Vi är utmattade. Slitna. Jul, nyår – det roliga är över. Förvisso är det många som pustar ut: glada att slippa stress och press, fix och trix. Men även de många som föredrar vardagens trygga rutiner har en trist tid framför sig.

Det är en mörk period, kanske till och med mörkare än den innan jul. För belysningen som jag så varmt pratade om i förra numret, den åker ut. Tillsammans med gran och resten av julkittet. Mysstämningen är borta. Förgången förväntan ersätts med förödande förhoppningar, en tro på att januari ska föra ljus med sig. Snart är det vår, sommar, sol. Håll ut.

Dessutom är det en period av justeringar –  som julklappsbyten, till exempel. Fel storlek, fel färg, fel på farmors smak. Ingen som handlar, ändå fullt i affärerna. Den från december svällande plånboken har nu bytt plats med den innan julhelgen slanka magen. Usch, nästa år blir det minsann mindre mat.

Och det är just där någonstans, mellan brist på både tilltro och energi samt ett alldeles för dåligt Jansson-samvete, som januari faktiskt för med sig något positivt trots det kvarlevande mörkret. Det kallas jävlar anamma.

För visst är vi trötta. På oss själva. Trötta på att känna oss som vandrare från Walking Dead tillbaka på jobbet, trots en veckolång semester. Det är dags att ta tag i livet. Signalera att utsvävningarna har fått sin plats och att ihärdigheten bör inta sin.

Därför är januari vår vän. Den förlåter, ger oss en ny chans. Gott nytt år, det hörs ju på namnet. Vi lovar oss själva – i år ska jag bli en bättre människa. Jag ska uppskatta livet mer. Jag ska äta nyttigare, sortera miljövänligare och skänka mer pengar till svältande barn.  Jag ska sluta röka, börja träna och aldrig mer ljuga. Bli miljonär, rädda världen och bli odödlig.

Tja, nästan.

Men även om vi varken lyckas utföra hjältedåd eller bli oförstörbara, så känner vi oss som det. Vi känner oss starka. Det där jävlar anammat ger oss en kick, vi blir orubbliga. Nu jäklar. Aldrig förr har vi haft sådan energi eller vilja att förändra vår livsstil som nu.

Den viljan syns som allra tydligast på Friskis. Bland alla nyårsgymmare. Definition: vanliga människor som under det gångna året inte orkat, eller vågat, ta sig till gymmet – men som plötsligt verkar ha reserverat varenda uppvärmningsmaskin en månad framöver. Dessa enträgna icke-motionärer må vara lagom irriterande för oss andra året-om-träningsfreak. Men, de försöker. De försöker tappert.

Och kanske är det det som räknas.

Avlagda nyårslöften kanske sällan hålls. Det är kanske bättre att sänka ribban någon centimeter. Eller att sätta upp flera, mindre delmål man faktiskt kan leva upp till. Jag köper det. Men samtidigt; – så länge dessa löften får en att kämpa en smula extra, hålla ut snäppet längre, och ger oss kraft att förändra vår livsstil i positiv riktning – ja, då kommer åtminstone jag att fortsätta avlägga dem. Nyår efter nyår.

Jag lovar.

Äntligen är julen här, tid för kontemplation och eftertanke. Dags att börja summera året och/eller börja blicka framåt. Tid för släkt och familj, tid för nära och kära.

Några av oss ser mest av allt fram emot julbordet med köttbullarna, prinskorvarna, sillen och grisfötterna. Andra fokuserar mest på klapparna under granen, snapsen eller dopp i tomtemors gryta(!). Eller så ser man bara fram emot lite välförtjänt ledighet innan ännu ett själaplågande arbetsår tar vid.

Men varför i jösse namn firar vi jul? Är det någon som vet!? I ett så sekulariserat samhälle som vårt kan ursprunget knappast kopplas samman med något bibliskt fenomen. Sådant tjafs har vi sedan länge lagt bakom oss. För inte fan firar vi väl en kristen högtid?

Å andra sidan skulle det kunna vara så att vi enbart anammat traditionen, även om själva poängen må ha kristen länkning. Det vill säga att julen numer är en gammal tradition som vi firar för att bevara en nationell feeling, även om det i så fall inte var vi som kläckte idén och stora delar av världen firar samma högtid samtidigt.

