluts till förstärkaren med normal dubbelledare och de numer lite speciella 2-pins DIN-kontakterna. På baksidan syns anslutningen för de extra diskanterna, Beovox 2500.

Användbarhet då

När anläggningen lanserades 1967 var det en halvprofessionell top of the line-utrustning på alla önskvärda sätt. Borta var bordsradioutseendet och designen andades framtid och löften om hög kvalitet.

Anslutningsmöjligheterna var många, liksom utgångarna. Bas och diskant ställdes in separat och en loudnessfunktion, för höjd bas och diskant vid låg volym kunde kopplas in. Det fanns kontakter för dubbla högtalarpar samt en center, Förstärkaren kunde, som tidigare nämnts, ställas in för monokoppling av de båda slutstegen och lämnade då dubbla uteffekten!

Radiodelen hade en lång inställningsskala som borgade för att finjustering var möjlig och AFC undertryckte signaler som inte vad önskvärda. En brist som säkert måste ha uppdagats tidigt var de obefintliga möjligheterna att förinställda specifika valda kanaler. Kvaliteten på radioljudet, liksom alla andra källor är förstklassig, ännu idag.

Dessa komponenter var vanliga på professionella radiostationer i Europa: både danska och svenska statsradion använde anläggningarna. Apparaterna andades så mycket framtid att de fick en framträdande roll i filmen ”A Clockwork Orange” från 1971!

Högtalarna är tillverkade innan tekniken för diskantåtergivning lett fram till dome tweeter-tekniken. Att placera högtalarna rätt och själv sedan avnjuta musiken på rätt sittplats är, om inte avgörande så åtminstone kritisk. Här kom tekniken ikapp bara ett fåtal år senare. Nästa generation högtalare är betydligt generösare i detaljupplösningen och med njutbarhet och inget hindrar att man använder modernare passiva högtalare på anläggningen.

Skivspelaren är systemets svaga punkt, oavsett om den heter Beogram 1000 eller 3000. Det här var redan på sin tid obsolet teknik och vad man än väljer bland efterföljande modeller är det ett framsteg. Beolab 5000 lät bäst från radio, näst bäst från rullbandspelaren och på tredje plats kommer inget. Först på sjätte  eller kanske sjunde plats kommer original skivspelare.

Användbarhet nu

DÄREMOT går det alldeles förträffligt att ansluta en modernare skivspelare för att man ska kunna avnjuta sina vinylalster. Det går även – lika förträffligt – att ansluta en cd-spelare med ännu bättre resultat och all den bekvämlighet cd-skivan erbjöd över vinylskivan. Tro det eller ej, denna antikvitet från tiden innan människan hade satt sin fot på månen, innan Volvo 142 gick att köpa, ja, redan på den tiden då vår statsminister hette Tage Erlander kan ansluta till en mp3-spelare och en apparat som kan använda Spotify! Tiden har inte arbetat mot, den har snarare arbetat för. Det här är en framtida klassisk anläggning som inte går ur tiden någonsin. Enda frågetecknet är vad man ska med en analog radiomottagare till den dagen radiosändningar blir digitala, men låt oss bekymra oss för det en annan gång.

Tillgång och efterfrågan.

Beolab komponenterna är inte helt vanliga på dagens marknad, oavsett skicket på delarna. Att de elektroniska komponenterna är slitna och måste ersättas är en sak – det kan den lokale reparatören göra (och den jag anlitar skiner faktiskt upp när han får använda sina traditionella elektronikkunskaper) utan större problem. Det kan vara svårt att finna vissa transistorer om man haft otur och bränt någon eller några men ersättningskomponenter finns i allmänhet. Värre är det att försöka återställa trasigt trä- eller aluminiumhölje eller ens präglingen av skalorna får fronterna på radiodel och förstärkare. För den resursstarke finns dock en specialist i Danmark. Denna firma renoverar – på alla sätt man kan önska sig – samtliga komponenter i Beolab 5000.systemet. Hoppet lever.

Prisbilden för de ingående komponenterna varierar friskt men räkna ALLTID med att behöva renovera elektroniken: kondensatorer förlorar sina värden och vridpotentiometrar ärgar och slutar fungera med åren. Det är ett normalt slitage.

En Beomaster 5000 kan erbjudas från 700 – 800 kr och i renoverat utförande för upp mot 2500 – 3000 kr. Radiodelen Beomaster 5000 för kanske något lägre belopp.

Högtalarna Beolab 5000 kräver en renovering av delningsfiltren men aldrig någon omkantning av högtalarelementen då kanterna består av gummi och inte skumgummi. Med tilläggsdiskanterna Beovox 2500 är detta nog systemets dyraste komponenter: räkna med upp mot 6000 kr för fyra högtalare: två Beovox 5000 och två Beovox 2500 men som tidigare nämnts fungerar nyare (och bättre!) högtalare utmärkt tillsammans med resten av utrustningen.

Beogram 1000 finns för 500 kr men räkna med MINST det tiodubbla för ”the real thing”, Beogram 3000. Båda låter illa. Vill du spela vinylskivor utan att äventyra vare sig dina öron eller skivorna ska du satsa på en modernare konstruktion, kanske en Beogram 4000, 4002 eller 4004, en konstruktion vi återkommer till längre fram.

Om du inte har ett lager av gamla inspelningar på rullband eller anser att du absolut inte behöver en pålitlig, jättesnygg, välljudande men hopplöst tekniskt frånsprungen Beocord 1800 eller 2000 kan du lämna rullbandaren där hän. Riktpriser vintern 2013-14 är i Sverige c:a 1000 kronor.

Koppla istället på en cd-växlare, en dator eller en telefon som kan nå Spotify och njut inte bara av ljudet utan även av den klassiska danska designen av Bang & Olufsens främste formgivare Jakob Jensen.

Artikel av: Dick Andersson, Hifi-expert

Måns Möller försöker alltid tänka positivt. Han försöker åtminstone iklädda sig optimistens kläder. Han resonerar att den som är realist är pessimist. Och att man inte mår sämre av att se saker och skeenden i ett positivt sken. Som att belysa sin son med funktionshinder genom en humorshow och ett skarpt fokus på allt det härliga som kringgärdar det dagliga livet tillsammans med honom.

