1. Julklappsrushen är en av svenskarnas allra heligaste traditioner vid tiden för firandet av Jesus storkresa. Vissa har hela kompanier att utfodra med klappar, andra tar det lite lugnare och shoppar ett par tubsockar till morsan dan innan dopparedan.

Hur många klappar köper du?

a) Inga. Jag firar inte jul och skulle för mitt liv aldrig få för mig att ge bort något gratis.
b) 1-3. Jag har sagt upp allt utbyte av gåvor kring jul men köper några ändå. Mest för att ge folk dåligt samvete.
c) 4-10. Alltid sista tre dagarna. Tror jag ska hinna galant men av någon anledning blir klapplistan alltid längre än vad man tror. Alltid missar man någon.
d) 11-400. Julen är ett helvete. Sjutton barnbarn är inte att leka med; får de inte vad de vill ha kommer du att brinna i deras minne för all framtid.

2. Ingen gran, ingen jul. Eller? Vissa smyckar sitt juleträd till oigenkännlighet, andra hänger en kula i orkidén. Somliga har ingen gran alls, andra ska ha prima vara. Traditionen av att ha ett grenverk i julhemmet skiljer sig markant åt i de svenska stugorna.

Annons

Hur ser du på grantraditionen?

a) Det kommer inga barrträd in i mitt hem oavsett tid på året. Jag firar hellre jul i skogen än befläckar mitt laminatgolv med ogräs.
b) Plastgran är grejen. Inga barr, inga kryp och inget jävelskap.
c) Vi köper granen kapad och klar på macken, färdigpaketerad med lösa barr och rivsår.
d) Självfallet tjyvkapar vi en praktgran på bondens mark. Vad ska han med så mycket granar till, han behöver väl ändå bara en själv?

3. Ett fenomen det råder oerhört delade meningar omkring är huruvida alkoholen hör julen till. I vissa sällskap spottar man i barnglöggglaset medan man i andra familjer har uppenbara svårigheter med att klargöra för julaftons kväll under juldagen.

Hur ser man på alkoholkonsumtion vid juletider hemma hos er?

a) Vår släkt har inte druckit en droppe alkohol på 200 år. Lättöl är en synd och Herrljunga cider borde bannlysas av ärkebiskopen. På jul dricker man vatten och grytspad.
b) Alkoholen hör väl egentligen inte julen till, men lite glögg kan väl inte skada. Dock inget för barn under trettio år.
c) Rödvin till maten, starkvinsglögg till Karl-Bertil Jonsson och en virre eller två framåt tomtetimme hör julen till. Det krävs för att över huvud taget orka med.
d) Ingen jul utan bardisk. Köttbullar i all ära, men det är spriten som gör kaoset uthärdligt. Vi hänger i lampkronan lagom till Kalle.

4. För många är maten på julbordet signifikativt för högtiden. Ju mer godsaker framdukat desto lyckligare släktsammankomst. Andra slänger fram ett par skrämda sillbitar och några potäter, mest för att få något i magen innan Kalle Anka börjar.

Hur brukar julbordet se ut hemma i er familj?

a) Ingen i vår släkt är särskilt intresserad av vare sig mat eller matlagning. Vi beställer tio sorters pizza och splittar upp. Som vilket kalas som helst.
b) Köttbullar och korv är vad som gäller. Allt annat är overkill.
c) Vi har nog vad man kan kalla ett traditionsenligt julbord. Sill och potatis första vändan följt av köttbullar, skinka, Janssons, dopp i grytan och all övrig nödvändig utfyllnad inemellan. Allt inhandlat på Willys.
d) Det kan bli aldrig bli för mycket på ett julbord. Förutom grundbultarna och lite därtill dukas det fram delikatesser såsom grisfötter, fårmage, kotunga, Cayenne-ekorre och Gud vet allt. För att hinna få ner allt innan kvällens slut brukar vi börja tugga dagen före.

5. Åsikter om vem som egentligen passar bäst i TV-rutan som årets julvärd har blivit en populär diskussionspunkt framåt julaftons kväll. Så vem är då den ultimata konferencieren i dumburken?

Vem tycker du ska vara konstant julvärd framöver?

a) Vi har ingen TV. Och hade vi haft det hade den varit avstängd.
b) Ingen åsikt. På jul ser vi på Animal Planet.
c) Jag tycker Lasse Kronér verkar vara ett bra val, jag röstar på honom. Eller någon från Örebro.
d) Arne Weise har alltid varit och kommer för all framtid att vara världens bästa julbock i rutan. Jag mår psykiskt dåligt när någon annan än Arne sitter i fåtöljen.

6. Kalle Anka och hans vänner anses av många vara en stort skuren bit av jultårtan. Men åsikterna går även här isär, medan vissa fäster sig med skruvar och spik i soffan klockan tre står andra med händerna i fickan vid busshållplasten, på väg bort, vart som helst, bara bort.

Vad händer på julafton klockan tre i er familj?

a) Vi går inte efter er tideräkning. Men när solen står som högst den 24:e december brukar jag ta en cigg innan mitt nattskift på Kronobergshäktet.
b) Då börjar ”How elephants mate” på Animal Planet. Varje dag klockan tre, underbart underhållande.
c) Allt fokus på Kalle Anka & Co. Spännande också att se ett smakprov från årets nya Disneyfilm. Sen brukar hela familjen falsettjoddla ikapp med Bengt Feldreich.
d) Vi släcker, rullar ner storbildsskärmen, startar projektorn och rattar in Kalle. Med surroundsystemet på högsta volym dånar Papa-Papa-Papa-Dia i väggarna och samtliga sitter med håret rakt upp i biofåtöljerna. Ingen säger nåt eftersom det är omöjligt att höra varandra.

7. Hur ligger det egentligen till med önskan om en vit jul? Vissa gör inget annat än att klaga över uteblivet snöfall på julafton, andra tackar högre makter för mild väderlek och gröna gräsmattor. Hur djup är vår förhoppning om snö kring jul?

Hur ser du på begreppet ”En vit jul”?

a) Jag rör mig mest i kriminella kretsar och associerar till helt andra företeelser än krimskrams som dimper ner från skyn. Sen om det är jul eller inte, det spelar ingen större roll.
b) Om väderleksrapporten lyder att det ska snöa till jul går jag raka vägen till datorn och beställer en Thailandresa. Om inte annat så till nästa år.
c) Självfallet skall julen vara vit och kall. Inget klingar jul såsom en frostbiten tomte med istappar dinglandes från näsborrarna. Fast regnar det är det inte hela världen, det är ändå vad man får i julklapp som räknas.
d) Snöar det inte kring jul reser vi mot vintern norröver. Är stugorna uppbokade bygger vi en koja av granris, gräver ner oss i snön och halsar glögg tills vi tinar.

