Att killarna kan dansa och bjuda på sig själva, det har vi tidigare kunna se bevis på. Nu återstår att se om musiken och sången håller samma klass. Om så är fallet så kan ett nytt svenskt pojkband vara i starten av en mycket framgångsrik karriär.

På höstlovet 2013 gjorde The Foo sin spontana miniturné till Örebro, Norrköping och Göteborg. Den gången marknadsförde man endast turnén via sociala medier och det var fansens antal och engagemang som resulterade i just dessa tre städer. Den gången gick det inte så bra i Örebro, framträdandet som skulle genomföras vid Stortorget fick plötsligt avbrytas pga det publiktumult som uppstod. Nedan kan ni läsa lite om höstturnén.

Spontanitet och närhet, det är precis vad grabbarna i The Fooo bjöd på när de genomförde en mycket uppskattad minishow i Vasaparken i Norrköping den andra november.

Dagen innan var det planerat att bjuda på motsvarande framträdande i Örebro, tråkigt nog fick det avbrytas.
Tyvärr kunde inte delar av publiken, som till absoluta majoriteten bestod av yngre tonårstjejer, nöja sig med att bara titta och glädjas åt framträdande som det mycket populära pojkbandet ville bjuda på.

Det blev istället kaos då några av åskådarna istället för att bara titta, trängde sig framåt för att krama eller kanske bara beröra de omåttligt populära pojkarna i The Fooo.

I Norrköping däremot, gick det bra att genomföra det gruppen planerat. Platsen var en liten utomhusscen i Vasaparken. En stor mängd fans, uteslutande unga tjejer, samlades i god tid innan det utsatta klockslaget 17:00. Några säkerhetsvärdar hade då satt upp lite avgränsningar för att åskådarna skulle kunna få bra platser, så att så många kunde se så bra som möjligt. Det fanns även plats för en och annan förälder att stå lite vid sidan av. Allt kändes precis så trevligt och familjärt som det faktiskt var planerat att vara.

En kort stund innan The Fooo gled in på scenenen talade David Kjellström, representant för arrangören, till publiken. Lite ordningsregler, lite dialog, lite information om vad grabbarna skulle göra. David fick åskådarmassan med sig och alla lovade nästan hysterisk skrikande att de skulle sköta sig.

Säkerhetsvärdarna stod i anslutning till åskådarna, föräldrar och andra nyfikna vuxna stod lite vid sidan av och de få poliser som var på plats höll sig på avstånd. Hela arrangemanget kändes som mycket spontant och väldigt nära.

Plötsligt backade en minibuss ner genom parken mot scenen. Jublet från åskådarmassan var öronbedövande. Grabbarna kom snabbt upp på scenen och showen kunde starta. De bjöd verkligen på sig själva. Proffsiga och väl inövade dansnummer varvades harmoniskt med mer improviserade moment.

Hela tiden fanns en enorm närhet till publiken och det var många gånger som de som stod längst fram fick en handklapp eller en handhälsning av någon i gruppen. Varje gång de bjöd lite extra på sig själva så steg jublet till enorma höjder.

Känslan är att alla som tagit sig till Vasaparkens scen vid detta tillfälle fick en minnesvärd och fantastisk upplevelse. De flesta har även bildminnen för framtiden, det fanns gott om filmande telefoner och kameror i publikhavet.

Det som hände i Örebro får alla lära sig av, både arrangören, alla unga tjejer, föräldrar och andra inblandade. Att kunna genomföra den här typen av enkla, opretentiösa och mycket nära evenemang utan att det ska bli krångel och kaos, är väl något som ska vara självklart. Med lite sunt förnuft, lite förtänksamhet och lite vuxenansvar så ska detta inte vara ett problem.

En åskådarmassa med några hundra unga tonårstjejer är inte dummare än att de lyssnar och bryr sig, bara någon förklarar för dem vad som gäller.

Text och foto: Mats Turesson

Hur bevakade är vi medborgare egentligen?

Vad får pastorn att be sina församlingsmedlemmar att ta farväl, och sedan öppna eld mot dem med en UZI, vid gudstjänsten? Skedde det en månlandning den 20 juli 1969, eller iscensatte USA det i en Hollywoodstudio? Hur kan en mans liv bli förstört pga en älskarinna som senare visar sig inte finnas? Och varför exploderade plötsligt Lars-Görans husbil, med hela hans familj inuti, då han själv står i kön på Mc Donalds?

Lars-Göran som senare blir inbjuden till Organisationen. Organisationen som bedriver Spelet. Organisationen som vet allt om Lars-Göran, hans betyg, hans favoritfilm, hur välbläddrade hans lexikon är. Deltagande eller Lars-Görans roll i spelet, är ingenting han kan välja, enbart acceptera. Spelet blir presenterat för Lars-Göran som klimatförändringar och att oljan tar slut.

Planen att varje medborgare skulle bära ett chip i handen, där all information finns, där pengarna på kontot finns registrerat, och där betalning sker genom att handen scannas. Ett chip som gör att otillbörligt tänkande straffas med en omedelbar smärtsignal.

Och vilka är de som tar kontakt med Lars-Göran för att varna honom för Organisationen?

Denna bok är mycket intressant och spännande att läsa. Den väcker en hel del följdfrågor och man kan inte låta bli att undra hur detta skulle te sig i vardagen. Eller är det rent av redan vår vardag?

Romanen, Trollbunden, skriven av Margit Sandemo, är den första delen i den utsträckta bokserien Sagan om Isfolket som utspelar sig i 47 böcker.

Trollbunden utspelar sig på 1500-talet i Trondheim, Norge och börjar med att Silje Angrimsdotter går ensam på Trondheims gator efter att hennes familj dött av pesten. På sin väg mot en likbål för att söka värme, finner hon en liten flicka gråtande vid sin mammas döda kropp och ett spädbarn som blivit utlagt i skogen för att dö. Hon tar hand om barnen, kallar den lille för Dag och flickan för Sol. I skogen vid likbålen stöter hon på en djurisk man som ber om hennes hjälp att rädda en ung stilig man som är på väg att bli avrättad. Som tack för hennes hjälp fann den djuriske mannen en plats för henne och barnen att bo. Men de stöter snart på problem och Silje tvingas fly från gården.

Silje är en ung flicka på endast sjutton år, som, trots att hon endast är en bondeflicka, talar hon ett aningen finare språk som gör alla imponerade och nyfikna. Efter att ha träffat den djuriske mannen, och den man hon räddat, inser hon snart att hon är dragen till dem båda och det tar inte lång tid innan drömmar väcker kvinnan inom henne.

Författaren använder skrivspråk, men försöker, och lyckas, använda ord som kunde passa in på 1500-talet. Vilket förstärker känslan av man får när man läser boken. Men trots att det är vissa ord, som inte används idag, är det lätt att hänga med och förstå.

Jag vet inte vilket budskap Margit Sandemo vill ge med sin bok, men när jag läser Trollbunden får jag känslan av att man inte ska döma någon utifrån deras utseende eller namn, utan deras handlingar. Det är min personliga tolkning.
Personlig är jag fast i den här boken, men nu är det dags för nästa. Trots att det inte händer saker hela tiden, händer det alltid något. Det är svårt att förklara, men man vill inte sluta läsa, trots att man inte längre kan hålla ögonen öppna. Därför rekommenderar jag starkt denna bok till alla ni där ute som älskar spännande läsning, den passar även för er som föredrar lite lättlästa böcker. 255 sidor, 14 kapitel av väl synlig text, känslor och spänning.

Isabell Blöhse

Bä bä vita lamm, har du någon ull? Ullen finns hemma hos Pia Nordlund i Örebro – Jag tycker om att jobba med naturmaterial och kokt ull har så fin råkant, som aldrig blir likadan på flera tyger. Det ger liv och struktur åt tyget, säger Pia.

Jag har flera gånger sett den fina, vita ullkappan som hänger på Anderssons Begravningsbyrå, på Norr i Örebro. Den stoltserar så vackert där i ett av skyltfönstren. Full med små spetsar och broderade ord, som inte syns förrän man tittar nära. Efter en pratstund så fick jag namn på sömmerskan – Pia Nordlund.

Pia arbetar som beroendebehandlare, med missbruksvård på Malingsbo (tidigare Grindstugan), och stor del av fritiden ägnas åt sömnad av olika slag. – Det är en bra terapi för mig, en bra kontrast och balans till arbetet, säger Pia. I början av 70-talet gick Pia 2-årig beklädnadslinje på gymnasienivå i Södertälje. Det var tänkt ytterligare studier i Stockholm, men lusten fanns inte riktigt, samtidigt som det skulle bli långa resor. Hon valde att börja jobba istället. Det blev jobb inom äldreomsorg och barnomsorg och med tiden även egna barn. I början av 90-talet började Pia jobba med missbruk och har även utbildat sig till alkohol- och drogrådgivare. Sedan -93 har Pia jobbat och bott i Örebro.

Hon syr allt möjligt i alla material, både till sig själv och på beställningar som hon får in. Hon har ofta någon beställning på gång. I vissa beställningar diskuteras och provas mönstret fram och i vissa är kunden helt på det klara med hur plagget ska se ut. I genomsnitt syr Pia 8 timmar i veckan, ibland mer ibland mindre. Mycket av tiden läggs dock på ullsömnad. Det var för ca 7-8 år sedan som Pia kom i kontakt med den kokta ullen.

– Jag tycker om att jobba med naturmaterial och kokt ull har så fin råkant, som aldrig blir likadan på flera tyger. Det ger liv och struktur åt tyget, säger Pia.

Det som händer med ullen när den valkas eller tovas ihop är att epidermisfjällen som finns på ullfibern öppnar sig. När man sedan bearbetar ullen hakar fjällen i varandra, och det skapas en vacker kant.

Tyget framställs genom att ullen vävs ihop innan det kokas och krymps. Plaggen som sys av kokt ull blir väldigt lätta och mjuka att bära. Pia köper in den kokta ullen på metervara, men även som stuvbitar. Det är först när tyget ligger på bordet, som idén till vad det ska bli kommer.

– Jag ser på kanterna och hur mycket tyg jag har, och sen så bara blir det, säger Pia. Tillfällena ger mer, än att jag går och tänker på det hela tiden. Ofta dekorerar Pia plaggen med spets, ibland ett spetsband eller en bit av en virkad spetsduk.

–Det kan vara både arvegods och sådant som köpts in på marknader och loppisar, säger Pia.

För några år sedan skulle Pia hålla en föreläsning, inför väldigt många människor och var rätt så nervös och kände att hon behövde stärka sig. Till föreläsningen hade hon sytt sig en svart tröja, och tänkte

– Till detta behöver jag lite extra mod. Hon broderade då in ordet ”MOD” i svanken. Nu har jag mod och jag klarar det här! var hennes tanke. Tröjan finns fortfarande kvar och Pia har använt den vid flera tillfällen. Till en utställning på Örebro slott, där det var Pia med sömnad, en keramiker och en akvarellist som ställde ut, sydde Pia upp 4 stycken vita kappor. Dessa tillsammans med en del andra plagg utgjorde hennes del av utställningen. Även på dessa vackra kappor finns det broderade ord. En av dessa står nu alltså hos Anderssons Begravningsbyrå.

Pia har också blivit kontaktad och efterfrågad att vara med vid andra utställningar.

Vid Rädda Barnens Modevisning har Pia varit med två gånger. Sist deltog hon med 12 uppsättningar kläder, som visas upp vid olika ingångar med hjälp av tre modeller. Kläderna är då uppsydda att passa just dessa modeller. Även andra utställare är med på Modevisningen och syftet har varit att samla in pengar till Rädda Barnen. Utställarna skänker några av sina verk till Rädda Barnen, och som då ingått som vinster i lotterier.   

Pia har också sytt bårtäcken till kyrkogårdsförvaltningen på Norra kyrkogården. Hennes bårtäcken finns också i Vikersviks kyrka och i Järnboås kyrka. Bårtäcket används att lägga över kistan vid begravningar. Pia syr bårtäckena för hand och använder helst ull och lin för att få en varm och god känsla. Färgerna bestäms tillsammans med beställaren. Det är inte alla kyrkor som använder detta, men Pia syr gärna flera, så det är bara att inkomma med sin beställning.

 Helgen, 1-2 februari var Pia med på Vinterspår i Lindesberg. En konstrunda där konstnärer och konsthantverkare visar upp sina verk, i egna ateljeer eller hos andra. I år var det tredje gången som Pia var med. På somrarna har de också evenemang Lindesberg, som Pia brukar vara med på. Det allra största varje år är Ljusspår, som genomförs i Nora första helgen i september. I år blir det tolfte året för Ljusspår.

Se mer av Pias fina kläder på www.pianordlund.se

Sextonåriga Hedda Losjö försvinner från sitt hem, utanför Hagfors i Värmland, på nyårsafton. Hon har sagt till sina föräldrar att hon ska på en fest med kompisen Stina. När de börjar söka efter henne, har Stina inte hört talas om någon fest. Tiden går och föräldrarna hör inget från Hedda.