- Jag försöker se de jobbiga bitarna i livet från den ljusa sidan. Sen betyder inte det att jag tycker det är roligt att min son har autistiskt syndrom. Men det hjälper varken honom eller mig att gräva ner sig, då får man faktiskt se sig omkring och försöka göra det bästa av situationen, säger Måns Möller.

Komikeryrket tidigt i kikaren
Måns visste tidigt att komikeryrket var vigt åt honom. Efter ett uppträde på Norra Brunn kom det fram en gammal klasskompis med en ’Mina vänner’-bok. Där hade Måns redan i fjärde klass fyllt i att han ville bli ståuppkomiker.

- Man är otroligt lyckligt lottad som får leva sin dröm. Jag hade flyt från början, kan man säga. Från början hade jag dock planer på att jag utbilda mig och skaffa ett riktigt jobb. Jag gick ekonomlinjen på Universitetet och hade bara en termin kvar. Då slog det mig att sen måste jag ju börja jobba med ekonomi, berättar Måns.

Måns åkte runt och besökte olika företag för att fiska traineeplats, han äter gratiskolor och norpar pennor med företagstryck. Men inser att detta inte är vad han egentligen vill göra. Han måste i alla fall prova drömmen han närt om att bli ståuppkomiker. Varpå han maxar sina studielån och bokstavligen tjatar sig in på Norra Brunn.

- Jag började som ljudtekniker och att stå i garderoben. Mitt jobb var också att hälla upp whiskey till Lennie Norman och Claes Malmberg efter deras gig. Och till slut fick jag tre minuter att gå upp och uppträda på, som jag också tjatade mig till, berättar Måns.

Vid den här tiden var Måns bland de yngsta i Sverige i ståupp-branschen. När Norra Brunns ägare flyttade till Berns, samtidigt som krögaren Norra Brunn medförde att Måns plötsligt hade dubbelt så mycket scentid och två scener att uppträda på.

- Det var ju guld värt för mig. Då gjorde jag ’Jävla 70-talister’ på Berns, med Johan Glans, David Batra och Thomas Järvheden. Samtidigt hade jag en show med Magnus Betnér och Järvheden på Norra Brunn som hette ’Bröderna Graaf’, berättar Måns.

Batra och Glans var stora namn i ståupp-Sverige vid det här laget. Men branschen var liten och ryktet gick snabbt. De hörde att Måns var rolig på Norra Brunn och plockade över honom till Berns.

- Det var ju bara vi som höll på, det var en sådan liten bransch. Ingen visste ju nästan vad stand up var för någonting. Internet fanns ju inte på den här tiden heller, så det spred sig inte som en löpeld direkt, minns Måns.

Özz Nuyen och Stockholm live
Efter ett tag blev standup fruktansvärt ute i Sverige och att vara ’komiker’ stod inte högt i kurs. När Parlamentet spelades in fick inte komiker vara med i panelen, svenska komiker var för dåliga ansågs det. Istället plockades skådespelare in från Stadsteatern som satt och läste manus.

- Sedan kom Özz och gänget in från vänster efter några år, och gjorde Stockholm live. Då tändes hoppet litegrann för oss komiker. Men den här mörka perioden var ändå positiv, vi hade fått jobba hårt i några år, åkt runt i landet och harvat på småklubbar. Det var dåligt med folk och inget betalt. Allt var verkligen dåligt. Men det här var ju bra för branschen också, för då sållades det verkligen ut vilka som hade kärlek till konsten och vilka som höll på med det av andra skäl. Och vi var några få som hängde i, det tog väl en sex-sju år innan det vände, berättar Måns.

Med Stockholm live uppstod en klyfta i ståupp-Sverige. Då ville inte längre det gamla gardet vara med. De var fortfarande lite bittra över att Släng dig i brunnen hade försvunnit från TV. Men Måns och andra yngre förmågor som hade legat och väntat på sin chans blev överlyckliga.

- Gänget med Özz i spetsen kom från ingenstans och fick ett eget standup-program på SVT. Det var ju helt sjukt. Men då vände det. Schyffert började även med stand up i den vevan, vilket fick alla nöjesjournalister att höja på ögonbrynen – och plötsligt var stand up på tapeten igen, berättar Måns.

Komiker som han var under ’förbudstiden’ fick Måns inte vara med i Parlamentet. Men så blev någon sjuk och han fick utan omsvep hoppa in i Time Out. I samma veva hoppade Claes Malmberg av och Måns fick en permanent plats i programmet.

- Jag är alltid så dålig när det kommer till provfilmning , men här var det så stressigt att jag bara fick hoppa in. Jag fick chansen att vara komiker i TV en gång i veckan, och det var stort för mig. Och Time Out var ju också väldigt stort i Sverige, det hade många tittare. Och jag fick sitta i samma program som Robert Gustafsson och de här kända snubbarna. Då kände jag att nu, nu kommer jag att kunna leva på det här på riktigt, minns Måns.

En soloshow om autism
Idag är trenden bland komiker att sätta upp sin egen show för att turnera runt med. Vissa slår ihop sig för att gardera sig på biljettförsäljningens front. Andra, som Måns, gör en soloföreställning. Han hade sett nära vännen Özz Nuyens ’Dålig stämning’ och blev överväldigad. Och kände att han ville göra det där fast på sitt eget sätt.

- Så jag började med att skriva en rak enkel humorshow. Tanken var en biografi över mitt liv, lite Cirkus Möller, lite Time Out och så träffade jag den och den. En show om show business, helt enkelt, berättar Måns.

Det här var en mörk period privat i Måns liv. Sonen Viggo har diagnosticerad med autism, och vardagen handlar mycket om utredningar och sjukhusbesök. Något som hinner ikapp Måns i manusarbetet.

-  I samma veva skulle vi iväg på någon ny ADHD-utredning med min son Viggo, och jag hade en sådan ångest för det där. Då kände jag att det är ju det här som jag tänker på, dag och natt. Det skulle inte vara ärligt att göra en ren humorshow när det enda jag gjorde var att springa på sjukhus och habilitering hela dagarna. Jag kände att jag måste göra en show om mitt liv som det är nu. Så jag slängde allt jag skrivit, berättar Måns.

Så växte showen så sakteliga fram. Desto mer Måns skrev desto mer positiva inslag i det vardagliga livet med Viggo kom han på.  Han kom att tänka på fler och fler framsteg med sonen och hans sjukdomsbild som var så fantastiska att uppleva. Men det var i botten en mörk period och det gällde att få till en bra balans i showen, mellan det allvarliga och det roliga. Där tog Måns hjälp.

