Ut i konsertsommaren med er!
Musik » Det bästa sättet att få kroppslig upplevelse av musik är förstås att uppleva den livs levande från en scen eller ett DJ-bås. Så uppmaningen blir förstås att se så många artister ni kan så ofta som möjligt. Lämna era Spotify-listor för en stund och ta er ut i konsertsommaren.
Oavsett om det är det lilla bandet på den lokala dansbanan eller Gyllene Tider på Ullevi så handlar det om samma sak, med samma innebörd. Kanske träffar du ditt livs kärlek för ni sjunger med i samma låt, kanske blir det just den kvällen som du kommer ihåg när sommaren tagit slut.
Många av mina egna mest minnesvärda stunder i livet är från just konsertsammanhang och det behöver inte alltid ha varit att artisten var förbannat bra, sammanhang och kontext är minst lika viktiga beståndsdelar. Man kan dock inte alltid vara på konserter men man suktar ändå efter den där känslan. Det finns bot på det med. En ganska utskälld konstart; livealbumet.
Ett livealbum kan förstås aldrig ersätta upplevelsen av att själv vara på plats och många liveskivor är också pliktskyldiga dokumentationer som saknar både känsla och puls. Men i sina bästa stunder kan detta substitut fungera och tillföra något som de vanliga studioalbumen aldrig kan, den där magin. Jag tänkte tipsa om tre sådana liveskivor som jag tycker kommer nära den där magiska liveupplevelsen.
Jerry Lee Lewis – Live at the Star Club, Hamburg
En klassiker i sammanhanget som allt som oftast finns med i toppen på sammanställningar av de bästa liveskivorna, det finns förstås en anledning till det. Jerry frustar och hamrar fram djävulens musik från den tid och på ett sätt som tycktes göra rock´n´roll till en fara för samhället. Det här är både farligare och hårdare än den tyngsta hårdrockskonsert. Publiken berusas och det hela blir en blandning mellan ett närmst religiöst möte och uppvigling.
Nirvana – Live at Reading ´92
90-talets viktigaste band på sin absoluta topp. Framgången är tämligen färsk och har ännu inte märkt bandet. Det finns fortfarande en massa oförlöst energi att krama ur låtarna på scen och det är precis det Nirvana gör. Det är furiöst, punkigt kompromisslöst och inspirerat, en överkörning med ett snett leende i mungipan. Bandet låter fantastiskt och det är förstås omöjligt att inte ryckas med.
Van Morrison – …it´s too late to stop now…
Under de första åren på 70-talet befann sig Van Morrison i något som bäst kan beskrivas som ett kreativt rus. Att döma av den här skivan så lyckades han också omfamna det på scen och förvandla det till en låga som brinner så starkt att den både bländar och värmer dig. Här finns soul, inkludering, kärlek och det obeskrivliga som gör att man förlorar sig fullständigt i musiken tillsammans med artisten. Det är väldigt väldigt nära det där magiska.
Text: Matthias Perna Pernhede