Resultat – Hur jul är du?

Flest a)
Du har inte ett uns jul i kroppen. Antagligen har du heller aldrig hört talas om högtiden. Det är dock aldrig för sent att börja jula. Bjud hem släkten nästa år och käka pepparkakor och mandelmassa tillsammans.

Flest b)
Nja, julen verkar inte riktigt vara din melodi. Har du testat påsken? Mindre stress, inga klappar men med lika mycket must och mer ägg. Kanske kan vara något för dig.

Flest c)
Du har en normal dos jul i systemet. Skinka, tomte, klappar, gröt och glögg, sen åker vi hem. Jul-Svensson personifierad. En jul typ, helt enkelt.

Flest d)
Förmodligen tänker du jul året runt. Kanske borde du fundera på att trappa ner lite, för mycket jul är inte bra för hjärtat. Du personifierar epitetet ‘en riktig tomte’. Sök hjälp.

Text: Markus Qvist
Illustration: Mikael ”Smike” Stenström

Äntligen är julen här, tid för kontemplation och eftertanke. Dags att börja summera året och/eller börja blicka framåt. Tid för släkt och familj, tid för nära och kära.

Några av oss ser mest av allt fram emot julbordet med köttbullarna, prinskorvarna, sillen och grisfötterna. Andra fokuserar mest på klapparna under granen, snapsen eller dopp i tomtemors gryta(!). Eller så ser man bara fram emot lite välförtjänt ledighet innan ännu ett själaplågande arbetsår tar vid.

Men varför i jösse namn firar vi jul? Är det någon som vet!? I ett så sekulariserat samhälle som vårt kan ursprunget knappast kopplas samman med något bibliskt fenomen. Sådant tjafs har vi sedan länge lagt bakom oss. För inte fan firar vi väl en kristen högtid?

Å andra sidan skulle det kunna vara så att vi enbart anammat traditionen, även om själva poängen må ha kristen länkning. Det vill säga att julen numer är en gammal tradition som vi firar för att bevara en nationell feeling, även om det i så fall inte var vi som kläckte idén och stora delar av världen firar samma högtid samtidigt.

Lite samma som gäller för påsken. Vi har alla hört att någon krake fick dra ett redigt lass för att vi andra sorgliga stackare skulle kunna härja fritt. Men vi tror inte på det. Vi ”firar” det bara. Och äter lite ägg. Som för att liksom sympatisera med han den där med rosenbuske på hôvvet, fastän vi ändå inte tror på dyngan. Det är ju en saga, det fattar vem som helst. Men, eftersom alla andra firar soppan kan väl lika gärna vi också göra det. Och nu är det ju tradition.

I realiteten har vi väl sedermera bara en traditionellt firad högtid kvar att beta av. Av någon fantasilös anledning firar vi samtliga nationella sammansvetsningar med sill och potäter. Och snaps, förstås. Till midsommar dyker måhända ett par extra stänkare ner innanför västen, i annat fall minner högtiden om de andra tu i stora drag; påskhare/jultomte, midsommarstång/gran, godisägg/julklappar, etc.

Det tvistas kring huruvida midsommarens syfte ska tillskrivas Johannes Döpare eller något av en rad andra fenomen, exempelvis firandet av det förkristna Nordens fruktsamhetsgud. Chansen (risken?) är alltså överhängande att även denna högtid har religiös koppling (Gud förbjude).

I alla fall. Nu är det snart jul, vare sig vi bryr oss om varför vi firar det eller ej. Det kanske rentav inte är så galet ändå att julen kretsar kring konsumtion, frosseri, dryckeskap och avund (vafan fick han en sån och inte jag för). Vi är ju ändå sekulariserade nordbor. Då ska vi väl leva upp till det?

Så God jul på er alla Guds barn!

Text: Markus Qvist
Illustration: Michael ”Majk” Lindell

Samma visa varje år. Eller rättare sagt samma nubbevisor – till närmst identisk buffémat – varje högtid. Som nuförtiden verkar involvera årets alla 365 dagar. Var är de vanliga dagarna, vardagarna? Inte är de var dag. Det finns alltid något att fira. Åtminstone något att börja packa ihop efter eller något att börja förbereda inför.

Fast, nu var jag kanske inte helt rättvis. För påskharar åker i regel inte fram månvarv innan påskhelgen, och vem tjuvbakar jordgubbstårta veckor innan midsommar. Ernst Kirchsteiger möjligtvis.

Men det är något förundransvärt fascinerande över hur fängslande just juletid är för svenska konsumenter. Det är en högtid, eller snarare lång tid, som förvandlar även de mest klanglösa till hängivna nissar. För när det kommer till att ta fram adventsljusstakar, tomtar och ha baka-lussebullar-dagar ett kvartal i förtid är det minsann inga dödsstraff som delas ut. Jul är ett undantag. Jul är mysigt. Jul året om.

Till slut kommer det väl att gå så långt att vi knappt orkar plocka undan för att det snart är dags att plocka fram. Fast stopp, vänta – där är vissa redan. Typ jag. Julstjärnan som dinglat bredvid mitt fönster sedan sist är idag en stationär inredningspryl, med förklaringen att det är en mysfaktorhöjare oavsett årstid. Mitt enda försvar är att den är lila, inte röd.

Så hur har detta blivit? Vår älskade vän detaljhandeln flinar. IKEA ler bredast av alla från julskyltningstronen. De tjuvstartar i slutet av september. Julmust och pepparkakor hittas på ICA strax därefter, liksom diverse direktreklam med skrikande julkampanjer från elektronikjättarna.

Ja, butikerna mjölkar sannerligen ut varenda pepparkaksdoftande pengadroppe ur den julhets som redan fortgått i veckor. Matchen kommer igång tidigare för varje år. Först är ju störst. Bara inte konsumenterna blir förargade och bojkottar hela rörelsen.

Och visst finns det ett gäng som inte är några vidare supportrar av juljäkt i förtid. Åtskilliga, skulle jag nog gissa på vid närmare eftertanke. Julälskare som inte vill låta sig avtrubbas av saffransdoft innan december, likväl som julantagonister som inte vill fira mer än absolut nödvändigt.

Men oavsett om man redan spytt på julmusik efter två queues på spotifyalbumet Klassiska Jullåtar, eller smuttar glögg året om, måste det finnas ett gemensamt motiv till varför folk nappat på julkonceptet och låtit hysterin pågå från det att första lövet fallit. Och jag tror att jag har svaret.

Det handlar om belysningen.