- Jag är bra på att skriva humor, men mindre bra på de allvarliga bitarna, så där fick jag hälp av en duktig kille från Örebro. Sedan fick jag hjälp av Jonas Gardell med passagerna mellan humor och allvar i showen. Jonas sa att det är ingen fara att vara allvarlig i showen. Det viktiga är att du signalerar att du känner av det. Så när jag till exempel berättar i showen om när min son får ytterligare en diagnos, och folk blir nedstämda å mina vägnar. Då bemöter jag det med att konstatera att stämningen dog i salongen och att jag känner av det. Så länge man visar att man har koll på läget, att man fattar att det är dålig stämning, då kan man vända det. Det viktiga är att man känner av stämningen i rummet, berättar Måns.

Efter föreställningarna händer det ofta att föräldrarna till autistiska barn kommer fram och pratar med Måns. De känner igen sig i så mycket och har gått igenom samma upplevelser och känt samma sorg.

- Men det kommer också fram folk som först nu förstår saker kring folk i sin omgivning med autistiska barn. Man behöver inte på något sätt ha ett barn med en diagnos för att man ska tycka showen är bra. Av de 90 minuterna showen håller på ska det vara 75 minuter full fräs och asgarv, med två allvarligare partier inemellan. Men det är i botten en ljus historia, säger Måns.

Med hjälp av humor informerar Måns om autism, i syfte att få folk att få upp ögonen för det. Åtminstone litegrann. Och han framhåller humorn som ett väldigt effektivt vapen.

- Folk är avväpnade när de har garvat en halvtimme och när de sedan får ta emot en riktig råsop i solar plexus blir det oerhört effektfullt. Sen är det svåra att få dem att börja skratta igen, efter det att man berättat för dem om sitt livs värsta dag. Och jag är jättenervös varje kväll för att jag inte ska lyckas vända på steken och få publiken att börja skratta igen. Det var av den anledningen jag tog hjälp av Gardell. Det finns ett sådant parti i showen, där det är helt tyst. Man hör någon som sitter och gråter längre bak i salongen. Då känner man att, nu laddar vi på – kom igen nu Möller, berättar Måns.

Showen ger effekt i TV-soffor
Jävla pajas är en föreställning som ligger bra i tiden. Måns blir inbjuden till morgonsofforna för att prata om hur de lägger ner resursskolor. Måns belyser också att det tar ett helt år för att få en diagnos i Sverige, och när diagnosen väl ställs får man beskedet att barnet skall börjas tränas så tidigt i livet som möjligt. För chansen att de ska klara sig själva när de blir stora.

- Då är det något som inte fungerar i systemet. Men att man syns i media ger faktiskt lite effekt. Folk blir helt enkelt förbannade när man stänger skolor för de här barnen. Och att ta upp de här ämnena tillsammans med humor blir ganska slagkraftigt, annat om jag bara skulle stå och prata en timme om hur dåligt systemet fungerar. Ingen skulle orka lyssna på det, säger Måns.

Måns har gått från tanken på sin nyfödda son som Sveriges näste statsminister till att istället sätta upp målet att Viggo ska bli den gladaste killen i landet med autism.  Föreställningens utgångspunkt är att vara pappa till killen som inte blir bjuden på kalas. Och showen har gjort inverkan på Måns och Viggos vardag.

- De kvällar man lyckas är fantastiska. Jag fick ett sms efter en show från en som skrev: ”Tack för showen. Jag har inte varit så rörd sedan jag var på bio och såg E.T.” Det är fantastiskt kul när man får uppskattning för det man gör.  Och sedan showen haft premiär så har vi fått komma iväg på fler kalas, så det känns jättebra, säger Måns.

Planerar långt fram
Måns planerar långt fram som egenföretagare. I dagsläget vet han vad han ska göra fram till 2016. Av erfarenhet vet han jobben sällan dimper ner från skyn.

- Förr kanske man kunde chansa mer, men nu när man har barn kan man inte bara hoppas på att det trillar in något bra jobb. Man måste planera framåt. Och jag har aldrig fått något jobb, utan jag har fått skriva mina egna TV-manus och försökt sälja in eller göra min egen show och boka konserthus och så. Jag har fått tjata mig in, ända sedan Norra Brunn. Det är en återkommande röd tråd genom hela min karriär, jag har tjatat mig till precis allting. Därför blir jag skitglad när de till exempel ringer från Melodifestivalen och vill ha mig i en av sketcherna. Det är jättestort för mig att någon har ringt och vill ha mig, det är kanon. Jag tror litegrann att man är sin egen lyckas smed, berättar Måns.

Med en annorlunda föreställning som Jävla Pajas, i jämförelse med vad han gjort tidigare, märker han av en förändring hos vissa belackare. Och han tror på att rycka undan mattan på folk i syfte att nå fram med sitt budskap.

- Särskilt jag kanske, alla som känner till mig har ju en uppfattning om mig. Några tycker att jag är jätterolig, andra tycker att jag är helt värdelös. Och nu när man gör något annat så omvänder man ganska många av kritikerna, och det känns jätteskönt. Det är kul när folk har cementerat en bild av dig och man lyckas rubba på den bilden, säger Måns.

Text: Markus Qvist
Foto: Camilla Qvist

Annons

1. Julklappsrushen är en av svenskarnas allra heligaste traditioner vid tiden för firandet av Jesus storkresa. Vissa har hela kompanier att utfodra med klappar, andra tar det lite lugnare och shoppar ett par tubsockar till morsan dan innan dopparedan.

Hur många klappar köper du?

a) Inga. Jag firar inte jul och skulle för mitt liv aldrig få för mig att ge bort något gratis.
b) 1-3. Jag har sagt upp allt utbyte av gåvor kring jul men köper några ändå. Mest för att ge folk dåligt samvete.
c) 4-10. Alltid sista tre dagarna. Tror jag ska hinna galant men av någon anledning blir klapplistan alltid längre än vad man tror. Alltid missar man någon.
d) 11-400. Julen är ett helvete. Sjutton barnbarn är inte att leka med; får de inte vad de vill ha kommer du att brinna i deras minne för all framtid.