Lite samma som gäller för påsken. Vi har alla hört att någon krake fick dra ett redigt lass för att vi andra sorgliga stackare skulle kunna härja fritt. Men vi tror inte på det. Vi ”firar” det bara. Och äter lite ägg. Som för att liksom sympatisera med han den där med rosenbuske på hôvvet, fastän vi ändå inte tror på dyngan. Det är ju en saga, det fattar vem som helst. Men, eftersom alla andra firar soppan kan väl lika gärna vi också göra det. Och nu är det ju tradition.

I realiteten har vi väl sedermera bara en traditionellt firad högtid kvar att beta av. Av någon fantasilös anledning firar vi samtliga nationella sammansvetsningar med sill och potäter. Och snaps, förstås. Till midsommar dyker måhända ett par extra stänkare ner innanför västen, i annat fall minner högtiden om de andra tu i stora drag; påskhare/jultomte, midsommarstång/gran, godisägg/julklappar, etc.

Det tvistas kring huruvida midsommarens syfte ska tillskrivas Johannes Döpare eller något av en rad andra fenomen, exempelvis firandet av det förkristna Nordens fruktsamhetsgud. Chansen (risken?) är alltså överhängande att även denna högtid har religiös koppling (Gud förbjude).

I alla fall. Nu är det snart jul, vare sig vi bryr oss om varför vi firar det eller ej. Det kanske rentav inte är så galet ändå att julen kretsar kring konsumtion, frosseri, dryckeskap och avund (vafan fick han en sån och inte jag för). Vi är ju ändå sekulariserade nordbor. Då ska vi väl leva upp till det?

Så God jul på er alla Guds barn!

Text: Markus Qvist
Illustration: Michael ”Majk” Lindell

Samma visa varje år. Eller rättare sagt samma nubbevisor – till närmst identisk buffémat – varje högtid. Som nuförtiden verkar involvera årets alla 365 dagar. Var är de vanliga dagarna, vardagarna? Inte är de var dag. Det finns alltid något att fira. Åtminstone något att börja packa ihop efter eller något att börja förbereda inför.

Fast, nu var jag kanske inte helt rättvis. För påskharar åker i regel inte fram månvarv innan påskhelgen, och vem tjuvbakar jordgubbstårta veckor innan midsommar. Ernst Kirchsteiger möjligtvis.

Men det är något förundransvärt fascinerande över hur fängslande just juletid är för svenska konsumenter. Det är en högtid, eller snarare lång tid, som förvandlar även de mest klanglösa till hängivna nissar. För när det kommer till att ta fram adventsljusstakar, tomtar och ha baka-lussebullar-dagar ett kvartal i förtid är det minsann inga dödsstraff som delas ut. Jul är ett undantag. Jul är mysigt. Jul året om.

Till slut kommer det väl att gå så långt att vi knappt orkar plocka undan för att det snart är dags att plocka fram. Fast stopp, vänta – där är vissa redan. Typ jag. Julstjärnan som dinglat bredvid mitt fönster sedan sist är idag en stationär inredningspryl, med förklaringen att det är en mysfaktorhöjare oavsett årstid. Mitt enda försvar är att den är lila, inte röd.

Så hur har detta blivit? Vår älskade vän detaljhandeln flinar. IKEA ler bredast av alla från julskyltningstronen. De tjuvstartar i slutet av september. Julmust och pepparkakor hittas på ICA strax därefter, liksom diverse direktreklam med skrikande julkampanjer från elektronikjättarna.

Ja, butikerna mjölkar sannerligen ut varenda pepparkaksdoftande pengadroppe ur den julhets som redan fortgått i veckor. Matchen kommer igång tidigare för varje år. Först är ju störst. Bara inte konsumenterna blir förargade och bojkottar hela rörelsen.

Och visst finns det ett gäng som inte är några vidare supportrar av juljäkt i förtid. Åtskilliga, skulle jag nog gissa på vid närmare eftertanke. Julälskare som inte vill låta sig avtrubbas av saffransdoft innan december, likväl som julantagonister som inte vill fira mer än absolut nödvändigt.

Men oavsett om man redan spytt på julmusik efter två queues på spotifyalbumet Klassiska Jullåtar, eller smuttar glögg året om, måste det finnas ett gemensamt motiv till varför folk nappat på julkonceptet och låtit hysterin pågå från det att första lövet fallit. Och jag tror att jag har svaret.

Det handlar om belysningen.