Det spelar ingen roll att julmaten inte utmärker sig särskilt från varken påsk- eller midsommarmaten. Inte ens att julbord bokas redan i augusti. Vi står till och med ut med Ernst-citat som ”Vad är det som gör att vissa granar faktiskt bestämmer sig för att bli julgranar och andra bara är fula.” och ”Åh, kära nån, vilken dag! Jag är så full av intryck”. Barfota eller inte.

För det är så skönt att det äntligen, äntligen, sprids lite ljus i den annars så mörka vardagen. Adventsljusstakar och stjärnor i fönstren, levande ljus på köksbordet och juldekorationer som lyser upp drottninggatan och förvandlar Örebro till en levande snöglob. Till och med julskyltningen i butikerna känns befriande så fort mörkret börjar lägga sig framåt hösten, bara de innehåller några ljusslingor.

Om ni klagat på klappjakten sedan september eller börja rulla köttbullar i juli spelar mig ingen roll. Om ni tycker att det blivit för mycket av det goda för länge, eller att vårt konsumtionssamhälle missbrukar julens njutning. Mig kvittar det.

Så länge jag får mitt ljussken i mörkret kommer jag själv att stråla. Jul efter jul.

Text: Gabriella Jerlström

Med största statistiska sannolikhet har jag nu i runda slängar betat av hälften av de dagar jag skola vandra på denna sidan Nangijala. Förutsatt att tiden får agera baneman. Så varför då inte testa på så mycket som möjligt redan nu, medan man ändå orkar. Kalla det 40-årskris, kalla det naivitet eller ren galenskap. Kalla det vad du vill, jag lyssnar inte.

Nej, det här är ingen 40-årskris. Det tidsmässiga avståndet är för långt. Den regelrätta krisen dyker säkerligen upp framgent. Det här är uppskattningsvis endast en liten bris. Och en bris med rådande fläkthastighet, vad månne det bli av en kris? Orkanstyrka?

Jag blev egenföretagare för en tid sedan. Det är en utmaning. Går lite längre för var dag än vad mitt lilla patetiska ego egentligen mäktar med. Saken är nämligen den, att jag varit feg ett helt liv. Det är slut med det nu. Jag ska utforska livet. Allt är möjligt.

Stand up har jag aldrig testat på. Det måste vara en fruktansvärd anspänning för lilla hjärnan att gå upp på en scen inför en förväntansfull publik. De vill och räknar dessutom med att du ska leverera garanterade lustifikationer på löpande band. Annars kastar de dig av scenen, om inte bokstavligen så rent oralt.

Så det ska jag göra. Köra stand up. Inte för att jag kan, eller vet hur man gör. Inte för att jag är särskilt rolig. Inte heller för att jag tror mig ha potential, eller ens i rent autosadistiskt syfte. Nej, enkom för att jag vill. Och för att hinna med det innan jag sopar sista snusen under dörrmattan.

Sedan ska jag skaffa mig lite fiender, för det har jag inga. En vis herre delade med sig av de högtfladdrande bevingade orden ’har du inga fiender måste du leva ett väldigt tråkigt liv’. Jag har inga fiender. Tills nu.

Fast fiender är väl att ta i. Folk som mopsar upp sig för att man inte dansar efter vederbörandes pipa får anses kvalificerade, åtminstone initialt. Kanske är det rentav definitionen av en vardagsfiende; bittra janteförespråkare som upprörs över fria själars vägval. Låt dem då slita sitt hår. Jag är färdig med likatänkandet. Och det är hög tid. Snart är vi dö’a och begravna allihop.

Men framför allt ska jag börja ignorera människor. Alltså, de som stjäl min energi. Jag ska till synas lyssna när käften deras öppnas, följt av en övergäspning varpå jag gradvis invaggas stående i djupaste dvala. Med snarkningar från stenåldern som pålägg. Lite á la Åke och ’du har ju hela helgen på dig’. Bildligt talat.

Nog med bortkastad tid på meningslösheter. Jag har alla förutsättningar i världen att göra mitt liv till mitt eget. Så, jag tar chansen.

Häng på vettja. Vem har råd att vara feg när halva livet passerat?

Text: Markus Qvist
Illustration: Michael ”Majk” Lindell

För ett äldre medborgargarde (likt det du själv med högsta sannolikhet är en del av om du väljer att vila ögonen på dessa rader), kan det te sig en smula underligt att inställningen och attityden på Facebook och Twitter skiljer sig så markant åt. På Facebook är allt generellt positivt och livsgnistrande, medan bitterheten på Twitter ideligen når nya höjder. Eller bottnar, om man så föredrar.

Fasadfrossa på Facebook
Sluta hävda motsatsen. På Facebook vill man för vänner och bekanta visa upp fasaden av att allt är skinande polerat. Pengarna trillar in, ungarna uppför sig och den äkta hälften strålar av lycka.

Många hävdar att så är inte alls fallet, att ångest, tristess och livets svärta ges minst lika stort utrymme på Fejjan som glitter, glasyr och polerad fernissa. Dessa belackare har givetvis fel – och de vet om det. De vill bara så hemskt gärna värna om att den egna upprätthållna fasaden ska förbli intakt i skydd mot omgivningens blodtörstande domar.

För på Facebook håller man upp en fasad, en produkt, ett varumärke av något som ska föreställa en mänsklig individ. Men det är inte närmelsevis en spegel. Det är istället ett ytterst selektivt material som hissas upp i den digitala flagsstången. Och det blir i längden tråkigt, uttjatat och blaséartat. Inte ens humorn håller färgen utan urvattnas till ledans rand.

Och varför? Därför att du i stor utsträckning personligen känner de individer du väljer ska exponeras för dina utspel. Mottagarna av dina överkryddade vardagsnyheter går under epitetet ’vänner’, varpå du drar alla över en kam – bekanta, avlägsna släktingar, chefen, arbetskollegor, barndomsvänner och fan vet vad – och projicerar en generaliserande glättig bild av en plastig yta. Ja, det är så tråkigt att det osar om ’et.

Det bitterljuva Twitterflödet
På Twitter, däremot, känner man långt ifrån alla, det är en mer osonderad terräng. Man kan skriva litegrann vad man vill utan att någon egentligen tar notis om vad – eller ens att – man textfabricerar.

Och känner man ingen på Internet kan man bete sig hur Fillifjonkan som helst, det är gammal djungellag. Folk hatar högt och lågt, så fort de får chansen – så länge de inte känner någon inom den närmsta radien. En stor del klagar på den bittra tonen i Twitterflödet. Av den anledningen att de blundar för det nordiska sociala klimatet, detta är vårt skandinaviska rätta jag. Alternativt att de lever i en annan verklighet än de flesta av oss andra. Överklassen, för att ta ett exempel.