2. Ingen gran, ingen jul. Eller? Vissa smyckar sitt juleträd till oigenkännlighet, andra hänger en kula i orkidén. Somliga har ingen gran alls, andra ska ha prima vara. Traditionen av att ha ett grenverk i julhemmet skiljer sig markant åt i de svenska stugorna.

Annons

Hur ser du på grantraditionen?

a) Det kommer inga barrträd in i mitt hem oavsett tid på året. Jag firar hellre jul i skogen än befläckar mitt laminatgolv med ogräs.
b) Plastgran är grejen. Inga barr, inga kryp och inget jävelskap.
c) Vi köper granen kapad och klar på macken, färdigpaketerad med lösa barr och rivsår.
d) Självfallet tjyvkapar vi en praktgran på bondens mark. Vad ska han med så mycket granar till, han behöver väl ändå bara en själv?

3. Ett fenomen det råder oerhört delade meningar omkring är huruvida alkoholen hör julen till. I vissa sällskap spottar man i barnglöggglaset medan man i andra familjer har uppenbara svårigheter med att klargöra för julaftons kväll under juldagen.

Hur ser man på alkoholkonsumtion vid juletider hemma hos er?

a) Vår släkt har inte druckit en droppe alkohol på 200 år. Lättöl är en synd och Herrljunga cider borde bannlysas av ärkebiskopen. På jul dricker man vatten och grytspad.
b) Alkoholen hör väl egentligen inte julen till, men lite glögg kan väl inte skada. Dock inget för barn under trettio år.
c) Rödvin till maten, starkvinsglögg till Karl-Bertil Jonsson och en virre eller två framåt tomtetimme hör julen till. Det krävs för att över huvud taget orka med.
d) Ingen jul utan bardisk. Köttbullar i all ära, men det är spriten som gör kaoset uthärdligt. Vi hänger i lampkronan lagom till Kalle.

4. För många är maten på julbordet signifikativt för högtiden. Ju mer godsaker framdukat desto lyckligare släktsammankomst. Andra slänger fram ett par skrämda sillbitar och några potäter, mest för att få något i magen innan Kalle Anka börjar.

Hur brukar julbordet se ut hemma i er familj?

a) Ingen i vår släkt är särskilt intresserad av vare sig mat eller matlagning. Vi beställer tio sorters pizza och splittar upp. Som vilket kalas som helst.
b) Köttbullar och korv är vad som gäller. Allt annat är overkill.
c) Vi har nog vad man kan kalla ett traditionsenligt julbord. Sill och potatis första vändan följt av köttbullar, skinka, Janssons, dopp i grytan och all övrig nödvändig utfyllnad inemellan. Allt inhandlat på Willys.
d) Det kan bli aldrig bli för mycket på ett julbord. Förutom grundbultarna och lite därtill dukas det fram delikatesser såsom grisfötter, fårmage, kotunga, Cayenne-ekorre och Gud vet allt. För att hinna få ner allt innan kvällens slut brukar vi börja tugga dagen före.

5. Åsikter om vem som egentligen passar bäst i TV-rutan som årets julvärd har blivit en populär diskussionspunkt framåt julaftons kväll. Så vem är då den ultimata konferencieren i dumburken?

Vem tycker du ska vara konstant julvärd framöver?

a) Vi har ingen TV. Och hade vi haft det hade den varit avstängd.
b) Ingen åsikt. På jul ser vi på Animal Planet.
c) Jag tycker Lasse Kronér verkar vara ett bra val, jag röstar på honom. Eller någon från Örebro.
d) Arne Weise har alltid varit och kommer för all framtid att vara världens bästa julbock i rutan. Jag mår psykiskt dåligt när någon annan än Arne sitter i fåtöljen.

6. Kalle Anka och hans vänner anses av många vara en stort skuren bit av jultårtan. Men åsikterna går även här isär, medan vissa fäster sig med skruvar och spik i soffan klockan tre står andra med händerna i fickan vid busshållplasten, på väg bort, vart som helst, bara bort.

Vad händer på julafton klockan tre i er familj?

a) Vi går inte efter er tideräkning. Men när solen står som högst den 24:e december brukar jag ta en cigg innan mitt nattskift på Kronobergshäktet.
b) Då börjar ”How elephants mate” på Animal Planet. Varje dag klockan tre, underbart underhållande.
c) Allt fokus på Kalle Anka & Co. Spännande också att se ett smakprov från årets nya Disneyfilm. Sen brukar hela familjen falsettjoddla ikapp med Bengt Feldreich.
d) Vi släcker, rullar ner storbildsskärmen, startar projektorn och rattar in Kalle. Med surroundsystemet på högsta volym dånar Papa-Papa-Papa-Dia i väggarna och samtliga sitter med håret rakt upp i biofåtöljerna. Ingen säger nåt eftersom det är omöjligt att höra varandra.

7. Hur ligger det egentligen till med önskan om en vit jul? Vissa gör inget annat än att klaga över uteblivet snöfall på julafton, andra tackar högre makter för mild väderlek och gröna gräsmattor. Hur djup är vår förhoppning om snö kring jul?

Hur ser du på begreppet ”En vit jul”?

a) Jag rör mig mest i kriminella kretsar och associerar till helt andra företeelser än krimskrams som dimper ner från skyn. Sen om det är jul eller inte, det spelar ingen större roll.
b) Om väderleksrapporten lyder att det ska snöa till jul går jag raka vägen till datorn och beställer en Thailandresa. Om inte annat så till nästa år.
c) Självfallet skall julen vara vit och kall. Inget klingar jul såsom en frostbiten tomte med istappar dinglandes från näsborrarna. Fast regnar det är det inte hela världen, det är ändå vad man får i julklapp som räknas.
d) Snöar det inte kring jul reser vi mot vintern norröver. Är stugorna uppbokade bygger vi en koja av granris, gräver ner oss i snön och halsar glögg tills vi tinar.

Resultat – Hur jul är du?

Flest a)
Du har inte ett uns jul i kroppen. Antagligen har du heller aldrig hört talas om högtiden. Det är dock aldrig för sent att börja jula. Bjud hem släkten nästa år och käka pepparkakor och mandelmassa tillsammans.

Flest b)
Nja, julen verkar inte riktigt vara din melodi. Har du testat påsken? Mindre stress, inga klappar men med lika mycket must och mer ägg. Kanske kan vara något för dig.

Flest c)
Du har en normal dos jul i systemet. Skinka, tomte, klappar, gröt och glögg, sen åker vi hem. Jul-Svensson personifierad. En jul typ, helt enkelt.