I sitt kök sitter Tore, med uppvärmd mat från hemtjänsten. Han lyssnar på radion, på vädret. Han hör högljudda röster i lägenheten ovanpå. En kraftig duns hörs och en kvinnas skrik. Det fanns ingen ilska i skriket, inget uppror, bara en jämrande rädsla. Jag kanske borde ringa polisen, tänker han och sätter händerna för öronen.

Efter en tid hittas en ung flicka död, i en jordkällare. Hon är naken och skjuten i bakhuvudet.

Magdalena Hansson har lämnat Stockholm och flyttat tillbaka till sin uppväxtstad Hagfors, med adoptivsonen Nils. Hon är nyskild från hans pappa, som bor kvar i Stockholm med sin nya kvinna. Magdalena är journalist och har fått jobb på Värmlandsbladet. Hon skriver i tidningen om den försvunna Hedda och engagerar sig i fallet.

Är det den försvunna Hedda de hittat i jordkällaren? Och vad är det som pågår i lägenheten ovanför Tores?

Detta är Ninni Schulmans debutroman. Hon har arbetat som journalist, bland annat på Värmlands Folkblad, Se & Hör och Expressen. Boken är mycket bra och spännande, det är riktigt svårt att lägga den ifrån sig.

//Marie Svensson

Tältet stod inte där dagen innan. Han och hunden tar sin morgonpromenad den här vägen, varje dag. Han bara måste titta in. Om han bara låtit bli. Handen sitter inte fast, den ligger löst bredvid armen. Huvudet hänger mot ena axeln. De ljusa lockarna med spridda testar av röda, klibbiga hårstrån hänger ner. Näsan är hoptryckt och käken knölig, full av blodröda fläckar och ränder. Flera tänder ligger på marken framför kvinnan, som en gång hade ett ansikte. Det ser ut som om marken har svalt halva henne och flera tunga stenar ligger bredvid.

Henning Juul, kriminalreporter, har precis kommit tillbaka till arbetet på 123Nyheter efter några års sjukskrivning. Han första jobb blir att bevaka mordet på kvinnan i tältet. Trots många privata problem och att jobbet känns tungt, så engagerar fallet honom. I sin jakt på svar finner han människor som inte tvekar att ta till våld och snart är hans eget liv i fara. Ett nytt mord sker och Henning Juul är enda vittnet.

Skendöd är en mycket spännande bok där vi får följa Hennings arbete och även hans innersta privata tankar. Tankar om hans son, som dog i den eldsvåda där Henning själv brändes mycket illa. Henning byter batterier i sin brandvarnare varje dag. Han gillar brandvarnare så pass mycket att han nu har åtta stycken i sin lägenhet.

//Marie Svensson

Fenomenet ”HiFi”

I takt med digitaliseringen av musiken har de fysiska medierna, vinylskivan, musikkassetten och CD-skivan förpassats till klädkammaren, garaget eller som oftast till second hand-affären eller i värsta fall soptunnan. Kassetten och vinylskivan, LP:n, ersattes av CD-skivan som i sin tur ersattes av nedladdade och senare streamade filer.

Samtidigt blir hårdvaran, ”spelaren” mer och mer osynlig då den integreras i system med flera funktioner. Hemma bion, smart-teven, spelplattformen eller datorn med till exempel Spotify har sedan länge ersatt den dedikerade stereon och i de aktiva högtalarna (som blir allt mindre till formatet) finns högpresterande förstärkare. Datasignalerna, ”ljudet”, överförs trådlöst. Idag talar man inte om ”HiFi” då begreppet ersatts av ”Hi End”.

I tre delar ska vi titta på vad en liten oberoende tillverkare, Bang & Olufsen, presterade som bäst under guldåldern för hemma-hifi, analogt ljud när det var som bäst, utformningen av apparaterna för mesta användarvänligheten och, inte minst, vad man kan använda dessa prylar till idag.

Decenniet 60-talet

En del anser att vi aldrig, varken innan eller efteråt, haft det så bra som under 1960-talet. Äntligen hade vi arbetat bort sviterna från andra världskriget och ekonomin, åtminstone i västvärlden stod på sin höjdpunkt. Vi litade på ”forskarna” och tekniken gav löften inför framtiden som vi inte kunde tacka nej till. Samtidigt var Det Kalla Kriget ett faktum – och kanske den kraftigaste pådrivaren av just teknikutvecklingen. Människans tidigaste dröm skulle förverkligas: månlandningen. Flygtekniken, kärnkraften, elektroniken utvecklades tillsynes gränslöst.

Musiken

Musiken präglades av jazz men i ännu högre grad rock: Radio Nord sände i etern och artisterna hette Beatles och Rolling Stones och James Last. Här hemma hade vi bland andra Snoddas, Carli Tornehave och Siv Malmqvist. Gemensamt hade de musik som förtjänade att avlyssnas rent och högt.

Apparaterna

Någon skulle ju leverera utrustningen för att musiken skulle kunna spelas upp. I Europa var Philips, Ferguson, Luxor och His Master Voice bland de tongivande tillverkarna medan General Electric, Jensen, Fisher och Altec var några av märkena som kom från andra sidan Atlanten.

Under 60-talet var det även populärt att från en byggsats sätta ihop sin egen förstärkare eller egna högtalare. Heatkit och vår egen Carlsson är några exempel.

Bang &Olufsen

Det danska Bang & Olufsen hade länge tillverkat bland annat ljudanläggningar till biografer men såg under 60-talets tidiga år den marknaden vika i takt med att teven blev allt populärare, Samtidigt hade man länge byggt ljudutrustning till hemmet men kraven från användarna ökade och uppdraget från B&O:s ledning till utvecklingsavdelningen löd i mitten av 60-talet: ”Ta fram en HiFi-anläggning för hemmabruk utan hänsyn till slutpriset!” En konstruktörs dröm kan man tycka så här efteråt. Resultatet blev Beolab 5000.

Ramen bestod av den nya DIN-normen 45500. som hårt reglerade hur ett ljud skulle låta när det mättes. Distorsion, frekvensomfång och uteffekt var några parametrar som hade kunnat mätas och redovisas lite hur som helst tidigare. HiFi-normen gav konsumenten en möjlighet att enklare jämföra prestanda mellan märken och modeller

Media var vinylskivan, 33 och 45-varv, rullbandet och – inte minst – radio. Stereo var långt ifrån självklart men mycket vanligt på vinylskivorna. Radiosändningarna gjordes  i mono och spåren på rullbanden kunde utnyttjas för antingen eller. Inspelningarna skedde analogt, ljudet lagrades analogt och uppspelningen likaså.

Beolab 5000-systemet

Det kompletta Beolab 5000-systemet består av förstärkaren Beolab 5000 med 2 x 75 watt eller 1 x 150 watt, radiodelen Beomaster 5000 med stereodekoder men inga förvalda stationer, högtalarna Beovox 5000 tillsammans med de dedikerade och verkligen synliga diskanterna Beovox 2500, vinylspelaren Beogram 3000, i realiteten ett Thorensverk i en B&O-plint samt stereorullbandspelaren Beocord 1800.

Ett komplett samlat system är mycket sällsynt. Ett system i ”mint kondition” är nästan omöjligt att uppbåda, om inte en samlare säljer.

Systemet vi tittar närmare på består av förstärkaren och radiodelen men högtalarna Beovox 4000 samt skivspelaren Beogram 1000.

Beolab 5000

Beolab 5000 hade en för sin tid enorm uteffekt som imponerade ännu mer med tanke på att den uppfyllde DIN 45500-normen med råge. Designen av Jakob Jensen bildade skola för företaget för decennier framåt, något vi ska se i följande artiklar. Två tjocka, liggande aluminiumplåtar bildade fronten där knapparna med förklarande text ytterligare förstärker den låga, slanka designen. Horisontella skjutreglage för volym, bas, diskant samt balans förstärker intrycket.

Ovan- och undersidorna består av trä, antingen teak eller jakaranda. Anslutningarna för radio, skivspelare, tape och högtalare finns under apparaten, vilket gör att man inte frivilligt ändrar konfigurationen när man en gång fått det som man vill. Två lampor finns i fronten: en som visar att spänningen är påslagen och en annan som visar ”Stereo”. Förstärkaren kunde, som tidigare antytts, ställas in för drift som en monoförstärkare, då med dubbla uteffekten. Det optimala måste ju ha varit att ha två förstärkare, var och en på ”mono”-läge men tillsammans bildande en stereoanläggning…

Beomaster 5000

Designen gick igen i Beomaster 5000, radiodelen med den klassiska ”räknestickan”, där skalan visar vilken frekvens man för tillfället lyssnar på. En analog mätare visar mottagningsstyrkan medan två lampor indikerar stereomottagning respektive spänning på. Liksom förstärkaren har Beomastern en väl tilltagen träpanel på ovansidan.

Båda apparaterna är byggda med transistorteknik och med genomgående diskreta komponenter. Uppbyggnaden är gjord med serviceteknikern i åtanke: paneler med de olika kretskorten kan ”fällas upp” för bästa åtkomlighet.

Beogram 1000

Skivspelaren i den här anläggningen är en Beogram 1000, en mycket enkel apparat med traditionell teknik. Ännu hade inte automatiseringen kommit till B&O:s skivspelare, utan den här modellen är helt manuell. Man väljer varvtalet, man lägger på pickupen manuellt och får snällt  plocka av den  efter man lyssnat klart på skivan. Utformningen av pickupen kallades ”Concorde” i folkmun, efter det supersoniska flygplanet från ungefär samma tid.

Beovox 4000

Högtalarna är tillverkade av fanerad träskiva och den här, ganska ovanliga modellen (faktiskt mer ovanlig än storebrodern Beovox 5000) innehåller exakt samma högtalarelement och filter som BV 5000. Skillnaden är alltså storleken och att den större modellen var avsedd att placeras på golvet då den hade ben. Inget hindra dock från att dessa mindre men ingalunda små högtalare också ställs på golvet. Elementen består av en 10” bas, en 7.2×5” elliptiskt mellanregister högtalare och två 1.5” diskanter med pappkon. Högtalarna ansluts till förstärkaren med normal dubbelledare och de numer lite speciella 2-pins DIN-kontakterna. På baksidan syns anslutningen för de extra diskanterna, Beovox 2500.

Användbarhet då

När anläggningen lanserades 1967 var det en halvprofessionell top of the line-utrustning på alla önskvärda sätt. Borta var bordsradioutseendet och designen andades framtid och löften om hög kvalitet.

Anslutningsmöjligheterna var många, liksom utgångarna. Bas och diskant ställdes in separat och en loudnessfunktion, för höjd bas och diskant vid låg volym kunde kopplas in. Det fanns kontakter för dubbla högtalarpar samt en center, Förstärkaren kunde, som tidigare nämnts, ställas in för monokoppling av de båda slutstegen och lämnade då dubbla uteffekten!

Radiodelen hade en lång inställningsskala som borgade för att finjustering var möjlig och AFC undertryckte signaler som inte vad önskvärda. En brist som säkert måste ha uppdagats tidigt var de obefintliga möjligheterna att förinställda specifika valda kanaler. Kvaliteten på radioljudet, liksom alla andra källor är förstklassig, ännu idag.

Dessa komponenter var vanliga på professionella radiostationer i Europa: både danska och svenska statsradion använde anläggningarna. Apparaterna andades så mycket framtid att de fick en framträdande roll i filmen ”A Clockwork Orange” från 1971!

Högtalarna är tillverkade innan tekniken för diskantåtergivning lett fram till dome tweeter-tekniken. Att placera högtalarna rätt och själv sedan avnjuta musiken på rätt sittplats är, om inte avgörande så åtminstone kritisk. Här kom tekniken ikapp bara ett fåtal år senare. Nästa generation högtalare är betydligt generösare i detaljupplösningen och med njutbarhet och inget hindrar att man använder modernare passiva högtalare på anläggningen.

Skivspelaren är systemets svaga punkt, oavsett om den heter Beogram 1000 eller 3000. Det här var redan på sin tid obsolet teknik och vad man än väljer bland efterföljande modeller är det ett framsteg. Beolab 5000 lät bäst från radio, näst bäst från rullbandspelaren och på tredje plats kommer inget. Först på sjätte  eller kanske sjunde plats kommer original skivspelare.

Användbarhet nu

DÄREMOT går det alldeles förträffligt att ansluta en modernare skivspelare för att man ska kunna avnjuta sina vinylalster. Det går även – lika förträffligt – att ansluta en cd-spelare med ännu bättre resultat och all den bekvämlighet cd-skivan erbjöd över vinylskivan. Tro det eller ej, denna antikvitet från tiden innan människan hade satt sin fot på månen, innan Volvo 142 gick att köpa, ja, redan på den tiden då vår statsminister hette Tage Erlander kan ansluta till en mp3-spelare och en apparat som kan använda Spotify! Tiden har inte arbetat mot, den har snarare arbetat för. Det här är en framtida klassisk anläggning som inte går ur tiden någonsin. Enda frågetecknet är vad man ska med en analog radiomottagare till den dagen radiosändningar blir digitala, men låt oss bekymra oss för det en annan gång.