För faktum är att på Twitter klagar vi, och vi gör det högljutt. Vi har långt mer utvecklade och vågade åsikter som det skyltas med vitt och brett. Vi vågar vara våra bittra, frustrerade jag. Twitter är lite av ett klotterplank med klartecken att ventilera sin ilska med en arg lapp, eller två. Eller tiotusentals.

Vissa gör inte annat än att spy galla via sina Twitterkonton. Andra väver in lite finess och slänger in en poäng i vomerandet. Många försöker sig också på att vara rolig, ett tilltag som illa kvickt kan hoppa upp och bita tillbaks i ändalykten. Är man inte tillräckligt rolig regnar snart en kaskad av spyor över dig och mördar den lilla Twitterlust du må ha gömt djupt inom dig.

Alltså:
Facebook är lite av den glättiga marknadsföringen av den bittra verkligheten på Twitter. Vill du vara dig själv för en stund – kila in på Twitter. Vill du skina ikapp på Solsidan – välkommen till Facebook.

Text: Markus Qvist

Så har mungiporna dalat och de sura minernas (första) årstid gjort entré. Sommarens glada anleten blåste bort med de första isande höstvindarna och solsken i sinne blev beckmörker inne. Fy fasen, vad skönt! Nu kryper vi in i våra hålor och blir oss själva igen.

Hösten är en strålande årstid. Nu har vi sex månader av iskyla, regnrusk och katakomb-feeling framför oss. Det kommer knappast som någon överraskning, det är ju samma visa varje år. Två månader sol, på sin höjd, och tio månader vämjelse. Att vi står ut. Samma visa år efter år.

Hög tid att krypa in i våra skal och stänga ute omgivningen. Bara släppa in välkända anleten från vår egen umgängeskrets. Slippa le åt okända människor eller bjuda in obekanta i gemenskapssfären. För det är ju så vi fungerar, vi nordbor. Vi pratar bara med de vi känner. Vi erkänner det inte, och skulle aldrig hålla med om det, men det är så det är.

I vissa sociala sammanhang kan jag få för mig att jag är asocial. Men försöker prata ändå. Kan kännas lite trevande. Så reflekterade jag över varför ingen annan startar konversationen. Varför är det bara jag som öppnar käften i ”nysociala” möten? Och hur kommer det sig att alla andra redan käftar sinsemellan?

Så insåg jag plötsligt. Övriga deltagare känner varandra redan. De behöver inte prata med mig. För så fungerar vi. Så länge vi känner någon pratar vi inte med okända. Förrän vi känner varandra. Men hur ska vi lära känna varandra om ingen öppnar gaddhålet? Måste man ha växt upp tillsammans?

Tråkiga, torra och inbundna. Sådana är vi. Så länge det inte gäller affärer förstås. Där är vi världsbäst på att smila, lisma och bjuda in. Så länge vi har något i bakfickan, så länge vi har något att vinna på bjudkaffet. Svenskarna gör affärer som få andra. Vi är som skapta för att skinna varandra. Ett sekulariserat, nihilistiskt, agnostiskt samhälle utan vare sig skrupler, samvete eller moral. Allt är ju tillåtet i affärer.

- Och i kärlek, om man gör affärer. Alla affärsmän har fruar. För kärleks skull, eller för att det ser bra ut. Vem man sedermera studsar i bingen med till kvällningen är en annan femma. Och alldeles ovidkommande. Eftersom vi ju verkar utan vare sig skrupler, samvete eller moral. Jag generaliserar givetvis.

Men hösten är också en fördelaktig årstid för oss vanliga dödliga och ekonomiskt beroende. Sällar du dig till skaran som aldrig riktigt skiner upp i takt med övriga befolkningens serotoninrus under sommarhalvåret? Då är det här din tid, då resten av packet sjunker till din nivå – där ju du regerar. Du vet hur en slipsten ska dras inuti ett isblock, du vet hur man orienterar i beckmörker och du vet hur man överlever i helvetet. Och nu äntligen, får du sällskap. För här kommer vi!

Låter jag bitter? Klart jag gör – det är ju höst!

Och snart är det jul…

Text: Markus Qvist
Illustration: Michael ”Majk” Lindell

I en fyrtioplussares värld kan inte benämningen ’sociala medier’ vara mer missvisande för den kontext som det representerar. Att allena hänga framför databurken och dela med sig av sitt arma leverne i skriftlig form varvat med ett par unkna bilder, det är så man socialiserar idag – asocialt. Något som alltså sker via sociala medier.

Kommer ni ihåg på den gamla goda analoga tiden, när ungdomarna träffades rent fysiskt och umgicks med varandra? Och man umgicks för att socialisera framför asociala medier såsom televisionsapparater eller stereoanläggningar.

Det här var inte så längesen. Det var på den tiden det inte var så länge sedan ungdomarna flockades framför radion för att lyssna till Ingemar Johansson sänka Pattersson (tillika tvärtom). Något somt i sin tur inte var långt innan tidernas begynnelse.

Tiden rusar förbi. Snart är det över, och vi kan pusta ut. Men dessförinnan tänkte jag redogöra för hur ni hittar rätt i den digitala konversationsdjungel som idag råder. Hur går man de facto till väga för att ens kontakta en kollega idag? Man ringer ju inte, så mycket vet vi. Men är det fortfarande ok att sms:a, eller är det också passé?

Hur skulle en person reagera om man istället för att inboxa på Facebook, gick över och ringde på dörren? Skulle vederbörande ringa polisen? Eller skrika efter hjälp? Måhända inte, men inte skulle man klassas som frisk, det är ett som är säkert.

Nåväl, i hopp om att förhindra åtminstone ett antal incidenter med kraschade förhållande och brutna bekantskaper som resultat, bjuds det här på akut hjälp. Några smarta knep om hur du går till väga för att meddela de simplaste ting, till de närmaste du har.

Detta har hänt:
Du har köpt bil. En Fiat Ritmo. Begagnad.
Och nu vill du:
Vill berätta för närmsta polaren. Inte fler, du är sådär stolt.
Så spred nu ordet år 2000:
Lyfte luren, slog numret och ringde.
Så gör du 2013:
Inboxar på Facebook, dvs du skriver ett meddelande. Ungefär som ett mail. Ungefär som ett vanligt brev. Ungefär som morse, osv.

Detta har hänt:
Christer Sjögrens nya LP är inköpt. Vinyl, givetvis.
Och nu vill du:
Lyssna på nya Sjögren-plattan och bli lyrisk ihop med närmsta vännerna.
Så spred nu ordet år 2000:
Lyfte luren och ringde runt.
Så gör du 2013:
Skapar en hemlig Facebook-grupp med namnet ”I love Christer Sjögren”, bjuder in närmsta nördarna varpå du publicerar Spotifylänken i flödet. Sedan lyssnar var och på sitt håll.