Flest d)
Förmodligen tänker du jul året runt. Kanske borde du fundera på att trappa ner lite, för mycket jul är inte bra för hjärtat. Du personifierar epitetet ‘en riktig tomte’. Sök hjälp.

Text: Markus Qvist
Illustration: Mikael ”Smike” Stenström

När Christopher var fyra år gammal pekade han på en av sin mormors morbror hopsnickrad violin som hängde på väggen och sa: ”Jag vill spela på en såndär.” Och så blev det. Hans föräldrar tog med honom till Betelkyrkans musikskola redan samma år.

- Där var det väldigt bra lärare. Jag har alltid haft bra lärare. Det är tack vare det och att jag började så tidigt jag har blivit duktig, säger Christopher.

Svenska Kammarorkestern och kurser i USA
För visst är han duktig. Något som om inte annat bekräftades då han blev utsedd att öva med Svenska Kammarorkestern genom Kulturskolans fördjupningslinje. Tillsammans med två andra utvalda fick han spela, sätta en stämma och öva under en veckas tid. Något Christopher anser var väldigt lärorikt

Något annat som varit givande för Christopher är två kurser han gått i Indiana, Bloomington. Två kurser på fyra veckor vardera, som ägde rum i somras och sommaren dessförinnan. Borta i USA fick han testa på att spela i ensemble. Dessutom träffade han duktiga musiker från runt om i välden.

- Det var kul att få spela utomlands tillsammans med folk från andra länder. Både för att man lär sig mer, men också för att man hittar ny motivation när man får nya perspektiv, berättar violinisten.

En flitig övare
Christopher går andra året på Estetiska programmet, Risbergska skolan, med huvudämne violin. Men Christophers musikaliska talanger sträcker sig längre än så: han spelar även piano och sjunger. Han är medlem i skolans vokalensemble. Att Christopher övar flitigt har nog sin del i framgången. Varje dag övar sjuttonåringen mellan 2-3 timmar, såväl hemma som i skolan. Som tur är tycker han inte att skolan och musiken krockar.

-  Jag ser till att mina skoluppgifter kommer först, har jag mycket i skolan låter jag det gå före. Jag får ju trots allt mycket musik genom skolan också, säger Christopher

Huvudlärare för Christopher i stråkinstrumentet är Sven-Ole Svarfvar, som undervisar Christopher privat samtidigt som han är den som betygsätter honom i skolan. De har lektion tillsammans ungefär en gång i veckan. Dessutom har Christopher även lektion tillsammans med Sven-Oles fru Ulla en gång i veckan på kulturskolan. Det märks att Christopher är nöjd med sina lärare:

- Sven-Ole inspirerar mig. Så gör även hans son, Christian. Sedan har jag ju andra idoler också. Itzhak Perlman, till exempel. Han är ju jättestor, världskänd.

Dessutom menar Christopher att musiken i sig sporrar honom att fortsätta:

- Musiken har ett sådant djup, ju mer man spelare desto vackrare blir det, förklarar han vidare. Jag mår bra av att spela violin. Jag kan uttrycka mina känslor genom att spela, jag får lasta av saker. Det är skönt och nyttigt.

Lär sig mer än bara violin
Det är tydligt att violinspelandet även kommer Christopher till nytta på ett personligt plan. Han menar själv att han ända sedan Betelkyrkans musikskola, som använder sig av suzukimetoden, lärt sig att stärka sitt självförtroende och att trivas på scen. Dessutom har han genom sina två USA-tripper lärt sig att klara sig på egen hand.

Erfarenheterna kommer med största säkerhet komma till användning i framtiden då hans dröm är att arbeta som musiker. Och Christopher ser många möjligheter att kunna göra just detta:

- Jag vill kunna försörja mig på att spela. Om tio år sitter jag antingen i någon orkester eller så spelar jag solo. Jag tycker om att improvisera till andra musikstilar också, så att bli musiklärare är ju också ett alternativ. Men först vill jag söka till musikhögskolan.

Text och foto: Mats Turesson

Vinmästaren och tillverkaren av några av de viner som skall provas, Bernardo Bianchi från vingården Colle Bereto Radda i Chianti Toscana, finns nämligen närvarande. Bernardo är inbjuden av vinimportören Mats Barlow, Jack Barlow Wines AB med säte i Glanshammar, Örebro.

Den extra förväntan ligger även i att det är första gången som Jack Barlow Wines och Örebro Kaffe & Pralin har gemensam provning av vin och choklad.

Det som väntas är alltså en fantastisk mix av Örebro och Toscana i italien. Inramningen är trevlig, det konferensrum på Behrn Hotell som provningen genomförs i ger en trevlig atmosfär och konferenskänslan är helt försvunnen. Det känns mer som en mysig del i en finare restaurang.

Entusiasmen och kunskapen hos provningens ciceroner är imponerande och frambringar deltagarnas beundran och delaktighet. Då vinmästaren Bernardo börjar prata får vi veta mycket om hur vinproduktionen går till, men extra intressant är kanske vetskapen om hur odlingen av druvor, det vill säga hur själva grunden går till.

Enligt Bernardo så är det just i odlingen av druvor som hemligheten sitter, det är redan i den processen det avgörs om det kan bli ett vin med mycket hög kvalitet och stark karaktär.

Vingården och vinproducenten Colle Bereto Radda ligger mitt i Chiantiområdet vid berget Chianti i Toscana, det riktiga Chianti enligt Bernardo. Han berättar att den Italienska regeringen 1932 beslutade att alla viner från Toscana fick rätt att kallas Chianti-viner. De mest riktiga är dock viner som producerats i Chiantiområdet, de är Chianti Classico, enligt Bernardo.

Någon av deltagarna ställer frågan om det finns ekologiska varianter av vinerna. Utan att svara direkt ja på den frågan berättar Bernardo att vinet framställs på det vis det gjort i århundranden, det vill säga innan man ens kom på kemikaliska gödnings- och bekämpningsmedel. Han förklarar bland annat att de odlar, eller låter växa fram, tre sorters ogräs i druvodlingarna.

Dessa ogräs har en positiv inverkan på jorden och ger druvodlingen naturlig gödning och bästa möjliga förutsättningar.