Det spelar ingen roll att julmaten inte utmärker sig särskilt från varken påsk- eller midsommarmaten. Inte ens att julbord bokas redan i augusti. Vi står till och med ut med Ernst-citat som ”Vad är det som gör att vissa granar faktiskt bestämmer sig för att bli julgranar och andra bara är fula.” och ”Åh, kära nån, vilken dag! Jag är så full av intryck”. Barfota eller inte.

För det är så skönt att det äntligen, äntligen, sprids lite ljus i den annars så mörka vardagen. Adventsljusstakar och stjärnor i fönstren, levande ljus på köksbordet och juldekorationer som lyser upp drottninggatan och förvandlar Örebro till en levande snöglob. Till och med julskyltningen i butikerna känns befriande så fort mörkret börjar lägga sig framåt hösten, bara de innehåller några ljusslingor.

Om ni klagat på klappjakten sedan september eller börja rulla köttbullar i juli spelar mig ingen roll. Om ni tycker att det blivit för mycket av det goda för länge, eller att vårt konsumtionssamhälle missbrukar julens njutning. Mig kvittar det.

Så länge jag får mitt ljussken i mörkret kommer jag själv att stråla. Jul efter jul.

Text: Gabriella Jerlström

Med största statistiska sannolikhet har jag nu i runda slängar betat av hälften av de dagar jag skola vandra på denna sidan Nangijala. Förutsatt att tiden får agera baneman. Så varför då inte testa på så mycket som möjligt redan nu, medan man ändå orkar. Kalla det 40-årskris, kalla det naivitet eller ren galenskap. Kalla det vad du vill, jag lyssnar inte.

Nej, det här är ingen 40-årskris. Det tidsmässiga avståndet är för långt. Den regelrätta krisen dyker säkerligen upp framgent. Det här är uppskattningsvis endast en liten bris. Och en bris med rådande fläkthastighet, vad månne det bli av en kris? Orkanstyrka?

Jag blev egenföretagare för en tid sedan. Det är en utmaning. Går lite längre för var dag än vad mitt lilla patetiska ego egentligen mäktar med. Saken är nämligen den, att jag varit feg ett helt liv. Det är slut med det nu. Jag ska utforska livet. Allt är möjligt.

Stand up har jag aldrig testat på. Det måste vara en fruktansvärd anspänning för lilla hjärnan att gå upp på en scen inför en förväntansfull publik. De vill och räknar dessutom med att du ska leverera garanterade lustifikationer på löpande band. Annars kastar de dig av scenen, om inte bokstavligen så rent oralt.

Så det ska jag göra. Köra stand up. Inte för att jag kan, eller vet hur man gör. Inte för att jag är särskilt rolig. Inte heller för att jag tror mig ha potential, eller ens i rent autosadistiskt syfte. Nej, enkom för att jag vill. Och för att hinna med det innan jag sopar sista snusen under dörrmattan.

Sedan ska jag skaffa mig lite fiender, för det har jag inga. En vis herre delade med sig av de högtfladdrande bevingade orden ’har du inga fiender måste du leva ett väldigt tråkigt liv’. Jag har inga fiender. Tills nu.

Fast fiender är väl att ta i. Folk som mopsar upp sig för att man inte dansar efter vederbörandes pipa får anses kvalificerade, åtminstone initialt. Kanske är det rentav definitionen av en vardagsfiende; bittra janteförespråkare som upprörs över fria själars vägval. Låt dem då slita sitt hår. Jag är färdig med likatänkandet. Och det är hög tid. Snart är vi dö’a och begravna allihop.

Men framför allt ska jag börja ignorera människor. Alltså, de som stjäl min energi. Jag ska till synas lyssna när käften deras öppnas, följt av en övergäspning varpå jag gradvis invaggas stående i djupaste dvala. Med snarkningar från stenåldern som pålägg. Lite á la Åke och ’du har ju hela helgen på dig’. Bildligt talat.

Nog med bortkastad tid på meningslösheter. Jag har alla förutsättningar i världen att göra mitt liv till mitt eget. Så, jag tar chansen.

Häng på vettja. Vem har råd att vara feg när halva livet passerat?

Text: Markus Qvist
Illustration: Michael ”Majk” Lindell

Det som är borta är min mobiltelefon.  Folk i min omgivning verkar inte förstå allvaret i problemet. ”Äh, den kommer fram snart. Passa på att leva i nuet istället, du som brukar betona vikten av mobilfria timmar”, säger de halvt triumferande utan att slita sig en sekund från sitt egna wordfeudande, swishande eller twittrande.