Detta har hänt:
Precis sett trailer för Let’s dance.
Och nu vill du:
Vill bjuda hem coola gänget och bänka sig unisont framför dumburken en fredagskväll.
Så spred nu ordet år 2000:
Lyfte luren och ringde runt.
Så gör du 2013:
Du tittar på det i din ensamhet, med regelbunden Facebookuppdatering via mobilen. Dina vänner gör likadant och på så sätt socialiserar ni via asociala medier (eller om det är tvärtom).

Detta har hänt:
Det brinner på övervåningen.
Och nu vill du:
Få släckt.
Så spred nu ordet år 2000:
Lyfte luren och ringde brandkåren.
Så gör du 2013:
Du laddar ner Räddningstjänstens app, skaffar ett konto och trycker på den stora röda knappen på skärmen.

Detta har hänt:
Du kör förbi en gammal kompis residens och funderar på att knacka på.
Och nu vill du:
Knacka på.
Så spred nu ordet år 2000:
Knackade på.
Så gör du 2013:
Åker raka vägen hem och inboxar precis det du hade tänkt säga i dörren.

Text: Markus Qvist

Goda grannar är inte enbart ett ohyggligt sällan självupplevt fenomen i mitt personliga och ack så digra flytt- och boenderegister. Det är också en bortglömd, lite torr och småtråkig, TV-serie från 80-talet. En TV-serie som gav liv åt min till denna dag beständiga dröm om normala grannar.

Minns ni den småtrevliga svenska teveserien Goda grannar, med paret Runåker i fokus, från slutet av det glada 80-talet? Iris drev det lokala caféet i husbyggnaden och Helge hängde i sin snickarboa bak på gården. Kryddat med lite hyresgäster och stammisar som utfyllnadsmaterial. Serien fyllde ut kostymen ’småtrevlig’ likt ingenting annat.

Undrar just hur många i femtonårsåldern som, likt mig själv, bänkade sig mekaniskt vecka efter vecka för att bevittna de luggslitna och närapå lastgamla hyresgästerna på en undanskymd Stockholmsbakgata munhuggas, gulligulla och spela på hästar ihop. Förmodligen försvinnande få.

Handlingen minns jag inte mer av än att Peter Dalle med bravur gestaltade en halvbufflig hyresvärd med Casanovastänk, som ihärdigt och mestadels utan framgång försökte få damerna i bingen genom en initial sängfösare. Och Sten – kufen i keps – som fördrev tiden med att betta på pållar. Och så stackars Meg Westerberg som hade halvt ihop det med Dalles hyresvärd, fastän gift – om än olyckligt – med den vissnade militären Claes, med sin hängiga rabatt nere på gården. Upphetsande så det förslår.

Hursomhelst, det var inte seriens handling som hoppade upp och bet mig i ändalykten, utan mer den gyllene känslan av att de flesta i hyreshuset hursomhelst till syvende och sist ändå var just goda grannar. Någonstans i botten kunde de efter en oral skottlossning förr eller senare återförenas i en vänskaplig skrattsalva.

Seriens handling distanserade sig givetvis så långt från verkligheten vi över huvud taget kan sikta. Av ren erfarenhet vet jag att de flesta grannar av naturen är onda. Fastän många av dem tinar upp av lite solsken (mig), faller de snart tillbaka in i sin naturliga istid med mörker, pina och illvilja som främsta drivkrafter i livet.

Jag har alltid drömt om att bo i ett område med goda grannar. Grannar man kan ha kul och umgås med. Grannar man kan kivas lite skojfriskt med. Grannar som hjälper och ställer upp för varandra. Grannar som känner – och känner FÖR – varandra. Aldrig har jag dock upplevt den positivt laddade grannsamverkan jag sedan barnsben gått och funderat över om den över huvud taget existerar.

Nu flyttar jag. Igen. I en lång rad av rullande flyttlass i mitt historiska postadressregister har det åter blivit dags att ambulera. Och hoppet står på nytt till att styra kosan till ett grannskap med grannar som hämtade direkt ur Truman show. Åtminstone när det kommer till trevlighetsaspekten.

Men kanske är det perfekta grannskapet en utopi. Måhända finns det enbart i mitt snedvridna hjärnmembran. Förmodligen är det så. Ändå har jag inte gett upp hoppet om att en dag älska mina grannar.

Hur onda de än må vara.

Text: Markus Qvist
Illustration: Michael ”Majk” Lindell

Det tycks av någon outgrundlig anledning vara oerhört komplicerat för det äldre gardet på det digitala slagfältet att avsluta en mening, fråga eller ett påstående med endast ett – och uteslutande ett – skiljetecken. För inte kan det väl vara så att de känner precis den frustration, det kontrollbehov eller den avgrundsdjupa förundran som kommer till uttryck i text?

Här presenteras de vanligast förekommande fenomenen bland äldre webbmedborgare, när det kommer till överdrivet konsumerande av skiljetecken i skrift. Dessutom lite råd till dig som vill ha hjälp med att komma ur ett djupt rotat skiljeteckenberoende.

Syndrom: Multipla utropstecken – !!!!!!
Ett oerhört vanligt förekommande fenomen när den äldre skolan webbmedborgare yttrar sig via tangenter är att avsluta meningar, oavsett karaktär, med ett onaturligt antal utropstecken som suffix. Något som kan reta upp den yngre skaran så till den milda grad att livslånga kontroverser uppstår baserade på rena missuppfattningar. Det här är betydligt allvarligare än äldre generationer närmelsevis kan – eller vill – förstå.

Direkt överfört till vanligt tal skulle ett uttryck som Oj, vad det regnar!!!!! kopplas samman med en adrenalinstinn, manisk punkare utan volymkontroll med uppenbara problem att läsa av sociala koder. Mottagaren ser framför sig en skrikande människa.

Anledningen till den höjda rösten är okänd då beröringsämnet sällan kräver den volym som mängden utropstecken vrider upp. Ett uttryck i text såsom Idag blir det köttbullar och lingon!!!!!! ter sig ”in real life” mer som en provokation än en upplysning. En naturlig respons lutar mer åt Vad fan säger du? än Åh, vad gott.

• Hjälp, jag känner att jag lider av fenomenet multipla utropstecken – vad göra?
Tips: Sikta in dig på punkt och komma. Det räcker långt. Skrika kan du göra när ni träffas rent fysiskt.