Bernardo kommer åter igen in på hur oerhört viktig själva jordbruks- och odlingsdelen är för vinproduktionen. Odlingsförutsättningarna som höjd över havet, mikroklimatet, jordmånen m.m. är A och O, så är även hantverkskunnandet skapat genom generationers erfarenheter, enlig Bernardo.

Det ingår tre viner från Colle Bereto Radda i provningen, Colle B. Rosé på 100% Pinot nero, Chianti Classico DOCG 2010 på 97% Sangiovese och 3% Colorino och Chianti Classico Barlow Selection 2011. Den senare varianten är lagrad på ekfat handgjorda på tunnbinderi i Ölmbrotorp, utanför Örebro.

Detta vin är provningens absoluta höjdpunkt, enligt de flesta deltagarnas reaktioner. Hur man känner doften, smaken och karaktären av ett vin är dock högst individuell, kanske kan det också finnas ett inslag i lokalpatriotism i upplevelsen.

Alla viner som provades var i mitt tycke helt underbara, både i doft, smak och karaktär. Upplevelsen av vinerna från just Colle Bereto Radda var lite extra. Att vinmästaren själv var närvarande och gav oss sin historia påverkar nog en hel del, det känns liksom lite mer äkta och genuint och det förstärker upplevelsen.

Precis på samma vis som Bernardo Bianchi lyckades förstärka smakupplevelsen av vinerna med sin historia så gjorde Maria Matsdotter, ägare till Örebro Kaffe & pralin, detsamma för chokladen. Med stark inlevelse och djup kunskap förmedlande hon historien om kakaofruktens väg från växt till färdig choklad.

Informationen om hur kakaofrukterna plockas och lindas in i bananblad för att jäsa, hur kakaobönorna soltorkas i veckor och hur processen fortskrider tills kakaon är färdig var mycket intressant och berikande. Att kakaosmöret används för vit choklad och bönorna till brun kanske de flesta känner till. Att det endast är tre sorters kakaofrukt som ger ätliga kakaobönor men att det finns mer än 20 sorter är troligen mindre känt.

Chokladen som provades var dels egentillverkade praliner och tryfflar av olika slag samt chokladvarianter från Valrhona.

– Om ni aldrig varit i Valrhona, så åk dit, det doftar choklad i hela byn, berättar Malin Pålsson, en av deltagarna. Byn ligger i Frankrike och är världskänd för sin chokladtillverkning.

När det gällde chokladvarianterna så var uppfattningarna mer olika om vilken som var favoriten. Personligen så tycker jag att de egentillverkade pralinerna var en betydligt bättre njutning än den franska chokladen.

Kombinationen vin och choklad var en absolut höjdpunkt. Valet av olika chokladsorter till respektive vin hade gjorts av Mats och Maria. Målet var inte bara att de skulle passa ihop, de skulle dessutom förhöja den totala smakupplevelsen av såväl vin som choklad. Detta lyckades alldeles utmärkt.

Text och foto: Mats Turesson

Annons

Eller för att bli ännu mer specifik, julafton kl 14.59 (när Weise-efterträdaren tänder ljuset) och några få timmar framåt. Vad som sker och vilka vi är tillsammans med dessa timmar har på något sätt blivit en värdemätare för hur bra eller dåliga våra familjerelationer är. Om hela släkten samlas, äter julmat i fest och gamman, tittar på Kalle Anka, öppnar paket med tindrande ögon och avslutningsvis kryper upp i TV-soffan och skrattar åt Svensson Svensson, ja, då är vi lyckade!

Men vem lyckas egentligen med detta? Disney-julen finns ju bara i sagan. Det är ingen bra idé att pressa in all förväntan på bara några få timmar? Om vi blåser upp våra förväntningar till helt orimliga höjder är det ju omöjligt att inte bli besviken.

Vi behöver verkligen tona ner symboliken omkring själva julafton. Att inte låta några få timmar på året bli en värdemätare för hela vårt liv. Julafton är 1 dag, det finns 364 andra dagar! Det måste ju vara viktigare hur vi använder dessa. Som man brukar säga när det gäller mat och ätande:

- Det viktiga är inte hur mycket du äter mellan jul och nyår, utan hur mycket du äter mellan nyår och jul! Samma sak gäller när det handlar om relationer. Så lägg inte krav, vare sig på dig själv eller dina nära att räcka till för allt och alla. Jul går att fira mycket bra även om det inte står siffran 24 i almanackan!

Nu står julen för dörren och jag gissar att din julafton är planerad. Du vet ganska väl vart du ska, vilka som kommer eller om du firar på egen hand. Förhoppningsvis ser du fram mot julen och har planerat med förstånd och har förmånen att få fira tillsammans med människor du tycker om. Men det kan också vara så att du sagt ja till att fira på ett sätt du inte är riktigt nöjd med, men nu är för sent att backa ur.

Annons

Om det är så att du bävar inför julafton med släkten. Orolig för hur du ska hantera din svåger som skryter så mycket om sitt framgångsrika företag. Eller din mamma som hela tiden säger att hon misslyckats med maten. Till dig vill jag säga, välj din julafton. Välj vad du ska fokusera på. Om du går in för att reta dig på din skrytmåns till svåger så blir det ganska trist.

Om du fokuserar allt på mammas offerkofta blir det riktigt jobbigt. Ingen tjänar på att du retar upp dig, allra minst du själv. Fokusera istället på det du ärligt är tacksam över. Eller för att utrycka den klassiska devisen; du kan inte förändra andra, bara ditt eget förhållningssätt. Och detta gäller ju även på självaste julafton!

Vi klagar ibland över vår släkt, det man kan tänka på då är att många skulle vara tacksamma att faktiskt ha en släkt och familj att ”klaga över”. Ensamheten är många gånger extra tung när det är jul.  Så hur ska man ”fokusera” eller ”välja” om man är ensam?  Kanske att lyfta blicken och se bortom sig själv och sin saknad av gemenskap.

Finns det någon som behöver dig? Finns det någon annan som du tror också känner sig ensam i jul? Ett sätt att komma ut ur sin isolering är att räcka handen till en medmänniska. Inte med ambitionen att den människan ska bli min bästis, utan bara göra det för att… För att, det är väl det julen egentligen handlar om, att ge?

Så oavsett hur vår jul ser ut, tillsammans med underbara släkten eller med påfrestande svägerskan eller i ensamhet, vem vill du göra glad i jul?