Hjälp, jag är tvungen att leva i verkligheten.

Även om jag sanningsenligt brukar förespråka det mobillösa samhället i viss mån, har alltså inte ens jag lyckats klara mig undan telefonernas förbannelse. För det är vad det är i det långa loppet, en fördömelse, ett plågoris.
Jag läser inte längre på kvällarna. Jag kollar flödet. Instagram, Facebook och Vine. När jag väl slitit mig, somnat, är telefonen det första jag väcks av. Kollar flödet igen. Får ju inte missa något.

Under den aktiva dagen är det kanske något bättre. Då vakar man faktiskt över mobilen av förståndiga skäl: någon skulle ju faktiskt kunna vara i behov att komma i kontakt med mig. Ett jobbpass jag absolut måste rycka in på. Eller en kombinerad sim- och soleftermiddag med tjejerna jag behöver vara med på.

Jag kontrollerar mail var tionde minut, och den låsta skärmen i jakt på missade sms minst varannan. Men vadå, vad gör det. Smartphones är ju det bästa som hänt oss. Stör ej!

Eller hur.

Jag kan säkerligen komma på miljontals anledningar till varför jag behöver min mobiltelefon. Och skulle jag ha brist på fantasi vänder jag mig till bästisen Google. Om jag nu orkar – det tar ju en halv minut.

Den dystra sanningen är dock att jag inte längre styr min vardag genom mobiltelefonen. Den styr mig. Hjälplös utan den. Slav under min egen, kanske mest värdefulla, ägodel. En uppfinning som snurrar på samhällets stressade tempo likt ett hamsterhjul där kreaturet till slut inte orkar springa kapp. Hinna mer, bli effektivare, vila sen. If yousnoozeyouloose.

Att gå in i väggen, de pratar om folksjukdom. När är det min tur? Då kan vi snacka om att ha förlorat – såväl tid som hälsa. Och framförallt vettet.

Vad pratar du om, tänker de flesta kanske här. Nu överdriver du, jag har full koll. Ja, det trodde jag med. Tills jag tappade bort den, telefonen. Abstinensen kliar i fingrarna. Hålet i handen blir större: hånar, smärtar, påminner om allt jag inte längre har kontroll över. Snälla, var är du?

Kanske är den inte bortslarvad. Kanske har den rymt. Förnärmad av hur jag missbrukar dess intelligens.
Istället för frågor som ”Jag hörde om olyckan, mår du bra?” skriver jag saker så som ”När är maten klar?” och ”Jag ser dig nu, ser du mig?”. Istället för att uppleva konserter med egna ögon ser jag dem genom mobilens lins. Istället för att ta tio steg till ytterdörren kollar jag vädret genom SMHI:s app.

Blindare och latare än någonsin.

Och mest korkat av allt. Jag letar fortfarande som en galning…

Så har mungiporna dalat och de sura minernas (första) årstid gjort entré. Sommarens glada anleten blåste bort med de första isande höstvindarna och solsken i sinne blev beckmörker inne. Fy fasen, vad skönt! Nu kryper vi in i våra hålor och blir oss själva igen.

Hösten är en strålande årstid. Nu har vi sex månader av iskyla, regnrusk och katakomb-feeling framför oss. Det kommer knappast som någon överraskning, det är ju samma visa varje år. Två månader sol, på sin höjd, och tio månader vämjelse. Att vi står ut. Samma visa år efter år.

Hög tid att krypa in i våra skal och stänga ute omgivningen. Bara släppa in välkända anleten från vår egen umgängeskrets. Slippa le åt okända människor eller bjuda in obekanta i gemenskapssfären. För det är ju så vi fungerar, vi nordbor. Vi pratar bara med de vi känner. Vi erkänner det inte, och skulle aldrig hålla med om det, men det är så det är.

I vissa sociala sammanhang kan jag få för mig att jag är asocial. Men försöker prata ändå. Kan kännas lite trevande. Så reflekterade jag över varför ingen annan startar konversationen. Varför är det bara jag som öppnar käften i ”nysociala” möten? Och hur kommer det sig att alla andra redan käftar sinsemellan?