Syndrom: Den frustrerande pensionären – !?!
Inte sällan ställer man sig frågande till verkligheten och det som utspelar sig i densamma. Och inte sällan blir generationer av ädlare dignitet alldeles från vettet när ledningarna inte kopplar korrekt bakom pannbenet. Åtminstone ter det sig med distinkt tydlighet så i skrift.

Teckenkombinationen !?! beskriver en oerhörd frustration, på gränsen till total anarki. Man kan riktigt se svetten lacka pannan. Formuleringar som När kommer du hem!?! och När börjar kalaset!?! tycks spegla livsavgörande frågor som, om de inte besvaras omgående, kan få drastiska konsekvenser i fortlöpandet av mänsklighetens vara eller icke vara. Ett svar krävs (och förväntas) ögonblickligen. Om detta svar inte levereras kommer åtgärder att vidtas. Omgående.

Kombon kan tyckas obetydlig, men är kanske rentav den av samtliga pensionärstecknen som bringar mest skada i motståndarlägret. Häri finns grogrund för schism som genom ingen annan digital uttrycksform. Ett !?! för mycket kan få den frommaste tonåring att revoltera likt den mest fanatiska rebelledare.

• Hjälp, jag känner att jag lider av fenomenet den frustrerade pensionären – vad göra?
Tips: Skriv inget alls. Fundera en stund över möjliga svarsalternativ på din livsavgörande fråga, innan du ringer upp personen med svaret i hand.

Syndrom: Total frånvaro av skiljetecken
Ett skiljeteckensyndrom som måhända inte retar upp som det tröttar ut. Att läsa en längre text utan inblandning av ett endaste skiljetecken kan söva den bäste. Här förekommer heller inget skifte mellan versaler och kapitäler, vilket än mer försvårar tolkningen för mottagaren. Och därmed når det tänkta meddelandet aldrig sin adressat. Åtminstone inte i vaket tillstånd.

Ett typexempel:
”hej hur är det när kommer du farbror moppe är död men han var gammal kan du köpa med mjölk hälsa din rara flickvän hunden bajsar normalt igen puss mamma”

Sanningen är att en viss form av skiljetecken ändock brukar förekomma i dessa meddelanden. I form av glada gubbar, så kallade smilisar. Åtminstone tolkar avsändaren dem som skiljetecken. I själva verket bidrar de enbart till förvirringen vid dechiffreringen av meddelandet. Särskilt som det svämmar över av dem.

Samma meddelande med smilisar:
”hej hur är det när kommer du farbror moppe är död men han var gammal kan du köpa med mjölk hälsa din rara flickvän hunden bajsar normalt igen puss mamma”

• Hjälp, jag känner att jag lider av fenomenet total frånvaro av skiljetecken – vad göra?
Tips: Börja med att sätta punkt och komma lite varstans, vart som helst. Bara du skiljer av någonstans. Det gäller att i första hand stoppa flödet, innan vi reparerar skadan.

Syndrom: Mardrömskombon ”ingen hejd”:
Inte sällan förekommer samtliga skiljeteckensyndrom i ett och samma meddelande. En mardröm för mottagaren, och en sorglig syn för språkvetare.

Ett typexempel:
”vad roligt att se er här på internet ni är så söta vilka fina bilder !!!!!!!!! jag försökte gilla pappa hälsar ska vi komma i helgen??????? försökte hitta Kerstin men hon finns inte!?! ps farbror moppe är död !!!!!!”

• Hjälp, jag känner att jag lider av fenomenet mardrömskombon – vad göra?
Tips: Skriv brev för hand och skicka med posten. Du är analogt lagd och lär så förbli. Hoppet är förlorat, inse fakta och logga ut.

Text: Markus Qvist
Illustration: Michael ”Majk” Lindell

Ungdomarnas fingrar flyger över tangenterna och diverse inlägg haglar i otal antal sociala medier till höger och vänster, i vått och torrt. Har man vuxit upp i den digitala åldern faller det sig naturligt att webben är den primära kanalen för kommunikation. Men för äldre generationer är det inte en självklarhet på samma nivå.

Sociala medier, digital kommunikation och att vårda sitt varumärke på webben är att självklarheter för ungtuppar. För en annan kan enkom begreppet ’sociala medier’ ge stora självan när det kommer till att uppdatera sin status och sprida information om sitt privata liv genom digitala konton på det internationella nätet.

Här får du, som gammal stubbe, några knep för att skaka loss rötterna och få liv i årsringarna i den digitala åldern.

1. Börja blogga
Folk är mätta på blondinbloggar och bitterbuttra flöden signerade frånskilda menlösa. Dags för pensionärsbloggen att göra entré! Eller åtminstone medelålderspublicisten. Det är här erfarenheten finns, det är du som i själva verket har något att dela med dig av.

Och lugn, du behöver inte punga ut en endaste krona för att sätta fart. På (webbadressen) wordpress.com upprättar du en gratisblogg på två röda sekunder. Döp den till något finurligt, såsom pensionärsbloggen, och börja blogga.

2. Skaffa en hemsida
Skulle det inte vara fasligt kittlande att ge ut sin egen tidskrift med anekdoter, fakta, kuriosa och foton kring ett ämne valt helt valt på egen hand. En tidskrift där du väljer innehåll och utformning. Kruxet är att det är dyrt att trycka och distribuera en egen tidskrift. På webben betalar du enbart för domännamnet, och that’t it!

Givetvis finns här gratissidor att hämta. På (webbadressen) wordpress.org får du hjälp att upprätta din egen hemsida, återigen på två röda sekunder. Det svåra är att välja rätt domännamn. Men i det här fallet ter det sig tämligen naturligt: www.pensionarsbloggen.se.

3. Skaffa ett par sociala konton
Associerar du fortfarande sociala medier till ett forum för att tillkännage att kaffet är kokat, maten uppäten och att regnet porlar? Visst, det finns de som fortfarande inte har bättre fantasi än att dela med sig av vardagens mest perifiska trivialiteter. Men du kan ha betydligt roligare med, och framför allt, större nytta av sociala medier än så.

Du behöver inte tänka på vad som ska publiceras i sociala medier över huvud taget. Vad sägs om att istället använda dina nyöppnade konton för att sprida innehållet på din nyfödda blogg eller hemsida? Och ingenting mer. Det här blir bara bättre och bättre, inte sant?

4. Välj innehåll med finess
Vad ska du då fylla din hemsida eller blogg med? Eller om du enbart väljer att starta verksamhet på Twitter eller Facebook? Vänd på frågeställningen – har du något att berätta? Inte? Låt då bli att publicera något. Allra minst att kaffet är serverat, även om det är fasligt gott eller ens om det serveras med dopp.