Text: Sverker Wadstein
Illustration: Michael ”Majk” Lindell

Annons

Att republikanerna kritiserar honom är inget nytt, men att så många av hans egna är så ilskna är något nytt. Anledningen är den reform som förmodligen kommer att definiera hans tid som president och som bär hans namn: Obamacare. Reformeringen av sjukförsäkringssystemet.

Den heter egentligen inte Obamacare, utan Patient Protection and Affordable Care Act och klubbades genom i kongressen i mars 2010. Det huvudsakliga syftet med den var att alla amerikaner skulle få en sjukförsäkring. Något som många presidenter innan Obama hade försökt få igenom. Bill Clinton var den senaste att försöka, men hans förslag dog i senaten hösten 1994. Obamacare var alltså en monumental framgång för president Obama, men blev samtidigt hans största politiska problem.

Väljarna gillade visserligen tanken på att alla skulle få sjukförsäkring, men de tyckte att Obamacare gav staten för mycket makt och kostade för mycket pengar. Det ledde till att inte en enda republikan röstade för förslaget. De flesta andra lagförslag får i alla fall några röster från det andra partiet.

Väljarna straffade också demokraterna mycket hårt i mellanårsvalet 2010. I USA är det val vartannat år, då hela representanthuset väljs om och en tredjedel av senaten. Demokraterna hade haft majoritet i båda, men förlorade nu 63 platser i representanthuset och sex platser i senaten. Den största valförlusten sedan 1948. Därmed blev det republikansk majoritet i representanthuset och eftersom lagförslag måste godkännas både i representanthuset och i senaten blev det mycket svårare för president Obama att få igenom något.

Inte särskilt mycket hände heller lagstiftningsmässigt de kommande två åren och Barack Obama inriktade sig istället på att bli omvald. Det blev han i november förra året, men samtidigt behöll republikanerna greppet om representanthuset.

Annons

Under våren 2013 försökte president Obama och en grupp senatorer från båda partierna, däribland Obamas motståndare från 2008, John McCain, att driva igenom en reformering av immigrationslagarna i USA. I landet lever över tio miljoner illegala invandrare, som inte har laglig rätt till vare sig skola eller vård. Trots stöd i båda partierna och att förslaget röstades igenom i senaten så fastnade det, som så mycket annat, i representanthuset.

Det såg tungt ut för president Obama att få igenom något av betydelse under hans sista mandatperiod i Vita huset.

Vid Sverigebesöket kunde emellertid en ljusning av läget vara på gång. Republikanerna hade målat in sig i ett hörn och krävt att Obamacare skulle skjutas på framtiden, alternativt rivas upp, om de skulle gå med på att klubba igenom en ny budget. Om ingen ny budget antogs skulle delar av statsapparaten stängas och flera samhällsfunktioner inte fungera. Så blev också fallet och väljarnas pekade med en hand ut republikanerna som skyldiga till detta.

Samtidigt närmade sig tidpunkten då USA skulle slå i skuldtaket. Om inte kongressen godkände en ökad lånenivå skulle staten behöva ställa in betalningarna och därmed gå i konkurs. Några timmar innan deadline gav republikanerna upp och gick med på en kompromiss. En tillfällig budget godkändes och skuldtaket lyftes så att staten kunde låna pengar i ytterligare några månader.

Det republikanska varumärket var i botten. Endast 28 procent av väljarna hade en positiv bild av republikanerna i oktober 2013, det lägsta för något parti sedan Gallup började mäta i början 1990-talet. Många började spekulera i att demokraterna skulle kunna ta tillbaka majoriteten i representanthuset vid mellansårsvalet 2014 och därmed ge president Obama möjlighet till fler reformer under hans sista två år vid makten.

Men så dök Obamacare upp igen.

Den 1 oktober, samtidigt som bråket med republikanerna, så började Obamacare gälla. Det innebar att människor utan sjukförsäkring skulle anmäla sig för att köpa en sådan. Om man inte gjorde det blev det böter. Problemet var bara att hemsidan där anmälan skedde inte fungerande. Under första dagen lyckades sju personer i hela USA ta sig igenom processen. Alla hundratusentals andra som försökte lyckades inte. På det sättet fortsatte det vecka efter vecka, och problemen är fortfarande inte helt fixade.

Dessutom dök ytterligare ett problem upp. President Obama hade många gånger sagt när Obamacare klubbats och i valrörelsen året innan, att om du gillar din nuvarande sjukförsäkring så kommer du kunna behålla den. Punkt slut.

Det var inte sant. Folk runt om i landet började få brev från sina sjukförsäkringsbolag med besked att deras sjukförsäkring hade sagts upp. Sanningen var att man kunde bara behålla sin sjukförsäkring om den uppfyllde de nya, tuffare kraven, som ställdes i och med Obamacare. Alla som inte gjorde det sades upp. Ännu vet ingen hur många som kommer beröras av detta, men det är miljontals personer.

Eftersom presidenten så tydligt lovat – och så tydligt ljugit – blev folk topp tunnor rasande. Nu var det Obamas opinionssiffror som slog i botten. Aldrig tidigare under hans tid som president hade hans stöd hos väljarna varit lägre. Det var inte bara han som tog stryk, utan hela demokratiska partiet. I en mätning var stödet för republikanerna återigen högre än för demokraterna, bara några veckor efter deras rekorddåliga siffror.

I november nästa år är det mellansårval. Om inte läget förbättrar sig avsevärt för Obama och demokraterna så kommer de inte återvinna majoriteten i representanthuset. Det finns också en risk att de förlorar majoriteten i senaten. Därför har flera demokrater som är uppe för omval nästa år distanserat sig från sin egen president.

Det ser med andra ord ut som om det tre sista åren i Vita huset för Barack Obama kan bli väldigt tuffa. Inte vore det konstigt om han då och då längtar tillbaka ett soligt Stockholm där brett leende och vinkande svenskar kantade hans resväg.

Text: Mathias Sundin

www.amerikanskpolitik.se

Äntligen är julen här, tid för kontemplation och eftertanke. Dags att börja summera året och/eller börja blicka framåt. Tid för släkt och familj, tid för nära och kära.

Några av oss ser mest av allt fram emot julbordet med köttbullarna, prinskorvarna, sillen och grisfötterna. Andra fokuserar mest på klapparna under granen, snapsen eller dopp i tomtemors gryta(!). Eller så ser man bara fram emot lite välförtjänt ledighet innan ännu ett själaplågande arbetsår tar vid.