Så insåg jag plötsligt. Övriga deltagare känner varandra redan. De behöver inte prata med mig. För så fungerar vi. Så länge vi känner någon pratar vi inte med okända. Förrän vi känner varandra. Men hur ska vi lära känna varandra om ingen öppnar gaddhålet? Måste man ha växt upp tillsammans?

Tråkiga, torra och inbundna. Sådana är vi. Så länge det inte gäller affärer förstås. Där är vi världsbäst på att smila, lisma och bjuda in. Så länge vi har något i bakfickan, så länge vi har något att vinna på bjudkaffet. Svenskarna gör affärer som få andra. Vi är som skapta för att skinna varandra. Ett sekulariserat, nihilistiskt, agnostiskt samhälle utan vare sig skrupler, samvete eller moral. Allt är ju tillåtet i affärer.

- Och i kärlek, om man gör affärer. Alla affärsmän har fruar. För kärleks skull, eller för att det ser bra ut. Vem man sedermera studsar i bingen med till kvällningen är en annan femma. Och alldeles ovidkommande. Eftersom vi ju verkar utan vare sig skrupler, samvete eller moral. Jag generaliserar givetvis.

Men hösten är också en fördelaktig årstid för oss vanliga dödliga och ekonomiskt beroende. Sällar du dig till skaran som aldrig riktigt skiner upp i takt med övriga befolkningens serotoninrus under sommarhalvåret? Då är det här din tid, då resten av packet sjunker till din nivå – där ju du regerar. Du vet hur en slipsten ska dras inuti ett isblock, du vet hur man orienterar i beckmörker och du vet hur man överlever i helvetet. Och nu äntligen, får du sällskap. För här kommer vi!

Låter jag bitter? Klart jag gör – det är ju höst!

Och snart är det jul…

Text: Markus Qvist
Illustration: Michael ”Majk” Lindell

Sveriges kokbokskultur anses nämligen av omvärlden vara exceptionell – och kanske är den det. Ungefär en bok per dag släpper vi, ungefär lika många miljoner per dag handlar vi dem för.

En snabb titt i kokbokshörnan är allt som behövs – jodå, denna familj drar sitt strå till den svenska stacken för att försvara förstaplaceringen av utgivna kokböcker per capita. Bokryggarna avslöjar ett blandat urval: böcker om goda GI-dagar, surdegsbröd och nyttig Medelhavsmat slåss med glasslitteratur, Sju sorters kakor och rosaskimrande instruktioner till les macarons parfaits.

Öppnar kylskåpet. Hittar för tillfället varken pilgrimsmusslor eller prosciutto. Snarare en Svenssonstandard bestående av ketchup, bearnaisesås och falukorv. Längst in några paket lättmjölk och a-fil. Varför envisas vi med att samla travar av kokböcker, när vi inte alls verkar tycka om att laga mat á la Jamies Italien?

Jag bestämmer mig för att gå till botten med paradoxen. Förhör familjen, farmor och till sist även tjejpanelen. Möts av samtliga på samma sätt i följande ordning: skratt, påpekande om konstig fråga, ryck på axlarna samt höga tankeknak. Och så till slut – en genomtänkt förklaring.

Någon menar att man konsumerar inspiration. Någon att böckerna agerar prydnad.
En annan hävdar att det uteslutande handlar om att man vill mer än man mäktar. Att verken därför fungerar som en vag samvetsdämpare.

Det ligger något i det sistnämnda, tänker jag, att en kokbok på hyllan kan verka skylande mot den inre rösten som tjatar på att man faktiskt snart borde inleda en laga-från-grunden-era med varierade råvaror. Ändå gnager den skenbara orimligheten i mig. Vad är det då som hejdar oss från att förverkliga våra matvisioner?

Dagen därpå händer plötsligt något. En kollega som suckar ner i korvlådan: ”Vad tråkigt det ser ut… men det är ju så gott.” Och det är då det går upp för mig.

Vi må vara drömmare som då och då tycker det är skoj att leka Mat-tina i köket. Men allt som oftast föredrar vi helt enkelt några stekta skivor falukorv.

Text: Gabriella Jernström

Goda grannar är inte enbart ett ohyggligt sällan självupplevt fenomen i mitt personliga och ack så digra flytt- och boenderegister. Det är också en bortglömd, lite torr och småtråkig, TV-serie från 80-talet. En TV-serie som gav liv åt min till denna dag beständiga dröm om normala grannar.