De flesta av oss har ändock något att berätta, så till vida 35-årsblecket är passerat. Om inte annat kan du beskriva din erfarna syn på den naiva ungdomen. I själva verket räcker det med ett uns substans för att överskugga meningslösheten i befintligt tonårsfinniga utbud.

5. Sluta vägra Facebook
Sluta upp med dumheterna. Du vet förmodligen redan med dig att Facebook inte är så mördande farligt för en vuxen individ som du i tal och handling försöker göra gällande. Du avgör givetvis själv på vilken nivå du vill lägga din aktivitet på detta sociala media.

Den gyllene konfidentiella regeln är lika simpel som talande: Det du delar sprids. Det du inte delar förblir höljt i dunkel. Med andra ord kommer dina benrangel förbli döda i garderoben så länge ingen öppnar dörren irl (eng. in real life = i verkliga livet).

Så skapa nu ditt konto, bli kompis med alla dina kompisar och börja socialisera allena framför datorn.

Sådär ja. Följ nu bara dessa simpla råd och utvecklas till en fullfjädrad webbtupp inom timmar. Lycka till!

Text: Markus Qvist

Den ter sig så oöverskådligt mäktig under fredagen samma dag jobbet lämnas därhän och lättjans tid tar vid. Semestern. Njutningen är fullständig den ljuva eftermiddag vi lämnar arbetsbördornas portar bakom oss och vandrar ut i friheten.

Det är väl då den känns som starkast, den där fredagen. Det är då friheten är som mest svalkande och uppfriskande, den där fredagen precis innan semestern. När vi har allt det gottiga framför oss. Ingenting är förbrukat, förpackningen är obruten. Inget är nallat på, allt är orört. All denna oförstörda tid. Alla dessa oplöjda veckor semester.

Och vips, är de förbi.

Så ett år av arbete framöver. Samma gamla slit som förra året, och året innan dess. Samma gamla slavarkneg. Samma gamla chef från Hades. Samma gamla kollegor från Stockholm. Är det värt det? Är det värt pressen, stressen, svettningarna, andnöden, hjärtklappningen, blackouterna, outrage-utbrotten? Är det verkligen värt det om 10, 20, 30 år när du står med gubbmössan i näven och dramaten i hasorna? Är det värt det när du ligger med näsan i vädret?

Nej, det är inte värt det. Men kan du lyckas bryta dig loss? Fan vet. Antalet arbetslösa är stort i det här landet. Men borde du försöka bryta dig loss? Utan tvekan! Dra ut riktlinjer, börja spåna, skissa, planera, drömma – dröm galet – och sätt upp mål. Små mål och stora mål.

Fundera över hur planerna ska sättas i verket, och börja därpå agera. Vill du bli astronaut – bygg en raket. Vill du bli skådis – bli släkt med Stellan Skarsgård. Vill du bli Ernst Kirchsteiger – lycka till.

Ställ dig frågan – ung som gammal – vad vill jag göra? Och ställ dig frågan – ung som gammal – varför gör jag inte det? Gör det i den mörkaste av tunnlar. Ljuset uppenbarar sig i takt med att ritbordet för ditt nya liv dammas av. Och gör det nu – fasen, vem vet, tänk om vi bara lever en gång (Gud förbjude)!?!

Fast…så går ännu ett år. Semester! Aah, den där fredagen, samma dag som semestern tar vid. Underbar frihet, oöverskådlig mängd ledighet, så mycket oförstörd tid. Äntligen.

Och vips, ser vi tunneln i slutet av ljuset igen.

Ridå.

Text: Markus Qvist
Illustration: Michael ”Majk” Lindell

1. Jag grillar, alltså finns jag
Grilla varje dag, oavsett väder och vind. Även om det skulle regna horisontellt, eller underifrån rakt upp i snoken, så grillar du. På sommaren grillar man, så är det bara. Vare sig man vill eller inte. I annat fall kan du utan omsvep bli utknuffad ur gemenskapen, både i grannskap och vänkrets.

Kom ihåg, grillat är godast – alltid. Även om du inte tycker det så tycker du det. Annars framstår du som kinkig. Kan du ingenting om grillning och befinner dig på en högst grillvänlig tillställning med grillmästare uppställda på rad, säg bara ”Weber” så sköter de sig själva. När det kommer till att prata grillning är grillmästare självgående.

2. Att campa är att dö en smula
Camping är ingen lek. I själva fallet är det ytterst få i detta rike som uppskattar att campa. Inte sällan är det som minst omtyckt av camparna själva. Inte konstigt egentligen, camparen – om någon – vet hur jävligt camparlivet kan vara.

Man hör aldrig någon säga ”en gång campare alltid campare”. Det faller sig naturligt; 90 % av de som campar för första gången gör aldrig om det. 5 % blir tvingade, resten är swingers. Kanske inte hela sanningen, i synnerhet inte om du frågar en campare. Ändå misstänkt nära verkligheten.

3. Beach 2013 gick åt skogen
Har du inte lyckats komma i form inför Beach 2013? Lyser magrutorna bleka med sin frånvaro? Putar fettansamlingar från vinterdvalan ut runt naveltrakten? Du är inte ensam, även om det kommer att kännas så när du drar av dig tröjan på stranden omringad av fientliga Adonis och testosteronstinna alfahannar. Måhända är du rentav ensam, när det väl kommer till kritan backar de flesta i din sits ur nere vid strandkanten.

Så vad göra? Enkelt. Styr kosan mot Beach 2014. Och det är knappast någon stress. Det är långt dit och du har god tid på dig att komma i form. Ta din tid och vila upp dig efter satsningen inför Beach 2013. Det kan du behöva.

4. (O)vädret
Om du över huvud taget ska lyckas åstadkomma något av värde under en svensk sommar kan du givetvis inte ta hänsyn till vädret. Vid oväder – låtsas som att det regnar och utför dina inplanerade aktiviteter oavsett. Låt aldrig en skymt av solen lura dig. Den går snart i moln, se till att snabbt hinna slutföra dina sysslor.

Köp ett rekorderligt regnställ. En dygnet-runt-variant som även fungerar under en högst eventuell soldag. Några kortbyxor behöver du knappast. Om du inte ska åka utomlands då, förstås. Det är mest på bild man bär shorts under en ordinär svensk sommar.

5. Att bada eller inte bada
Bada i alla väder. Annars blir det aldrig gjort. Skit i badtemperaturen. Önskar du bada i varmvatten, fyll karet eller res utomlands. Vi bor i Norden, här är det kallt. Vänj dig. Den svenska sommarschablonen med sol, vind och vatten är ett påhitt, en myt, en lögn. Get real. Vakna.