Men varför i jösse namn firar vi jul? Är det någon som vet!? I ett så sekulariserat samhälle som vårt kan ursprunget knappast kopplas samman med något bibliskt fenomen. Sådant tjafs har vi sedan länge lagt bakom oss. För inte fan firar vi väl en kristen högtid?

Å andra sidan skulle det kunna vara så att vi enbart anammat traditionen, även om själva poängen må ha kristen länkning. Det vill säga att julen numer är en gammal tradition som vi firar för att bevara en nationell feeling, även om det i så fall inte var vi som kläckte idén och stora delar av världen firar samma högtid samtidigt.

Lite samma som gäller för påsken. Vi har alla hört att någon krake fick dra ett redigt lass för att vi andra sorgliga stackare skulle kunna härja fritt. Men vi tror inte på det. Vi ”firar” det bara. Och äter lite ägg. Som för att liksom sympatisera med han den där med rosenbuske på hôvvet, fastän vi ändå inte tror på dyngan. Det är ju en saga, det fattar vem som helst. Men, eftersom alla andra firar soppan kan väl lika gärna vi också göra det. Och nu är det ju tradition.

I realiteten har vi väl sedermera bara en traditionellt firad högtid kvar att beta av. Av någon fantasilös anledning firar vi samtliga nationella sammansvetsningar med sill och potäter. Och snaps, förstås. Till midsommar dyker måhända ett par extra stänkare ner innanför västen, i annat fall minner högtiden om de andra tu i stora drag; påskhare/jultomte, midsommarstång/gran, godisägg/julklappar, etc.

Det tvistas kring huruvida midsommarens syfte ska tillskrivas Johannes Döpare eller något av en rad andra fenomen, exempelvis firandet av det förkristna Nordens fruktsamhetsgud. Chansen (risken?) är alltså överhängande att även denna högtid har religiös koppling (Gud förbjude).

I alla fall. Nu är det snart jul, vare sig vi bryr oss om varför vi firar det eller ej. Det kanske rentav inte är så galet ändå att julen kretsar kring konsumtion, frosseri, dryckeskap och avund (vafan fick han en sån och inte jag för). Vi är ju ändå sekulariserade nordbor. Då ska vi väl leva upp till det?

Så God jul på er alla Guds barn!

Text: Markus Qvist
Illustration: Michael ”Majk” Lindell

Samma visa varje år. Eller rättare sagt samma nubbevisor – till närmst identisk buffémat – varje högtid. Som nuförtiden verkar involvera årets alla 365 dagar. Var är de vanliga dagarna, vardagarna? Inte är de var dag. Det finns alltid något att fira. Åtminstone något att börja packa ihop efter eller något att börja förbereda inför.

Fast, nu var jag kanske inte helt rättvis. För påskharar åker i regel inte fram månvarv innan påskhelgen, och vem tjuvbakar jordgubbstårta veckor innan midsommar. Ernst Kirchsteiger möjligtvis.

Men det är något förundransvärt fascinerande över hur fängslande just juletid är för svenska konsumenter. Det är en högtid, eller snarare lång tid, som förvandlar även de mest klanglösa till hängivna nissar. För när det kommer till att ta fram adventsljusstakar, tomtar och ha baka-lussebullar-dagar ett kvartal i förtid är det minsann inga dödsstraff som delas ut. Jul är ett undantag. Jul är mysigt. Jul året om.

Till slut kommer det väl att gå så långt att vi knappt orkar plocka undan för att det snart är dags att plocka fram. Fast stopp, vänta – där är vissa redan. Typ jag. Julstjärnan som dinglat bredvid mitt fönster sedan sist är idag en stationär inredningspryl, med förklaringen att det är en mysfaktorhöjare oavsett årstid. Mitt enda försvar är att den är lila, inte röd.

Så hur har detta blivit? Vår älskade vän detaljhandeln flinar. IKEA ler bredast av alla från julskyltningstronen. De tjuvstartar i slutet av september. Julmust och pepparkakor hittas på ICA strax därefter, liksom diverse direktreklam med skrikande julkampanjer från elektronikjättarna.

Ja, butikerna mjölkar sannerligen ut varenda pepparkaksdoftande pengadroppe ur den julhets som redan fortgått i veckor. Matchen kommer igång tidigare för varje år. Först är ju störst. Bara inte konsumenterna blir förargade och bojkottar hela rörelsen.

Och visst finns det ett gäng som inte är några vidare supportrar av juljäkt i förtid. Åtskilliga, skulle jag nog gissa på vid närmare eftertanke. Julälskare som inte vill låta sig avtrubbas av saffransdoft innan december, likväl som julantagonister som inte vill fira mer än absolut nödvändigt.

Men oavsett om man redan spytt på julmusik efter två queues på spotifyalbumet Klassiska Jullåtar, eller smuttar glögg året om, måste det finnas ett gemensamt motiv till varför folk nappat på julkonceptet och låtit hysterin pågå från det att första lövet fallit. Och jag tror att jag har svaret.

Det handlar om belysningen.

Det spelar ingen roll att julmaten inte utmärker sig särskilt från varken påsk- eller midsommarmaten. Inte ens att julbord bokas redan i augusti. Vi står till och med ut med Ernst-citat som ”Vad är det som gör att vissa granar faktiskt bestämmer sig för att bli julgranar och andra bara är fula.” och ”Åh, kära nån, vilken dag! Jag är så full av intryck”. Barfota eller inte.

För det är så skönt att det äntligen, äntligen, sprids lite ljus i den annars så mörka vardagen. Adventsljusstakar och stjärnor i fönstren, levande ljus på köksbordet och juldekorationer som lyser upp drottninggatan och förvandlar Örebro till en levande snöglob. Till och med julskyltningen i butikerna känns befriande så fort mörkret börjar lägga sig framåt hösten, bara de innehåller några ljusslingor.

Om ni klagat på klappjakten sedan september eller börja rulla köttbullar i juli spelar mig ingen roll. Om ni tycker att det blivit för mycket av det goda för länge, eller att vårt konsumtionssamhälle missbrukar julens njutning. Mig kvittar det.

Så länge jag får mitt ljussken i mörkret kommer jag själv att stråla. Jul efter jul.

Text: Gabriella Jerlström