Tillgång och efterfrågan.

Beolab komponenterna är inte helt vanliga på dagens marknad, oavsett skicket på delarna. Att de elektroniska komponenterna är slitna och måste ersättas är en sak – det kan den lokale reparatören göra (och den jag anlitar skiner faktiskt upp när han får använda sina traditionella elektronikkunskaper) utan större problem. Det kan vara svårt att finna vissa transistorer om man haft otur och bränt någon eller några men ersättningskomponenter finns i allmänhet. Värre är det att försöka återställa trasigt trä- eller aluminiumhölje eller ens präglingen av skalorna får fronterna på radiodel och förstärkare. För den resursstarke finns dock en specialist i Danmark. Denna firma renoverar – på alla sätt man kan önska sig – samtliga komponenter i Beolab 5000.systemet. Hoppet lever.

Prisbilden för de ingående komponenterna varierar friskt men räkna ALLTID med att behöva renovera elektroniken: kondensatorer förlorar sina värden och vridpotentiometrar ärgar och slutar fungera med åren. Det är ett normalt slitage.

En Beomaster 5000 kan erbjudas från 700 – 800 kr och i renoverat utförande för upp mot 2500 – 3000 kr. Radiodelen Beomaster 5000 för kanske något lägre belopp.

Högtalarna Beolab 5000 kräver en renovering av delningsfiltren men aldrig någon omkantning av högtalarelementen då kanterna består av gummi och inte skumgummi. Med tilläggsdiskanterna Beovox 2500 är detta nog systemets dyraste komponenter: räkna med upp mot 6000 kr för fyra högtalare: två Beovox 5000 och två Beovox 2500 men som tidigare nämnts fungerar nyare (och bättre!) högtalare utmärkt tillsammans med resten av utrustningen.

Beogram 1000 finns för 500 kr men räkna med MINST det tiodubbla för ”the real thing”, Beogram 3000. Båda låter illa. Vill du spela vinylskivor utan att äventyra vare sig dina öron eller skivorna ska du satsa på en modernare konstruktion, kanske en Beogram 4000, 4002 eller 4004, en konstruktion vi återkommer till längre fram.

Om du inte har ett lager av gamla inspelningar på rullband eller anser att du absolut inte behöver en pålitlig, jättesnygg, välljudande men hopplöst tekniskt frånsprungen Beocord 1800 eller 2000 kan du lämna rullbandaren där hän. Riktpriser vintern 2013-14 är i Sverige c:a 1000 kronor.

Koppla istället på en cd-växlare, en dator eller en telefon som kan nå Spotify och njut inte bara av ljudet utan även av den klassiska danska designen av Bang & Olufsens främste formgivare Jakob Jensen.

Artikel av: Dick Andersson, Hifi-expert

Måns Möller försöker alltid tänka positivt. Han försöker åtminstone iklädda sig optimistens kläder. Han resonerar att den som är realist är pessimist. Och att man inte mår sämre av att se saker och skeenden i ett positivt sken. Som att belysa sin son med funktionshinder genom en humorshow och ett skarpt fokus på allt det härliga som kringgärdar det dagliga livet tillsammans med honom.

- Jag försöker se de jobbiga bitarna i livet från den ljusa sidan. Sen betyder inte det att jag tycker det är roligt att min son har autistiskt syndrom. Men det hjälper varken honom eller mig att gräva ner sig, då får man faktiskt se sig omkring och försöka göra det bästa av situationen, säger Måns Möller.

Komikeryrket tidigt i kikaren
Måns visste tidigt att komikeryrket var vigt åt honom. Efter ett uppträde på Norra Brunn kom det fram en gammal klasskompis med en ’Mina vänner’-bok. Där hade Måns redan i fjärde klass fyllt i att han ville bli ståuppkomiker.

- Man är otroligt lyckligt lottad som får leva sin dröm. Jag hade flyt från början, kan man säga. Från början hade jag dock planer på att jag utbilda mig och skaffa ett riktigt jobb. Jag gick ekonomlinjen på Universitetet och hade bara en termin kvar. Då slog det mig att sen måste jag ju börja jobba med ekonomi, berättar Måns.

Måns åkte runt och besökte olika företag för att fiska traineeplats, han äter gratiskolor och norpar pennor med företagstryck. Men inser att detta inte är vad han egentligen vill göra. Han måste i alla fall prova drömmen han närt om att bli ståuppkomiker. Varpå han maxar sina studielån och bokstavligen tjatar sig in på Norra Brunn.

- Jag började som ljudtekniker och att stå i garderoben. Mitt jobb var också att hälla upp whiskey till Lennie Norman och Claes Malmberg efter deras gig. Och till slut fick jag tre minuter att gå upp och uppträda på, som jag också tjatade mig till, berättar Måns.

Vid den här tiden var Måns bland de yngsta i Sverige i ståupp-branschen. När Norra Brunns ägare flyttade till Berns, samtidigt som krögaren Norra Brunn medförde att Måns plötsligt hade dubbelt så mycket scentid och två scener att uppträda på.

- Det var ju guld värt för mig. Då gjorde jag ’Jävla 70-talister’ på Berns, med Johan Glans, David Batra och Thomas Järvheden. Samtidigt hade jag en show med Magnus Betnér och Järvheden på Norra Brunn som hette ’Bröderna Graaf’, berättar Måns.

Batra och Glans var stora namn i ståupp-Sverige vid det här laget. Men branschen var liten och ryktet gick snabbt. De hörde att Måns var rolig på Norra Brunn och plockade över honom till Berns.

- Det var ju bara vi som höll på, det var en sådan liten bransch. Ingen visste ju nästan vad stand up var för någonting. Internet fanns ju inte på den här tiden heller, så det spred sig inte som en löpeld direkt, minns Måns.

Özz Nuyen och Stockholm live
Efter ett tag blev standup fruktansvärt ute i Sverige och att vara ’komiker’ stod inte högt i kurs. När Parlamentet spelades in fick inte komiker vara med i panelen, svenska komiker var för dåliga ansågs det. Istället plockades skådespelare in från Stadsteatern som satt och läste manus.

- Sedan kom Özz och gänget in från vänster efter några år, och gjorde Stockholm live. Då tändes hoppet litegrann för oss komiker. Men den här mörka perioden var ändå positiv, vi hade fått jobba hårt i några år, åkt runt i landet och harvat på småklubbar. Det var dåligt med folk och inget betalt. Allt var verkligen dåligt. Men det här var ju bra för branschen också, för då sållades det verkligen ut vilka som hade kärlek till konsten och vilka som höll på med det av andra skäl. Och vi var några få som hängde i, det tog väl en sex-sju år innan det vände, berättar Måns.

Med Stockholm live uppstod en klyfta i ståupp-Sverige. Då ville inte längre det gamla gardet vara med. De var fortfarande lite bittra över att Släng dig i brunnen hade försvunnit från TV. Men Måns och andra yngre förmågor som hade legat och väntat på sin chans blev överlyckliga.

- Gänget med Özz i spetsen kom från ingenstans och fick ett eget standup-program på SVT. Det var ju helt sjukt. Men då vände det. Schyffert började även med stand up i den vevan, vilket fick alla nöjesjournalister att höja på ögonbrynen – och plötsligt var stand up på tapeten igen, berättar Måns.

Komiker som han var under ’förbudstiden’ fick Måns inte vara med i Parlamentet. Men så blev någon sjuk och han fick utan omsvep hoppa in i Time Out. I samma veva hoppade Claes Malmberg av och Måns fick en permanent plats i programmet.

- Jag är alltid så dålig när det kommer till provfilmning , men här var det så stressigt att jag bara fick hoppa in. Jag fick chansen att vara komiker i TV en gång i veckan, och det var stort för mig. Och Time Out var ju också väldigt stort i Sverige, det hade många tittare. Och jag fick sitta i samma program som Robert Gustafsson och de här kända snubbarna. Då kände jag att nu, nu kommer jag att kunna leva på det här på riktigt, minns Måns.

En soloshow om autism
Idag är trenden bland komiker att sätta upp sin egen show för att turnera runt med. Vissa slår ihop sig för att gardera sig på biljettförsäljningens front. Andra, som Måns, gör en soloföreställning. Han hade sett nära vännen Özz Nuyens ’Dålig stämning’ och blev överväldigad. Och kände att han ville göra det där fast på sitt eget sätt.

- Så jag började med att skriva en rak enkel humorshow. Tanken var en biografi över mitt liv, lite Cirkus Möller, lite Time Out och så träffade jag den och den. En show om show business, helt enkelt, berättar Måns.

Det här var en mörk period privat i Måns liv. Sonen Viggo har diagnosticerad med autism, och vardagen handlar mycket om utredningar och sjukhusbesök. Något som hinner ikapp Måns i manusarbetet.

-  I samma veva skulle vi iväg på någon ny ADHD-utredning med min son Viggo, och jag hade en sådan ångest för det där. Då kände jag att det är ju det här som jag tänker på, dag och natt. Det skulle inte vara ärligt att göra en ren humorshow när det enda jag gjorde var att springa på sjukhus och habilitering hela dagarna. Jag kände att jag måste göra en show om mitt liv som det är nu. Så jag slängde allt jag skrivit, berättar Måns.

Så växte showen så sakteliga fram. Desto mer Måns skrev desto mer positiva inslag i det vardagliga livet med Viggo kom han på.  Han kom att tänka på fler och fler framsteg med sonen och hans sjukdomsbild som var så fantastiska att uppleva. Men det var i botten en mörk period och det gällde att få till en bra balans i showen, mellan det allvarliga och det roliga. Där tog Måns hjälp.

- Jag är bra på att skriva humor, men mindre bra på de allvarliga bitarna, så där fick jag hälp av en duktig kille från Örebro. Sedan fick jag hjälp av Jonas Gardell med passagerna mellan humor och allvar i showen. Jonas sa att det är ingen fara att vara allvarlig i showen. Det viktiga är att du signalerar att du känner av det. Så när jag till exempel berättar i showen om när min son får ytterligare en diagnos, och folk blir nedstämda å mina vägnar. Då bemöter jag det med att konstatera att stämningen dog i salongen och att jag känner av det. Så länge man visar att man har koll på läget, att man fattar att det är dålig stämning, då kan man vända det. Det viktiga är att man känner av stämningen i rummet, berättar Måns.

Efter föreställningarna händer det ofta att föräldrarna till autistiska barn kommer fram och pratar med Måns. De känner igen sig i så mycket och har gått igenom samma upplevelser och känt samma sorg.

- Men det kommer också fram folk som först nu förstår saker kring folk i sin omgivning med autistiska barn. Man behöver inte på något sätt ha ett barn med en diagnos för att man ska tycka showen är bra. Av de 90 minuterna showen håller på ska det vara 75 minuter full fräs och asgarv, med två allvarligare partier inemellan. Men det är i botten en ljus historia, säger Måns.

Med hjälp av humor informerar Måns om autism, i syfte att få folk att få upp ögonen för det. Åtminstone litegrann. Och han framhåller humorn som ett väldigt effektivt vapen.

- Folk är avväpnade när de har garvat en halvtimme och när de sedan får ta emot en riktig råsop i solar plexus blir det oerhört effektfullt. Sen är det svåra att få dem att börja skratta igen, efter det att man berättat för dem om sitt livs värsta dag. Och jag är jättenervös varje kväll för att jag inte ska lyckas vända på steken och få publiken att börja skratta igen. Det var av den anledningen jag tog hjälp av Gardell. Det finns ett sådant parti i showen, där det är helt tyst. Man hör någon som sitter och gråter längre bak i salongen. Då känner man att, nu laddar vi på – kom igen nu Möller, berättar Måns.

Showen ger effekt i TV-soffor
Jävla pajas är en föreställning som ligger bra i tiden. Måns blir inbjuden till morgonsofforna för att prata om hur de lägger ner resursskolor. Måns belyser också att det tar ett helt år för att få en diagnos i Sverige, och när diagnosen väl ställs får man beskedet att barnet skall börjas tränas så tidigt i livet som möjligt. För chansen att de ska klara sig själva när de blir stora.

- Då är det något som inte fungerar i systemet. Men att man syns i media ger faktiskt lite effekt. Folk blir helt enkelt förbannade när man stänger skolor för de här barnen. Och att ta upp de här ämnena tillsammans med humor blir ganska slagkraftigt, annat om jag bara skulle stå och prata en timme om hur dåligt systemet fungerar. Ingen skulle orka lyssna på det, säger Måns.

Måns har gått från tanken på sin nyfödda son som Sveriges näste statsminister till att istället sätta upp målet att Viggo ska bli den gladaste killen i landet med autism.  Föreställningens utgångspunkt är att vara pappa till killen som inte blir bjuden på kalas. Och showen har gjort inverkan på Måns och Viggos vardag.