Minns ni den småtrevliga svenska teveserien Goda grannar, med paret Runåker i fokus, från slutet av det glada 80-talet? Iris drev det lokala caféet i husbyggnaden och Helge hängde i sin snickarboa bak på gården. Kryddat med lite hyresgäster och stammisar som utfyllnadsmaterial. Serien fyllde ut kostymen ’småtrevlig’ likt ingenting annat.

Undrar just hur många i femtonårsåldern som, likt mig själv, bänkade sig mekaniskt vecka efter vecka för att bevittna de luggslitna och närapå lastgamla hyresgästerna på en undanskymd Stockholmsbakgata munhuggas, gulligulla och spela på hästar ihop. Förmodligen försvinnande få.

Handlingen minns jag inte mer av än att Peter Dalle med bravur gestaltade en halvbufflig hyresvärd med Casanovastänk, som ihärdigt och mestadels utan framgång försökte få damerna i bingen genom en initial sängfösare. Och Sten – kufen i keps – som fördrev tiden med att betta på pållar. Och så stackars Meg Westerberg som hade halvt ihop det med Dalles hyresvärd, fastän gift – om än olyckligt – med den vissnade militären Claes, med sin hängiga rabatt nere på gården. Upphetsande så det förslår.

Hursomhelst, det var inte seriens handling som hoppade upp och bet mig i ändalykten, utan mer den gyllene känslan av att de flesta i hyreshuset hursomhelst till syvende och sist ändå var just goda grannar. Någonstans i botten kunde de efter en oral skottlossning förr eller senare återförenas i en vänskaplig skrattsalva.

Seriens handling distanserade sig givetvis så långt från verkligheten vi över huvud taget kan sikta. Av ren erfarenhet vet jag att de flesta grannar av naturen är onda. Fastän många av dem tinar upp av lite solsken (mig), faller de snart tillbaka in i sin naturliga istid med mörker, pina och illvilja som främsta drivkrafter i livet.

Jag har alltid drömt om att bo i ett område med goda grannar. Grannar man kan ha kul och umgås med. Grannar man kan kivas lite skojfriskt med. Grannar som hjälper och ställer upp för varandra. Grannar som känner – och känner FÖR – varandra. Aldrig har jag dock upplevt den positivt laddade grannsamverkan jag sedan barnsben gått och funderat över om den över huvud taget existerar.

Nu flyttar jag. Igen. I en lång rad av rullande flyttlass i mitt historiska postadressregister har det åter blivit dags att ambulera. Och hoppet står på nytt till att styra kosan till ett grannskap med grannar som hämtade direkt ur Truman show. Åtminstone när det kommer till trevlighetsaspekten.

Men kanske är det perfekta grannskapet en utopi. Måhända finns det enbart i mitt snedvridna hjärnmembran. Förmodligen är det så. Ändå har jag inte gett upp hoppet om att en dag älska mina grannar.

Hur onda de än må vara.

Text: Markus Qvist
Illustration: Michael ”Majk” Lindell

Värst av allt är nog dock humöret, man blir lätt irriterad, känner sig uttråkad och smutsig. Ena sekunden kan man sitta och känna sig avslappnad och nästa sekund är man på krigsstigen redo att smälla till nästa person som öppnar käften.

Jag skulle vilja säga att män har det väldigt lyxigt, visst de behöver stå ut med vårt humör, men de slipper det ständiga blodflödet och irritationen. Så ni män som tycker ni har det jobbigt när er fru, flickvän, sambo eller till och med syster eller mamma har mens så tycker jag ni ska tänka om. Tänk er hur jobbigt det är för er och multiplicera den känslan med tio, då kanske ni får en aning om vad vi kvinnor går igenom.

Det finns flera tusen nackdelar med mens som jag inte ens tänker försöka räkna upp. Men finns det några fördelar med den? Ja några finns det nog. Om man inte vill bli gravid till exempel så är mensen en gåva skickad från ovan, om mannen i sitt liv är ”in the mood” när man själv inte är det kan man använda mensen som en ursäkt.
Det är faktiskt väldigt få män som har sexuell kontakt med sin kvinnliga partner när hon blöder, det är ju självklart förståeligt. Men det är även jobbigt ibland. Under sin period blir man väldigt lätt… sugen, och då är det påfrestande när mannen säger nej, vad man än gör och säger.