Kom ihåg att desto längre du väntar med första badet, desto fortare sjunker sannolikheten för att du över huvud taget kommer att doppa knoppen. Att fegt och försiktigt fiska med tossingarna från bryggan hjälper inte kroppen åka i plurret. Du måste i med hela balunsen på ett kick. Klarar du det inte? Be någon slänga i dig.

6. Midsommar – ett satans påfund
Se till att hinna med så mycket som möjligt innan midsommar. Tiden därefter tenderar rusa iväg i hyperrymdfart. Ska du måla om huset, bygga veranda, odla skog eller bränna häck – gör det innan ‘små grodorna’ ljuder. Därefter är det för sent.

Och när väl själva högtiden står för dörren, ha för tusan inga förväntningar. Du vet med dig att det blir en besvikelse. Regn, skrikande ungar, gammal sill, överkokta potäter, sned stång, kalasfulla gäster, gråtande värdpar och spyende singlar. Det slår aldrig fel.

Varsågod. Det var tipsen. Klarar du av att följa ovan nämnda råd har du nått en bra bit på väg för att mäkta med en ordinär svensk sommar utan nämnvärd besvikelse.

Lycka till – och glad sommar!

Text: Markus Qvist
Illustration: Majk

Jag gifte mig förra året, något av det absolut roligaste jag gjort här i livet. Det ska jag definitivt göra om. I ärlighetens namn är det dock ingen större skillnad, rent tekniskt, mellan att vara gift och att vara vanlig sambo, särbo, närbo eller som jag – gråbo*.

Men känslan är annorlunda. Även om vi precis likt tidigare hänger ihop i vått och torrt med en unge och två katter i ett grannskap från helvetet, är känslan en helt annan. Den inneboende förnimmelsen av att vi enstämmigt tacklar förestående succéer och fiaskon är oupphörligt påtaglig. Och det är en ljuvligt värmande tanke att bära med sig.

I med och motgång, i nöd och lust, i världen och i Gråbo har jag min fru vid min sida. Sällan med samma uppfattning eller liknande åsikt, men hon är där. Åtminstone rent fysiskt. I tanken kan hon fara iväg. Jag förstår henne, inte mycket av det jag säger bjuder på vare sig vett eller verklighetsförankring. Och det måste vara skönt att kunna vandra iväg i sitt stilla inre under en konversation med sin äkta make. Utan att vare sig reta upp honom eller missa något väsentligt.

En tydlig förändring efter inträdet i äktenskapet är möjligheten att kunna titulera min fungerande hälft som ’min fru’. Det är lite speciellt. ”Det var inte jag, det var min fru” låter betydligt trevligare än något i stil med ”Det var inte jag, det var hon jag bor ihop med på deltid (man kan säga att vi är temporärbor)”.

Min hustru och jag kompletterar varandra perfekt. Hon är intelligent, vacker och social. Jag är det inte. Vad hon ser i mig är en nöt även för gudarna att knäcka. Förstå mig rätt, ingen är gladare än mig över att hon inte förstår sitt eget bästa.

Jag älskar min fru. Hon är en fantastiskt bedårande kvinna och jag önskar spendera återstoden av livet med denna gudomliga skapelse. Och när jag tvivlar på att hon önskar detsamma, lugnar jag mig med att hon efter att ha gängat sig inför den helige ande nu nödgas till en mängd administrativt byråkratjobb för att göra slut.

Som sagt, livet kan vara ett inferno. Ibland blåser det snabbt över (eller brinner ut). Ibland dröjer det sig kvar och bränner lite extra. Då uppskattar man gärna ynnesten över att få dela sprinklersystem i helvetet med sin käresta.

*Gråbo är en liten byhåla utan vare sig mening eller reson norr om Göteborg

Text: Markus Qvist
Illustration: Majk

– Hur ända in i Norden mäktar vi med, och är det ens värt det?

Lyckopiller, vettvillingar och vandaler
Solstrålar är hjärnans naturliga lyckopiller. Efter en igentäppt vinter sätter våren fart på signalsubstanserna bakom pannbenet som aldrig förr. Vårkänslor är rent krasst enkom en mixtur av serotonin, dopamin, oxytocin och feromoner. Det är inte mer romantiskt än så.

Det är ljusets möte med ögat som sätter fartyget i gungning. Likt på den gamla goda stenåldern använder vi ögonen för att avläsa hotande faror i miljön. Desto mer ljus, desto större känsla av kontroll över tillvaron. Till skillnad mot vintermörkret som gör oss alldeles tossiga av alla potentiella fiender i det fördolda. I historien vilda djur och främmande stammar, idag vettvillingar och vandaler.

Pys ut uppdämd bitterhet
De ”ljusa” kalendermånaderna tillskrivs mest blåst, regn, kyla och en hopplös väntan på semestervädret. År efter år lever vi på hoppet. Och vid ett par ynkliga tillfällen under en livstid åtnjuter vi den sydländska trettigradersvärme vi inbillat oss är standard även här, om det bara inte vore för all miljöförstöring som satt klimatet ur spel.

Stick istället hål på bubblan och pys ut all uppdämd bitterhet över utebliven semestervärme. Se den svenska sommaren för vad den är; två-tre dagars reko badväder med en gnutta skrämd sol inklämd mellan ett par halvfeta stackmoln. Gläds över allt därutöver.

Klassiska vårtecknet en bluff
Folk går i taket vid tiden för den första snödroppen, detta klassiska vårtecken i fullständig avsaknad av substans. Skymten av droppen har i dagens uppochnervända väderförhållanden ingen annan innebörd än varsel om kulmen för rådande istid. Därefter inväntas snön smälta, iskylan kuvas och solen tändas. Först därpå är våren är här, lååångt efter att snödroppen skådats. Eoner kan passera däremellan. Nåja, men ett bra tag i alla fall.

Fredagsmys och vinterdvala
Våren är en snabb rackare, likt sommarhalvåret i sig. Våren är för sommarhalvåret lite det fredagen är för helgen. En inbjudande teaser. Och vips har den ilat förbi och resten gått upp i rök. Plötsligt vaknar vi upp på höstkanten, med sex månaders djupfryst vinterdvala framför oss.

Så njut av den lilla tid våren bjuder på sin närvaro. Snart är det höst.

Text: Markus Qvist
Illustration: Majk

Illustration: Mikael Stenström

Med redaktören och informationschefen Lester Hjerdt i spetsen bjuds läsarna på nya upptåg i varje nytt nummer av Orebro4you. Humorsverige finns dessutom som separat företeelse på webben, under adressen humorsverige.se. Här hittar du än mer excesser i allehanda lustifikationer.

Som Humorsverige själva beskriver innehållet på sin sajt: heta nyheter från en helgalen front – Sverige vinklat som ett enda stort skämt.