- De kvällar man lyckas är fantastiska. Jag fick ett sms efter en show från en som skrev: ”Tack för showen. Jag har inte varit så rörd sedan jag var på bio och såg E.T.” Det är fantastiskt kul när man får uppskattning för det man gör.  Och sedan showen haft premiär så har vi fått komma iväg på fler kalas, så det känns jättebra, säger Måns.

Planerar långt fram
Måns planerar långt fram som egenföretagare. I dagsläget vet han vad han ska göra fram till 2016. Av erfarenhet vet han jobben sällan dimper ner från skyn.

- Förr kanske man kunde chansa mer, men nu när man har barn kan man inte bara hoppas på att det trillar in något bra jobb. Man måste planera framåt. Och jag har aldrig fått något jobb, utan jag har fått skriva mina egna TV-manus och försökt sälja in eller göra min egen show och boka konserthus och så. Jag har fått tjata mig in, ända sedan Norra Brunn. Det är en återkommande röd tråd genom hela min karriär, jag har tjatat mig till precis allting. Därför blir jag skitglad när de till exempel ringer från Melodifestivalen och vill ha mig i en av sketcherna. Det är jättestort för mig att någon har ringt och vill ha mig, det är kanon. Jag tror litegrann att man är sin egen lyckas smed, berättar Måns.

Med en annorlunda föreställning som Jävla Pajas, i jämförelse med vad han gjort tidigare, märker han av en förändring hos vissa belackare. Och han tror på att rycka undan mattan på folk i syfte att nå fram med sitt budskap.

- Särskilt jag kanske, alla som känner till mig har ju en uppfattning om mig. Några tycker att jag är jätterolig, andra tycker att jag är helt värdelös. Och nu när man gör något annat så omvänder man ganska många av kritikerna, och det känns jätteskönt. Det är kul när folk har cementerat en bild av dig och man lyckas rubba på den bilden, säger Måns.

Text: Markus Qvist
Foto: Camilla Qvist

Annons

När Christopher var fyra år gammal pekade han på en av sin mormors morbror hopsnickrad violin som hängde på väggen och sa: ”Jag vill spela på en såndär.” Och så blev det. Hans föräldrar tog med honom till Betelkyrkans musikskola redan samma år.

- Där var det väldigt bra lärare. Jag har alltid haft bra lärare. Det är tack vare det och att jag började så tidigt jag har blivit duktig, säger Christopher.

Svenska Kammarorkestern och kurser i USA
För visst är han duktig. Något som om inte annat bekräftades då han blev utsedd att öva med Svenska Kammarorkestern genom Kulturskolans fördjupningslinje. Tillsammans med två andra utvalda fick han spela, sätta en stämma och öva under en veckas tid. Något Christopher anser var väldigt lärorikt

Något annat som varit givande för Christopher är två kurser han gått i Indiana, Bloomington. Två kurser på fyra veckor vardera, som ägde rum i somras och sommaren dessförinnan. Borta i USA fick han testa på att spela i ensemble. Dessutom träffade han duktiga musiker från runt om i välden.

- Det var kul att få spela utomlands tillsammans med folk från andra länder. Både för att man lär sig mer, men också för att man hittar ny motivation när man får nya perspektiv, berättar violinisten.

En flitig övare
Christopher går andra året på Estetiska programmet, Risbergska skolan, med huvudämne violin. Men Christophers musikaliska talanger sträcker sig längre än så: han spelar även piano och sjunger. Han är medlem i skolans vokalensemble. Att Christopher övar flitigt har nog sin del i framgången. Varje dag övar sjuttonåringen mellan 2-3 timmar, såväl hemma som i skolan. Som tur är tycker han inte att skolan och musiken krockar.

-  Jag ser till att mina skoluppgifter kommer först, har jag mycket i skolan låter jag det gå före. Jag får ju trots allt mycket musik genom skolan också, säger Christopher

Huvudlärare för Christopher i stråkinstrumentet är Sven-Ole Svarfvar, som undervisar Christopher privat samtidigt som han är den som betygsätter honom i skolan. De har lektion tillsammans ungefär en gång i veckan. Dessutom har Christopher även lektion tillsammans med Sven-Oles fru Ulla en gång i veckan på kulturskolan. Det märks att Christopher är nöjd med sina lärare:

- Sven-Ole inspirerar mig. Så gör även hans son, Christian. Sedan har jag ju andra idoler också. Itzhak Perlman, till exempel. Han är ju jättestor, världskänd.

Dessutom menar Christopher att musiken i sig sporrar honom att fortsätta:

- Musiken har ett sådant djup, ju mer man spelare desto vackrare blir det, förklarar han vidare. Jag mår bra av att spela violin. Jag kan uttrycka mina känslor genom att spela, jag får lasta av saker. Det är skönt och nyttigt.

Lär sig mer än bara violin
Det är tydligt att violinspelandet även kommer Christopher till nytta på ett personligt plan. Han menar själv att han ända sedan Betelkyrkans musikskola, som använder sig av suzukimetoden, lärt sig att stärka sitt självförtroende och att trivas på scen. Dessutom har han genom sina två USA-tripper lärt sig att klara sig på egen hand.

Erfarenheterna kommer med största säkerhet komma till användning i framtiden då hans dröm är att arbeta som musiker. Och Christopher ser många möjligheter att kunna göra just detta:

- Jag vill kunna försörja mig på att spela. Om tio år sitter jag antingen i någon orkester eller så spelar jag solo. Jag tycker om att improvisera till andra musikstilar också, så att bli musiklärare är ju också ett alternativ. Men först vill jag söka till musikhögskolan.

Text och foto: Mats Turesson

Denna kväll ska två lokala och ett tillrest band spela. Inträdet är gratis och den totala konserttiden sträcker sig mellan 18:00-20:00.

­– Det är den tid vi har tillstånd att ha spelning, berättar Yngwie Hellberg, ansvarig för musikhuset vid Studiefrämjandet.

Lokalen, som är inrymd i samma fastighet som bland annat Kumla Folkets hus och Ica Profilen, har som konsertlokal sina begränsningar.

– När det pågår spelning så känner man att det dunkar lite i golvet inne i mataffären, säger Yngwie och skrattar.

Några klagomål har dock inte förekommit, Öppen Scen genomförs varannan vecka och under den tid som beskrivs ovan. Öppen Scen är något som är mycket populärt, både bland musikutövare och publik. Verksamheten är öppen för band och artister från hela världen, man behöver alltså inte ha anknytning till Kumla.

Just denna kväll är Random Sound från Värnamo ett av de band som ska uppträda. Yngwie, som är vår ciceron, är förväntansfull inför deras spelning. Det är ett ganska etablerat band.

Först upp på scenen är dock ett lokalt band, Divided We Fall. Bandet har fem medlemmar och har spelat ihop i cirka nio månader och släppte sin första singel i månadsskiftet oktober/november. Bandet visar på stor spelglädje och gör en bra konsert. Efterhand som tiden går och alla band har spelat så kan vi konstatera att Divided We Fall hade mest publik.

Annons

Kompisar och anhöriga ville naturligtvis vara med då det lokala bandet höll konsert, flera av dem hade dock lämnat lokalen när de två andra banden spelade.

Som nummer två på scen spelade Harmony Avenue, bandet har tre ordinarie medlemmar och just denna kväll hade de lånat in en tillfällig trummis. Bandet spelade dock mycket samspelat och bra, särskilt deras gitarrspel och stämsång imponerade. Två av medlemmarna är också engagerade som musiklärare på Studiefrämjandet, Stefan Embretsen och Tony Sanaksenaho. För er intresserade så söker bandet en ordinarie trummis!

Random Sound hade inte en lätt uppgift att spela sist för en då ganska reducerad publik. Trots detta så gav de en härlig konsert. Bandet spelade ut fullt och musikerna visade verkligen att de älskar att spela och att stå på scen. En eloge till bandmedlemmarna som gav allt för den lilla skara av lyssnare som fanns i lokalen.

Spelningen var mycket proffsig och i den lite tuffare och rockigare delen av spelningen fick de publiken att gunga med ordentligt. Random Sound borde få en större spelning i Örebroområdet, de är verkligen värda att uppleva på scen.

Klart är att musiklivet verkar väldigt aktivt i Kumla. Engagerade musiker och musiklärare är en förutsättning, och det har man lyckats få till på Studiefrämjandet i Kumla – bra jobbat, säger vi på Örebro4you.

Text och foto: Mats Turesson

Maria Lundqvist visste redan som treåring att hon skulle bli skådespelare. Det har egentligen aldrig funnits någon tvekan om vad hon skulle göra med sitt liv. Redan som nittonåring blev hon antagen till Scenskolan i Göteborg.

- För mig var teaterrummet magiskt. Och vi har det inte i släkten, jag har inga syskon som är det. Min pappa är musiker och slöjdlärare, han har alltid spelat och sjungit från olika scener i alla år, men när det gäller teater har ingen gått före och visat vägen, berättar Maria.

Det har egentligen gått vägen för Maria ända sedan starten – i en tuff bransch. Flera av klasskamraterna på Scenskolan har lagt ner skådespelandet, andra har haft en betydligt värre resa. Maria har varit lyckligt lottad. Olika erbjudanden har dykt upp längs vägen och hon har aldrig stått utan jobb, vilket är ovanligt.

- Jag har istället haft för mycket jobb, så att jag har varit tvungen att välja bort. Något jag är otroligt tacksam för. Mina uppdrag har alltid varit väldigt varierade, jag har haft förmånen att få jobba med både teater, humor och allvar, krogshower och julshower, föreläsningar, film, TV och radio, säger Maria.

Efter Scenskolan arbetade Maria på Stadsteatern, Folkteatern och Backateatern i Göteborg. Under en femårsperiod spelade och alternerade Maria mellan två föreställningar från tisdag till lördag, och repeterade samtidigt en ny pjäs på dagarna.

- Det var en fantastisk lycka rent skådespelarmässigt. Givetvis var det också förknippat med hårt arbete och en enorm prestationsångest. Och hade jag inte haft erfarenheten från Göteborgsteatrarna hade jag inte vågat så mycket som jag gjorde senare, säger Maria.

På Folkteatern arbetade Maria med sin mentor och teaterpappa Magnus ”Mankan” Nilsson. Mankan skrev bland annat pjäsen Knäckebröd med hovmästarsås speciellt för Maria. På Stadsteatern gjorde hon Tintomara i Drottningens juvelsmycke, Sally Bowles i Cabaret, Blanche i Linje lusta och Nilla i Jeppe på berget. Bland mycket annat.

- Jag gjorde bara huvudroller, sådana fantastiska förtroenden som jag fick. Jag fick möjlighet att driva pjäser med bra regissörer som trodde på mig. Och det är långt ifrån alla som får den möjligheten, berättar Maria.

Mötet med Povel Ramel
Ryktet spreds om den skickliga skådespelerskan. Göteborg är en förhållandevis liten stad i branschen. Så en dag ringde Povel Ramel. Han var i full färd med att skriva föreställningen Kolla klotet, tillsammans med Tomas von Brömssen. En föreställning som skulle bli Marias stora genombrott på scenen.

- Jag minns att jag var så otroligt nervös första gången jag skulle träffa Povel. Men han var full av respekt, värme och nyfikenhet. Han var otroligt envis om hur saker och ting skulle vara, låta och fungera i en föreställning. Och noggrann, jäkligt noggrann, och samtidigt full av kärlek och lekfullhet. Povel Ramel är en av vår tids största poeter och kompositörer. Jag har jobbat med många stora som kommit under huden på mig och som har kommit att betyda mycket, men Povel var tongivande och han var min entrébiljett till att bli räknad med i branschen, berättar Maria.

Kolla klotet fick genomgående fina recensioner, fyra eller fem stjärnor i alla tidningar. Och Povel sa att den sista stjärnan, den ska Maria ha. Efter Kolla Klotet fick Maria sedermera möjligheten att jobba med Povel vid ytterligare tre tillfällen.

Sally och det stora genombrottet
Det stora mediala genombrottet kom med karaktären Sally. TV-serien om bibliotekarien och det förvuxna barnet Sally Santesson som bor hemma hos sin pappa. En roll som öppnade många dörrar. Maria minns publikens reaktioner när Tomas von Brömssen kom in på scenen i Kolla klotet och ställde sig och tittade på publiken. Folk skrattade bara vid åsynen av Tomas.

- Jag kommer ihåg att jag satt vid sidan av scen och drömde om att göra en sådan entré. Jag var både fascinerad och avundsjuk på den sortens entré. Han kom ju in med en historia bakom sig. Folk visste bara de såg honom, att nu kommer vi få det roligt. Det fanns en fnissig förväntan hos publiken, minns Maria.

TV-serien Sally började sändas samtidigt som Kolla klotet spelades på Cirkus i Stockholm våren -98. Då plötsligt började Maria märka av en förändring när hon äntrade scenen. Publiken började känna igen henne. Plötsligt räckte det med att hon gick in och ställde sig på scenen så började publiken öppna upp och skratta med, på ett helt nytt sätt.