Nej nu har jag ljugit för er, humöret är inte det värsta. Det är faktiskt mensvärken som kommer några veckor innan, den du, den ska ni män vara glada över att ni slipper. Tro mig, ni har aldrig känt något så fruktansvärt. Vissa kvinnor får så ont att de inte kommer ur sängen på morgon.

Det sägs ju att kvinnor har högre smärtgräns än män, jag skulle faktiskt vilja säga att det finns en gnutta sanning i det. Jag tror inte en man skulle kunna hålla tårarna inne om han var tvungen att stå ut med mensvärk i flera timmar. Eller vad säger ni tjejer?

Jag minns när jag gick i grundskolan, som inte är så länge sedan, tre år. Då pojkarna slängde ut sig sin dumma kommentar när de såg en irriterad flicka. ”Har du mens eller?”, jag tyckte det var så frustrerande att höra, speciellt när man faktiskt hade mens.

Så ni män som gärna slänger ur er dumma kommentarer om kvinnans mens, tänk efter och se om det inte finns något bättre att prata om, något som kanske får henne på bättre humör.

Och tjejer, vi har ingenting att be om ursäkt över. Är det vår vecka så är det, det är männen som får vakta sin tunga!

Text: Isabell Blöhse
Illustration: Michael ”Majk” Lindell

Den ter sig så oöverskådligt mäktig under fredagen samma dag jobbet lämnas därhän och lättjans tid tar vid. Semestern. Njutningen är fullständig den ljuva eftermiddag vi lämnar arbetsbördornas portar bakom oss och vandrar ut i friheten.

Det är väl då den känns som starkast, den där fredagen. Det är då friheten är som mest svalkande och uppfriskande, den där fredagen precis innan semestern. När vi har allt det gottiga framför oss. Ingenting är förbrukat, förpackningen är obruten. Inget är nallat på, allt är orört. All denna oförstörda tid. Alla dessa oplöjda veckor semester.

Och vips, är de förbi.

Så ett år av arbete framöver. Samma gamla slit som förra året, och året innan dess. Samma gamla slavarkneg. Samma gamla chef från Hades. Samma gamla kollegor från Stockholm. Är det värt det? Är det värt pressen, stressen, svettningarna, andnöden, hjärtklappningen, blackouterna, outrage-utbrotten? Är det verkligen värt det om 10, 20, 30 år när du står med gubbmössan i näven och dramaten i hasorna? Är det värt det när du ligger med näsan i vädret?

Nej, det är inte värt det. Men kan du lyckas bryta dig loss? Fan vet. Antalet arbetslösa är stort i det här landet. Men borde du försöka bryta dig loss? Utan tvekan! Dra ut riktlinjer, börja spåna, skissa, planera, drömma – dröm galet – och sätt upp mål. Små mål och stora mål.

Fundera över hur planerna ska sättas i verket, och börja därpå agera. Vill du bli astronaut – bygg en raket. Vill du bli skådis – bli släkt med Stellan Skarsgård. Vill du bli Ernst Kirchsteiger – lycka till.

Ställ dig frågan – ung som gammal – vad vill jag göra? Och ställ dig frågan – ung som gammal – varför gör jag inte det? Gör det i den mörkaste av tunnlar. Ljuset uppenbarar sig i takt med att ritbordet för ditt nya liv dammas av. Och gör det nu – fasen, vem vet, tänk om vi bara lever en gång (Gud förbjude)!?!

Fast…så går ännu ett år. Semester! Aah, den där fredagen, samma dag som semestern tar vid. Underbar frihet, oöverskådlig mängd ledighet, så mycket oförstörd tid. Äntligen.

Och vips, ser vi tunneln i slutet av ljuset igen.

Ridå.

Text: Markus Qvist
Illustration: Michael ”Majk” Lindell

Jag gifte mig förra året, något av det absolut roligaste jag gjort här i livet. Det ska jag definitivt göra om. I ärlighetens namn är det dock ingen större skillnad, rent tekniskt, mellan att vara gift och att vara vanlig sambo, särbo, närbo eller som jag – gråbo*.

Men känslan är annorlunda. Även om vi precis likt tidigare hänger ihop i vått och torrt med en unge och två katter i ett grannskap från helvetet, är känslan en helt annan. Den inneboende förnimmelsen av att vi enstämmigt tacklar förestående succéer och fiaskon är oupphörligt påtaglig. Och det är en ljuvligt värmande tanke att bära med sig.