- Då hade de en referens till mig, och det var magiskt. Och så kan jag känna idag då folk har en väldigt kärleksfull förväntan på det jag gör, eftersom de vet vem jag är. Mycket handlar om att man ska ha publiken med sig. Sen kan man få dem att skratta och man kan få dem att gråta, men det tar lång tid att bygga upp det förtroendet, berättar Maria.

Tanken är att göra en långfilm om Sally. Sven Wollter, som spelar Sallys pappa, och Maria har pratat ihop sig och nu finns en överenskommelse om att göra en långfilm.

- Men det är en lång process innan vi är framme. Vi ska sätta oss under december månad och börja spåna på hur ser det ut för Sally. Var är hon någonstans i livet och var har hennes pappa tagit vägen? Jag ser jättemycket fram emot det, berättar Maria.

30 grader i februari
Under 2012 sändes serien 30 grader i februari på SVT. Serien vann TV-priset Kristallen för ”Årets TV-drama” och sågs av över miljonen svenskar varje avsnitt. Maria spelade en vardagsstressad kvinna som får en stroke och tar med sig barnen till Thailand för rehabilitering.

- Det var en väldigt speciell roll. Kvinnan jag spelade var väldigt sårad och förstörd av sin extrema karriärsjakt med stroke som påföljd. Men det är det bästa som finns när man får en roll som kräver något av dig som du inte riktigt är själv, säger Maria.

SVT hade egentligen beställt mer av en komediserie av produktionsbolaget, något 30 grader i februari är långt ifrån att vara. SVT blev ändock givetvis nöjda med slutresultatet. Det finns också planer på att göra en fortsättning på succén.

Inför inspelningen träffade Maria två kvinnor som båda fått stroke. En stroke på den vänstra hjärnhalvan drabbar oftast kroppen. En stroke på höger sida sätter sig oftast på talet. Maria valde att gestalta en strokedrabbad kvinna med mindre skador på kropp och mer på tal. Många strokedrabbade har också hört av sig efter att serien sänts, och framför allt anhöriga som levt nära strokedrabbade.

- Jag blev bättre på att gestalta det med tiden. Den här ilskan förstod jag inte förrän jag gick in i den strokedrabbades icke-flöde. Att inte ha flödet i kroppen. Jag kan förstå att man till slut blir förbannad, att man blir rasande. Jag hade ont i magen under inspelningen för att det var så återhållet. Rollen gjorde irrationella och nästan aggressiva utspel hela tiden, berättar Maria.

Turné med Min bror och jag
Den 19 november är det premiär för turnén med föreställningen Min bror och jag. Brodern heter Andreas och fick för några år sedan ett tungt cancerbesked. Han trodde att livet var över. Andreas kämpade i motvind och under en motionstur tillsammans med en nära vän tog orken slut inför en uppförsbacke. Och det var inte bara i spåret orken tröt.

- Jag kände att här tog det slut. Det var inte bara uppförsbacken, jag kände att jag inte orkade kämpa längre. Det blev mig övermäktigt. Cancern, livet, allting. Jag orkade helt enkelt inte längre, berättar Andreas.

Andreas vän som sprungit uppför backen vänder sig på krönet när han märker att Andreas inte följt med upp. Andreas ropar åt honom att fortsätta ensam. Men vännen joggar åter nerför backen. Han lägger armen om Andreas och säger att ’det här gör vi tillsammans’.

- Och där vände det. Jag fick ny livskraft. Vi besegrade backen tillsammans, och jag kände att nu ska jag klara det här. Jag ska överleva detta, berättar Andreas.

- Andreas har alltid varit en människa fylld av livskraft. Friluftsmänniska, klättrare, äventyrare, en renlevnadsmänniska. Att han av alla människor fick cancer, det var ett slag. Det var ett så hårt slag att jag inte trodde att det var riktig cancer. Det är något jag lärt mig för att jag blivit äldre, men också genom föreställningen – att vara otroligt rädd om det här livet som vi lever. För man vet ingenting, man vet faktiskt ingenting, säger Maria.

Sedan ett år tillbaka är Andreas fri från sjukdomen. Efter sina erfarenheter och efter att ha levt nära Maria och hennes skilsmässa föreslog han att de skulle göra en föreställning tillsammans om sina mörka passager. Om Andreas kamp mot cancern, om Marias uppslitande skilsmässa, men också om den stora kärleken till livet. Maria nappade, föreställningen blev en succé och nu ger de sig ut på turné.

Vid sidan av Andreas sjukdom ligger Marias egen skilsmässa delvis till grund för föreställningen, fastän den handlar mer om en allmän än hennes personliga upplevelse av att skilja sig. Fokus ligger istället på smärtan av att ta steget, smärtan av när vänner inte finns där, eller skulden och skammen över att över huvud taget göra saker efter att ha tagit steget.

- Jag undrar över om vi här uppe i Norden känner mer skam och skuld än andra människor i andra länder gör. Det är någon form av janteskuldslag som fortfarande sätter klorna i nacken på dig för att du tar dina olika nya steg i livet. Den janten har jag känt jättestarkt när jag tagit mina steg. Och den är väldigt skön att prata om, för jag tror många känner igen sig i den här känslan. Om man byter jobb, eller om man tar sig frihet, skaffar sig nya vänner eller bryter upp från någonting. Alla steg som innebär att du växlar in på en annan väg medför ”Vem tror du att du är nu då?”. Och det är så tråkigt att det är så, för den känslan dröjer sig lätt kvar, och fylls på med ens egen sorg och så blir det tungt, menar Maria.

Varför tror du att det är så?
- Vi är rädda för allt som på något sätt kan slå tillbaka på oss själva. Om någon tar ett steg så blir man själv påmind av att man behöver reflektera över sitt eget liv. Det kan innebära slutsatsen att ”jag har det jättebra, jag behöver inte förändra någonting”, eller också tänker man: ”egentligen skulle jag också ha velat”. Men så vågar man kanske inte ta sina steg på grund av en rädsla att göra andra besvikna. Och få blickarna på sig. Jag har inte alla svar, men jag tycker det är skönt att föreställningen har blivit till och att vi skapar ett forum för publiken under i alla fall en kväll att få känna att det inte är märkvärdigare än att vi två står där uppe och pratar om det. Om rädslan som urholkar all förmåga att tänka förnuftigt och starkt, säger Maria.

Lyckan i nuet
Från en dag till en annan kan vi mista både vår tänkta framåtrörelse och vår livskamrat. Maria menar att det kräver mod att vara i det öppna flödet, att vara öppen för att allting kan hända.

- Vi lever inte lyckliga, i fem eller tio år. Den lyckan finns inte, vi blir inte lyckliga ’då’. Det finns inget ’då’. Lyckan är här och nu, i ögonblicket, i dina ögon, i en lyssnande stund. Lycka kan vara att vara i en total närvaro med min dotter. Men den lyckan varar inte längre än den minuten, eller några sekunder. Om jag lär mig leva i det nuet kan jag konstatera att jag är lycklig ofta. Vi springer för att få förlänga den här lyckostunden, när lyckan finns i ögonblicket. De ögonblicken är så viktiga att vi sätter värde på och placerar framför oss. Framför allt inte leta efter dem utan istället bara reflektera över dem, för de finns där, säger Maria.

Nya mål framöver
Med Min bror och jag är Maria med och producerar, marknadsför, skriver och regisserar. Hon tar ett betydligt större ansvar än vad hon tidigare gjort som skådespelare. Något som passar Maria som alltid haft svårt för att låta andra bestämma över hur saker och ting ska se ut.

- Min bror och jag är ett väldigt roligt projekt eftersom jag får vara delaktig i så mycket. Men det finns jättemycket jag vill göra framöver. Nu har jag tillräckligt med erfarenhet, ännu mera mod och fortsatt extremt mycket nyfikenhet på lust till att få utforska nya marker. Jag vill fortfarande skådespela, det vill jag inte sluta med. Jag sitter och skriver på ett filmmanus som jag vill regissera. Det har en bit kvar med det är extremt roligt att jobba med. Jag har också förankrat en komediserie som jag också sitter och skriver på, som jag vill regissera, berättar Maria.

Även om Marias liv ser annorlunda ut nu än för några år sedan, och det ibland finns sorgestunder, så har hon en väldig tillförsikt i att livet har fått en annan kvalitet. Efter att ha gått igenom en lång skilsmässoprocess där hon nu inte längre känner den bedövande smärtan och skulden, har Maria fått möta en ny energi i en ny man och ett nytt liv. Ett liv som triggar henne på ett annat sätt än tidigare.

- Det har både med ålder att göra, och att jag har fått ett annat sorts liv. Det finns idag en annan möjlighet för mig att ta till mig drömmar, som hela tiden funnits där men som det inte funnits tid att utforska. Så jag mår väldigt bra, jag känner att det bränner i skallen över allt jag vill göra. Jag tror ändå att jag kommer få leva med en liten biten av sorg resten av livet. På grund av ansvaret man känner inför sina barn, och vad jag utsatt dem för. En sorg jag också tror barn till skilda föräldrar tar med sig genom livet. Men jag kan referera till mitt liv som jag lever nu och känna en väldig lust och en väldig glädje, säger Maria.

Min bror och jag spelas på Hjalmar Bergman-teatern i Örebro 23 november.
Läs mer och boka biljett »

Text: Markus Qvist
Foto: Hanna Rosengren

The Shawshank Redemption

Kings textpublikationer som ligger till grund för de rörliga bilderna är spridda över ett brett spektra, från renodlad skräck till solitt drama. Det är knappast möjligt att dra samtliga dessa filmer över en kam. Även om skräckgenren inte värmer hjärtat behöver King för den delen inte strykas från Bluraylistan.

Flertalet av Kings bättre böcker har inte lyckats överföras till filmmediet med värdighet i behåll. Spänningen i nagelbitaren Staden som försvann lyckades inte överföras via klippbordet till Salem’s Lot. Secret window, med självaste Johnny Depp i fören, blev en halvmesyr baserad på en förstklassig novellförlaga.

Christine är ett av Kings bästa verk, men kanske föga knepigt att en tonårsgrabbs ohälsosamt överkokade kärlek till sin bil inte ter sig fullt lika lättköpt på vita duken.

Inte sällan har filmatiserade noveller lyckats bibehålla textens andemening i större utsträckning än tegelstenarna, såsom Nyckeln till frihet, Stand by me och Langoljärerna. Inte heller är det ovanligt att tegelstenarnas klibbiga tentakler missat att fånga offrens intresse, kanske som mest tydligt i Det och Tommyknockers.

Här en lista på tio lyckade filmatiseringar, baserade på Stephen Kings förlagor:

1. The Shining
Ofrånkomligt den främsta filmatiseringen av en Kingbok, alla kategorier. Även om King själv förkastade resultatet. Även om filmen inte följer förlagan och avviker ganska ordentligt från Kings egen berättelse. Stanley Kubrick förädlar Kings historia och adderar ytterligare ett tjockt lager av mystik, paranoia och ren skräck.

2. The Dead Zone
Lite förbisedd filmatisering av boken med samma namn med en superb Christopher Walken i huvudrollen. Johnny hamnar i koma, vaknar upp efter fem år och har förlorat jobb, flickvän och utvecklar dessutom en obehaglig medial förmåga. Både en ledsam, ensamt klingande och spännande resa mot filmens obönhörliga klimax.

3. Nyckeln till frihet
Kommentar kring IMDb-toppfilmen är väl egentligen överflödig. De flesta har ramlat över mästerverket vid det här laget. Om inte, tryck play vid första bästa tillfälle. En lika gripande och spännande som vacker berättelse om Andy Dufresne som oskyldig döms till livstids fängelse för mordet på sin fru och dennes älskare. Get busy living or get busy dying.

4. Pestens tid
Stora delar av mänskligheten insjuknar och dör i vad som ser ut att vara den definitiva pandemin. Ett fåtal visar sig överleva. Några goda, några onda. Gary Sinise, Rob Lowe och framför allt Jamey Sheridan som hin håle själv gör en av Stephen Kings bästa böcker rättvisa genom en sex timmar lång vandring mot Hades. Ett måste.

5. The Green Mile
En förhållandevis lågmäld Kinghistoria om livet på en avdelning för dödsdömda interner i 30-talets USA. Inlindad i en mystik som är svårslagen i King-sammanhang. Den framlidne Michael Clarke Duncan är gjuten i Jesusrollen som John Coffey, men allra bäst – och ruggigast – är Doug Hutchison som den illmarige Percy Wetmore.

6. The Running Man
Lite av en personlig favorit i Kingrullesamlingen. En bulkad Schwarzenegger är perfekt i huvudrollen. Visst, det är renodlad action och lite tunn pregnans på sina ställen. Och visst, varken Lida eller Carrie återfinns på listan. Men den här rullen underhåller som få andra King-filmatiseringar. En riktig popcorn-dänga.

7. Stand By Me
Den här måste väl ändå ingå på en sådan här lista? Måhända mer barndomsminne än film för undertecknad. Vännernas vandring mot den beryktade döda pojkkroppen längs tågrälsen blev till en tidlös klassiker. Även betraktaren blir elva år gammal med funderingar över vad som kommer att uppenbara sig när målet uppnås? Vänskap och nostalgi.

8. Dolores Claiborne
En grå film. Kanske rentav lite tråkig på sina håll. Men vad fasen gör det när Kathy Bates styr skutan som hon gör? Ingen annan förmår uttrycka uppdämda känslor på vita duken som den stålkvinnan. Kanske skulle Lida fått en plats på listan, nu blev det Dolores. Jennifer Jason Leigh färjar de sista grå stråna och målar vita duken gyllene.

9. The Mist
En rulle att hata eller…nej, kanske inte älska, men ändock gilla rätt skarpt. En dimma sveper in över en amerikansk småstad och för med sig ett, minst sagt, illavarslande hot. Ordentligt spännande på sina håll. Ärligt talat, vad du än tycker om den här filmen är den värd att vila ögonen på för att uppleva känslosvallet som följer på det perplexa slutet.

10. Langoljärerna
Den briljanta idén är halva grejen. Jag minns fortfarande första tillfället jag öppnade boken och började läsa första novellen i samlingen Mardörmmar. Några få personer ombord på ett flygplan vaknar upp med resten av passagerarna och besättningen borta, mitt under resa uppe i luften. Inklusive piloter, givetvis. Håller nästan hela vägen, tills budgeten tryter.

Text: Markus Qvist

¬Det finns ju inte idag, att man ska hålla i en tjej, säger Knut. Dagens unga dansar och umgås inte på samma vis som vi i föräldragenerationen gjorde. Jag förstår knappt hur killar och tjejer träffar varandra idag, fortsätter Knut lite skämtsamt.

Det är många unga som vill lära sig att dansa, det har det alltid varit genom åren. Men det är inga barn eller ungdomar som vill börja med pardans, alla vill dansa disco eller hip hop/street.

När det gäller vuxengrupper finns det ett stort intresse att lära sig att dansa, främst bugg och foxtrot. Men så har det alltid varit, populariteten har hållit i sig genom åren. Kanske är dessa dansutbildningar lite av ett substitut till ”att gå ut och dansa”, nu när det knappt finns några uteställen där det spelas dansbandsmusik.

Varför har dansen då förändrats? Enligt Knuts teori beror det på musikutbudet, och det är musikutbudet som styr danskulturen. Idag lyssnar inte unga människor på dansbandsmusik.

Danskulturen idag, för barn, ungdomar och unga vuxna, handlar uteslutande om disco och hip Hop/street. Idag är det också en mycket stor andel tjejer som dansar.

– Vi har cirka 400 unga dansare och av dem är det bara tio som är killar, berättar Knut. Det är anmärkningsvärt, dans är något som verkligen lämpar sig lika bra för både tjejer och killar.

Även när det gäller killars svala intresse för att lära sig dansa, så kan programmet Let´s Dance ha påverkat negativt.

– Den signal som delar av programmet ger skrämmer bort många killar, tror Simon Säborg, Knuts son och en av de tio killarna som dansar aktivt. Det spelas för mycket på fjolligheten med till exempel alla kommentarer om de manliga deltagarnas stjärtar o.s.v. Jag tror att det avskräcker många grabbar från dansen.

Jesper Pettersson, som också dansar aktivt, håller med i den funderingen.

Annons

Ingen skugga faller dock på danslärarkollegan Dermot Clemenger, som också är en av domarna i programmet. Den allmänna uppfattningen är att Dermot gör en bra insats och därmed ger bra goodwill åt dansen som sådan och Örebro.
– Vi är goda kollegor som arbetar i samma bransch, vi känner varandra väl och vi båda älskar det vi håller på med, säger Knut.

Simon Säborg och Jesper Pettersson är två dansare som har lyckats inom tävlingsdansen. Båda tävlar i discodans och lägger ner mycket kraft och tid på att bli så bra som möjligt. Simon tillhör de bästa i världen och hans mål är att bli världsmästare. I discodans kan man tävla enskilt, i par, i grupp (3-7 personer) och formation (8-24 personer).

Av de drygt 400 barn och ungdomar som dansar på K.S.D  är det cirka 130 som tävlar,  varav ungefär 30 i hip hop och övriga i discodans.

Dansstudion är mycket aktiv i tävlingssammanhang och den enda i Sverige som är godkänd att arrangera internationella mästerskap.
Nästa stora tävling är nordiska mästerskapen som genomförs i Örebro den 7-8 december i år. Tävlingen är en öppen tävling, vilket innebär att deltagare från andra länder än de nordiska är välkomna att delta.

Knut Säborg Dansstudio kommer också att arrangera nordiska mästerskapen även 2014 och 2015. 2015 kommer man att arrangera europamästerskapen och man har också ansökt om att få arrangera VM 2016.

Text och foto: Mats Turesson

För den historiskt intresserade är Häringe slott en höjdpunkt där mycket är bevarat från förr, bland annat från tiden då familjerna Krüger och Wennergren ägde slottet på 1900-talet.

Huvudbyggnaden av dagens slott byggdes under ägaren Gustav Horns tid på mitten av 1600-talet. Oavsett om man vill känna historiens vingslag från 1600- och 1700-talen eller om man vill lära sig mer om de glada, eller galna, dagarna under Krüger/Wennergrenepoken så får alla sin nyfikenhet stillad. Be gärna personalen berätta om slottet eller livet på slottet.

Du kan få höra många intressanta och häpnadsväckande historier, skrönor eller sanningar, det är upp till lyssnaren att avgöra. Att Torsten Krüger lät bygga Sveriges första privata swimmingpool på Häringe är sant, att han även byggde en rutschkana från sitt badrum i slottet direkt ner i poolen är även det sant. Tyvärr kan vi inte se detta idag därför att Axel Wennergrens hustru Marguerite lät montera bort rutschkanan.

Häringe slott har ständigt utvecklats av sina respektive ägare, så även under senare år då man har byggt om i slottet med bland annat nytt kök och nya golv. Rum och sviter är mycket fräscha.

Teman och inredning i sviter och deluxrum är något utöver det vanliga, här är så mysigt att man kan klara sig en hel weekend utan att göra något annat än att bara vara på rummet och njuta. Vår favorit är juniorsviten Paul Fejos som är inredd med klenoder från Fejos och Axel Wennergrens upptäcktsresor runt om i världen.

Kännetecknande för Häringe är blandningen av senaste teknik och bekvämlighet med genuina antika klenoder och prydnader. Ett slående exempel är den vackra trattgrammofonen som står bredvid den väggmonterade plasma-tv:n i en av sviterna.

Vilka är då de typiska gästerna på Häringe idag?

Par som har ordnat barnvakt och verkligen vill njuta och koppla av ett dygn eller två. Annars så är det stor blandning av gäster på Häringe, även barnfamiljer och stora sällskap.

På Häringe är själva slottsmiljön det mest attraktiva, salonger och inredning där gäster kan koppla av, äta, dricka och umgås. Maten är även den en höjdpunkt, på Häringe arbetar man efter Slow-Food-filosofin som kan sammanfattas med Gott, Rent och Rättvist.

Utöver miljön, naturen och maten så bjuder Häringe på en mängd aktiviteter. För aktuella evenemang och teman, se www.haringeslott.se.

Det som ligger framför oss nu är julborden, som börjar serveras från sista helgen i november, därefter nyårsfirande, något som är mycket populärt.

Ni som kommer att åka till Häringe för att uppleva det som vi har gjort, missa inte att verkligen gå runt och titta på allt, tveka heller inte att be personalen berätta. Även om du inte ska köpa cigarrer, be att få titta ner i vinkällaren och humidorskåpet, en plats där man gärna stannar en stund och bara njuter av atmosfären. Här är du så nära de djupa källarvalven du kan komma.

- Jag bodde på ett lite halvsunkigt hotell för 7 dollar natten, men det var helt ok, berättar Åke. På den tiden stod dollarn i tre kronor, det var alltså ett väldigt billigt boende, berättar Åke.

Under den hösten besökte jag över 300 utställningar och bekantade mig med alla då kända gallerister i New York. Två namn som Åke lyfter fram som några av de främsta inspiratörerna är Willem de Kooning och Mark Rothko.

- Jag fick en otrolig kick, det fullkomligt knockade mig, när jag såg de Koonings tavlor, berättar Åke.

Efter hemkomsten från USA satte Åke igång med måleriet med full kraft. Han hade fått precis den inspiration och målarlust som han hade hoppats på. Åkes första utställning av hans egna abstrakta expressionism blev dock långt ifrån den succé han hade hoppats på.

- Jag ställde ut min första produktion på flera platser, bland annat Linköping, Göteborg, Umeå, Skagen i Danmark och Norrköping. Jag sålde ingenting och det var helt tyst från recensenterna, förklarar Åke.

Han konstaterar att det var alldeles för annorlunda och alldeles för tidigt med den typen av konst i Sverige. – Jag upptäckte senare att det tog ca fem år innan trenderna i New York fick sin spridning till Sverige.

Bjurhamn lät sig dock inte nedslås av detta utan fortsatte med kraft sitt nyfunna måleri. Den stora vändningen kom plötsligt då han fick en köpare som köpte 70 stycken av Åkes tavlor. Konstnärsskapet hade nu fått en starkare grund, och det gav sannolikt Bjurhamn självförtroende och förnyad skaparlust.

Det har blivit ca 75 utställningar genom åren. En av de mest betydelsefulla är utställnigen ”Den stora tystnaden” som Åke gjorde tillsammans med skulptören Bo Olls. Utställningen turnerade runt i Sverige, bland annat till Uppsala konstmuseum, Kulturhuset i Varberg, Sandvikens konsthall och Galleri Händer i Stockholm.

- Tavlorna sålde bra, det var naturligtvis mycket glädjande, säger Åke.

Åke fick efter detta Nordiska rådets vistelsestipendium på Sveaborg. Under vistelsen på Sveaborg målade Bjurhamn ytterligare en utställning, ”Mognadens trädgård” som ställdes ut på Norrköpings konstmuseum och i Linköpings domkyrka.

Åke Bjurhamn målade under sin mest produktiva tid ca 50 tavlor om året.

- Numera blir det färre antal, men måla kommer jag aldrig sluta med, förklarar Åke. Mina verk börjar även dyka upp på aktioner, och det är ganska naturligt med tanke på hur många år jag varit verksam.

Människans liv varar sällan mer än 100 år – konsten kan vara för evigt.

Text och foto: Mats Turesson

Carl-Einar Häckner är underhållare, trollkarl, komiker, clown, författare och musiker. Bland annat. Som en röd tråd genom Carl-Einars arbete går kärleken, en obotlig optimism och, framför allt – hopp. Nu turnerar han på nytt med soloshowen Swedish meatballs med lingon, tillsammans med Riksteatern. Som vanligt handlar det om lättsam underhållning på hög nivå.

Carl-Einar Häckner vill omfamna kärleken genom uppträdandet och öppna ett fönster mot livet för publiken. Detta i föreställningar som kan te sig lättsamma och rentav improviserade i stunden, men som det ligger mycket arbete bakom.

- Att göra lättsam underhållning på hög nivå, det är en utmaning. Det ligger mycket arbete bakom för att se det att se så enkelt ut. Det kan ju klinga fult och lätt med lättsam underhållning, men för olika människor betyder det olika saker. För mig är lättsam underhållning något jävligt bra, säger Carl-Einar.

Började uppträda tidigt
Carl-Einar växte upp med mamma i Gårdsten, i utkanten av Göteborg. Föräldrarna skilde sig tidigt. Vid ett besök hos farmor i Jönköping trollade hon bort en Ramlösakapsyl mitt framför ögonen på lille Carl-Einar och uppå vinden hittade de pappas gamla trollerilåda. Där någonstans började Carl-Einars resa. En resa i magins, humorns, poesins och musikens värld.

Under resans gång har han hela tiden haft stöttning från sina närmaste. Enda kravet från föräldrarna för att få göra vad han ville med sitt liv var att han först gick ut gymnasiet. Uppträda började han göra redan som tolvåring.

- Javisst, mot betalning. Fast det var ju mindre summor på den tiden. Jag uppträdde på ett ålderdomshem och gick runt med hatten efteråt. Inte så smart, de gamla hade ju inga pengar. Men jag fick femtio spänn i ett kuvert av personalen, minns Carl-Einar.

Mamma var viktig, och är fortfarande en central punkt i Carl-Einars tillvaro. Hon sitter ofta bänkad på första raden under varietéerna på Liseberg och har alltid stöttat och varit en klippa för sonen. Även pappa betyder mycket.