I med och motgång, i nöd och lust, i världen och i Gråbo har jag min fru vid min sida. Sällan med samma uppfattning eller liknande åsikt, men hon är där. Åtminstone rent fysiskt. I tanken kan hon fara iväg. Jag förstår henne, inte mycket av det jag säger bjuder på vare sig vett eller verklighetsförankring. Och det måste vara skönt att kunna vandra iväg i sitt stilla inre under en konversation med sin äkta make. Utan att vare sig reta upp honom eller missa något väsentligt.

En tydlig förändring efter inträdet i äktenskapet är möjligheten att kunna titulera min fungerande hälft som ’min fru’. Det är lite speciellt. ”Det var inte jag, det var min fru” låter betydligt trevligare än något i stil med ”Det var inte jag, det var hon jag bor ihop med på deltid (man kan säga att vi är temporärbor)”.

Min hustru och jag kompletterar varandra perfekt. Hon är intelligent, vacker och social. Jag är det inte. Vad hon ser i mig är en nöt även för gudarna att knäcka. Förstå mig rätt, ingen är gladare än mig över att hon inte förstår sitt eget bästa.

Jag älskar min fru. Hon är en fantastiskt bedårande kvinna och jag önskar spendera återstoden av livet med denna gudomliga skapelse. Och när jag tvivlar på att hon önskar detsamma, lugnar jag mig med att hon efter att ha gängat sig inför den helige ande nu nödgas till en mängd administrativt byråkratjobb för att göra slut.

Som sagt, livet kan vara ett inferno. Ibland blåser det snabbt över (eller brinner ut). Ibland dröjer det sig kvar och bränner lite extra. Då uppskattar man gärna ynnesten över att få dela sprinklersystem i helvetet med sin käresta.

*Gråbo är en liten byhåla utan vare sig mening eller reson norr om Göteborg

Text: Markus Qvist
Illustration: Majk

– Hur ända in i Norden mäktar vi med, och är det ens värt det?

Lyckopiller, vettvillingar och vandaler
Solstrålar är hjärnans naturliga lyckopiller. Efter en igentäppt vinter sätter våren fart på signalsubstanserna bakom pannbenet som aldrig förr. Vårkänslor är rent krasst enkom en mixtur av serotonin, dopamin, oxytocin och feromoner. Det är inte mer romantiskt än så.

Det är ljusets möte med ögat som sätter fartyget i gungning. Likt på den gamla goda stenåldern använder vi ögonen för att avläsa hotande faror i miljön. Desto mer ljus, desto större känsla av kontroll över tillvaron. Till skillnad mot vintermörkret som gör oss alldeles tossiga av alla potentiella fiender i det fördolda. I historien vilda djur och främmande stammar, idag vettvillingar och vandaler.

Pys ut uppdämd bitterhet
De ”ljusa” kalendermånaderna tillskrivs mest blåst, regn, kyla och en hopplös väntan på semestervädret. År efter år lever vi på hoppet. Och vid ett par ynkliga tillfällen under en livstid åtnjuter vi den sydländska trettigradersvärme vi inbillat oss är standard även här, om det bara inte vore för all miljöförstöring som satt klimatet ur spel.

Stick istället hål på bubblan och pys ut all uppdämd bitterhet över utebliven semestervärme. Se den svenska sommaren för vad den är; två-tre dagars reko badväder med en gnutta skrämd sol inklämd mellan ett par halvfeta stackmoln. Gläds över allt därutöver.

Klassiska vårtecknet en bluff
Folk går i taket vid tiden för den första snödroppen, detta klassiska vårtecken i fullständig avsaknad av substans. Skymten av droppen har i dagens uppochnervända väderförhållanden ingen annan innebörd än varsel om kulmen för rådande istid. Därefter inväntas snön smälta, iskylan kuvas och solen tändas. Först därpå är våren är här, lååångt efter att snödroppen skådats. Eoner kan passera däremellan. Nåja, men ett bra tag i alla fall.

Fredagsmys och vinterdvala
Våren är en snabb rackare, likt sommarhalvåret i sig. Våren är för sommarhalvåret lite det fredagen är för helgen. En inbjudande teaser. Och vips har den ilat förbi och resten gått upp i rök. Plötsligt vaknar vi upp på höstkanten, med sex månaders djupfryst vinterdvala framför oss.

Så njut av den lilla tid våren bjuder på sin närvaro. Snart är det höst.

Text: Markus Qvist
Illustration: Majk