- Vi är väldigt tajta, mamma och jag. Hon är fantastiskt rolig, hon är stark, ärlig, smart. Varför är jag inte med henne nu? Hon är bäst. Min pappa är också grym, jag älskar honom med. Det är klart att det inte var så superlätt när de skilde sig, men det har vi tagit igen sedan. Flera gånger om. Han var med när jag började trolla och var väldigt uppmuntrande, när jag var 11-12 var vi båda medlemmar i Göteborgs magiska klubb, berättar Carl-Einar.

Visste vart han ville
Det var aldrig någon tvekan om vad Carl-Einar skulle syssla med i livet. I samband med Ramlösakapsylen och upptäckten av trollerilådan hemma hos farmor var framtiden utstakad. Carl-Einar visste som tolvåring vart han skulle, och han hade inga som helst funderingar kring hur han skulle ta sig dit. Självförtroendet har aldrig sviktat för Carl-Einar.

- Det handlar inte så mycket om självförtroende, mer om att göra det man vill. För mig var det så självklart. Jag var så intresserad av det jag gjorde att det föll sig naturligt. Och det var inget svårt för mig att fråga om jag ville göra någonting någonstans. Jag visste att jag ville trolla och uppträda och göra någon slags humor, att blanda in skämt i det. Det var också viktigt att det skulle vara på riktigt, ett bevis på det var att folk bokade mig och ringde mig och var engagerade. Då föll det sig helt naturligt att det också kostade något, berättar Carl-Einar.

Carl-Einar blir som tolvåring den yngste medlemmen i Göteborgs Magiska Klubb. Trollkarlarna i klubben blir hans vänner, alla i regel 40 år äldre än honom själv. Han tar över Max Miltons gig för Hyresgästföreningen. Det var så det började, Carl-Einar tog jobb som andra trollkarlar inte ville eller kunde ta.

1983 vinner Carl-Einar som trettonåring nordiska mästerskapet i bordstrolleri genom att framföra det klassiska bägarspelet – med genomskinliga bägare och förbundna ögon. Han vinner samma mästerskap de nästkommande fem åren, dessutom nordiska mästerskapen i korttrolleri 1984 och -87, och i scenmagi 1986 och -87.

Nära vännen Max Milton
Från 1940-talet och framåt uppträdde Göteborgstrollkarlen Max Milton, eller Arne Strömbom, på krogar och sjömanskyrkor över hela världen. Som en av de första i Skandinavien att uppträdde med close-up professionellt blev han både svensk och nordisk mästare. Max såg potentialen i den unge Carl-Einar och blev också så småningom hans nära vän. 2006 gick Milton bort.

- Max Milton var min bästa vän, tror jag. Han betydde mycket för mig. Han såg mina ambitioner och tyckte det jag gjorde var roligt. I början var han väldigt kritisk men så började jag göra tvärtemot vad han sa, och då blev det ganska bra. Jag tror det var så att vi blev kompisar. Han var så glad att det gick bra för mig. Han var schysst och han stöttade mig. Därför pratar jag om honom ofta. Jag saknar honom, och de samtalen vi hade om trolleri, berättar Carl-Einar.

SUCK och kondomen i näsan
På Angeredsgymnasiet korsas vägarna med teaterpedagogen Mats Berglund, sedermera medförfattare till Carl-Einars första soloföreställningar. Tillsammans utforskar de vidare metoder att blanda humor med trolleri och teater.

1989 florerar rykten om Adde Malmbergs uppstart av Stand Up Comedy Klubben (S.U.C.K.), varpå han beger sig till huvudstaden för att fånga lyckan. Snart uppträder Carl-Einar på Västermans hörna, Patricia, Valand och Norra Brunn. Han stoppar in en kondom i näsan och drar ut den genom munnen, ett trick han blir förknippad med än idag.

- Redan i de tidiga föreställningarna som jag skrev tillsammans med Mats var det väldigt viktigt med stand up. Och sen, i början av 90-talet, blandade jag trolleri med lösryckta resonemang och meningar under 15-25 minuter på stand up-scenen. Dom föreställningarna var lite mer improviserade. Stina Dabrowskis producent såg mig på Norra Brunn. Då var kondomen genom näsan redan med i min repertoar. Jag presenterade det som ett trolleritrick, och det blev ju en enorm effekt, minns Carl-Einar.

Carl-Einar blir återkommande gäst i Dabrowski i TV och blir rikskänd på kuppen. Efter att dessutom skådats och gjort succé i Släng dig i brunnen utnämns han av Expressen till Årets TV-komet 1991. 1994 tilldelas han Svenska Humorförbundets pris Årets roligaste svensk.

Varieté på Liseberg
Nu rullar det på för Carl-Einar. Förutom trolleri och föreställningar albumdebuterar han året efter med Visor i tiden, ackompanjerad av bandet Giant Law. Dessutom sänds showen Samtal med Häckner i TV och han spelar Robert i tv-serien Herbert & Robert, uppföljaren till Albert & Herbert. 1996 medverkar han i Peter Wahlbecks julkalender Kalender für alle på ZTV. Innan det var dags för varietéentré på Liseberg.

- Första gången jag uppträdde där var 1997, varietén hette Internationell varieté och jag gjorde mina tre entréer. Sen tog jag över ansvaret helt 1998 med föreställningen Mr Fiasconi möter tiden, berättar Carl-Einar.

Idén om att utveckla och förfina varietén föddes 1996 då Carl-Einar medverkade i en gala för John Hron mot våld på Liseberg. Han gick helt sonika fram till VD:n och sa ”jag vill vara med”. Året därpå hade hans egen varieté premiär på Stora scenen. Carl-Einar tog sig an och förädlade en företeelse på Liseberg som varit tradition sedan 1923.

- Jag älskar varietén, det är fantastiskt det vi håller på med. Varietén har tagit fram det bästa ur oss, ur mig och ur orkestern, de gånger jag varit där. Den står för alla fina värderingar som finns. Alla är välkomna, oavsett. Förutsättningarna är världsklass, helt enkelt. Men det farligaste man kan göra är att ta det för givet, man måste vårda det. Det ser så lätt ut, men det är enormt mycket förberedelser för att få det att se så lätt ut, säger Carl-Einar.

En varieté föds
Det är en öppen process när en varietéföreställning föds och blir till. Carl-Einar, hans scenograf tillika kompis Sture, teknikerna samt Bernt Andersson med musikerna från Varietéorkestern är alla inblandade i skapelsen av en ny uppsättning. Det yttersta ansvaret faller i slutskedet på Carl-Einar, som tillsammans med Sture och dennes son Emanuel pratar om bilden, idén och temat för att få fram känslan för en ny och fräsch show.

Carl-Einar, hans scenograf tillika kompis Sture, teknikerna och Bernt Andersson med musikerna från Varietéorkestern är alla inblandade i skapelsen av en ny uppsättning.

- Varje show är en liknelse för liv. Vägen, Kom hem, En bättre värld, En trappa till himlen, allihop. Det är ute, det regnar, det är solsken. Det är de enkla barnteatertricken, de enkla tricken, som är de bästa tricken. Jag tror att också att scenografin är en del av populariteten, istället för att bara hänga upp skynken. Det tror jag är en anledning till att TV köper in det, säger Carl-Einar.

Tar hjälp av allt när han skriver
Carl-Einar tar hjälp av allt och alla när han skapar sitt material. I slutänden tar han själv alla beslut. Vilken hatt han ska ha, vad han vill göra i en föreställning, och vad han inte ska göra. Några uttänkta metoder har han inte när han skriver. Vad som helst kan sätta igång vad som helst. Men allt i en föreställning är inte hugget i sten, improvisation och infall förekommer – och spelar stor roll.

- Jag vet inte varför jag gör vissa saker, det bara kommer. Det är först efteråt man förstår att det var bra, och då plockar man det med sig. Man kommer på nya nyanser av saker. I ett trick i Swedish meatballs pratar jag till exempel om mina sidendukar. Och jag börjar prata om vad man kan göra med dom, att man kan hänga upp dem på väggen osv. Vem fan gör det? Det är bara jag och pensionärer som skulle hänga upp sidendukar på väggen. Det är inte ens kul, men på något sätt blir det ändå det. Man måste jobba på det och förstå, det ligger många års erfarenhet bakom, säger Carl-Einar.

De senaste soloshowerna har bjudit på ett hopp och ett allvar invävt i framförandet. En existentiell frågeställning, en uppmaning om positivt tänkande och ett budskap om hopp.

- Man kan göra humor på alla möjliga olika sätt, man gör ju det man själv drivs av och kan. Det är inte så att jag måste tänka på att nu ska det vara allvarligt, det kommer av sig självt. Om min genre är underhållning, så brukar jag tänka att jag ’håller under’ människan. Jag vårdar den, och att underhålla är på nåt sätt också att ’hålla upp’ och visa något för människan. Jag visar publiken hopp, säger Carl-Einar.

Efter en föreställning kommer han ofta ut till publiken efteråt, gör sig tillgänglig för frågor och reflektioner över vad åskådarna fått ta del av.

- Om det är barn som undrar var fåglarna tagit vägen så vill de fråga om det. Eller om jag sågat itu en mamma. Då vill man ju säga att det är ok. Duvan är på min loge nu, det är bara ett trollerinummer. Det är mer kutym, ett schysst sätt att avsluta på. Det är kul också att efteråt kolla av vad som har hänt, förklarar Carl-Einar.

Internationell karriär och Karamelodiktstipendiet
2003 har föreställningen In a broken world premiär på Chamäleon i Berlin. Året därpå spelar Häckner huvudrollen på Edinburghfestivalen och 2005 gästspelar han för utsålda hus på Soho Theater i London. Med ett nytt språk att uppträda på upplever Carl-Einar en återgång till karriärens början.

- När jag började uppträda på engelska kändes det helt rätt, det blev inte lika många ord. Jag började med att enbart kommentera det jag gjorde. Jag hade nummer som funkade direkt. Det var som en bomb för mig när jag började uppträda i Tyskland, att komma tillbaka till det snabba sättet att leverera på. Som att komma tillbaka på Norra brunn, tillbaka till ursprunget. Där började jag med att trampa sönder trollerigrejerna. Det var en pånyttfödelse, inför en ny publik, berättar Carl-Einar.

I Tyskland fick Carl-Einar göra lite som han ville. Ingen visste ju vem han var. Han plockade ut och anpassade nummer från varietéer som var lämpade för att göra utomlands. Något som också var själva essensen i drömmen om Lisebergsscenen, och framför allt varietén, som konstform. Att få göra nummer som får världen att välta, och barnen att skratta.

- Mr Fiasconi, munspelet i munnen, Mr Ballentino, det här är artister och karaktärer som kan uppträda överallt. Alla dessa karaktärer är inspirerade av kärleken till clowner, kärleken till varieté, till slapstick-artister, bröderna Marx och Chaplin och Tommy Cooper. Elviskaraktären utvecklade jag också mycket när jag var utomlands. Mycket av de här idéerna är ingenting som går att planera eller förbereda, det är sånt som föds i stunden på scen och som man sen plockar med sig, säger Carl-Einar.

2009 medverkar Carl-Einar i succéföreställningen LA Clique på Sidney Arts festival och får strålande recensioner. Elviskostymen blir hans signum. Ensemblen utgörs av bland annat Ursula Martinez och The English Gentlemen, Skating Willers, Mario Queen of the Cirkus.

- Genom La Clique öppnades möjligheten att vara med på comedy-scenen i Melbourne. Där var jag i tre år och gjorde olika soloshower, i Sydney och Melbourne. Big in Sweden, Swedish meatballs och sedan Hand luggage. Swedish meatballs var ett namn som jag kände att jag ville ta med mig hem och göra nåt med inför den svenska publiken. Själva namnet var så dåligt att det blev svinbra, berättar Carl-Einar.

I somras fick Carl-Einar ta emot Povel Ramels Karamelodiktstipendium. Han trodde inte sina öron när telefonen ringde och rösten i andra änden tillkännagav honom själv som stipendiat. Motiveringen löd: ”För att han på ett unikt sätt och med varmt hjärta besjälar en kombination av varieté, vaudeville, cirkus och revy. Med sin trollkonst, sin musik, dikter och galenskap har han format en tradition och satt den i spinn.”

- Jag trodde det var någon från radio som ringde och skojade med mig. Jag blev rörd. Det var jättekul och hur vansinnigt som helst, säger Carl-Einar.

Swedish meatballs med lingon
Den aktuella turnén är tredje vändan med Swedish meatballs med lingon, som hade premiär 2011. Det är en enmansföreställning, med enbart Carl-Einar på scen. Det är upp till åskådaren själv att fånga upp den röda tråden som löper genom föreställningen. Stand up blandas med det teatrala.

- Det är oftare enklare att förklara de allvarsamma bitarna, allvaret i föreställningen. Men det andra är minst lika viktigt, nonsensflamset och publikkontakt, frågeställningar och tajming. Allvaret och berättelsen i föreställningen handlar om att man ska hålla sin nyfikenhet vid liv. Att jag vill fortsätta vara nyfiken, jag vill fortsätta diskutera idén om att öppna fönstret inom mig, och jag vill att publiken öppnar sitt fönster och kanske fortsätter reflektionen när de kommer hem, förklarar Carl-Einar.

Mycket händer längs vägen med en föreställning som lever vidare under tre år. Man blir bekväm med föreställningen, mjukare i sitt framförande och mindre kantig.

- Grundmaterialet är detsamma men tajmingen är annorlunda. Jag litar så in i helvete på materialet nu att jag kan släppa kontrollen över det och lita på det. Publiken får göra vad de vill med det. Det är det finaste som finns, när en artist kan lämna till publiken att själv avgöra vad de vill göra med de idéer man presenterar för dem. Oavsett om det är comedy, teater eller sång, förklarar Carl-Einar.

Nya mål och drömmar
Det här är absolut sista vändan med Swedish meatballs. Carl-Einar vill ta fram nästa föreställning snabbare än de som varit hittills. Kanske har han en ny soloshow på gång, kanske inte. Och kanske lämnar han landet.

- Det kanske inte blir så mycket i Sverige på ett tag efter det här, jag är sugen på nya grejer. Jag skulle vilja ha en ny föreställning på gång. Jag kanske jobbar på det. Men de två senaste föreställningarna, Pusseldrömmar och Swedish meatballs, har väldigt tunga berättelser i sig, och det är genomarbetat och fett. Kanske klarar jag inte av att göra en sån föreställning igen. Fast kanske klarar jag av att göra en föreställning ändå, som är lite mindre, men inte mindre betydelsefull, säger Carl-Einar.

Carl-Einar funderar över att skaffa barn, både i föreställningen och i verkliga livet. Det är själva grundbulten i Swedish meatballs med lingon och en stor frågeställning för Carl-Einar rent privat.

- Jag vet inte om man vill ha familj och barn och så, men det kanske man vill. Jag tänker mycket på det, om det är min dröm. Sen vet man ju inte om man kan få barn. Jag har kompisar som försökte i tio år, med konstbefruktning och allt det där. Sedan flyttade de från lägenheten och byggde hus, köpte hund. Då kom barnet, på vanligt sätt. Otroligt. Hur fan kan det gå till så, undrar Carl-Einar.

Fotnot: Carl-Einar Häckner uppträder med sin föreställning Swedish meatballs med lingon i Folkets hus i Lindesberg 23 oktober. Läs mer här »

Text: Markus Qvist
Foto: Camilla Qvist

Georges båda föräldrar är extremt musikintresserade. Åtminstone till hjärtat, kanske inte rent praktiskt. Så förklarar George alltings början, anledningen till att han sjungit i hela sitt liv. För det var hans mamma som planterade det musikaliska intresset hos honom redan som bebis.

– Min mamma satte mig att sjunga i en rund ring med andra ett- och tvååringar. Hon säger alltid att man redan då såg att jag älskade det, från första stund, berättar George.

Och på den vägen är det. Vid tretton års ålder skrev han sin första låt, Jag tror jag är kär, som tog honom till en fjärdeplacering i Junior Eurovision Songcontest Sweden. Förra året blev han utsedd till årets lokalartist på O, Helga natt samt deltog i TV-programmet Körslaget under Gladys del Pilars regim. I år har succén bara fortsatt och George var i våras finalist i Svensktoppen nästa för att i skrivande stund vara aktuell finalist i TV4:s Idol.

Förtroendeuppdrag och ofattbara lovord
Utöver TV-program och tävlingar har George under sitt avancemang även varit med om två ovanligare upplevelser: ett förtroendeuppdrag då han sjöng för kungaparet under deras Örebrovisit, samt ett surrealistiskt ögonblick då hans största idol Michael Bublé kommenterade Georges klipp på YouTube. Den sistnämnda var enligt George den största komplimang han kunnat få.

– Det är det utan tvekan häftigaste jag varit med om, jag kan fortfarande inte förstå det. Självaste Michael Bublé skriver att det är en ära att bli jämförd med mig – det är ju tvärtom! Bara att tänka ut ett respektabelt svar tog mig fem-sex timmar, skrattar George.

Hårt arbete lönar sig  
Men även om det är först på senare år Georges karriär fått rikligt med luft under vingarna, har han sedan sex års ålder aktivt deltagit i olika tävlingar – och placerat sig långt ifrån bra i alla. Men George sörjer inte, han ser det som en del av resan. George berättar:

- Många rullar tummarna och vågar inte göra det de egentligen vill, av rädsla att misslyckas. Men det är okej att förlora ibland. Alla gör det. Jag har gjort det. Flera gånger.

George menar att kända artisters framgångar inte alltid är de solskenssagor många tror, utan att det nästan alltid krävs mycket slit och en stark vilja för att nå resultat. Hans väg till årets lokalartist är ett praktexempel:

- Jag hade varit med två gånger innan. Den andra gången kom jag tvåa och tänkte att det här kan jag aldrig toppa. Men året därpå gav jag det en chans till ändå – och tredje gången gillt var ett faktum.

Idoltävling i centrum
I skrivande stund är det fokus på Idol, där George är en av tolv slutdeltagare. Det blir mycket egentid när lamporna släcks, och då passar George på att öva.

– Röst är en färskvara som måste underhållas precis som vilken muskel som helst. Däremot får man akta sig för att slita ut den för mycket inför ett framträdande. Jag brukar förbereda mig mentalt istället: blunda, visualisera framträdandet och se hur jag gör bra ifrån mig på scen. Då går det bra.

George taktik för att komma långt i tävlingen är att vara äkta mot både sig själv och mot publiken, även när det gäller val av musikstil.

 – Det lyser igenom när man sjunger något man tycker om och är sig själv. Därför tycker jag inte om att härma. Att hämta inspiration däremot, det gör jag. Jag tar efter Michael Bublés trovärdighet och John Mayers teknik. Det bästa av två världar, förklarar George.

Låter framtiden avgöra
Vad George gör om han vinner Idol är självklart – han kommer att satsa helhjärtat på musiken, med hoppet om att en dag kunna leva gott på den. Men sångaren har även andra drömmar.

– Jag har planer på att bli tandläkare också, och pluggar just nu musikproduktion på Örebro Universitet. Jag befinner mig i en situation där jag har otroligt många val, mitt liv kan sluta var som helst.

MERITER
- 4:a i Junior Eurovision Song Contest Sweden, 2006
- Årets lokalartist, 2012
- Deltagare i Körslaget, 2012
- Finalist i Svensktoppen nästa, 2013
- Sjunger för kungen, 2013
- Lovordas av Michael Bublé på youtube, 2013
- Aktuell i Idols fredagsfinaler, 2013

Text och foto: Mats Turesson

Möjligen läser jag fel recensenter, i fel medier, men min känsla och bestämda uppfattning är att dom där recensionerna som föregås av nedblötta byxskrev inte förekommer längre. Jag drar mig till minnes en tid då det basunerades ut recensioner med epitet som ”Rockens räddare” eller ”Det viktigaste som hänt musikhistorien sen Elvis” i krigsrubriker.

Dessa recensioner rörde sig dessutom nästan alltid om debutalbum. Andres Lokkos recension av Daft Punks albumdebut Homework (1997) är en klassiker i sammanhanget. Såväl Oasis som The Strokes debutalbum förärades med just rubriken ”Rockens räddare”. Det euforiska glädjefnatt som gick som en löpeld 2001 genom pressen för The Avalanches debut Since I left you.

När den engelska hiphopakten The Streets debuterade med sin Original pirate material (2002) tappade recensenterna fullständigt fattningen och grävde ner sig i samhällsanalyser som var så världsfrånvända att filosofen Nietzche hade haft svårt att hänga med.  Recensionerna för Håkan Hellströms debut var lika rusiga som musiken som fanns på skivan och fick ju t.o.m. Aftonbladets recensent Per Bjurman att kliva upp på scen och kyssa sin nyvunna idol. Ja ni ser själva, det var ett axplock, jag skulle kunna rabbla exempel en god stund till.

Men allt det där är minst tio år sedan, jag vill mena att det fanns en vilja att positionera sig, att våga ta i, att sticka ut hakan och att på något vis återskapa känslan, den omtumlande, som man fick när man hörde skivan för första gången i recensionen. Texten eller uttrycket fick var ologiskt, bubblande och överdrivet, ibland i absurdum det fanns ingen gräns.

Visst förekommer förstås att recensenter delar ut full pott till skivor idag med, men jag tycker mig se att det är på en annan nivå. Nu är dessa recensioner fulla av nyanserade resonemang, ”goda argument” satta i perspektiv, man bryter ner musiken i beståndsdelar istället för att hitta känslan och inte sällan är de skrivna utan att man uppfattar en verklig person bakom pennan. Det ska vara allmängiltig och objektivt. Snarare blir de torra, könlösa, fega och kalla recensioner om ni så vill.

Den enda gång det bubblar över nu för tiden är väl egentligen i konsertrecensioner från när han Springsteen spelar på Ullevi. Då blir det sex spyflugor och Hysénklass och recensenten fullständigt vältrar sig i känsloutrop och egenkonstruerade superlativ. Men aldrig för ett debutalbum av ett halvobskyrt band från någon håla i norra England.

På senare år kommer jag bara på en albumdebut som har fått recensionerna att mjuka lite i denna ängslighet. Det är Glasvegas, men inte heller här fanns den reservationslösa kapitulationen för känslorna, det fanns ett om och ett men och en viss återhållsamhet även där. En intressant notis i sammanhanget är att de regelrätta sågningarna ofta fortfarande tillåts vara känslostyrda och sakna de nyanserade och objektiva dragen. Det är en skillnad värd att fundera på.

Är det så att musiken inte längre har den omtumlande effekten? Upptäcker vi banden för snabbt genom att musiken är så tillgänglig idag, ett debutalbum är inte lika viktigt som statement idag? Har tillgängligheten gjort att vi trubbas av eftersom vi matas med musik ständigt? Att vi alltid kan klicka vidare till nästa band, till något nytt och kanske ännu mer spännande gör det att vi inte tillåter musiken att beröra oss så ohämmat som förut?

Eller har helt enkelt vurmen för ingenjörstänkandet, att allt är mätbart, att det bara är kalla torra fakta som åtnjuter någon relevans, har denna tanke också nått in i betraktandet av konstformerna? Har skivrecensioner blivit liktydigt med konsumentinformation? Vill vi verkligen ha det så? Det är inte en diskmaskin jag ska köpa, då bryr jag mig om hård och kall fakta.

Men en popskiva bryr jag mig faktiskt bara om vad den gör med mitt känsloregister precis i den sekund jag sätter nålen till vinylen, och är den riktigt bra så blir precis allt annat oviktigt just då. Jag vill ha recensioner och recensenter som återspeglar detta, jag tycker de flesta av dagens recensioner är skittråkiga.

Jag vill ha texter om musik som är som musik, fyllda med blod, svett och tårar, jag vill ha överdrifter, sentimentalitet och mänskliga tillkortakommanden. Det är de enda recensioner som säger mig något och betyder något. Någonting att känslomässigt förhålla sig till, något att ta spjärn emot. Jag vill veta att det är rockens räddning eller världens bästa skiva just nu, inte hur den står sig om ett halvår eller att den funkar bra i bilstereon.

Jag vill ha en recensent som tar i så att Hen kissar på sig.

Så nu tänker jag kissa på mig i en recension, för det här är världens bästa skiva just nu »

Text: Matthias Perna Pernhede

Det här är en skiva som kan förflytta jordaxeln ett par millimetrar, jag önskar jag kunde spela den för hela världen i något gigantiskt soundsystem, den låter som inget annat och den sätter ett barnsligt leende över gubben i månen på himlen varje kväll jag spelar den.

När technosyntarna pumpar igång en bit in i Feelsolow, vill jag stampa sönder hela min vinylsamling för den svänger för dåligt. No Ceremony/// är ett albumdebuterande band från Manchesters underjord och dom låter som om The XX varit instängda i en källare under en av Manchesters houseklubbar i början av 90-talet.

Det är inte pop, det är inte klubbmusik, det är inte synt, det är bara ljudet 2013 fullständigt oförvrängt. Dom skriver ihop sina låttitlar, skivan är utgiven på eget bolag, de förvränger sina röster och är lite småmystiska i största allmänhet. Naturligtvis ett sånt där skimmer som gör att man älskar dom ännu mer.

Den här skivan lever under mitt skinn, den pumpar runt blodet, den får varenda hårstrå att resa sig, den får mig att blunda och vråla rakt ut.

Ändå är det en återhållsam nästan sparsmakad platta, inga stora yviga gester. Men den borrar sig in i mig, påtagligt ligger den där och oroar, roar och jävlas med mig, tills den brutit ner mig så jag inte har någon motståndskraft kvar och då måste jag spela den för tolfte gången på lika många timmar och varje gång ger kroppen efter som vid ett massivt nikotinrus.

Lyssna på Spotify: No Ceremony – NO CEREMONY »